Det var kallt och jag saknade henne. Det var en sådan dag. Snödroppar ur ögonvitorna; minusgrader i varje prognos.
Jag hade köpt Swedbank-aktier som ett långsiktigt innehav. Aktiekurser svajade som förhållanden, men på lång sikt skulle det ordna sig till slut - sade dom - och på ännu längre sikt var vi alla döda, sade Keynes.
Efter tio procents uppgång på tio dagar sålde jag. Fantasin tog plötsligt slut när jag insåg att jag inte kunde räkna med sådan tur framöver. En gång i livet, den första gången. Den kanske enda gången. Har man nånsin sån tur igen?
Plötsligt slog kylan till och det var hon och jag igen för en stund, fastän hon bara var ett fantasifoster i mig, som en evigt stigande aktiekurs. Varför gjorde hon slut nu igen? Var mitt pris lägre än mitt värde? Då borde man ju investera i mig, enligt Benjamin Graham. På lång sikt skulle jag vara en bra investering.
På lång sikt.
Tio år.
Mindes hon mig då som ett misstag? Ett felaktigt beslut till felaktig kurs.
Om hon mindes mig alls.
Vi pratade hela tiden överallt. Det var väl det jag saknade. Fast inte bara, eller kanske mest. Men senast var jag bara ett hejdå-farväl. Ett sälj. Hon hade fått slut på fantasi, och sålt mig. Och jag vet inte om hon slutade på plus. Jag tror inte det. Gjorde jag?
Hon hade hört allt jag sagt, gjort sin värdering.
Vi var en tillfällig bubbla som sprack.
Kanske var hon lika "långsiktig" som jag själv?
Jag, själv.
