Cykelfallet och skyddsänglarna

Efter att ha cyklat milen till Mörrumsdansen (se "Två barn är fler än fyra elefanter") hade jag fått dille på cykling - att vara ute på landsvägen timme efter timme i eget sällskap.

De två veckorna som följde var jag ute på ett antal timslånga cykelturer.

Del 1: Att cykla från Karlshamn till Olofström

Hade först tänkt cykla till Ronneby (3 mil), men ett Facebookinlägg kom mellan.

Facebookinlägget

Den 30 januari 2020, dök följande Facebookinlägg upp, postat av administratören för danskursens Facebook-grupp:

"Olofströmsrevyn ska ha en avslutningsfest för sitt gäng på lördag den 1 februari kl 20.00 i Olofströms Folkets hus. Bob Stevens spelar. De vill gärna att några fler kommer och dansar. Det är gratis, men de vill veta hur många som kommer. [...]"

Någons slags dans i Olofström, även den staden 3 mil bort.

Gick det att cykla dit?

För att hinna tillbaka före solnedgång och slippa cykla i mörker krävdes en arla uppgång, gärna samtidigt som solen.

Karlshamn-Olofström (3 mil)

Den 31 januari 2020 vid 09:00 hade jag hunnit äta och smälta maten någon timme, före jag gav mig av från Karlshamn mot Olofström.

Upptäckte att uppförsbackar och vind var cyklistens arvedel. Nedförsbackar å andra sidan kunde kännas svävande, som att cykla framför solen i filmen "E.T. the Extra-Terrestrial" (1982).

Efter två timmars cykling halvtidsvilade jag vid en plats med det pausvänliga namnet "Vällust". Åt medhavda sommarplockade körsbärs, säkert ett halvkilo, som tagit upp plats i frysen i ett halvår. Vädret var mer frys än sommar när jag åt - fick värma händerna i armhålorna efteråt.

Hade händerna och fötterna i plastpåsar medan jag cyklade.

När jag kom fram till stadsskylten som visade Olofström, efter 4,5 timmar ute på vägarna, var det fortsatt folktomt omkring mig - det hade bara varit jag, asfalt, och rullande burkar av plåt, hela vägen.

En asfalterad cykelbana vägledde mig sista biten in mot Olofström. Det dök upp en hundpromenerande människa på den, vilket antydde att jag nått bebott område, till slut.

Då var det bara hemfärden kvar.

Kanske kunde jag köpa några bananer först.

Den bekanta bilen

På Willys parkeringsplats fick jag syn på en bil som liknade min mammas. Den inte bara liknade min mammas bil - det var min mammas bil. Någon minut senare kom hon och hennes sambo ut från Willys.

Det var helt oplanerat - dom visste inte att jag var där och jag visste inte att dom var där.

De bjöd mig hem på mat och tog cykeln med en cykelkrok.

Deras människoröster i bilen kändes först obekanta. De pratade om någon obetydlig detalj.

Min landsvägshjärna förstod inte.

Väl framme tyckte jag det var kallt i deras hus. Kanske var det så, eller så var mitt temperatursystem okalibrerat efter vinddraget under cykelfärden.

Återhämtningen

Det var först senare, när jag låg på deras soffa och vilade, som jag insåg att jag faktiskt hade cyklat de tre milen till Olofström.

Följaktligen var det möjligt.

Skulle jag cykla imorgon igen, till Olofströmsrevyns avslutningsfest? Mamma erbjöd sig att hämta mig efteråt i så fall, så att jag skulle slippa cykla hem i mörker.

Jag fick fundera på det, se hur kroppen skulle kännas imorgon. Kanske skulle jag knappt kunna stå upp; vad visste jag om sånthär?

Och varför var jag så kissnödig? Jag hade knappt druckit något av mitt medhavda vatten, då vädret var plastpåsekallt.

Var det sadeln som tryckte mot urinblåsan?

En ny lärdom kom att bli att körsbär var vätskedrivande.

Tjejen i kassan

Dagen efter, den 1 februari 2020 vaknade jag utan smärtor i kroppen - således fanns det ingen ursäkt att ställa in denna andra cykelturen mot Olofström, nu med dans i sikte.

Gav mig av till Systembolaget för att hämta ut min dansmedicin - 33 centiliter starköl. Tjejen i kassan tittade på mig, och bad, nästan motvilligt, om att få se min legitimation. Som att hon var ute och cyklade. Vilket hon också var - jag fyllde trettio om ungefär två veckor.

Det var kanske sista legvisandet och det gällde att njuta av det. Jag log ett glorialeende och försökte få ut legitimationen från bak sin plastficka i plånboken, men tjejen i kassan sade att hon kunde de det genom plastfickan.

Vad synd. Jag hade kunnat stå och fippla med detdär i några ytterligare sekunder.

Hon sade helt fel summa: "hundrafem...", började hon. "Hundrafemtio", fyllde jag i, och hon skrattade till: "...för en öl", sade hon. Sedan sade hon den riktiga summan: 12,70 kronor.

Tog leende min öl och kände mig för en stund lika ung som tjejen i kassan.

Trettioårskrisen

Det var kanske trettioårskrisande. Cyklandet. Och det var mössan (se "Real happiness - Historien om hur jag förlorade och återfann min mössa") som gjorde att jag såg yngre ut - den dolde det tunna håret. Ansiktet hade kanske ännu skonats; några års uppskov.

I början av cykelturen fantiserade jag alternativa skeenden. Jag skulle ha sagt att hon kunde behålla min legitimation - så att hon skulle känna igen mig, när jag dök upp igen. För vi skulle ses igen - jag skulle bjuda henne på änglamat, och hon kunde behålla min legitimation så länge. Och i min fantasi hade hon varken barn eller make, och hade en oförklarlig dragning till trettioårskrisande män.

Äskemo

Änglafantasierna försvann vid uppförsbackarna i Äskemo, på samma sätt som när man skakar en Etch A Sketch.

I sista backen kände jag att pausen måste ske, att det inte gick att trampa uppför längre. Jag satte ner fötterna på asfalten och gick in en bit i den mossiga skogen. Åt färska dadlar och noterade att det var mycket varmare denna dag, jämfört med dagen före - hade till och med fått ta av mig ungdomsmössan.

Efter Äskemobackarna var allt så mycket enklare. Olofström nåddes efter 2,5 timmar, två timmar fortare än dagen före.

Två timmar fortare.

Allt verkade möjligt, tills jag mötte Monarkmannen.

Monarkmannen

Sista raksträckan blev jag omcyklad av en kille på en blå Monarkcykel. Han satt ner och trampade, och slängde flera blickar på sin klocka. Antingen var han försenad eller så var det något slags rekordförsök.

Han försvann bortåt och trots att jag ställde mig upp och trampade allt vad jag kunde i några sekunder så försvann han allt längre bortåt.

Hans ifråncyklande verkade lika oundvikligt som tiden som går.

När han svängde av flera minuter senare var han liten som ett nålstick i fjärran.

Acklimatisering i Olofström

Satte mig på en bänk på Ica Maxi för att äta färdkost och ta igen mig. Inom någon timme tyckte jag mig märka hur det kröp innanför pannbenet, precis som när man var berusad. Kanske var det så att blodflödet som koncentrerats till benen nu återgått till hjärnan. Jag tyckte mig känna hur jag blev observant igen - började undra vad folk omkring mig tyckte och tänkte - dessa onödiga tankar man helst hade varit utan.

Då var jag alltså mig själv igen.

På bänken bredvid mig låg en uteliggare och sov, så jag passade på att sluta ögonen jag också, fast i sittande ställning. Då var vi två om det, tänkte jag - det skulle ta fokuset från mig. Men så funkade inte hjärnan. När jag hörde en röst: "Har han somnat?", så visste jag ju inte om det handlade om mig eller uteliggaren på bänken bredvid, så min hjärna antog att det handlade om mig.

Ständigt denna beredskap - tur att jag hade min medicin med mig inför dansen.

Olofströmsrevyns avslutningsfest

Cyklade den korta sträckan till Olofström Folkets Hus, där festen skulle äga rum. Det verkade inte vara några i min ålder på plats, av de trettio personer som var där; de flesta var äldre än trettio.

Satte mig vid ett långbord där en kvinna och man i femtiofemårsåldern satt. Ställde fram min starköl i avvaktade - skulle det inte dyka upp någon i min ålder så skulle jag inte öppna ölburken.

Det femtiofemåriga paret var trevliga och när jag nämnt att jag gått en nybörjarkurs (se "Danskursen") bjöd de in mig att "svänga in till" deras socialdans i Jämshög (5 kilometer från Olofström).

Kvinnan ställde fram en godisskål och bjöd mig att smaka.

Plockade åt mig godisbitar.

Flera av deras bekanta började dyka upp, och jag kände mig malplacerad (frånsett godisskålen).

Telefontjejen

Men så fick jag syn på en tjej förmodat yngre än mig. Hon satt själv vid ett annat bord.

Letade igenom godisskålen efter några sista fynd, men sen gick jag bort till tjejen, omedicinerad.

Hon satt och fingrade på sin telefon och två platser verkade upptagna, så jag satte mig där det var ledigt.

"Hejsan", sade jag hoppfullt, medan jag tittade på telefontjejen.

Jag frågade hur hon fått reda på detta danstillfälle. Hon pekade på en tjej i svart klänning som dansade med en annan tjej. Tydligen hade den tjejen dragit med telefontjejen hit.

Hon fingrade vidare på sin telefon.

Tjejen i den svarta klänningen

Det fanns alltså två tjejer till. De var dock 10-15 år äldre än mig. Plötsligt dansade de alla tre ihop. Telefontjejen dansade i tipp-tapp-skor, som om hon trippade omkring på glödande kol.

När de var klara fick jag tillfälle att fråga tjejen i svart klänning om det var en riktig dans eller om de hittat på den själva. Det var en riktig dans - "dubbelbugg" - hette den tydligen. Lyckades få igång en konversation med tjejen i svart klänning. Hon var här för att hon kände bandet som spelade. Hon var på dans 2-3 gånger i veckan.

Hon skulle förklara mer, men mitt i förklaringen blev hon uppbjuden.

Det var det sista jag hörde av henne.

Kvinnokläderna

Det fanns ytterligare en tjej i min ålder. Hon verkade vara en del av revygänget, för hon satt vid deras bord. Men hon påminde om en man i kvinnokläder. Manliga drag; manlig haka. Det var ju inte helt omöjligt att hon var en man som spelade kvinna i revyn. Att hon så att säga var kvar i rollen under avslutningsfesten.

Jag var nykter och inte villig att chansa.

Tomma tanken

Medan jag simulerade i tankarna satt jag ännu kvar vid telefontjejbordet.

De hällde upp vodka i sina glas, ungefär 1/5. Sedan fyllde de upp med apelsinjuice. "Screwdriver" (se "Guds skruvmejsel"), tänkte jag, men jag sade det inte. Det vore ju som att säga "vatten" när någon hällde upp ett glas vatten, tänkte jag.

Om jag velat dansa hade jag kunnat bjuda upp någon av tjejerna vid bordet. Men jag såg inte syftet med att dansa några minuter för att sedan skiljas åt.

Fången i mina egna tankar.

Kom aldrig in i samtalet igen.

Satt nykter bredvid dem under kvällen, som ifråncyklade mig likt en Monarkcykelman.

För övrigt hade det dykt upp en man som kände någon av dem, eller allihopa, och satt sig bredvid dem, snett mittemot mig. Han tittade på mig ibland. Undrade kanske vem jag var.

Det undrade jag också.

Navelstränge(l)n

Efter tre timmar hade jag simulerat färdigt. Smög mig ut i natten och ringde mamma som hämtade mig.

I bilfärden hem talade jag om att jag dagen efter skulle börja sjunga i någon slags kyrkokör. Det var bestämt sedan två månader tillbaka. Det var en trettioåring som bestämt det - jag själv - på samma sätt som han talat om för mig att cykla till Olofström.

Det var bara att hänga på.

Olofströmcyklingen var avklarad, kören kvarstod.

Del 2: Kören och danskursen

Kyrkokören

2 februari 2020. Tio minuters cykling. Fyra trappsteg. Lyfte cykeln uppför trappstegen medan en tjej just skulle gå förbi. Hon gick in i församlingsgården, vilket var byggnaden kören skulle sjunga i. Hon gick uppför en trappa inne i byggnaden. Frågade henne om det var någon körgrej här nånstans. Det var dit hon skulle, sade hon.

Följde med uppför och där stod ytterligare två tjejer, och det hängde jackor bredvid.

Sen var jag i ett rum med stolar ställda i en halvcirkel runt ett piano. Den femtiofemåriga körledaren gjorde entré och slog sig ner vid pianot. I halvcirkeln runt henne satt ungefär 5 killar och 15 tjejer.

Tenor

Hade till körledaren länkat en video där jag sjöng, och tydligen var jag tenor, vilket betydde att jag skulle sitta nånstans i mitten.

Inledningsvis skulle vi sjunga refrängen av "In the Air Tonight" (Phil Collins, 1981), stående, flera gånger, på olika sätt. Någon slags uppvärmning förmodligen.

Det skulle visa sig senare att tenorerna var tysta i Journeys "Don't Stop Believin'" (1981), när det roliga började: "in the [niiiiiiiight]" [tenortystnad].

Kom att tänka på en Bruce Springsteen-rad ur "Blinded by the Light" (1973):

"Mama always told me not to look into the sights of the sun. Woh, but Mama, that's where the fun is"

Sopranerna på ena kanten sjöng som en änglakör.

Basarna lät som tändkulemotororer.

Tenorerna och altarna var tråkmånsarna i mitten.

Systembolagskassören

Mannen till vänster om mig hade sjungit i kören för flera år sedan, men återkommit just idag, trots att han passerat fyrtio, vilket var körens övre åldersgräns.

Han verkade bekant, men jag visste inte varifrån.

Kyrkoherden kom på besök och sången avbröts. Han nämnde att han ibland stötte på mannen jag känt igen, på Systembolaget. Då insåg jag att det ju var den fryntlige systembolagskassören från november (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K").

I pausen någon timme senare nämnde jag det till honom: hans trevliga sätt i kassan, och han verkade ta åt sig, vara glad att det "gått fram".

Albin

Efter pausen tog jag röstmässigt rygg på Albin till höger om mig. Han var också tenor, tror jag. Det lät så; eller snarare: jag kunde sjunga som han.

Så jag sjöng som honom efter bästa förmåga.

Härma kunde jag.

Men jag kunde inte läsa noter.

Alla hade ett notpapper framför sig, nämligen. Även jag.

Var tvungen att lämna kören en halvtimme före sluttiden, för att inte missa danskursen. Meddelande Albin min avfärd, sade att han kunde ta hand om mina notpapper, som jag ändå inte begrep nånting av. Han sade att jag skulle få en plastficka av körledaren, och bli tillagd till Facebookgruppen.

Men då var jag redan mentalt på väg.

Mot danskursen, på cykel.

Fortsättningskursen, vecka 2 av 10

Tina stod själv och jag kunde inte hejda mig. Jag var framme och pratade, sade att jag börjat sjunga i kör, att jag just kommit därifrån. Jag pratade vidare men efter en stund, mitt i svadan, skulle hon bort och prata med några andra. Jag stod kvar några sekunder, men sedan gick jag fram till Vilda musen vid stolpen och pratade med henne istället.

Mötte Tina igen i dansringen. Men hon var som bakom glas. Jag nådde aldrig fram till henne. Som en stor glaciär som inte ville tina.

Mötte även Sandra i dansringen. Det blev ett kort möte. Men hon lyckades ändå klämma in att jag skulle ta hand om mig, som vore hon en slags skyddsängel.

Hon hade två barn och sambo (se "Danskursens avslutningsfest"), vilken dessutom var med på kursen.

Men jag tror hon var ett fynd ändå.

Som man inte behövde ishacka för att nå.

Del 3: Cykelfallet och skyddsänglarna

Karlshamn-Belganet tur och retur (6 mil)

Två dagar efter kören, den 4 februari 2020, hade jag som plan att cykla 2,5 timmar norrut från Hällaryd för att se hur långt bort jag hann cykla. Sen skulle jag cykla hem igen. Det skulle alltså bli totalt fem timmar, på ett ungefär, vilket skulle innebära den längsta cykelfärden hittills.

Efter någon timmes cyklande märkte jag att nerväxlandet vid uppförsbackar för att undvika överansträngning verkade göras automatiskt. Kom nämligen på mig själv att tänka på annat, att jag inte tänkt på att jag skulle växla ner och ställa mig upp och trampa - det hade istället skett automatiskt.

Jag hade degraderats till medpassagerare på min egen lånecykel, och fick sysselsätta mig med något.

Så jag fick lyssna på radio medan kroppen cyklade.

Landvägens enformighet verkade klippas bort och inte lagras i minnet.

Den längsta uppförsbacken på hela turen var lika lång som "I Wanna Be the Only One" (Eternal, 1997); låten började när jag växlade ner till ettan. Nästa sak jag minns är att låten och backen tagit slut.

Inga minnen hade däremellan lagrats.

Någon form av tidsresa.

På hemvägen kändes det som att jag skulle kunna cykla hur långt som helst, kanske för att det mestadels var nerförsbacke.

Göran Kropp

1995-1996 cyklade Göran Kropp de 12000 kilometrarna från Sverige till Nepal, besteg Mount Everest utan syrgas, och cyklade sedan hem igen.

I snitt cyklade han nio mil om dagen under 5 månader.

Då fanns inga bortförklaringar att inte försöka cykla till Ronneby, 3 mil bort, som varit planen från början, före Olofström kommit emellan. Nu hade jag ju dessutom cyklat till både Olofström och Belganet, så Ronneby var väl närmast ett rutinuppdrag.

Dagen efter gav jag mig av.

Karlshamn-Ronneby tur och retur (6 mil)

7 februari 2020. Vaknade före solen gått upp. Lagade mat och gav mig av en timme senare.

Växlandet gick på automatik och jag cyklade just utanför landsvägens vita kantsträck. Det var få bilar på vägarna. Oftast var det bara jag, cykeln, landsvägen, och en ljudbok i öronen.

Plötsligt körde en bil förbi mig ganska nära.

De flesta bilar brukade svänga över till vänstra körfältet - ett kamikazeuppdrag om det vore vältrafikerat - vilket det som tur väl aldrig varit på mina cykelfärder.

Men denna bil var ett undantag från vänsteromkörarna.

Det räckte ju med en anomali, en bil, en liten touch bara, så var det kanske över sen - cykelfärden definitivt, livet möjligtvis.

Hade ingen hjälm eller någon annan form av skydd.

Det var ju galenskap.

Jag var för snål för att åka buss till Mörrum, och tydligen också Olofström.

Men att snåla med livet?

Riskmedvetenheten

Jared Diamond har berättat att han under sina resor till jägare-samlare-samhällen i Nya Guinea lärt sig av deras risktänkande. Under en expedition hade han velat sova under ett stort träd, men det ville inte hans jägare-samlare-grupp.

Varför inte?

Det var för riskfyllt, tyckte dom.
Man kunde höra träd falla i djungeln ibland. Kanske var det en på tusen att ett träd föll om natten.

Men just detta träd? Just denna natt?

Jared tyckte de överdrev.

Men sen tänkte han ett varv till: med risken en på tusen kunde man sova varje natt i djungeln i genomsnitt i tre år före man fick ett träd över sig.

Slutsatsen var alltså om att om man ville leva längre än tre år som nattsovare i djungeln skulle man inte sova under ett träd.

Samma risktänk sade att det var större risk att halka i badkaret än att bli utsatt för ett terrorangrepp. Så det var vad han oroade sig för numer: att halka i badkaret (vid tillfället började han närma sig åttioårsåldern).

Cykelfallet

Detta risktänkande skulle i cykelfallet innebära: Visst kan man klara sig från att ramla under ett antal cykelturer, men till slut skulle man ramla.
Det var blott två hjul man balanserade på. Att det ens gick att balansera på en cykel var ett fysiskt mirakel i samma klass som gravitation. Normaltillståndet för en cykel var liggande. Till slut skulle cykeln få sin vilja fram.

Men allt gick väl denna gång.

Efter tre timmar var jag så nära Ronneby jag kunde komma. Sista kilometrarna hade man behövt cykla på Riksväg 27, där hastighetsbegränsningen var 100 kilometer i timmen.

Jag visste inte om det var tillåtet, så jag vände om.

Cyklisten på nästa nivå

En bra bit kommen på hemvägen cyklades jag om av en uppgraderad Monarksman.

Monarkmannen från Olofström hade haft en vanlig cykel som mig.

Jag hade en damcykel lånad av mamma.

Denna uppgraderade cyklist hade en landsvägscykel och någon slags rånarluva med hål för ansiktet.

Han kan ha sagt "hej" när han cyklade förbi mig, men jag hörde inte. Men något läte var det. Vi var ju av samma klass. Som när busschaufförer vinkar till varandra.

Ett slags kamaraderi.

Men han var på nästa nivå.

Försökte hinna med men han försvann bortåt som vinden.

Några timmars återhämtning inför andra Mörrumsdansen

Efter en rekordlång cykeltur på 6 timmar och 15 minuter (inklusive paus) var jag hemma igen, klockan 15:15. Jag hade gett mig av i tid. Det var ännu ljust och jag skulle cykla till Mörrumsdansen först vid 19:00.

Gjorde pannkakor av 4 deciliter mjöl, 8 deciliter vatten och 2 ägg. Åt upp alltsammans och var sedan inte hungrig på 20 timmar.

Vilade en timme före jag gav mig av mot den sjunde milen samma dag.

Cykelfallet och skyddsänglarna

Göran Kropp hade avlidit i en klättringsolycka 2002, 35 år gammal. Enligt flickvännen Renata Chlumska hade han "förbrukat sina skyddsänglar". Det var samma tänk som Jared Diamond: när man gjorde något tillräckligt länge så skulle olyckan till slut vara framme.

Mot Mörrum var det cykelbana hela vägen. Inga bilar som körde förbi för nära.

Att ramla på cykelbanan mot Mörrum skulle vara som att ramla i badkaret.

Det var mörkt. Hade en lykta men den var felvinklad, så jag såg inte refugen som svängde cykelbanan åt vänster, medan vägen fortsatte rakt fram.

För mina ögon såg det ut som någon form av markeringar på vägen. Försökte sakta in för att se vad det var men när jag insåg att det var en refug var det för sent att svänga.

Jag skulle komma snett mot refugen och cykeln skulle välta med mig på.

Reptilhjärnan bestämde sig för att dumpa cykeln.

Damcykelramen var tacksam, för den tillät mig att låta cykeln kollidera med refugen åt vänster, medan jag själv hoppade av cykeln i högerframåtrörelse. Landade jag som en längdhoppare på ansatsbanan och tippade framåt vid nedslaget.

Cykeln drösade ihop på asfalten samtidigt som mig, och cykelkorgens innehåll spred sig bortom refugkanten.

Satt i framåttippad hukställning på marken och tog in vad som hänt.

Turligt nog hade jag hunnit sakta in tillräckligt för undvika att huvudet slog i marken. Knät måste varit i marken och kanske handen också, men jag kände ingen smärta från dem.

Däremot vänsterfoten. Den kanske hade hamnat snett?

Reste mig upp och plockade upp cykelkorgsinnehållet.

Satte mig på cykeln och trampade vidare.

Smärtan i foten gick över på någon minut.

Det blev inget av det.

Jag cyklade vidare som om ingenting hade hänt.

Jag hade förbrukat en av mina skyddsänglar.

Mörrumsdansen

Dans på samma plats som för två veckor sedan, då jag inlett mitt cyklande. Med ryggen mot ett träd i Mörrum Folkets Park intog jag den sparade dansmedicinen från Olofströmsrevyns avslutningsfest.

Väl inne såg jag en ung tjej som knappade på sin telefon, och en något äldre men inte alltför gammal tjej som satt ensam vid ett bord.

Tjejen utan telefon

Satte mig vid tjejen utan telefon. Hon hade hållit på med bugg sedan hon var 15 år, vilket gav mig tillfälle att fråga om hennes ålder.

Hon var 38 år.

En man hon verkade känna kom förbi:

"Jasså, är du här?", sade mannen.
"Ja, jag har fixat barnvakt", sade kvinnan.

Det var allt jag behövde veta.

Bandet Jannez började spela och jag ställde mig vid danskanten och väntade på att ölen skulle börja verka.

Tjejen med öronpropparna

En tjej i vit swingklänning med svarta prickar frågade mig om jag ville dansa.

Det ville jag.

Hon såg varken gammal eller ung ut, som Sara Danius. Ena stunden var hon 30 och andra stunden 45, som anka-hare-illusionen - en tecknad bild på anka som ur en annan vinkel såg ut som en hare.

Det stack ut trådar ur hennes öron. Det visade sig att hon hade öronproppar som gick att hänga i ett snöre om halsen. Ganska unikt. Hon sade sig "bli döv" utan dem. Jag hade redan mina öronproppar i, lyfte bort mitt hår från örat och pekade.

En stund efter dansen såg jag henne stå i ett hörn omgiven av fyra barn i olika åldrar.

Kanske att de inte var hennes.

De kanske bodde där.

Dansebobarnen.

Paus

Satte mig vid danskurs-Ida och två ytterligare tjejer men det blev som i Olofström, att jag satt nära fysiskt men mentalt långt borta. Att bända sig in i samtalet försökte jag inte ens.

En stund senare såg jag 38-åringen sitta själv vid ett bord igen, så jag gick dit och satte mig.

Frågade varför hon inte hade öronproppar. Hon sade att hon redan var döv. Tydligen var hon ganska trött; hon hade stigit upp 06:00 och jobbat hela dagen.

"Jag steg upp 07:15", sade jag.

Och så såg jag min nästa mening mentalt före jag skulle säga den. Blockerade impulsen. Men sägningen dök upp igen. Övervägde konsekvenser, motiv och verkan. Och så sade jag den:

"Jag cyklade till Ronneby idag. Eller jag nådde inte hela vägen fram för det var en motorväg ivägen."

Hon sade att hon aldrig hade skolat våga cykla på vägen.

Sade att det inte var så många bilar när jag cyklade.

Men hon hade nog rätt.

Skyddsänglarna var inte oändliga.

En dag skulle de ta slut.

Hon ursäktade sig för att på toaletten, reste sig upp och flög iväg.