Spegelvända hjärnhalvor

Identitet 0: cyklisten

Jag mindes dagen före den tänkta cykelturen till Eringsboda (se "Cykelhjälmen och den huvudsakliga knä(ck)frågan"). Allt var genomtänkt och klart. Men det blev inte av. Hade vaknat mitt i natten och ställt in. Det var som att jag i en enda tanke kunde ändra tidens gång. Blev trött av blotta tanken på att cykla 6 timmar, dansa 4 timmar, och sedan cykla hem 6 timmar, i beckmörker.

Det fick bli en vanlig kroghelg istället.

Hjärnan i akvariet

Läste i P.C. Jersilds science fiction-roman "En levande själ" (1980), om en tänkande människohjärna i ett akvarium med näringslösning. Forskare hade honom som experimentunderlag. Minnet av underskriften där han medgav deltagande i experimentet, och alla andra minnen, hade skjutits bort med elchocker.

Vem var han, hjärnan i näringslösningen? Det enda sättet för honom att ta reda på det var att telepatiskt försöka kommunicera med de han kom åt att kommunicera med - de som regelbundet gav honom de närings- och känslosafter han behövde för fortlevnad.

Han, den amputerade människohjärnan, Ypsilon, hade fått behålla båda öronen och ett öga. Han låg på plats i akvariet och spejade framför sig.

Glädjesaften och spejandet

Hade haft en tanke på att testa gå till krogen nykter. Men det hade inte funkat. Då skulle jag tänka, ungefär: "Varför står jag här och glor?" (se "Absolut tvekan"). Så det fick bli den vanliga känslosaften, denna dag av tjeckisk proveniens: starkölen Breznak. De tjeckiska bubblorna skummade i gommen och ännu en gång (se "Giftet och anden i flaskan") kvävde jag en spottreflex. Denna glädjesaften var ju ämnad åt mig, och Ypsilon.

Stod och spejade vid Black Jack-bordet. En gubbe noterade. Han var glatt nyfiken. Räknade jag kort? Jag kunde tänka mig den tanken - jag som Rain Man - att man kunde få för sig det, på grund av mitt spejande öga. Men jag hade inget eidetiskt minne eller andra "speciella förmågor".

Allmänläkaren

Det kom fram en annan man. Han ville bjuda på snus. Jag snusade inte. Han sade att jag, citat, "såg så jävla vilsen ut", så han var tvungen att bjuda. Han gick iväg men efter en stund var han tillbaka igen. Det var dags för Luke moment nummer 2 (se "Luke Ness").

Mannen var en 44-årig allmänläkare med grått skägg. Han blev ledsen av att se mig stå här ensam. Varför var jag ens ute? Jag ställde den inte så djupa motfrågan: "Varför inte?", och han sade att jag hade en poäng.

Nu ville han bjuda på öl. Jag sade att det var lugnt. Men han gick telefonförsäljarbakdörren och frågade vad jag föredrog för typ av öl: "IPA eller något annat?" Jag sade att jag inte riktigt visste skillnaden.

Hans gester gick som i slow-motion och han tittade i golvet och skakade på huvudet och log. Sen nämnde han något alternativ där det andra var "starköl". Som en schimpans som höll på att lära sig teckenspråk och kände igen ett språkljud sade jag: "starköl".

Och så stod jag där återigen med ett glas starköl. Den var orange som orangutangpäls. Och kall. Läppjade i mig den välkylda drycken medan vi pratade vidare.

Identitet 1: autisten

Han frågade ut mig om det vanliga. Fick återigen nämna att jag bodde hos min bror och inte hade något jobb. Att jag hade läst på högskolan. Hans förklaring på vem jag var kan sammanfattas med att jag var den snällaste "som gått i ett par skor", det såg han på långa vägar, sen var jag jätteduktig på vad det nu var jag var duktig på, men att jag inte kunde visa det. Det jag nu skulle göra var att fixa ett jobb. Sen skulle jag gå fram till en tjej här på puben och säga att jag var en idiot. Det var så han träffat sin fru, för ett år sedan. De hade gift sig för ett halvår sedan.

Flera gånger upprepade han att jag var en "självklar autist". Själv var han mer åt ADHD-hållet. Hans fru var arg på honom och han visste inte varför. Hon hade sms:at fem gånger men han hade inte svarat. Hans liv hade blivit mycket bättre sedan han träffat henne. Hon hade två barn sedan tidigare där den ena var autistisk och jag var tydligen oerhört mycket mer autistisk än den sonen. Hans fru var psykiater. Hon hade "dött", om hon sett mig, meddelande han. Han bad om att få ta en bild av oss två att skicka till henne. Jag höll upp ölglaset och såg min mustasch sloka som ett fuktigt kaffefilter i mobilskärmen framför oss.

Känn dig själv

I Jersilds bok fick hjärnan se sig själv i en spegel, men den ville först inte acceptera vad den såg: en grågul klump flytande i vatten. Efter ett tag tvingades hjärnan acceptera vem den var, och fick fler detaljer berättade för sig. Men minnet sköts bort i intervaller och för varje gång fick "vem är jag?"-proceduren tas om.

Således fanns potentialen att bli någon annan. Det hela berodde på vem som först berättade vem man var.

Psyket

Vem var förresten allmänläkaren? Försökte fiska på vilket sätt hans liv blivit bättre sedan han träffat sin fru. Vad var det som var dåligt tidigare? Men fick inte ur honom något om det. Han hade tidigare frågat mig om jag varit inlagd på psyket. Hade jag hört rätt? "Va?", sade jag i den höga musiken. Han upprepade. Nä, det hade jag inte. Hade han?

"Nä, jag är läkare", sade han.

Det fick mig att tänka på Peter Habers karaktär i "Tomten är far till alla barnen" (1999), som sade: "Jag har inga problem - jag är psykolog".

Som att yrket gav immunitet mot patienternas problem.

Pekoralpastisch

Läkaren hade gått iväg ett tag och stått på avstånd och studerat mig, som något slags experiment. När jag såg hans blick mot mig i vimlet av kroghuvuden inställda på helt andra våglängder log jag stort - starköl nummer två hade alltså börjat verka.

När han återvände berättade han att vi skulle ha kontakt. Han skulle bli min kompis. Min koppling till världen. Jag skulle träffa hans fru och hennes barn. Han skulle ringa mig. Nu skulle han bara hämta papper och penna.

Tio minuter senare kom han tillbaka - med två öl - ingen penna eller papper. Jag tackade nej till ölen, som annars hade blivit öl nummer tre. Sade att jag druckit en öl före jag kom hit, att jag vid hemgång ville vara relativt nykter. Han sade att allt han ville var att jag skulle ha det bra.

Hans nya recept var att jag skulle hämta papper och penna, och skriva ner min adress, sen skulle han skrivmaskinskriva brev med "pekoralpastisch", någon slags hobby han hade. Sen var tanken att jag skulle besvara hans brev. Då skulle nämligen mitt liv bli mycket bättre. Jag var nykter nog att inse att tankegången var urspårad.

Jag nämnde att han kunde få min epostadress om han ville. Det ville han inte. Han gillade inte mejl. Han upprepade sägningen om papper och penna ungefär tre gånger. Men betonade att jag fick göra som jag ville. Men efter en stund verkade han ändra sig lite, menade att jag "inte kunde ta det beslutet". Han pekade menande på en 45-årig kvinna och sade till henne att han "älskade denna mannen" (mig), att vi nog skulle ses igen.

Vinkade honom hejdå.

Identitet 2: gymnasisten

Krogen skulle snart stänga. När jag började röra benen märkte jag att de stelnat något. Hur länge hade jag stått här inne på krogen? Över tre timmar. Styltade ut genom dörren. Det var en annan stämning än vanligt i luften. Helt nykter var jag inte. Kom på att jag hade öronproppar i öronen. Varje steg dunkade i hörselgången som mortelstötar.

Minnet om det tidigare livet började suddas ut medan jag trampade hemåt över torget.

En tjej i vit jacka sprang förbi. Bakom mig hördes en annan tjej ropa: "Emma!"

Tjejen som ropade var plötsligt jämsides med mig.

Hon frågade om jag var full. "Inte så farligt", sade jag. Hon undrade var jag kommit ifrån. "Loch Ness", sade jag. Kanske att hon också kommit därifrån.

De hade sprungit ifrån sina pojkvänner, lät hon meddela.

Då kunde jag låta öronpropparna sitta kvar, tänkte jag.

Hon sade sig vara jättefull, att hon hade druckit en massa shots. Men hon sluddrade inte och kunde gå rakt. Vi gick jämsides. Jämsidestjejen ropade till Emma igen, för att meddela att hon (jämsidestjejen) och hennes kompis (jag) inte hann med.

Tryffelchips

De skulle till en annan pub innan den stängde, för att äta tryffelchips, som jämsidestjejen tyckte var så gott.

Kollade klockan: 8 minuter i stängningsdags. Krogen låg några minuters promenadväg bort. Egentligen var det ingen idé att gå dit. Hon frågade vart jag skulle och jag sade att jag var på väg hem, vilket innebar en annan gångväg än den mot nästa krog.

"Du gör som du vill", sade tryffelchipstjejen.

Insåg att detta skedde bortom tid och rum. Förmodligen var det hela en dröm, ändå. Så jag följde med tryffelchipstjejen och Emma.

Satt i bardiskens sken. Nu såg man bättre. Tryffelchipstjejen var möjligen i gymnasieåldern. Hon var hursomhelst under 25 år.

På bardisken låg tre chipspåsar.

Chipsen ur påsen vi åt smakade som vanliga chips. Tittade på påsen. Vi åt från "fel" påse. Tryffelchipstjejen sprättade upp tryffelchipspåsen och räckte över till mig. De chipsen smakade helt annorlunda. Hon sade återigen att de var sååå goda. När det gått någon minut utan att jag ätit några chips anmodade hon mig att ta så många jag ville. Jag kunde få hela påsen. Men det var väl hon som tyckte chipsen var goda? Inte behövde jag ta allt?

Men jag fick resten av påsen.

På bardisken stod ett snapsglas fyllt med orangutangfärgad vätska. Ville jag ha? Tackade nej. Tryffelchipstjejen ville inte heller ha - hon var för full - meddelande hon Emma. De kunde kanske dela på den, föreslog hon för Emma.

Plötsligt tändes krogens lampor upp ännu mer, vilket markerade att krogen stängde.

Vi reste oss och gick ut.

Utanför dök en bil upp och tjejen vinkade av mig med Prinsessan Leias självklara pondus och sen försvann vi åt varsitt håll.

Jag såg på chipspåsen jag ännu hade i handen. Den utgjorde ett slags bevis på att händelsen inte varit en dröm.

Spegelhållaren och spegelbilden

När jag vaknade dagen efter fann jag en chipspåse med texten:

TORRES SELECTA
BLACK TRUFFLE
TRUFA NEGRA
PREMIUM POTATO CHIPS
PATATAS FRITAS PREMIUM
Net WT 1.41 Oz (40g)

Jag mindes gårdagen.

Men idag skulle jag möta andra spegelhållare.

Spegelhållaren bestämde spegelbilden, som alltid blev spegelvänd.

"Världen går mot att skapa klichéer - man vill ha tydliga personer. Och värdet av litteraturen är ju att slå hål på detta. Och det är ju så tråkigt om folk liksom ser mig som nån entydig person, i skräddarsydd kostym och nån lustig jävla kravatt - eller vad fan det heter - som sticker upp här. Jag är liksom en - du vet - människan är komplex, och sliten mellan tusen olika saker och ingenting beskriver det så bra som litteraturen. En levande människa är en komplex, motsägelsefull person, och det hoppas jag kunna fortsätta vara" (David Lagercrantz i SVT-programmet Babel (2015))

Cykelhjälmen och den huvudsakliga knä(ck)frågan

Cykelgränsen

Cyklandet (se "Cykelfallet och skyddsänglarna") hade varit ett sätt att testa mina gränser.

Hur lång tid och sträcka kunde jag cykla?

Min längsta cykeltur hittills, 6 timmar och 6 mil, skedde veckan före min trettioårsdag. Vid återkomsten kände jag mig småtrött, trots pauser och födointag.

Kanske hade jag funnit min gräns?

Att gå på knäna

Istället för en uttröttande runda tänkte jag mig en regelbunden "hålla-igång"-runda. Rundan jag fann tog en och en halv timme att cykla.

Då jag fyllde trettio cyklade jag rundan för andra gången, men jag blev trött ännu en gång.

Efter bara en och en halv timme.

Dessutom hade jag flera dagar senare känningar i knäna när jag böjde mig ner. Det var jag inte van vid eller bekväm med. Så länge jag kände av mina knän tänkte jag inte cykla, meddelade jag mig själv.

Drömmen om Eringsboda

Nio dagar efter min trettioårsdag skulle det vara dans i Eringsboda - 6 mil bort - just på cykelgränsavstånd.

Men då skulle jag behöva cykla hem också, mitt i natten i så fall.

Det skulle ha blivit 12 mil på ett dygn, varav 6 i beckmörker.

Det kändes orimligt.

Särskilt med tanke på knäna.

Och dessutom hade jag inte ens cykelhjälm.

Utvandrarna

Satt i Karlshamns stadsbibliotek och läste i Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" (1949). Hade föregående dag funnit boken faktauppradande och oinspirerande, då jag läst de inledande sidorna. Kanske hade jag varit trött; boken kunde få en ny chans.

Utvandrarseriens fyra böcker var välkända och i Karlshamn fanns "Utvandrarmonumentet" (1959), en staty föreställande Karl Oskar och Kristina, bokseriens fiktiva huvudpersoner. Dessutom hade Björn Ulvaeus gjort en kritikerrosad musikal, "Kristina från Duvemåla" (1995), baserad på böckerna.

Så "något" måste det ju funnits mellan bokens pärmar.

Men mina tankar vandrade.

Sanden blev till guld

Medan jag läste det inledande "Kung av sten"-kapitlet började drömmen om Eringsboda dyka upp igen.

Ännu var det två dagar kvar till Eringsbodadansen.

Skulle jag gå igenom hela "ska-jag-gå-på-krogen"-tankegången från förra veckan (se "Den honungsdrömmande drönaren") ännu en helg, eller skulle jag plöja åkern trots alla stenarna? Finna nya stigar på möjligheternas tankekarta?

Det var som när Apple-VD:n Steve Jobs året före lanseringen av den första Machintosh-datorn (1984) lockade över Pepsi-VD:n John Sculley till Apple med orden:

"Do you want to spend the rest of your life selling sugared water, or do you want a chance to change the world?"

När tanken väl börjat gro var den svår att upprota.

Tankens väg mot Eringsboda

Kanske kunde jag samåka med någon? Skriva i dansgruppens Facebook-grupp: "Ska någon till Eringsboda?"

Men det tog emot.

Det var inget världsomvälvande med det. Möjligen en vanlig dans, möjligen ett fiasko: "Där är han som ville ha skjuts till Eringsboda."

Istället kunde det bli ett äventyr. En anekdot: "Det gör jag aldrig om", repeterade jag mentalt anekdoten i huvudet, innan jag ens bestämt mig för att genomföra handlingen som anekdoten skulle handla om.

Försökte läsa vidare, men tankarna vällde fram som bomull ur ett gosedjur som stött emot något vasst.

Googlade cykelhjälmar och kollade klockan - för att inte råka stänga några mentala dörrar - nu när det doftade nybakat bröd innanför dem.

Möjligheterna förgrenade sig.

Kanske kunde jag kompromissa? Ta tåget till Ronneby (halva sträckan). Eller cykla en bit mot Ronneby och sedan ta tåget, så att tågbiljetten blev billigare. Fast varför inte cykla hela vägen i så fall? Det kanske gick?

Och hela tiden skulle jag ha telefonen i fickan, som en livlina om jag cyklade omkull.

Och jag skulle köpa en cykelhjälm.

Och det var ju bara 6 mil.

Jag hade ju cyklat 6 mil.

Vad var svårigheten?

Det var kanske snarare enkelt?

Jag fascinerades som inför en klar stjärnhimmel.

Det var som att jag skulle kunna riva ner hela himlavalvet som en himmelsängsgardin.

"Utvandrarna" tvangs jag lägga åt sidan.

Cykling jämfört med löpning

Bytte bok till: "Born to Run: Jakten på löpningens själ" (2009). I den dök det upp en sentens som jag själv hade tänkt någon vecka tidigare: att löpning var mycket mer påfrestande än cykling. En cykel var en maskin. Man kunde förmodligen komma nästan hur långt som helst med den. För att citera Keve Hjelms karaktär i "Kvarteret Korpen" (1963):

"Förresten, vad finns att uppfinna efter cykel... en apparat som gör att man kan sitta när man går - det är ju snillrikt för fan"

I löpningsfallet innebar varje fotisättning en rejäl påfrestning för kroppen, medan cyklingsfallet var ett närmast ansträngningsfritt cyborgfall, frånsett uppförsbackar och motvind.

Jag hade till och med gjort någon slags stand-up-monolog av det, spontant framförd inför min mamma.

Cykling var: "lugnt-lugnt-lugnt-lugnt", och så i uppförsbackarna: "jobiggt-jobbigt-jobbigt-jobbigt", sen "lugnt-lugnt-lugnt-lugnt" igen på barmark.
Löpning var (för varje steg): "jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt".

Om det nu gått att översätta stand-up till text.

Boken började förresten med att en löpare i fyrtioårsåldern sökte upp en läkare på grund av smärtor i foten.

Läkarens rekommendation: "Köp en cykel."

Knäfrågan

Cykel hade jag, men knän?

När jag reste mig upp från biblioteksfåtöljen böjde jag lite extra på knäna, för att se om det skulle kännas något.

Det kändes ingenting alls.

Den känslan allena hade räckt - om man någon gång skulle utforska sina gränser gällde det att passa på innan kroppen föll samman.

Jag hade fått en ny chans.

Nu fanns inga ursäkter längre.

Nu behövde jag bara en cykelhjälm.

Cykelhjälmen

Promenaden mot cykelaffären avgicks i regn. Men det skulle inte regna om två dagar. Så enkelt var det. Och om det gjorde det, så skulle det inte spela någon roll.

Jag kände mig ostoppbar.

Bad om den billigaste hjälmen. Fick frågan vilken färg jag föredrog. Tänkte på mitt snart hårdkokta huvud som inte skulle knäckas. Färgen? Jag sade att den inte spelade någon roll. Kanske som en slags upplysning, vilket ju även färger krävde för att ens framträda.

Storleken var L/XL, 58-62.

Kunde precis pressa in mössan under.

Och alltsammans till priset av nästan ingenting - cykelhjälmen kostade en tredjedel av det jag googlat fram.

Huvudsakliga knäckfrågan

Tänkte på hemvägen att jag kanske fått en dålig hjälm. Att den inte skulle skydda huvudet tillräckligt bra. Slöt mig slutligen till att den var bättre än ingenting. Skulle jag ramla illa eller bli påkörd ordentligt så skulle inte en hjälm hjälpa ändå, oavsett kostnad.

Det gick inte att köpa sig fri från dödsolyckor.

Så tänkte jag, bärande i en låda den billigaste hjälm jag kunnat hitta.

Tjejen i kassan hade sagt: "Vill du ha lådan också?"
Jag hade svarat: "Ja, om den ingår i priset"

Vad jag nu skulle med lådan till.

En hjälm i en låda var för övrigt ett lustigt fenomen, om man betänker hjälmens funktion, vilket ståuppkomikern Jerry Seinfeld gjort:

"There are many things that we can point to as proof that the human being is not smart. The helmet, is my personal favorite - the fact that we had to invent, the helmet.  

Now, why did we, invent the helmet? Well, because we were participating in many activities that were cracking our heads... we looked at the situation - we choose not to avoid these activities - but to just make little plastic hats, so that we can continue our head-cracking lifestyles.

The only thing dumber than the helmet is the helmet law - the point of which is to protect the brain, that is functioning so poorly, it's not even trying to stop the cracking of the head that it's in." 

(Jerry Seinfeld, "I'm Telling You for the Last Time", 1998)

Den honungsdrömmande drönaren

Utspottade körsbärskärnor

Nästa körtillfälle skulle vara en timme längre än vanligt, tre timmar. Istället för sista halvtimmen skulle jag nu även missa hela förlängningstimmen, på grund av danskursen. Jag insåg att jag inte skulle få tid att ympas in i körsbärsträdet inför kyrkokonserten till sommaren. Jag skulle bli som en av de utspottade körsbärskärnorna från min cykeltur till Olofström (se "Cykelfallet och skyddsänglarna").

Men det var bara en tanke, tänkte jag.

Flow

Två dagar före min trettioårsdag hade jag läst i Mihaly Csikszentmihalyis bok "Flow", från mitt födelseår 1990. När jag under skoltiden, en halv livstid tidigare, gjort ett arbete om datorspel hade ordet "Flow" dykt upp, tillsammans med det polskklingande namnet som skrivet boken med samma namn. Nu, ett halvt liv senare, kunde det vara dags att dyka in i den.

Flow innebar att utföra en aktivitet helt och fullt och uppslukat. En aktivitet som varken var för enkel eller för svår. Bokexemplen inbegrep schack, segling och klättring, men jag klippte in mig själv som cyklist - efter första timmen, när benen kommit igång och tankeverksamheten dimmats.

Boken var snubblande nära självhjälpsdravel, men den höll sig på rätt sida flumlinjen, intalade jag mig, för att rättfärdiga att jag inte kastade den åt sidan. Den sade att lycka inte gavs av livsomständigheter - det var bara att se till att ha sina tankar under kontroll, att gosa med dom, låta dom bero.

Richard Dawkins menade i "The Selfish Gene" (1976) att medvetandet kan ha uppstått när en simulering var så komplett att den tog med sig själv i beräkningen.

Flow innebar att inte ta med sig själv i beräkningen.

Så tolkade jag det.

Sen gjorde jag precis tvärtom.

Tankesimuleringen

Alla hjärtans dag-fredagen efter min trettioårsdag vaknade jag med en tanke surrande i huvudet likt en drönare - jag skulle inte gå på krogen idag. Punkt. Det var som en mental målsman som skrivit på ett avtal i mitt namn. Jag försökte lirka lite för att få reda på anledningen. Det dök upp massor av anledningar. Krogen var väl inte "allt". Det var inget att övertänka. Det var bara att inte gå dit. Punkt.

Så hade det brukat vara.

Men jag var trettio nu.

Jag kunde väl gå dit ändå?

Jag visste ju att tankar blott var simuleringar.

Körsbärskärnan - den var bara mentalt utspottad.

De mentala getingarna

Då dök det upp mentala getingar som anmodade mig att bestämma mig för att inte gå dit, så skulle allt bli lugnt och bra. Det ville jag väl? Alla skulle bli glada och nöjda och ingen skulle behöva bli stungen. Det lät som en bra deal, men i hemlighet konspirerade jag att gå dit ändå, vinna över de mentala getingarna.

Kvällen kom. Jag hade bestämt mig för att gå till krogen, men ändrade mig igen, flera gånger om. Kände efter. Visst var jag fortfarande lite trött efter allt cyklande? Det kunde duga som bortförklaring. Då var det inte getingarna som vann. Det var bara det att jag var trött. Jag trodde inte ens själv på det, men såg en dokumentär om spelautomaters manipulerande av människans belöningscentrum, och gick sedan och lade mig.

Andra chansen

På lördagen gavs jag en ny chans. Det var på lördagar jag brukat gå dit, till krogen. Fredagen skulle bara varit en bonus. Fler mentala turer ännu en gång. Om man skulle strunta i det ändå? På söndag var det dans - det kunde kanske räcka?

Kanske kunde jag ägna kvällen åt att läsa "Brave New World" (1932) av Aldous Huxley istället? Det var väl en bra deal? Verkligen hänge mig. Läsning var förresten ytterligare ett exempel på flowkälla, enligt "Flow"-boken, påminde ett av bina mig om.

Se, inte var väl krogen någon större mening? Tänk om Luke (se "Real happiness - Historien om hur jag förlorade och återfann min mössa") skulle vara där. Vad skulle du säga då? Att du inte ville plugga till robotprogrammerare? Att du bara ville stå där och glo? Du hade inget jobb, ingenting.

Man kunde inte bara vara.

Du kunde inte bara finnas som en fri själ.

Bliv vid din läst, det du läst.

En burk starköl

Det pyste inom ölburken; det bodde andra andar där inne än de vanliga. Skummade i mig starkölen medan jag läste första kapitlet i "Brave New World".

Det odlades bebisar i labb.

Det var den följdriktiga mänskliga fortsättning.

Det, eller kärnvapenutrotning.

Kärnvapen

Enligt Carl Sagans bok "Billions and Billions - Thoughts on Life and Death at the Brink of the Millennium" (1996) väcktes tanken om kärnvapen år 1933, av den ungerske fysikern Leo Szilard. Han tänkte sig ett grundämne som när dess kärna besköts med en neutron, gav upphov till att två neutroner från kärnan slogs loss. Dessa två neutroner skulle i sin tur krocka med två andra kärnor, som vardera skulle skjuta iväg två neutroner från sin kärna, fyra totalt alltså, vilket i sin tur skulle ge upphov till en kedjereaktion med exponentiell tillväxt: 4 - 8 - 16 - 32 - 64 - 128 - 256 - 512 - 1 024 - 2 048 - 4 096 - 8 192 - 16 384 - 32 768 - 65 536 - 131 072 - 262 144 - 524 288 - 1 048 576 - 2 097 152 - 4 194 304 - 4 194 304 - 16 777 216 - 33 554 432 - 67 108 864 - 134 217 72 - 268 435 456 - 536 870 912 - 1 073 741 824 - 2 147 483 648 - 4 294 967 296 - 8 589 934 592 - 17 179 869 184 - 34 359 738 368 - 68 719 476 736 - 1 374 389 534 72 - 274 877 906 944 - 549 755 813 888 - (och så vidare).

Till slut skulle myllret av siffror jäsa över kanten och krevera i en kärnvapenexplosion.

Det var inte längre tal om körsbärskärnor.

Kalla kriget

Mot slutet av kalla kriget, år 1988, hade USA och Sovjetunionen sammantaget samlat på sig 60 000 kärnvapen, möjligen tillräckligt många för att förinta hela mänskligheten, om man får tro Carl Sagan, som i ett tal från samma år, i samband med 125-årsjubileet av slaget vid Gettysburg, sade:

"[...] 60 000 nuclear weapons. The direct, and long-term consequences - of the use, of even a third or a half, of those nuclear weapons - would be - without question - to annihilate, those two nations. To probably destroy the global civilization. And, perhaps, to destroy the human species."

Födelsen

Men ännu var världen, utan varken bebislabb eller kärnvapenkrig.

Året efter Sagans tal hade Berlinmuren fallit, ett tecken på att kalla kriget, motsättningen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA), höll på att ta slut.

Luke hade fötts 1989.

Jag hade fötts 1990.

Det var trettio år sedan.

Alkoholens slöja

Tillbaka till lördagen och starkölen. Jag vandrade mot krogen. Gick som en beduin i öknen, insvept i alkoholens slöja.

Ölen hade dränkt de mentala getingarnas surr.

Försökte väcka tankar till liv. Försökte tänka på mitt ex Linda (se "Lindas återuppståndelse"), att hon inte ville ha kontakt, som ett sätt att provocera hjärnan att börja tänka, erbjuda en slags retning. Men det var som att försöka tända eld på ett stearinljus i motvind. Tankeflamman bedarrade - kedjereaktion av tankar uteblev.

Hur kunde en starköl vara så potent? Släcka ut ett surrande gytter av mentala getingar i några få klunkar?

Mysteriet fick aldrig sin lösning.

Plötslig såg jag krogingången framför mig.

Livet

Addi och Hampus satt vid bardisken och såg glada ut. Frågade var Luke höll hus. Tydligen hade han blivit pappa igen, så han var hemma. Hade ingen aning. Ett slags mirakel. Ännu var världen, sannerligen.

Inom några minuter dök skolbekanten Robert upp. Senast jag såg honom var ungefär 13 år tidigare. Han hade varit bättre kompis med min bror än med mig, men nu var vi här, som om inget annat vore.

Han var på kroghumör, bjöd med mig att sitta ner vid hans bord, och anmodade mig att dricka från hans ölglas.

Döden

Hans mamma hade dött tre veckor tidigare. Hon hade frågat honom vad han ville äta på sin födelsedag, och han hade skämtsamt sagt att hon kanske inte levde då, varpå hon hade svarat att det klart hon skulle leva då. Men det gjorde hon inte. Tydligen hade hon dött av en plötslig olyckshändelse.

Hade ingen aning. Ännu var världen, men livet inbegrep även sin motsats.

Alkoholen

Robert verkade oberörd. Men hur skulle han verka? Alkoholen dämpade ju dessutom kedjereaktionstankar.

Han hade heller inget jobb, sade han. Hans senaste kontakt med sin pappa var under barndomsåren. Robert sade att hans (Roberts alltså) enda intresse var öl. Kontrollfrågade om han drack varje dag, men det gjorde han inte. Sägningen fick mig ändå att tänka på ett citat ur boken "Freak" (2016), om Freddie Wadling:

"- Farsans intressen? Sprit. Bara sprit. Han var inte mycket till far. Men det är ju samma med mig, sprit och droger är några av de få saker som känns intressanta, [...]"

Robert bjöd på mer öl, och några smuttar från en drink, men när jag började känna mig lite "lurig" (Roberts benämning) så fick det räcka.

Estetiken

Sjöng med i krogmusiken och stampade takten under bordet.

Mogge, en ny figur, satt snett framför mig. Han var vaksam och alert där övriga antingen tittade i sina telefoner eller var överglada. Han pratade med kontrollerad stamning och klippte med röst och ögon som en hare, till en början. Det var som att han tagit sats till samtalet.

Han trodde jag spelade gitarr, eftersom jag med vänsterhanden på luftgitarrsmanér tycktes ta ackorden till gitarrsolot i "Staten och kapitalet" (1980) av Ebba Grön. Tydligen gillade jag punk. Han nämnde KSMB. "Kurt-Sunes med Berits", bubblade det upp ur mitt Wikipedia-huvud.

Mogge nickade.

Han frågade om jag var från Karlshamn, om jag kände den och den personen, vilket jag inte gjorde. Hur kunde jag inte göra det? Han tyckte jag var svårplacerad.

Han trodde jag var hårdrockare, att jag gått estetisk linje.

Men jag hade ju läst motsatsen: teknik.

Olika mössor

Mindes hur Albin från kören sagt, när jag sagt att jag skulle till danskursen: "Så det är vad du håller på med?" Och jag tänkte att, jo, det var det ju.

Som ett slags alter ego.

En sång- och dansman.

En mössa för varje tillfälle.

Frihetstanken

Det brukade vara så, att när man sade något roligt, då skulle man bli komiker. När man sjöng något, då skulle man bli sångare. Och när man skrev något, då skulle man bli författare. Ännu hade ingen sagt mig att jag borde bli dansare, fast nu var jag visserligen gammal. Vid trettio "är" man - man "blir" inte.

Principen var dock bekant: man kunde bara vara en sak. Men kanske kunde man vara allting på samma gång? Inte bara robotprogrammerare. Kanske var det vad kalla kriget handlat om, Sovjet mot USA, socialismen mot kapitalismen. Hittade en politisk tidning på biblioteket, som utopiskt utmålade socialismen som "frihetens rike":

"”Att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten – utan att för den sakens skull någonsin blir (sic) jägare, fiskare, herde eller kritiker.” Så beskrev Marx i en berömd formulering detta samhälle efter kapitalismen. Det betyder förstås inte att man måste börja ägna sig åt jakt eller fiske, eller för den delen tycka om att skriva litteraturkritik, utan helt enkelt att det måste vara ett samhälle där varje människa kan vara många saker på samma gång, utan att någonsin reduceras till sin funktion för det ekonomiska systemet. 

Socialismens slutmål är alltså ett samhälle där vi kan ägna oss åt vänner, familj, arbete, konst, kultur, tänkande eller friluftsliv, utifrån våra egna behov och begär, och utan att någon av dessa saker definierar vem vi är, eller vårt värde i samhällets ögon. Därför pratar Marx ofta om socialismen som ”frihetens rike”, i kontrast till kapitalismen, som han kallar ”nödvändighetens rike”."

Det var en fin tanke i varje fall.

Men i verkligheten var det enklare att tänka i färdigstickade mössor.

Kepsen och dumstruten

Efter ett toalettbesök hade en ny kille dykt upp vid bordet. Han kände igen mig från danskursen, men jag kände inte igen honom.

"Jag brukar ha en annan keps", sade killen, iklädd Avicii-keps.

För min del hade han kunnat ha vilken keps som helst. Var helt säker på att jag aldrig sett honom tidigare.

Han visade sig heta Dennis och var 24 år. Sade att jag fyllt 30, att Zlatan, vid tillfället ännu aktiv fotbollsspelare, var 38, att det var dit men inte längre.

Det fanns en sketch på Youtube, "If Google Was A Guy (Part 5)", där sökmotorn Google spelades av en människa vid ett skrivbord, med den sökande sittande på andra sidan bordet. I en sekvens dök en fyrtioplusåring iklädd dumstrut med texten "Happy birthday" upp på andra bordet.

Följande dialog utspelade sig:

Fyrtioplusåringen: "Sistine Chapel, how old Michelangelo?"
Google-mannen: "33"
Fyrtioplusåringen: "Moon landing, how old Neil Armstrong?"
Google-mannen: "38"
Fyrtioplusåringen: "Became president, how old Barack Obama?"
Google-mannen: "47"
Fyrtioplusåringen: "Still got three years!"

Han höjde en knuten näve i triumf när han sade det sista.

Ännu fanns det tid till stordåd.

Danskursen

Söndagen efter krogen regnade det omärklig när jag skulle gå mot danskursen. Tog paraplyet för säkerhets skull. Efter tio minuters promenad blåste det kraftigt och regnet blästrade mina byxor under paraplyet.

I pausen fick jag syn på kepsmannen från dagen före, Dennis. Trots att jag kände igen honom och tittade rakt mot honom så var det som att jag inte kände igen honom. Han var väldigt anonym.

"Så det är den kepsen du brukar ha", sade jag.

Vi kallpratade i några minuter. Stormen som blötat mig på vägen hette också Dennis, meddelande han. Efter en stund skulle han dricka vatten.

Gick bort till Tina. Hon dansade inte idag utan satt vid ett bord. Tydligen hade hon fått bältros. Tyckte det lät som en djursjukdom. Tänkte på hennes hundar, och på coronaviruset i Kina som varit förstasidesstoff i veckor, att det kanske börjat med en fladdermus, och sedan spridit sig till människor. Att Tinas hundar hade... men tydligen var det något med vattkoppor.

Sen var pausen slut.

Fri lek

Buggledaren, som var i min ålder, kallade en ny dansmanöver för "välkommen hem till mig". Han gjorde jämförelser med starkt och svagt kaffe under manöverdemonstrationerna. Vid ett annat tillfälle skulle följarna vända sig bortåt från mitten, för att inte se vad ledaren visade.

Det hela påminde om lekar.

Som en föreställning med Mora Träsk.

Och jag kom på mig själv med att ha roligt. Det var ju aldrig tanken.

När händelsen filtrerats genom sinnet dagen efter undrade jag om man hade kunnat ta betalt samma summa som för danskursen, men istället leka kurragömma med de närvarande. Vad var egentligen skillnaden? Det var ett nöje, inget produktivt eller viktigt, dansen, precis som kurragömma.

Tjejen jag mentalt kallade för Berlinmuren (se "Danskursens avslutningsfest") var min danspartner när mittledaren pratade om "näsan i dansriktningen". "Bara näsan", sade jag till tjejen och gjorde någon slags vridmomentscharad med handen mot näsan, och hon skrattade till.

Det smittade kanske av sig, glädje - en slags kedjereaktion.

Ett flow av dansanden och glada miner.

Epokskalen

Sandra dök upp och fnittrande som dendär kvasten i den tecknade Disneyfilmen "Skönheten och odjuret" (1991). Den liknelsen hade jag redan gjort (se "Danskursen, vecka 7 av 10 - Glasögon och drömmar"), och det var henne jag menade då också. Men jag hade glömt liknelsen, och kommit på den igen, skenbart oberoende av mig själv.

Så var det att bli gammal - man var flera personer i samma kärna - flera tidsepoker under samma skal.

Minnenas dans

Dagarna efter krogen och dansen brukade minnena dansa, fria från getingar och kärnvapen. Men efter några dagar maldes minnena ner och man fick återskapa sig själv igen.

Möjligheten fanns att ta på sig nya mössor, men enklast var att sitta kvar i sin bikupa som en honungsdrömmande drönare.

Valmöjligheterna

Om man klonat sig själv och den ena klonen gått på krogen och dansen och den andra stannat hemma; vad hade då hänt? Var de båda fortfarande samma person? Jag trodde inte det. Varje händelse gav upphov till nya tankar som hade potential att förändra allt. Ett liknande tema utforskades bland annat i filmen "Sliding Doors" (1998).

På tal om valmöjligheter kan jag avslutningsvis nämna ett citat från min första halvlivsepok. Datorspelet "Disney's Tarzan" (1999), den svenska översättningen, professorns röst när man navigerade till optionsmenyn. Han sade:

"Vilka val har du lust att ändra idag?"

Cykelfallet och skyddsänglarna

Efter att ha cyklat milen till Mörrumsdansen (se "Två barn är fler än fyra elefanter") hade jag fått dille på cykling - att vara ute på landsvägen timme efter timme i eget sällskap.

De två veckorna som följde var jag ute på ett antal timslånga cykelturer.

Del 1: Att cykla från Karlshamn till Olofström

Hade först tänkt cykla till Ronneby (3 mil), men ett Facebookinlägg kom mellan.

Facebookinlägget

Den 30 januari 2020, dök följande Facebookinlägg upp, postat av administratören för danskursens Facebook-grupp:

"Olofströmsrevyn ska ha en avslutningsfest för sitt gäng på lördag den 1 februari kl 20.00 i Olofströms Folkets hus. Bob Stevens spelar. De vill gärna att några fler kommer och dansar. Det är gratis, men de vill veta hur många som kommer. [...]"

Någons slags dans i Olofström, även den staden 3 mil bort.

Gick det att cykla dit?

För att hinna tillbaka före solnedgång och slippa cykla i mörker krävdes en arla uppgång, gärna samtidigt som solen.

Karlshamn-Olofström (3 mil)

Den 31 januari 2020 vid 09:00 hade jag hunnit äta och smälta maten någon timme, före jag gav mig av från Karlshamn mot Olofström.

Upptäckte att uppförsbackar och vind var cyklistens arvedel. Nedförsbackar å andra sidan kunde kännas svävande, som att cykla framför solen i filmen "E.T. the Extra-Terrestrial" (1982).

Efter två timmars cykling halvtidsvilade jag vid en plats med det pausvänliga namnet "Vällust". Åt medhavda sommarplockade körsbärs, säkert ett halvkilo, som tagit upp plats i frysen i ett halvår. Vädret var mer frys än sommar när jag åt - fick värma händerna i armhålorna efteråt.

Hade händerna och fötterna i plastpåsar medan jag cyklade.

När jag kom fram till stadsskylten som visade Olofström, efter 4,5 timmar ute på vägarna, var det fortsatt folktomt omkring mig - det hade bara varit jag, asfalt, och rullande burkar av plåt, hela vägen.

En asfalterad cykelbana vägledde mig sista biten in mot Olofström. Det dök upp en hundpromenerande människa på den, vilket antydde att jag nått bebott område, till slut.

Då var det bara hemfärden kvar.

Kanske kunde jag köpa några bananer först.

Den bekanta bilen

På Willys parkeringsplats fick jag syn på en bil som liknade min mammas. Den inte bara liknade min mammas bil - det var min mammas bil. Någon minut senare kom hon och hennes sambo ut från Willys.

Det var helt oplanerat - dom visste inte att jag var där och jag visste inte att dom var där.

De bjöd mig hem på mat och tog cykeln med en cykelkrok.

Deras människoröster i bilen kändes först obekanta. De pratade om någon obetydlig detalj.

Min landsvägshjärna förstod inte.

Väl framme tyckte jag det var kallt i deras hus. Kanske var det så, eller så var mitt temperatursystem okalibrerat efter vinddraget under cykelfärden.

Återhämtningen

Det var först senare, när jag låg på deras soffa och vilade, som jag insåg att jag faktiskt hade cyklat de tre milen till Olofström.

Följaktligen var det möjligt.

Skulle jag cykla imorgon igen, till Olofströmsrevyns avslutningsfest? Mamma erbjöd sig att hämta mig efteråt i så fall, så att jag skulle slippa cykla hem i mörker.

Jag fick fundera på det, se hur kroppen skulle kännas imorgon. Kanske skulle jag knappt kunna stå upp; vad visste jag om sånthär?

Och varför var jag så kissnödig? Jag hade knappt druckit något av mitt medhavda vatten, då vädret var plastpåsekallt.

Var det sadeln som tryckte mot urinblåsan?

En ny lärdom kom att bli att körsbär var vätskedrivande.

Tjejen i kassan

Dagen efter, den 1 februari 2020 vaknade jag utan smärtor i kroppen - således fanns det ingen ursäkt att ställa in denna andra cykelturen mot Olofström, nu med dans i sikte.

Gav mig av till Systembolaget för att hämta ut min dansmedicin - 33 centiliter starköl. Tjejen i kassan tittade på mig, och bad, nästan motvilligt, om att få se min legitimation. Som att hon var ute och cyklade. Vilket hon också var - jag fyllde trettio om ungefär två veckor.

Det var kanske sista legvisandet och det gällde att njuta av det. Jag log ett glorialeende och försökte få ut legitimationen från bak sin plastficka i plånboken, men tjejen i kassan sade att hon kunde de det genom plastfickan.

Vad synd. Jag hade kunnat stå och fippla med detdär i några ytterligare sekunder.

Hon sade helt fel summa: "hundrafem...", började hon. "Hundrafemtio", fyllde jag i, och hon skrattade till: "...för en öl", sade hon. Sedan sade hon den riktiga summan: 12,70 kronor.

Tog leende min öl och kände mig för en stund lika ung som tjejen i kassan.

Trettioårskrisen

Det var kanske trettioårskrisande. Cyklandet. Och det var mössan (se "Real happiness - Historien om hur jag förlorade och återfann min mössa") som gjorde att jag såg yngre ut - den dolde det tunna håret. Ansiktet hade kanske ännu skonats; några års uppskov.

I början av cykelturen fantiserade jag alternativa skeenden. Jag skulle ha sagt att hon kunde behålla min legitimation - så att hon skulle känna igen mig, när jag dök upp igen. För vi skulle ses igen - jag skulle bjuda henne på änglamat, och hon kunde behålla min legitimation så länge. Och i min fantasi hade hon varken barn eller make, och hade en oförklarlig dragning till trettioårskrisande män.

Äskemo

Änglafantasierna försvann vid uppförsbackarna i Äskemo, på samma sätt som när man skakar en Etch A Sketch.

I sista backen kände jag att pausen måste ske, att det inte gick att trampa uppför längre. Jag satte ner fötterna på asfalten och gick in en bit i den mossiga skogen. Åt färska dadlar och noterade att det var mycket varmare denna dag, jämfört med dagen före - hade till och med fått ta av mig ungdomsmössan.

Efter Äskemobackarna var allt så mycket enklare. Olofström nåddes efter 2,5 timmar, två timmar fortare än dagen före.

Två timmar fortare.

Allt verkade möjligt, tills jag mötte Monarkmannen.

Monarkmannen

Sista raksträckan blev jag omcyklad av en kille på en blå Monarkcykel. Han satt ner och trampade, och slängde flera blickar på sin klocka. Antingen var han försenad eller så var det något slags rekordförsök.

Han försvann bortåt och trots att jag ställde mig upp och trampade allt vad jag kunde i några sekunder så försvann han allt längre bortåt.

Hans ifråncyklande verkade lika oundvikligt som tiden som går.

När han svängde av flera minuter senare var han liten som ett nålstick i fjärran.

Acklimatisering i Olofström

Satte mig på en bänk på Ica Maxi för att äta färdkost och ta igen mig. Inom någon timme tyckte jag mig märka hur det kröp innanför pannbenet, precis som när man var berusad. Kanske var det så att blodflödet som koncentrerats till benen nu återgått till hjärnan. Jag tyckte mig känna hur jag blev observant igen - började undra vad folk omkring mig tyckte och tänkte - dessa onödiga tankar man helst hade varit utan.

Då var jag alltså mig själv igen.

På bänken bredvid mig låg en uteliggare och sov, så jag passade på att sluta ögonen jag också, fast i sittande ställning. Då var vi två om det, tänkte jag - det skulle ta fokuset från mig. Men så funkade inte hjärnan. När jag hörde en röst: "Har han somnat?", så visste jag ju inte om det handlade om mig eller uteliggaren på bänken bredvid, så min hjärna antog att det handlade om mig.

Ständigt denna beredskap - tur att jag hade min medicin med mig inför dansen.

Olofströmsrevyns avslutningsfest

Cyklade den korta sträckan till Olofström Folkets Hus, där festen skulle äga rum. Det verkade inte vara några i min ålder på plats, av de trettio personer som var där; de flesta var äldre än trettio.

Satte mig vid ett långbord där en kvinna och man i femtiofemårsåldern satt. Ställde fram min starköl i avvaktade - skulle det inte dyka upp någon i min ålder så skulle jag inte öppna ölburken.

Det femtiofemåriga paret var trevliga och när jag nämnt att jag gått en nybörjarkurs (se "Danskursen") bjöd de in mig att "svänga in till" deras socialdans i Jämshög (5 kilometer från Olofström).

Kvinnan ställde fram en godisskål och bjöd mig att smaka.

Plockade åt mig godisbitar.

Flera av deras bekanta började dyka upp, och jag kände mig malplacerad (frånsett godisskålen).

Telefontjejen

Men så fick jag syn på en tjej förmodat yngre än mig. Hon satt själv vid ett annat bord.

Letade igenom godisskålen efter några sista fynd, men sen gick jag bort till tjejen, omedicinerad.

Hon satt och fingrade på sin telefon och två platser verkade upptagna, så jag satte mig där det var ledigt.

"Hejsan", sade jag hoppfullt, medan jag tittade på telefontjejen.

Jag frågade hur hon fått reda på detta danstillfälle. Hon pekade på en tjej i svart klänning som dansade med en annan tjej. Tydligen hade den tjejen dragit med telefontjejen hit.

Hon fingrade vidare på sin telefon.

Tjejen i den svarta klänningen

Det fanns alltså två tjejer till. De var dock 10-15 år äldre än mig. Plötsligt dansade de alla tre ihop. Telefontjejen dansade i tipp-tapp-skor, som om hon trippade omkring på glödande kol.

När de var klara fick jag tillfälle att fråga tjejen i svart klänning om det var en riktig dans eller om de hittat på den själva. Det var en riktig dans - "dubbelbugg" - hette den tydligen. Lyckades få igång en konversation med tjejen i svart klänning. Hon var här för att hon kände bandet som spelade. Hon var på dans 2-3 gånger i veckan.

Hon skulle förklara mer, men mitt i förklaringen blev hon uppbjuden.

Det var det sista jag hörde av henne.

Kvinnokläderna

Det fanns ytterligare en tjej i min ålder. Hon verkade vara en del av revygänget, för hon satt vid deras bord. Men hon påminde om en man i kvinnokläder. Manliga drag; manlig haka. Det var ju inte helt omöjligt att hon var en man som spelade kvinna i revyn. Att hon så att säga var kvar i rollen under avslutningsfesten.

Jag var nykter och inte villig att chansa.

Tomma tanken

Medan jag simulerade i tankarna satt jag ännu kvar vid telefontjejbordet.

De hällde upp vodka i sina glas, ungefär 1/5. Sedan fyllde de upp med apelsinjuice. "Screwdriver" (se "Guds skruvmejsel"), tänkte jag, men jag sade det inte. Det vore ju som att säga "vatten" när någon hällde upp ett glas vatten, tänkte jag.

Om jag velat dansa hade jag kunnat bjuda upp någon av tjejerna vid bordet. Men jag såg inte syftet med att dansa några minuter för att sedan skiljas åt.

Fången i mina egna tankar.

Kom aldrig in i samtalet igen.

Satt nykter bredvid dem under kvällen, som ifråncyklade mig likt en Monarkcykelman.

För övrigt hade det dykt upp en man som kände någon av dem, eller allihopa, och satt sig bredvid dem, snett mittemot mig. Han tittade på mig ibland. Undrade kanske vem jag var.

Det undrade jag också.

Navelstränge(l)n

Efter tre timmar hade jag simulerat färdigt. Smög mig ut i natten och ringde mamma som hämtade mig.

I bilfärden hem talade jag om att jag dagen efter skulle börja sjunga i någon slags kyrkokör. Det var bestämt sedan två månader tillbaka. Det var en trettioåring som bestämt det - jag själv - på samma sätt som han talat om för mig att cykla till Olofström.

Det var bara att hänga på.

Olofströmcyklingen var avklarad, kören kvarstod.

Del 2: Kören och danskursen

Kyrkokören

2 februari 2020. Tio minuters cykling. Fyra trappsteg. Lyfte cykeln uppför trappstegen medan en tjej just skulle gå förbi. Hon gick in i församlingsgården, vilket var byggnaden kören skulle sjunga i. Hon gick uppför en trappa inne i byggnaden. Frågade henne om det var någon körgrej här nånstans. Det var dit hon skulle, sade hon.

Följde med uppför och där stod ytterligare två tjejer, och det hängde jackor bredvid.

Sen var jag i ett rum med stolar ställda i en halvcirkel runt ett piano. Den femtiofemåriga körledaren gjorde entré och slog sig ner vid pianot. I halvcirkeln runt henne satt ungefär 5 killar och 15 tjejer.

Tenor

Hade till körledaren länkat en video där jag sjöng, och tydligen var jag tenor, vilket betydde att jag skulle sitta nånstans i mitten.

Inledningsvis skulle vi sjunga refrängen av "In the Air Tonight" (Phil Collins, 1981), stående, flera gånger, på olika sätt. Någon slags uppvärmning förmodligen.

Det skulle visa sig senare att tenorerna var tysta i Journeys "Don't Stop Believin'" (1981), när det roliga började: "in the [niiiiiiiight]" [tenortystnad].

Kom att tänka på en Bruce Springsteen-rad ur "Blinded by the Light" (1973):

"Mama always told me not to look into the sights of the sun. Woh, but Mama, that's where the fun is"

Sopranerna på ena kanten sjöng som en änglakör.

Basarna lät som tändkulemotororer.

Tenorerna och altarna var tråkmånsarna i mitten.

Systembolagskassören

Mannen till vänster om mig hade sjungit i kören för flera år sedan, men återkommit just idag, trots att han passerat fyrtio, vilket var körens övre åldersgräns.

Han verkade bekant, men jag visste inte varifrån.

Kyrkoherden kom på besök och sången avbröts. Han nämnde att han ibland stötte på mannen jag känt igen, på Systembolaget. Då insåg jag att det ju var den fryntlige systembolagskassören från november (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K").

I pausen någon timme senare nämnde jag det till honom: hans trevliga sätt i kassan, och han verkade ta åt sig, vara glad att det "gått fram".

Albin

Efter pausen tog jag röstmässigt rygg på Albin till höger om mig. Han var också tenor, tror jag. Det lät så; eller snarare: jag kunde sjunga som han.

Så jag sjöng som honom efter bästa förmåga.

Härma kunde jag.

Men jag kunde inte läsa noter.

Alla hade ett notpapper framför sig, nämligen. Även jag.

Var tvungen att lämna kören en halvtimme före sluttiden, för att inte missa danskursen. Meddelande Albin min avfärd, sade att han kunde ta hand om mina notpapper, som jag ändå inte begrep nånting av. Han sade att jag skulle få en plastficka av körledaren, och bli tillagd till Facebookgruppen.

Men då var jag redan mentalt på väg.

Mot danskursen, på cykel.

Fortsättningskursen, vecka 2 av 10

Tina stod själv och jag kunde inte hejda mig. Jag var framme och pratade, sade att jag börjat sjunga i kör, att jag just kommit därifrån. Jag pratade vidare men efter en stund, mitt i svadan, skulle hon bort och prata med några andra. Jag stod kvar några sekunder, men sedan gick jag fram till Vilda musen vid stolpen och pratade med henne istället.

Mötte Tina igen i dansringen. Men hon var som bakom glas. Jag nådde aldrig fram till henne. Som en stor glaciär som inte ville tina.

Mötte även Sandra i dansringen. Det blev ett kort möte. Men hon lyckades ändå klämma in att jag skulle ta hand om mig, som vore hon en slags skyddsängel.

Hon hade två barn och sambo (se "Danskursens avslutningsfest"), vilken dessutom var med på kursen.

Men jag tror hon var ett fynd ändå.

Som man inte behövde ishacka för att nå.

Del 3: Cykelfallet och skyddsänglarna

Karlshamn-Belganet tur och retur (6 mil)

Två dagar efter kören, den 4 februari 2020, hade jag som plan att cykla 2,5 timmar norrut från Hällaryd för att se hur långt bort jag hann cykla. Sen skulle jag cykla hem igen. Det skulle alltså bli totalt fem timmar, på ett ungefär, vilket skulle innebära den längsta cykelfärden hittills.

Efter någon timmes cyklande märkte jag att nerväxlandet vid uppförsbackar för att undvika överansträngning verkade göras automatiskt. Kom nämligen på mig själv att tänka på annat, att jag inte tänkt på att jag skulle växla ner och ställa mig upp och trampa - det hade istället skett automatiskt.

Jag hade degraderats till medpassagerare på min egen lånecykel, och fick sysselsätta mig med något.

Så jag fick lyssna på radio medan kroppen cyklade.

Landvägens enformighet verkade klippas bort och inte lagras i minnet.

Den längsta uppförsbacken på hela turen var lika lång som "I Wanna Be the Only One" (Eternal, 1997); låten började när jag växlade ner till ettan. Nästa sak jag minns är att låten och backen tagit slut.

Inga minnen hade däremellan lagrats.

Någon form av tidsresa.

På hemvägen kändes det som att jag skulle kunna cykla hur långt som helst, kanske för att det mestadels var nerförsbacke.

Göran Kropp

1995-1996 cyklade Göran Kropp de 12000 kilometrarna från Sverige till Nepal, besteg Mount Everest utan syrgas, och cyklade sedan hem igen.

I snitt cyklade han nio mil om dagen under 5 månader.

Då fanns inga bortförklaringar att inte försöka cykla till Ronneby, 3 mil bort, som varit planen från början, före Olofström kommit emellan. Nu hade jag ju dessutom cyklat till både Olofström och Belganet, så Ronneby var väl närmast ett rutinuppdrag.

Dagen efter gav jag mig av.

Karlshamn-Ronneby tur och retur (6 mil)

7 februari 2020. Vaknade före solen gått upp. Lagade mat och gav mig av en timme senare.

Växlandet gick på automatik och jag cyklade just utanför landsvägens vita kantsträck. Det var få bilar på vägarna. Oftast var det bara jag, cykeln, landsvägen, och en ljudbok i öronen.

Plötsligt körde en bil förbi mig ganska nära.

De flesta bilar brukade svänga över till vänstra körfältet - ett kamikazeuppdrag om det vore vältrafikerat - vilket det som tur väl aldrig varit på mina cykelfärder.

Men denna bil var ett undantag från vänsteromkörarna.

Det räckte ju med en anomali, en bil, en liten touch bara, så var det kanske över sen - cykelfärden definitivt, livet möjligtvis.

Hade ingen hjälm eller någon annan form av skydd.

Det var ju galenskap.

Jag var för snål för att åka buss till Mörrum, och tydligen också Olofström.

Men att snåla med livet?

Riskmedvetenheten

Jared Diamond har berättat att han under sina resor till jägare-samlare-samhällen i Nya Guinea lärt sig av deras risktänkande. Under en expedition hade han velat sova under ett stort träd, men det ville inte hans jägare-samlare-grupp.

Varför inte?

Det var för riskfyllt, tyckte dom.
Man kunde höra träd falla i djungeln ibland. Kanske var det en på tusen att ett träd föll om natten.

Men just detta träd? Just denna natt?

Jared tyckte de överdrev.

Men sen tänkte han ett varv till: med risken en på tusen kunde man sova varje natt i djungeln i genomsnitt i tre år före man fick ett träd över sig.

Slutsatsen var alltså om att om man ville leva längre än tre år som nattsovare i djungeln skulle man inte sova under ett träd.

Samma risktänk sade att det var större risk att halka i badkaret än att bli utsatt för ett terrorangrepp. Så det var vad han oroade sig för numer: att halka i badkaret (vid tillfället började han närma sig åttioårsåldern).

Cykelfallet

Detta risktänkande skulle i cykelfallet innebära: Visst kan man klara sig från att ramla under ett antal cykelturer, men till slut skulle man ramla.
Det var blott två hjul man balanserade på. Att det ens gick att balansera på en cykel var ett fysiskt mirakel i samma klass som gravitation. Normaltillståndet för en cykel var liggande. Till slut skulle cykeln få sin vilja fram.

Men allt gick väl denna gång.

Efter tre timmar var jag så nära Ronneby jag kunde komma. Sista kilometrarna hade man behövt cykla på Riksväg 27, där hastighetsbegränsningen var 100 kilometer i timmen.

Jag visste inte om det var tillåtet, så jag vände om.

Cyklisten på nästa nivå

En bra bit kommen på hemvägen cyklades jag om av en uppgraderad Monarksman.

Monarkmannen från Olofström hade haft en vanlig cykel som mig.

Jag hade en damcykel lånad av mamma.

Denna uppgraderade cyklist hade en landsvägscykel och någon slags rånarluva med hål för ansiktet.

Han kan ha sagt "hej" när han cyklade förbi mig, men jag hörde inte. Men något läte var det. Vi var ju av samma klass. Som när busschaufförer vinkar till varandra.

Ett slags kamaraderi.

Men han var på nästa nivå.

Försökte hinna med men han försvann bortåt som vinden.

Några timmars återhämtning inför andra Mörrumsdansen

Efter en rekordlång cykeltur på 6 timmar och 15 minuter (inklusive paus) var jag hemma igen, klockan 15:15. Jag hade gett mig av i tid. Det var ännu ljust och jag skulle cykla till Mörrumsdansen först vid 19:00.

Gjorde pannkakor av 4 deciliter mjöl, 8 deciliter vatten och 2 ägg. Åt upp alltsammans och var sedan inte hungrig på 20 timmar.

Vilade en timme före jag gav mig av mot den sjunde milen samma dag.

Cykelfallet och skyddsänglarna

Göran Kropp hade avlidit i en klättringsolycka 2002, 35 år gammal. Enligt flickvännen Renata Chlumska hade han "förbrukat sina skyddsänglar". Det var samma tänk som Jared Diamond: när man gjorde något tillräckligt länge så skulle olyckan till slut vara framme.

Mot Mörrum var det cykelbana hela vägen. Inga bilar som körde förbi för nära.

Att ramla på cykelbanan mot Mörrum skulle vara som att ramla i badkaret.

Det var mörkt. Hade en lykta men den var felvinklad, så jag såg inte refugen som svängde cykelbanan åt vänster, medan vägen fortsatte rakt fram.

För mina ögon såg det ut som någon form av markeringar på vägen. Försökte sakta in för att se vad det var men när jag insåg att det var en refug var det för sent att svänga.

Jag skulle komma snett mot refugen och cykeln skulle välta med mig på.

Reptilhjärnan bestämde sig för att dumpa cykeln.

Damcykelramen var tacksam, för den tillät mig att låta cykeln kollidera med refugen åt vänster, medan jag själv hoppade av cykeln i högerframåtrörelse. Landade jag som en längdhoppare på ansatsbanan och tippade framåt vid nedslaget.

Cykeln drösade ihop på asfalten samtidigt som mig, och cykelkorgens innehåll spred sig bortom refugkanten.

Satt i framåttippad hukställning på marken och tog in vad som hänt.

Turligt nog hade jag hunnit sakta in tillräckligt för undvika att huvudet slog i marken. Knät måste varit i marken och kanske handen också, men jag kände ingen smärta från dem.

Däremot vänsterfoten. Den kanske hade hamnat snett?

Reste mig upp och plockade upp cykelkorgsinnehållet.

Satte mig på cykeln och trampade vidare.

Smärtan i foten gick över på någon minut.

Det blev inget av det.

Jag cyklade vidare som om ingenting hade hänt.

Jag hade förbrukat en av mina skyddsänglar.

Mörrumsdansen

Dans på samma plats som för två veckor sedan, då jag inlett mitt cyklande. Med ryggen mot ett träd i Mörrum Folkets Park intog jag den sparade dansmedicinen från Olofströmsrevyns avslutningsfest.

Väl inne såg jag en ung tjej som knappade på sin telefon, och en något äldre men inte alltför gammal tjej som satt ensam vid ett bord.

Tjejen utan telefon

Satte mig vid tjejen utan telefon. Hon hade hållit på med bugg sedan hon var 15 år, vilket gav mig tillfälle att fråga om hennes ålder.

Hon var 38 år.

En man hon verkade känna kom förbi:

"Jasså, är du här?", sade mannen.
"Ja, jag har fixat barnvakt", sade kvinnan.

Det var allt jag behövde veta.

Bandet Jannez började spela och jag ställde mig vid danskanten och väntade på att ölen skulle börja verka.

Tjejen med öronpropparna

En tjej i vit swingklänning med svarta prickar frågade mig om jag ville dansa.

Det ville jag.

Hon såg varken gammal eller ung ut, som Sara Danius. Ena stunden var hon 30 och andra stunden 45, som anka-hare-illusionen - en tecknad bild på anka som ur en annan vinkel såg ut som en hare.

Det stack ut trådar ur hennes öron. Det visade sig att hon hade öronproppar som gick att hänga i ett snöre om halsen. Ganska unikt. Hon sade sig "bli döv" utan dem. Jag hade redan mina öronproppar i, lyfte bort mitt hår från örat och pekade.

En stund efter dansen såg jag henne stå i ett hörn omgiven av fyra barn i olika åldrar.

Kanske att de inte var hennes.

De kanske bodde där.

Dansebobarnen.

Paus

Satte mig vid danskurs-Ida och två ytterligare tjejer men det blev som i Olofström, att jag satt nära fysiskt men mentalt långt borta. Att bända sig in i samtalet försökte jag inte ens.

En stund senare såg jag 38-åringen sitta själv vid ett bord igen, så jag gick dit och satte mig.

Frågade varför hon inte hade öronproppar. Hon sade att hon redan var döv. Tydligen var hon ganska trött; hon hade stigit upp 06:00 och jobbat hela dagen.

"Jag steg upp 07:15", sade jag.

Och så såg jag min nästa mening mentalt före jag skulle säga den. Blockerade impulsen. Men sägningen dök upp igen. Övervägde konsekvenser, motiv och verkan. Och så sade jag den:

"Jag cyklade till Ronneby idag. Eller jag nådde inte hela vägen fram för det var en motorväg ivägen."

Hon sade att hon aldrig hade skolat våga cykla på vägen.

Sade att det inte var så många bilar när jag cyklade.

Men hon hade nog rätt.

Skyddsänglarna var inte oändliga.

En dag skulle de ta slut.

Hon ursäktade sig för att på toaletten, reste sig upp och flög iväg.

Real happiness - Historien om hur jag förlorade och återfann min mössa

Krogen

Lördag kväll. Intog en enkeldos 33-centiliters-starköl för andra dagen i rad (se "Två barn är fler än fyra elefanter"). Gick till krogen Loch Ness och ställde mig på samma plats som förra veckan (se "Luke Ness"), vid Black Jack-bordet. Samma tjej satt som dealer, och med samma ofokuserade blick betraktade jag spelkorten.

Det dök upp en tjej som var minst 190 centimeter. Hon var långsmal och spindellik, fast ändå med former, vilket gav henne ett datorspelsaktigt utseende - man verkar inte ha tagit hänsyn till verkligheten när man modellerat henne. Hon hade sällskap med en kortare kille som såg ut att vara kompgitarrist i Allman Brothers Band.

Tänkte att det inte skulle hända så mycket mer än så, men jag hade vågat mig hit igen, vilket var huvudsaken.

Stod med vantarna och mössan i hand och tittade mot ingången.

Då dök Luke från förra veckan upp, med Addi och Hampus, men också med två nya bekanta, eller tre (Lukes vänskapsgränser var inte alltid så tydliga).

Bubble Boy

Alexander hette den tredje, en Solvalla-leende 29-åring som påstod att Lukes vänner var hans vänner, och nu skulle han bjuda mig på en öl. Jag försökte tacka nej men så stod jag där med en öl, denna veckan också, medan Alexander i den höga musiken försökte förklara att han varit hemma hos Luke och sett en ubåt i handfatet, som drevs på något visst sätt. Jag förstod ingenting och hörde knappt vad han sade i den höga musiken. Han bad om ursäkt att han svamlade, att han var full.

Han hade spelat World of Warcraft, men slutat när han var 14 år. Hans mamma hade sagt åt honom att komma och äta, men han hade hellre velat spela. Då hade han slutat för gott. Han sade sig tycka att det var "äckligt" att han sagt så, till sin mamma, som försökte "föda" honom. Jag försökte säga att det ju kunde vara så i tonåren, men han vidhöll att det var "äckligt" gjort av honom.

Insåg att det inte skulle bli något av vårt samtal.

Efter en stund sjönk han längre ner i berusningen, såg på mig och sade:

"Kom igen nu Bubble Boy. Slappna av. Gör nånting ballt."

Tänkte mig att han menade att jag skulle stå på händer eller åtminstone äta en levande råtta, men han verkade mena: "innovera kinesiska pinnar".

Funderade en stund: "Bestick?", sade jag.

Men musiken var för hög, och Alexander också.

De nya

Näste bekant hade en Linus-på-linjen-näsa och snaggat hår. Snagget hade träffat Luke för mer än tio år sedan, då Luke raggat på hans tjej, vilken numera var Snaggets fru. Han jobbade via bemanning som robotprogrammerare på ABB i Olofström, men funderade på att bli egenföretagare som Luke. Det var för mycket "städa upp efter andra", kodmässigt, i hans nuvarande stabilare roll, som han skaffat sedan han fått barn för fem år sedan. Men nu kanske det var dags för nästa steg i livet?

Den siste bekanten var Stefan, en rund och mild person med skäggstubb och jämnmod. Tidigare hade han varit Stuffa-ledare, det vill säga rödtröja på den danskurs jag gått på i höstas (se "Danskursen"). Men det var flera år sedan han varit där nu, sedan han flyttat till Kalmar (14 mil).

De gamla

Hampus var lika glad som alltid; jag insåg att han alltid hade en kisande blick. Han frågade vad jag gjort i veckan. Nämnde att jag varit och dansat i Mörrum dagen före. Han sade att han också borde börja med såntdär, och jag tipsade om att det började ännu en Stuffa-nybörjarkurs till hösten.

Nämnde att jag fått smeknamnet "Bubble Boy", och Hampus höll med om att jag verkade stel, att de flesta inte hade jacka på sig, till att börja med, och inte heller stod och höll mössa och vantar med händerna ihop.

Real happiness

Luke tyckte jag skulle läsa en robotprogrammeringskurs, samt läsa en bok av Jordan B Peterson: "12 Rules for Life", att jag skulle förstå den och whoosh så skulle allt lösa sig, som det gjort för honom.

Samtalet berörde vid ett tillfälle droger och han sade att han hade slutat med amfetamin, att det inte var "real happiness". Jag nämnde att det var en svår fråga: känslor. Exempelvis musik, var det "real happiness" eller inte? Luke tog fram sin djupsinniga min, nickade och sade att han aldrig tänkt på det.

Luke has left the building

Efter ett tag skulle Luke hem till frun och barnen, och tog farväl.

Han bjöd in de andra till "fika" dagen efter.

Luke: "Old friends to the family... I don't wanna exclude you, but... it would feel strange to invite home for a fika, a person you've happened to bump into at the pub"
Jag: "It's up to you"

Luke lämnade sedan puben.

Mössan försvinner

Minns att jag stod och pratade med Snagget och att han sade: "Jag kan fixa ett jobb åt dig, om du är duktig".

Just då märkte jag: mössan.

Mössan var borta, den måste ha slunkit ur mitt stela grepp. Vantarna var kvar, men inte mössan.

Lukes bekanta skulle dra vidare till nattklubben Hotellbaren runt hörnet, men jag gick in en sväng i jakt på mössan, utan resultat.

Skulle jag krypa runt på golvet bland kroggästerna för att finna den? Den måste ju vara på golvet?

Lukes bekanta hade redan lämnat puben.

Gick in en runda till.

Ingen mössa syntes till.

Lämnade krogen mösslös.

Såg tre gestalter längre ner på gatan och tänkte att det nog var Lukes bekanta, så jag gick ikapp.

En tvåminuterspromenad senare var vi framme vid nattklubben. Ingen kö, bara en ung vakt i entrén som kontrollerade legitimation.

Hotellbaren

En dj med lustifikationssolglasögon stod och såg ut som en statist ur en billig rymdopera. Det kan ha varit någon slags rök i lokalen, och säkert strålkastare, bland ungdomarna som rörde sig på ett slags dansgolv.

Fick syn på de foxtrotansvariga från Stuffa-kursen. Anna och någon kille jag inte visste namnet på. Visst hade jag sett dem igår på Mörrumsdansen? De var tydligen överallt. Nu foxdansade de sig fram längs dansgolvet där övriga mest stod och pratade eller gjorde yviga gester.

Lukes gamla vänner och jag ställde oss vid en lång bardisk. En öl placerades i min hand igen; de verkade delas ut som glasstrutar på ett barnkalas. Även Addi, Snagget och Stefan fick en öl i handen. Var det Addi som bjöd? Jag fick ingen klarhet; ingen sade något om ölen.

Så stod jag alltså återigen med en öl i handen. Klockan var 01:30 och jag hade väl druckit mitt för idag? Drack upp halva ölen som en slags kompromiss; ställde sedan det halvfulla eller halvtomma glaset på bardisken i väntan på... ja, vadå? Skulle det inte stänga snart?

Vid bardisken precis invid mig stod en tjej som jag kunnat flåsa i nacken. Det var hon som ställt sig där, alldeles för nära egentligen. Jag var som hennes andra huvud och såg tydligt över hennes axel när hon tog fram sin telefon, som visade 01:58.

Bakgrundsbilden visade två barn.

Frågade henne när det stängde. Hon sade att det stängde vid 02:00. Det såg inte så ut, av dansgolvet att döma. Men så blev det.

På vägen ut pratade Snagget om aktieinvesteringar i Nvidia och i mitt inre blippade en stor disclaimer i rött: "Never take financial advice from a person exiting a nightclub."

Nattrestaurangen

Inne på en kebabrestaurang mitt i natten.

Det var ljust som på en akutmottagning.

En man jag aldrig sett förut kallade mig för "Big Willie". Det tog en stund för mig att förstå vad han menade. "Du ser ut att ha en sån", sade mannen, som snarare var en storvuxen pojke i tjugoårsåldern. Han skulle beställa kebab, i likhet med ungefär 15 stycken andra, däribland Snagget och Stefan.

Tog ett steg bak från kön, för att markera att jag inte stod i den. Och där var han igen, den manliga delen av foxtrotparet. Han pratade med två tjejer, frågade om de skulle komma imorgon, när danskursen började igen efter juluppehållet.

Sen kramade han om dem och de lämnade restaurangen.

Så stod ju plötsligt jag där. Kanske kände han igen mig från kursen. Han såg på mig och frågade om jag skulle komma. Jodå, det skulle jag. Frågade vad han hette. Joakim hette han.

Mitt i natten på en kebabrestaurang. Det hade lika gärna kunnat vara en dröm som jag fyllt på med karaktärer jag kände igen från det vakna livet.

Mösschansen

Ute på gatan igen. Addi ledde sin cykel och Stefan och Snagget hängde på. Addi vinkade till mig att hänga på. De skulle hem till honom. Jag också tydligen.

Bartendern sopade utanför krogen när vi passerade förbi. Tänkte på min förlorade mössa. När vi gått några minuter sade jag att jag skulle kolla om mössan var kvar, så jag vände tillbaka mot krogen. Den sopande bartendern var då försvunnen, och krogen stängd.

Vände om igen och gick ikapp Addi, som nu hunnit en bra bit bortåt.

Hemma hos Addi

Addi ville bjuda mig på något. Jag sade mig vara nöjd. En stund senare dök han ändå upp med vegansk glass överströdd med frön. Sen gick han till Snagget i ett annat rum.

Vände mig till Stefan i soffan och sade att han verkade trevlig, denhär Addi. Hur länge hade Stefan känt honom?

"Jag har aldrig träffat honom förut", sade Stefan.

Så här satt vi mitt i natten hos någon jag träffat förra veckan, och Stefan aldrig träffat. Det visade sig att Stefan träffat sin tjej för tre år sedan på just en dans i Mörrum, där jag dansat dagen före. Det var därför han flyttat till Kalmar. Men numer dansade han inte, på grund av svartsjuka. Tydligen var det tjejen som var svartsjuk.

Addi serverade apelsinstora glas med gin och tonic, utöver ett litet snapsglas.

Jag avböjde båda. Skulle ju gå hem sedan, eller nu, eller snart.

Det stod ett digitalur på TV-bordet vi satt vid. Det tickade förbi 03:00 och närmade sig 04:00.

De tre drack snapsen men de apelsinstora glasen toppade med granatäppelkärnor såg alltjämt orörda ut.

Addi pratade om sitt möte med den svenska sjukvården, att han tvingats betala 1641 kronor för ett blodprov. Han hade en ishockeypuckstor böld på midjan, och var glad att den visade sig vara godartad; tydligen bestod den av fett. Han hade pekat på Stefan och sagt: "I was like you before", men nu åt han tydligen bättre, till exempel ingen kebab, och imorgon skulle han upp vid 07:00 och simma i en sjö, vilket Stefan hade svårt att tro på.

Det började bli dags för hemgång. Stefan ringde efter en taxi till honom och Snagget.

Tog farväl av de närvarande. Stefan sade att han kanske skulle dyka upp på Stuffa-kursen imorgon, som ett slags återbesök.

Hempromenaden

Efter en kvarts promenad och tio minuter kvar stannade en bil intill mig; någon vevade ner rutan och frågade om jag ville ha skjuts. Tackade nej. "Schysst skägg", sade den unge mannen som vevat ner rutan. Sedan åkte bilen vidare i natten.

Tog upp telefonen som för att se om jag var vaken eller drömde. Klockan visade 04:05.

Då drömde jag nog.

Skräpsamling

Söndag morgon. Vaknade efter mindre än fyra timmars sömn. Hade skräpsamling inplanerad vid 13:00, något jag sett i Blekinge Läns Tidning flera veckor tidigare: ett initiativ av en mamma och hennes 27-åriga icke-singel-dotter.

Jag var den enda som dök upp. Så vi gick omkring och samlade skräp, vi tre. De frågade om vad jag gjorde och bodde och så vidare.

Jag hittade glasbitar, frågade om de hade en påse för glas. Det hade dom. Igår stod jag med ett ölglas i handen och såg ut över ett dansgolv, och nu letade jag krossat glas.

Dottern hittade ett armbandsur som saknade urverk. Det var bara en tom ring där boetten skulle suttit. Jag fick den. Fann den sägande, minnande om upphovsmannen till cynismen, som lär ha gått runt på nätterna med en lykta och när folk frågat vad han sökte svarat: "Jag söker efter en ärlig människa".

Om jag bar denna tomma klocka, vad skulle jag svara när folk frågade vad den var bra för? Det kanske var en "kejsarens nya klocka", att bara den som var skicklig på sitt yrke kunde se urtavlan, eller så sade den något om vår tomma tid, eller jag kanske tappat tidsuppfattningen, var tidlös; tiden kanske inte fanns, och så vidare.

Vid återgången nämndes att hennes sambo satt hemma och "spelade dator".

Mindes den ordformen från mitt tidigare liv.

Det hade kunnat vara jag.

Valet mellan att samla skräp eller spela dator var då mycket enkelt.

Lika enkelt som valet mellan att dansa eller spela dator.

Fortsättningskursen

Söndag kväll. Danskursen fortsatte.

Happypancake-tjejen (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K") bockade av mig vid ankomst.

Sedan stod de där igen: Anna och Joakim i mitten, och deltagarna i en stor ring längs väggen.

En efter en dök de upp igen.

Tina (se "Danskursens avslutningsfest"). Frågade henne om hunden mådde bättre. Det gjorde den. Hon hade kalla händer, och var sådär mystisk. Hon kunde öppna sig, skratta till, säga att hon dansat in i fyra stycken, men så låste hon sig igen som en snögubbe, kröp in i frysfacket och stängde dörren efter sig.

Rödtröjan Ida var rättskaffens med konkreta tips och råd angående dansen. Tryck efter snurren. Tänkte på kvällen sedan om det var mannens eller kvinnans snurr hon menade; gav hon privatlektioner tro?

I pausen såg jag Joakim slinka ner före till toaletterna. Men vi kände inte varandra. Kebabrestaurangen var nog bara en dröm.

Pratade istället med sextonåringarna (sjutton i år då antar jag) tills pausen var slut. Ämnet verkade vara ett kladdkaksbak.

Stefan såg jag inte röken av, kanske att han varit på kurstillfället timmen före? Om det nu inte varit en dröm alltsammans, trots allt.

Men mössan saknades fortfarande, alltså hade det varit på riktigt.

Sambodansen

Efter pausen mot slutet av kurstillfället dök ett nytt ansikte upp. Hon hade haft uppehåll i några år, men nu hoppat rakt in i fortsättningskursen. Frågade hur det kom sig att hon börjat dansa igen.

Det berodde på hennes sambo.

På dansbanan intet nytt (se "Danskursen, vecka 4 av 10" och "Danskursen, vecka 5 av 10 - The Thrill Is Gone").

Mössans betydelse

Måndag. Kunde inte släppa mössan. Trots pub, skräpsamling och danskurs så verkade tanken på mössan dröja sig kvar. Jag hade en annan mössa att ha, som jag även hade.

Varför var den gamla mössan så viktig? Kanske för att jag haft den så länge jag kunde minnas. Ett slags minnespunkt bakåt. En tidlös vattenstämpel.

Som en klocka utan urverk.

Mössan hade inte åldrats, men jag hade.

Vad skiljde mig från de sextonåriga tjejerna på danskursen?

Utan mössan - en hel del.

Med mössan - ingenting.

Kunde svära på att jag haft den mössan när jag var sexton.

Mössan var som ett intyg på att jag inte alls var 30.

En slags ögonbindel.

Som när man dricker och tror sig ha roligare än man har.

Eller när man spelade dator medan ens sambo var ute och samlade skräp.

Mössans återfinnande

Puben Loch Ness hade stängt på måndagen. Men på tisdagen var det öppnet. Helt tomt på folk när jag klev in just vid öppningstiden.

Sade till mannen bakom bardisken att jag glömt min mössa i lördags:

"Hur såg den ut?"
"Svart, med vitt Nike-märke i pannan"

Han hukade sig ner och rotade bland svarta tygbitar. Tänkte att han väl inte kunde se om det var min mössa bland dem? Sen gick han till hallen och konstaterade att den inte låg där heller, men att jag kunde få en ny mössa, som hade "kommit in".

Han återvände till baren för att hämta denna nya mössa.

Jag tittade lite noggrannare i hallen. Fick syn på en papperskorgsliknade korg. Där låg en svart mössa. Plockade upp den och vred runt den i handen i jakt på märket.

Märket fanns.

Det var ju min mössa som låg där.

Log på vägen ut.

Mössan.

Enda riktiga leendet på hela veckan.

Real happiness.