Att sjunga med till populärmusik utgjorde ett eget slags rus. Föreberedelserna inför dansen: Bobby Darins "Dream Lover". Jag tyckte jag sjöng precis likadant. Att medsjunga till Patsy Clines "She's Got You" var som att äta dubblerade Digestivekex med smör, och när hon gjorde "mansrösten" hade jag ett trumfkort: jag var man. Tog på mig danskläderna till Marty Robbins mansstämma: "I'm all dressed up for the dance; A white, sport coat, and a pink, carnation; I'm all alone in romance".
Treenigheten
Vin, kvinnor och sång. En deltagare i ett frågesportsprogram på TV hade angivit dessa tre kulturyttringar som svar på frågan vad han skulle spendera sina vinstpengar på. Men det var på skoj - han hade försökt vara rolig när han fyllde i ansökningsblanketten hemma vid köksbordet. Inte visste han att programledaren under sändning med allvar i rösten skulle deklarera att vinstpengarna skulle spenderas på just: "vin, kvinnor och sång". Kontexten var viktig, sammanhanget.Vin eller öl, kvinnor eller tjejer, sång eller dans - livets tre babushkadockor. Nu skulle de alla mötas, docka med den ensamma satelliten mig. Gick den blöta vintergatan mot danslokalen fram.
Dockning med dansstationen
Rödtröje-Ida vid betalningslösningen iZettle. Hade frågat om det, vad betalsystemet hette. Var jag fortfarande intresserad av teknik eller var det en kvarleva? "Med z?" hade jag frågat retoriskt, för det lät bekant på något sätt. Och namnet Ida skulle också klinga bekant under kvällen.Först var jag i omloppsbana, men där tänkte jag inte förbli. Två tjejer satte sig vid ett bord i närheten. Avvaktade någon minut, eller mer, men det var redan bestämt. Redan innan jag kom hit. Redan före jag gick och lade mig om kvällarna. Före jag ens vaknat. Reste mig upp, gick till deras bord och frågade om det var ledigt. Dockning genomförd. De jag hamnat hos var Ida (klingar det bekant?) och Jenny.
Ida var 31 år, välformad och klädd i röd tight urringad klänning. Hon var alldeles för snygg för att ens tillfrågas om civilstatus. Det närmsta singelskap hon kommit bör ha varit när hennes partner satte en olivkärna i halsen. Den andra tjejen, Jenny, var 26 år och hade långt ljust hår kontrasterande mot svarta kläder. Om Ida var kvinnan med stort K så var Jenny tjejen med litet t. Om Ida var Kexchoklad så var Jenny Werther's Original.
Jenny svarade att hon gillade att umgås med kompisar, när jag försökt öppna upp henne med frågan om vad hon gjorde i sitt liv. Ett så tråkigt svar. Det var nog blyghet; jag var ju också blyg, med betoning på "var". Kanske var det bara kokett att påstå något sådant numer.
Första dansen: Litauen
Intog min första öl-dos och var redo att spendera mina kontextuella vinstpengar.Ville någon av dem dansa? Ida var redan bokad (såklart) och Jenny hade bara gått en sextimmars intensivkurs och var meddragen av Ida mestadels för att titta.
"Hon där kan du ju fråga", föreslog Jenny om en tjej som stod ensam en bit bort. Ölen hade inte börjat verka ännu så massa bortförklaring dök upp i huvudet. Hade det inte suttit en kille där? Hon knappade i sin telefon och kanske skulle hon... och så vidare. "Jag provar", sade jag, stärkt av stunden. Hon ville dansa. Det var kanske till och med så att hon var här just av den anledningen (för mycket ironi kan man få ont i magen av; en sådan huvudvärk).
Hennes ansikte var som fastnat i en glad emoji och hon pratade som ett tåg, men hackade på vissa ställen; hennes tal var som en hopfogad modelljärnväg där varje fog gav upphov till ett litet knappt märkbart hack. Hon var från Litauen ursprungligen och gillade att dansa kizomba. I slutet av dansen frågade jag om jag kunde adda henne på Facebook. Hennes Facebook var endast för nära vänner, lät hon meddela.
Det påminde om tagarleken i grundskolan, där alla fäste ett enfärgat tygband baktill sina byxor, och så gällde det att plocka så många av de andras band som möjligt, utan att bli av med sitt eget. En genial lek i sin enkelhet, även om vissa till slut lät en så liten del av bandet hänga ut att det var smått omöjligt att lägga beslag på det. Och så förelåg det även här: frågade om det kanske fanns andra kanaler? Vi kunde höras senare under kvällen istället, föreslog hon. Leken fick fortgå.
Kognitions-Molly
Fick dansa med smulorna som blev över. Den första var en kvinna över 45 och den andra var också en kvinna över 45, enligt min bedömning. Och i den åldern krävdes det något extra, om det skulle sätta sig på psyket. Ville jag kanske bli satt på psyket? Vissa människor förstod man sig inte riktigt på. En sådan människa var Molly.Hade tyckt hon hade ett passande namn, för hennes hår var studsigt, kanske våfflat. Hur jag kopplade ihop våfflat hår med namnet Molly var högst oklart, även för mig själv. Det var kanske mig det inte gick att förstå sig på. Hon var i varje fall 23 år, och läste kognitionsvetenskap. Det lät ju döhäftigt. Hon kanske var en hjärna att räkna med. Det skulle tas reda på.
Hon nämnde Turingmaskin och jag frågade istället vad det kinesiska rummet var för något. Det var tydligen ett "argument". Jag ville ta nästa diskussionssteg och inte tröska det vanliga. När hon började prata om Enigma sade hon inte Enigma utan att Alan Turing knäckte koder. "Åt han inte av ett förgiftat äpple?", försökte jag, utan effekt. Hon hade inte hört talas om varken David Lagercrantz eller Millennium så jag började babbla om det, Stieg Larssons Millenniumserie i bokform som både blivit svensk och amerikansk film, innan Lagercrantz skrivit en fortsättning till bokserien. Lagercrantz hade ju skrivit en bok om Zlatan tidigare, samt en om just Alan Turing, vilket var min poäng, i nån slags bakvänd tankegång.
"Säg några fler namn", föreslog jag. Jag ville ha en seed till slumpgeneratorn; ville se vad som poppade upp i huvudet. Man kunde aldrig veta. "Bermudez", hade skrivit hennes kursbok. Det enda jag tänkte på var "Bermudatriangeln". "Hutchins", var någon kognitionsforskare. Tänkte på ateisten Christopher Hitchens, som hon inte kände till. Hon kände varken till Richard Dawkins eller Oliver Sachs. Men Fredrik Lindström kände hon till, i varje fall. Vi skulle komma att höras mer senare, Molly och jag.
Nanna Bumbi
Bjöd upp en 45-pluskvinna jag sett under höstens nybörjarkurs (se "Danskursen, vecka 4 av 10"). Hennes tänder var anfrätta genom någon form av missbruk, möjligen cigaretter, snus, kaffe eller alltsammans. Dock hade hon något extra, men det behöver vi inte gå in på. Lite får man lämna åt fantasin. Det visade sig att hon just skulle gå hem. På vägen förbi mig sedan hon hämtat sina grejer tog hon mig på axeln: "Jag bjuder nästa gång", sade hon och såg glad ut. Sen gick hon. Ett socialt proffs.I bubblan
Fick syn på en tjej vid dansgolvsgallerräcket. Hennes ansikte var i min höjd. Det var så ovant, med en tjej man inte behövde titta ner på. Hon såg ut lite som man tänker sig en huvudrollsinnehavare i en film. Först var det bugg två låtar, men sen under foxtroten tryckte hon sin vänstra tinning mot min högra och jag lät det ske. Min näsa i hennes hår. Blundade med högerögat, eftersom sikten skymdes efter hennes framstöt. Hennes hår doftade badhandduk. Det var nytt. Doften. Närheten. Tänkte att det kanske var såhär vissa hade det när de befann sig på dansgolvet med slutna ögon i sin egen värld. Tänkte att det bara var vi här nu, att dansen skulle ta slut och dom andra skulle stå runtomkring och titta på oss. Säga att dansen var över, att det var dags att gå hem. Men vi skulle inte lyssna på dom. Dessa "nånting annat", utanför bubblan. Vad visste dom som var värt att veta? Jag slapp lyssna på mitt vanliga själv - var lagom berusad för att kunna stanna i stunden och inte övertänka situationen. Och det var nog hon också, lagom berusad. Utan alkohol, inget sånthär.Alkohol var för dansen vad tjejer var för romansen. Behövde jag tanka mer? Tanka mer för att tänka mindre. Jag hade en dos till, men kände inte att det behövdes. En dos kunde kanske täcka hela dansens fyra timmar. Andra dosen kunde sparas till Lasse Stefanz 2020-01-05.
Pausen
I pausen återvände jag till dockningsbordet. Kvinnan med stort K bjöd på lussebullar. Hon var alltså inte ens odräglig. Tog en sådan och tuggade i mig. Hon hade fått dansa med dom hon ville, sade hon förnöjsamt. Det hade jag inte alls svårt att tro på, men det kunde jag hålla för mig själv. Fanns ingen anledning att smöra för en margarinfabrik: "Du har dansat med dom du ville, men du har inte dansat med mig", sade jag. Som en tiggare som kommit in på en restaurang och bett om en Kalvfilé Oscar till kaffet. Vem trodde jag att jag var? Hon såg sig omkring som för att finna nåd, eller kanske en dold kamera nånstans. Jag lade till: "Då har du dansat med dom du ville, samt han som snodde en lussebulle". Jomenvisst kunde vi dansa, tyckte hon när hon återfått sitt målföre.Nackdelen med alkohol var att man inte kände någon skillnad om man så tog Simborgarmärket eller OS-guld.
Kontextchoklad: chokladbitar med stort K
Ida och Jenny delade svärmor - deras pojkvänner hade alltså samma mamma. Så inte heller blyga Jenny var singel. Hon åt av en Kit-Kat-choklad. Ingen dum idé: choklad. Det gick säkert att klämma in: vin, kvinnor, sång och choklad.Ida ville bjuda på mer Lussebullar. "Nej tack", sade jag, men så kom det upp ett dialogval i huvudet: "...men jag tar gärna en Kit-Kat", som ett skämt alltså. Men kände dem inte tillräckligt väl för att skämtet skulle förstås, så jag sade det inte. Som när Tommy Berggren skämtade om att hans självbiografi, att den skulle slå försäljningsrekord och allt vad det var. Han skojade. Funderade på detdär dagen efter, vad var det som var det roliga? Med både chokladen och försäljningsrekordet. Både förstod och inte förstod på samma gång. Och så fort man försökte förklara så försvann det roliga. Kontext och komplext i symbios.
Ida skulle visa Jenny några danssteg i hörnet av dansgolvet nu i slutet av pausen, vilket hon meddelade mig. Sen försvann de bort. Övertänkte inte det, vilket jag skulle gjort annars, i nyktert tillstånd. Bara några minuter senare var pausen slut.
Gick bort till hörnet där de knappt hunnit börja. Var det verkligen så att jag skulle dansa med kvinnan med stort K? Nä? Jag var här i varje fall, jobbet var gjort: dockningen, framstöten i pausen. Känslorna var undertryckta som havsbruset i ett snäckskal. Det hade inte gjort mig något om hon hade gått därifrån. Men Jenny frisläpptes av Ida, och så dansade hon foxtrot, med mig. Om min simskolelärare skulle sett mig nu.
Nu efter pausen hade dansordningen vänt, så att det var två foxtrotlåtar först, och sen två bugglåtar. Min hand klibbade mot hennes långa hår under foxtroten. Hon hade nämnt det till Jenny, att olika killar brukade få olika delar av hennes smink i sina ansikten när de dansat med henne. Hade nämnt det när vi börjat dansa, att jag kommit att tänka på att hon sagt det. Men det var ingen risk för mig att få hennes ansiktssmink på mitt ansikte. Anständigheten fick väl ha sina gränser? Tackade för dansen. Men så var det två bugglåtar också, i den omvända dansordningen. Just det ja.
"Ska vi dansa dom också", undrade jag? "Om du vill", sade hon. Upprepade den tanken när jag var hemma i min säng senare: "om jag vill"; skrattade högt inombords i nån slags försömn; var det så enkelt? Tittade in i hennes ögon ibland under buggen. Nog kunde hon få dansa med vem hon ville, och en hel del annat till på köpet.
Happypancaketjejen, silvervargar och Kitkatten
Såhär efter pausen var utbudet uttunnat. Mindes att jag skrivit till en Karlshamnstjej på nätdejtingsidan Happypancake timmen före dansen, och tipsat. "Japp", hade hon svarat. Hon kanske till och med var här? Letade med blicken efter henne på dansgolvet och tror jag fick syn på henne. Hon dansade med en äldre man. Och senare med en annan äldre man. Med äldre man menar jag en man i sextioårsåldern. Även Ida sågs dansa med flera äldre män, deras händer som grytlappar utmed hennes midja, medan hon log som en (Kit-)katt. Dom var inne i dansbubblan, båda två.Återbesöket på simskolan
Tillbaka till lilla bassängen igen, lilla fiskdammen. Litauen-tjejen syntes en bit bort. "Nu är det senare ikväll", sade jag, och frågade om hon ville dansa. Det ville hon. Fiskade vidare: vad skulle hon göra på Nyårsafton? Hon skulle ha en privatfest med kizombadans. Hur skulle jag få in mig själv där, tänkte jag. Frågade hur lång tid det tog att lära sig den dansen. Det skulle ta en termin ungefär. Så den vägen gick alltså inte. Gick direkt på sak istället. Var hon singel? Det var hon inte. Hon sade att hon var äldre än hon såg ut. Hon hade dessutom två barn, varav den ena var 13 år. Själv var hon 37 år.Tjejen som tryckt sin tinning mot min satt vid ett bord, ensam, med ett glas rödvin som enda sällskap. Som i en film där hjälten kommer in i en bokaffär och tjejen sitter och läser ensam vid ett bord, och så tittar hon plötsligt upp. Vem var hon egentligen? Nu var ett ypperligt tillfälle att få reda på det. Slog mig ner vid bordet. Malin hette hon. Hon brukade vara ute och dansa mycket, och var idag här med en danskompis. På överarmen hade hon en tatuering, som utgjordes av namnen på hennes barn, samt texten: "together forever we shall be, never apart, maybe in distance, but not in heart." Det fanns tydligen många ledtrådar till civilstånd och barnstatus, således.
Ville jag haft reda på att hon hade barn? Tommy Berggren skriver i sin självbiografi (den som skulle slå försäljningsrekord och allt möjligt), att han tackade nej till att möta Orchidea De Santis, 35 år efter att de först haft ihop det. Orchidea var också en såndär huvudrollsinnehavartjej, som Malin i förra stycket. Berggren ville behålla minnet av henne som hon var för 35 år sedan. Men sen hade han ångrat sig igen, när han skrev självbiografin. Mitt första dansbubbelminne hade hursomhelst fått en brasklapp i form av ett intatuerat budskap.
Molly då? Kognitionsforskaren. Hjärnan. Hon ville helst inte dansa igen, för hon ville hellre dansa med flera. Vi pratade några minuter och jag kom på att vi ju kunde dansa så länge, eftersom det ändå inte var någon annan på ingång. Den gick hon på. Just då drog låten med falsettraden "Let's Marvin Gaye and get it on" igång. Att sjunga med till den var som smörjmedel för min varma panna.
Frågade om hon var singel. Det var hon inte. "Nä, men jag måste ju fråga", sade jag. Hon förstod, intalade jag mig. Men det gjorde hon nog inte alls: "Kan jag adda dig på Facebook", frågade jag. "Vi skippar det va", sade Molly, som vore jag tokot. Tur att jag inte var nykter i varje fall. Alkohol var som emaljstärkande tandkräm i tandkrämsreklamen. Bakterierna studsade som hagelkorn mot bilplåt, kunde man tydligt se i televisionsrutan.
Började sjunga med till låten istället. Musiken var så pass hög att det påminde om att sjunga mot vinddraget med huvudet utsträckt ur fönstergluggen på en bil som färdades på en motorväg. Var det en kamp om luftens molekyler som pågick, en slags ljudvågornas dragkamp? Dragkampen med Molly hade jag ju hursomhelst förlorat.
Nämnde till Molly att jag skrivit till en tjej på Happypancake, att jag sett henne här. Det gällde att vara snabb vid dansbytet. Men Molly förstod inte, trots att jag förklarade att en tjej jag dansat med tidigare blivit uppbjuden av nästa kille efter max 2 sekunder. Det gällde alltså att vara på plats, lite som en reporter i en krigsdrabbad zon. Var fanns hon Happypancaketjejen nånstans nudå? Hade fått syn på henne men tappat henne igen.
Vid ett senare tillfälle var jag på plats i den krigsdrabbade zonen, men hon övergav inte sitt befäl den gången. Det kom att visa sig att hon var insnärjd i dansklubbens regemente, kunde gå in och ut ur personalköket. I pausen hade hon suttit och pratat med någon, sedan dansat med flera olika, och som smöret på Digestivekexet stod hon nu och pratade med en man i hennes ålder som var ganska snygg. Hon var kanske singel på pappret, men det var ju blott ett pennstreck från att ändras, och hugade spekulanter stod att finna i varje vrå. Att hon skulle bli stående ensam var föga troligt.
De sista näten
Såg en ensamstående (hmm) kvinna som var formad som en cylinder. Avvaktade en del, men fanns inga andra alternativ. Frågade om hon ville dansa. Hon hette Cecilia, var 40 år och hade barn. Dock hade hon vänliga ögon och verkade trevlig. Lade in att jag läst i tidningen att en deltagare från Karlshamn, Momma Merci, skulle vara med i den kommande säsongen av dokusåpan Farmen. Nästa Karlshamnexport efter Farmen-Qristina. Hon såg inte på Farmen. Inte jag heller.Hade även pratat med någon Anna. Hon hade varit sjuk nyligen så hon satt över ungefär varannan dans. Hon satt vid dansgolvkanten, ensam. Givetvis var inte hon heller singel. Henne fick jag adda på Facebook i varje fall. Hon läste precis som Vilda musen (se "Vilda musen") vidare till speciallärare. Sade att jag ju kanske kunde adda Vilda musen på Facebook och sammanföra de båda. De kanske gick i samma klass, föreslog Anna. Det var tydligen någon distanskurs med 125 deltagare. Anna var för övrigt en tjej som, likt Tina (se "Danskursens avslutningsfest"), påstod sig gilla att titta på när andra dansade.
Ormtungan
Blyg-Jenny stod även hon och tittade ut över dansgolvet. Jag försökte med "jag-har-också-varit-blyg"-kortet, men att alkoholen hjälpt mig. Som ormen i paradiset tipsade om kunskapens förbjudna frukt, sjöng jag alkoholens gospel till Jenny. "Jag pratar om mig nu", sade jag och visade med handrörelser, och för varje gång jag sade det blev jag mer och mer övertygad om att jag snarare pratade om Jenny. Att hon borde ta sig ett glas. Det var som att jag inte förstod det själv, att det var det jag menade. Som att en annan person pratade genom min skenbart kluvna ormtunga.Närkontakt
Foxtrot är ju ganska så enkelt, man bara följer med, försökte jag. Hon gillade inte närkontakt med folk hon inte kände, sade hon. För mig var det tvärtom, sade jag. Hon kom ur sitt skal lite och undrade varför jag inte dansade med någon i så fall. Det var ett uppfordrande tonläge, som krävde ett svar. Jag såg mig omkring, likt Ida vid dockningsbordet, för att försöka fly frågan. En bit bort satt en av 45-pluskvinnorna jag dansade med i början, och bredvid henne satt ytterligare en, kanske över 55. Men i övrigt var det ganska tomt. En och annan man här och var. De flesta hade antingen gått hem eller dansade i dendär bubblan även jag besökt en kort stund tidigare under kvällen. Kanske hade behövt förtydliga att jag föredrog närkontakt med dom i min egen ålder, plus minus ungefär tio år. Jag sade något vagt om att jag dansat med en av dem där borta, och att andra dansen var riskabel (tänkte på att Molly egentligen bara ville dansa en gång). Men egentligen ville jag säga att de var för gamla för mig. Men det kändes för elakt. Hur gammal var jag själv? Jag skulle ju inte bli yngre precis.Just Ida är jag stark
Molly befanns i ett hörn och skulle nog hem snart. När hon en stund senare gick förbi mig vinkade jag till henne. Hon fastnade dock en bit bak och pratade med en tjej jag tidigare hade sett sitta på trappan och titta ut över dansgolvet. Hur kände de varandra? När Molly gått hem gick jag fram till tjejen hon pratat med. Tydligen var Molly hennes lillasysters bästa kompis. Själv hette hon Ida. Inte fler Idor nu, tänkte jag högt.Den nya Idan brukade sätta underläppen över överläppen och spärra upp ögonen. Hon gjorde det om man frågade något, vilket jag gjorde. Men hon var inte singel, påstod jag. Och det var hon inte, såklart. Närmast en Sifo-undersökning vid dethär laget, med förifyllda svarsalternativ. Som en deklaration - man kunde göra ändringar men oftast var det bara att skicka in i befintligt skick. Nämnde att Molly tyckte jag var lite jobbig, och varningssirener ljöd inom mig. Vilken idiotisk sägning. Ska jag inte säga att jag ritar fult också? Och jag lade till, som om jag lobotomerats inte en, utan två gånger: "det kanske du också tycker?" Hade nu kört fram bulldozern och satt i nycklarna i tändningslåset. Det var bara för henne att kliva upp i förarhytten och vrida om: "Ja, det är ju lite awkward att du står här och flirtar med mig, fast att jag inte är singel". "Men det visste jag inte", försökte jag. "Men jag vet", bulldozrade hon. Hon visste. Ridå.
Tekardmyren
Tyckte mig känna igen någon borta vid vattendrickandet. Det var väl hon med glitterklänningen, från avslutningsfesten? Gick fram och hejade. "Känner jag igen dig", frågade jag. Det gjorde jag kanske, sade hon. Therese hette hon. Just ja, utomjordingen. Frågade om hon skulle på Lasse Stefanz nu den 5 januari, på Best Western. Det kände hon inte till, men hon sade att det kanske var intressant. Hon var här med ett dansgäng som brukade åka och dansa på olika ställen. Det tog bara någon minut innan hon dracks upp av någon ur det gänget.Småtrollen
Vid ett bord satt Moa och Felicia, och de två killar de brukade prata med under höstens nybörjarkurs och avslutningsfest. Gruppen hade nu fått sällskap av den blåbärskindade trebarnskvinnan (se "Danskursen vecka 11 av 10 - Extratillfället"), hon som man utan vidare kunde tänka sig agera trollmor åt de "elva små trollen" i en känd barnvisa. Det var väl där jag skulle hamna. Gick dit och satte mig. Sade att det var en "diskussionsklubb", att det inte blev så mycket dansat här inte. Felicia satt närmast. Tipsade om Lasse Stefanz, i brist på annat att säga. Pratade i någon minut. Moa och den ena killen hade gått ner på dansgolvet redan. Ville Felicia dansa? Det ville hon.Det var hon som dragit ihop gänget hon satt med, för hon hade inte velat gå hit själv, sade hon. Hon och Moa gick i samma undersköterskeklass på gymnasiet. Hon sade det nästan lite förläget, som när man berättar att ens pojkvän har friat till en dagen före och hur gulligt det var, och så vidare. Då var hon också 16 år då? Hade fått för mig att hon var 20 (se "Danskursen, vecka 2 av 10"). Felicia sade att: "Hon tjejen där borta ska jag åka hem med". "Moa?", sade jag. "Det har du koll på?", sade hon. Hon skulle bara vetat (Moa benämndes "Pärlan" eller "Pärlörhänget" i de tidigare blogginläggen: "Danskursen, vecka 6 av 10 - Pärlan och Alldagligheten", "Danskursen, vecka 7 av 10 - Glasögon och drömmar", "Danskursen, vecka 8 av 10 - Gammelskiftet och Rubanks-Rebecka Rebusdotter" och "Danskursen, vecka 9 av 10 - Mansalliansen").
Nu var det dags för sista dansen. Denna omskrivna och mytiska dans. Släppte taget: "Oj, sista dansen. Vem ska du dansa den med?", frågade jag. Hon verkade inte ha någon klar kandidat, så det blev vi som dansade även den. När jag sade att jag var 29 tyckte hon jag verkade yngre än så, 24-25. Det fick värma en gammal mans själ. Pratade om att det inte hände så mycket mellan 25 och 30, eller tja, vissa bildade familj då - fast det kunde man ju även göra tidigare (och kanske senare, reds. anm.). Och sen var det separation vid 40 och delad vårdnad och hela den biten. Gifta om sig kanske. Men att det just mellan åldrarna 16 och, hmm, 22 var ju väldigt mycket som hände: "Ja, du får se", sade jag. Jag kunde ju inte diktera hennes framtida liv. Knappt att man kunde diktera sitt eget liv.
Nämnde att Johans Glans "World Tour of the World" gick på TV idag. Hon kände inte till Johan Glans. Sade att han var jätterolig. Hon var ju bara barnet när han i Stockholm Live 2007 skämtade om "Wertherskarameller", att det var "gubbagodis". Hans sjuminutersstandup klaffade så bra på slutet; allt han tidigare skämtat om bands ihop, likt en strut karameller.
Gudfadern
Det fanns dom som investerat sina kontextuella vinstpengar under lång tid. Hade hört en kvinna vid ett av dansbytena, säga till en man: "Jag vill dansa med DIG, sen kan jag åka hem". Tänk att vara DEN mannen. Tyckte mig se att det var gloriamannen med örhänge jag sett vid extratillfället två veckor tidigare, då ej textuellt nämnd. En av instruktörerna i dansringen hade stannat kvar vid honom efter ett partnerbyte och vördnadsfullt skrattat högt, som att hon pratade i telefon med en väninna hon känt i 20 år. Jag stod bredvid och väntade, men han var som en magnet. Han hade vänt sig till mig: "glöm inte ljudeffekterna nu". Det roliga framgår inte utan kontext. Men så kul var det inte. Humor har alltid en social dimension. Djävulen är bara rolig när han gör bort sig. För att bli Gud krävdes treenigheten: långsiktiga investeringar, en församling, och guldkantade örhängen.Återvände till dockningsbordet. Kvinnan med stort K dök upp. En äldre man kom fram till bordet och tog farväl av henne. Man kunde i hans uppenbarelse nästan ta på kättjan, uppskattningen av kvinnan framför honom. Han fingrade lätt och långsamt på sin bortrakade mustasch och såg in i hennes ögon. Det var Borås på fredag och kanske skulle man även köra Göteborg. Vad nu det betydde. Kvinnan med stort K förvälade honom med samma mildhet som när man lämnar ett barn på dagis. Tänkte att denna andakt stod i stor kontrast till kompis-Jennys blyga sätt; hade svårt att föreställa mig henne stå sådär och ätas upp med blicken av en silvervarg och kunna njuta av det. Det skulle nog inte jag heller kunnat om jag vore tjej. Kanske om jag var berusad, väldigt väldigt berusad, väste ormen i mitt öra. Även om Jenny var Wertherskaramellen var det inget tvivel om vem av dem som var "gubbagodis".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar