Minnet av tvåhundratusen potatisar

Platsminnet

Poddkonversation i örat under promenad mot biblioteket. Göran Greider hade sagt något roligt. När jag senare på dagen ljudzappade i konversationen för att försöka hitta sägningstillfället var det som att zappa genom promenaden i medvetandet. När Göran sagt bu var jag på plats bä. Det var lagrat som bilder i huvudet, kopplat till dialogen. Det var som om stigbygeln och städet hamrat in ljudet i perfekt synk med den inre bilden.

Det var ett bekant fenomen: platsminnet. Man mindes var när man befann sig när man fick veta exempelvis att statsminister Olof Palme blivit skjuten, eller att World Trade Center-skyskraporna rasat. Händelser som ett hack i skivan, ett ljud som alltid skulle uppkomma på samma plats vid varje uppspelning (om nu någon minns LP-skivan).

Minnespromenaden

Som titeln på en Lasse Eriksson-bok antydde: "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar - men kan inte erinra mig en enda av dessa" (2002), gjorde det alldagliga föga avtryck i långtidsminnet. Ville man minnas något gällde det att koppla händelsen till något extraordinärt.

En som hade löst minneskoden var Jonas von Essen, vars potatisar bestod av decimaler från det irrationella talet pi (3.1415926535...), relationen mellan en cirkels omkrets och dess diameter - genom att placera ut extraordinära minnesbilder längs en mental minnespromenad kunde han erinra sig tiotusentals av dessa.

Tricket var att varje bild representerade en sifferkombination. Minnespromenaden började i hans hem i Skövde. I den mentala minnespromenaden fanns utanför porten en stor tårta (141) och Lilla spöket Laban (592) som tog på sig en hjälm (653). De tre bilderna utgjorde de första nio decimalerna av pi. Promenaden gick sedan vidare genom Skövde, in i affärer, skolor och kompisars bostäder. Längre fram i promenaden fanns i en trappa hemma hos en barndomskompis ett gäng nunnor (224) som letade efter pasta (901) i en stor rishög (440). Att leta efter pasta i en hög med ris? Närmast oförglömligt.

Vid trappans slut fanns en gammal farao som virade in en kokosnöt i en tröja. Och sådär höll det på: absurda minnesbilder längs en oförglömlig mental promenad.

Två minnestekniker nyttjades alltså av von Essen: platsminne (minnespromenaden) och något extraordinärt (de absurda minnesbilderna). Men det saknades något. Betänk min ljudpromenad i början. Just det: ljudet. I siffersystemet med bilderna motsvarades nämligen varje siffra av ett konsonantljud. Siffran 4 betydde "r", och 0 betydde "s". I exemplet med rishögen (440) kunde man med ljudminnet således få fram konsonantljuden "rrs", vilket gjorde det enklare att komma ihåg att "440" betecknade just ris.

Elektronhjärnan

Den mänskliga hjärnan tycktes bättre på att minnas bilder än siffror. Tvärtemot en dator, vars huvud-nummer var att koppla siffror till andra betydelser. För att en dator skulle kunna lagra en bild krävdes först en omvandling till siffror. Sen var det bara för datorn att hålla översättningstabellen i minnet.

"Minne" som namn för elektronisk lagring var en passande metafor, hade jag tänkt, och när jag återkallade tanken fick jag upp bilden av att jag gick uppför en trappa. Trappan hade alltså hamrats ihop med tanken på minnesmetaforen, vilket möjligen hade gjort det lättare att minnas.

Trappgångsminnet bör ha skapats en dag då jag inte lyssnat på inspelat ljud under den dagliga promenaden. Såna dagar fick jag istället lyssna till mina egna tankar. Tankar som bara fanns där och då, precis som siffrorna i en dators arbetsminne. Skulle man trycka på avstängningsknappen skulle datorn glömma allt som inte sparats ner. Detsamma gällde för människominnet - det mesta försvann - om det inte kopplades ihop med något, som till exempel en trappa, eller en rishög.

Skrivandet och minnet

Det gick att lura verkligheten, genom att skriva ner. Det var nog aldrig menat så, men det funkade. Saker man egentligen skulle ha glömt, fanns kvar. Att skriva var ett sätt att behålla sig själv, fast i textform.

När man programmerade (gav instruktioner till en dator) behövde man hålla programmeringskoden i arbetsminnet. Då kunde ens inre se ungefär hur allt hängde ihop. Ungefär som om man skulle läst denna text om och om igen. Till slut skulle man se vad som kunde göras bättre. Fast bara under en kort period. Lösningar kunde uppdaga sig när man var ute på promenad eller när man sov. Då gällde det att skriva ner lösningen, annars skulle den snart vara glömd, precis som allt annat som bara fanns i arbetsminnet.

En dator kunde nämligen inte lösa några problem på egen hand. Datorn var nämligen dum i huvudet - den gjorde bara vad man sade åt den att göra - inte mer. Ett faktum som fascinerade en ung Linus Torvalds, skapare än Linuxkärnan. Han sade sig en gång skola "Go on with my life - which is mostly the kernel". Han levde i dendär kärnan, såg lösningarna och skrev ner dem. På så vis höll han sig själv vid liv.

Glömskan

Om man glömmer att man levt; har man då levt? Tidningarna jag läst på biblioteket. Vad stod det i dem? Jag mindes så oerhört lite. Att komma ihåg vad man glömt, såna problem hade aldrig en dator. Och vad betydde alla ord? Vad var skillnaden mellan ett kommunalförbund och en nämnd? Kunde man ens läsa sig till det? Förstå skillnaden? Följande är saxat ur Nationalencyklopedins uppslag om Ludwig Wittgenstein:

"Tractatus" handlar därför inte bara om språk och logik utan i lika hög grad om metafysik och ontologi. Analysen mynnar ut i en formel som uttrycker satsens allmänna form och därmed formen för allt som låter sig sägas; indirekt uttrycks i den också såväl språkets som tänkandets gränser.
   Enligt "Tractatus" handlar allt som kan sägas och tänkas om möjliga relationer mellan ting i världen. Därav följer att man inte kan säga något om helheten själv, inte heller något om språket, logiken eller tänkandet, eller något om etik, estetik eller livets mening. Mycket av det vi tror oss kunna säga något om hör till vad W. kallar det osägbara, det som visas men inte kan sägas. Alla tankar om metafysik, etik, religion och logik är enligt denna uppfattning egentligen meningslösa; de bottnar i missförstånd av logisk art. W. drog sålunda slutsatsen att den som förstår "Tractatus" även förstår att dess egna satser i grund och botten saknar mening.
   W. ansåg sig i "Tractatus" fullständigt och slutgiltigt ha löst de filosofiska problemen. Han lämnade därför all filosofisk verksamhet, utbildade sig till folkskollärare och tjänstgjorde i sex år i avlägsna byar i de österrikiska alperna.

Roliga grejer var enklare att minnas. Men glömskan var ändå aldrig långt borta. Såhär sade ståuppkomikern Mitch Hedberg:

"Sometimes in the middle of the night, I think of something that's funny, then I go get a pen and I write it down. Or if the pen's too far away, I have to convince myself that what I thought of ain't funny."

Innan jag glömmer. Vad var nu det roliga som Göran Greider sade i början?

"Vi har nåt i våra hjärnor som heter 'spegelneuroner'. Om vi ler mot ett litet barn, så ler barnet tillbaka. Alltså det är en enorm resonanseffekt, mellan människor. Om jag sitter såhär ett tag så kommer du snart också sitta såhär. Det är ganska märkligt alltså. Till slut - jag menar - står man länge och pratar med en centerpartist - då 'blir' man centerpartist..." 

(Brittas vardagsrum #41 Göran Greider, 2019-06-03, tidpunkt 25:42)

Den sovjetiska superfemman

Avslutningsvis, ytterligare en nerskriven grej. Jonas von Essen hade roat sig med att memorera alla frågor i Trivial Pursuit. En av frågorna berörde den sovjetiska superfemman. Fem stycken ryska hockeyspelarefternamn:

"Så då tänker jag på en ishockeyarena som jag känner till då, och sen så ser jag svaret som en bild, på denhär arenan. Och då har jag... nu blir det en lite komplicerad bild eftersom det är domhär fem. Men då ser jag först en tjock kille, som ligger och sover vid målet där - och det är Fetisov då, den första. Och senså liksom stiger det upp såhär, en atom ur hans navel, av lite dålig kvalité - och det är Kasatonov. Och senså sprängs denhär - och det är Krutov. Och landar på en macka - det är Makarov. Och senså lägger, den som har mackan då, på en några små, lite rivna lingon såhär - och det är, Larionov, på toppen där. Så såna bilder blir det då, när det blir lite mer avancerade frågor."
(Jonas von Essen i SVT-programmet "Go'kväll", 2015-02-04
https://www.youtube.com/watch?v=SX4qcD7fIMc#t=649
10:40-11:17)

Dödsannonserna - mötet mellan liv och död

Härskartidningen

Biblioteket. Tant nummer ett satt ensam vid ett bord och väntade. Tant nummer två hade givit upp och lommat iväg. Tant nummer tre stod nu framför mig. Jag tittade på tant nummer ett, som gamlikt övervakade sitt snara byte: dagstidningen i min hand. Tant nummer tre frågade om det möjligen var "Blekinge Läns" som jag satt och läste. Hon ville ha tidningen efter mig, precis som tant ett hade velat.

Plötsligt hade jag hamnat som ytterst ansvarig för en dagstidningskö.

Tant tre, vars ögon började lysas upp som när man trampar igång en cykeldynamolykta, påtalade att hon endast ville titta i tidningen lite snabbt. Att stå i kö efter tant ett var inget hon eftersträvade. Hon började rulla sin rullator närmare mig.

Det var som att jag satt med Härskarringen och tanten var Gollum som ville prova ringen på fingret, en kort sekund blott. Jag behövde bli av med tidningen. Överlämnade tidningen till tant ett. Som att sälja ett skuldebrev.

Tant ett förstod borgenärens fordran bättre än jag, och sade henne: "Är det dödsannonserna eller?"

Dödsannonserna - mötet mellan liv och död.

Mormor och dödsannonserna

Tanternas dödsannonsintresse påminde mig om mormor som vid sin hädangång vid nittiofyra års ålder i en necessär hade ansamlat en icke oansenlig mängd utklippta dödsannonser. Necessären var som packad med bomull. Det var vad som var kvar av henne, en lapplista över alla personer hon någonsin känt namnet på, tätt packade, som en slags voodoobegravning.

Hennes lägenhet skulle rensas upp efter hennes död. Rummet där hon högläst för mig när jag var barn såg precis likadan ut som på det gamla fotografiet. Det var som att hennes senaste tjugo år i livet hade varit en parentes i tiden, en plats där bilarna körde förbi men aldrig vidstannade. De sista åren med korsordslösning och dödsannonserna som enda sällskap.

Den riktiga döden

Jag var på mormors begravning men den kändes som på låtsas. Orgeln lät inte alls som på TV. Det kändes som övning inför den riktiga begravningen. Thåström beskrev det såhär: "Och ni vet jag gråter aldrig när jag går på begravning. Men när jag ser en på TV så bölar jag som ett barn."

Man förstod inte.

På samma sätt som man inte förstod skärsår - ibland gjorde det inte ont förrän man såg blodet droppa. Som att händelsen inte var skäl nog. Det var vetskapen som smärtade.

Detsamma gällde döden: vetskapen om den var värre än själva döden. När man väl dog var det osäkert om man skulle hinna förstå att det var på riktigt. Det var nog bara en övning inför den "riktiga döden". Som folk som överlevt olyckor och tänkt: "Nu dör jag". Var ett ögonblick nog för att ta in något så enormt som döden? Eller var döden inte alls enorm? Andningen, blodomloppet och tankarna var bra mycket mer komplicerade än döden. Det kunde vara vi människor som krånglade till det. Döden kanske inte ens fanns. På samma sätt som icke-andning, icke-blodomlopp eller tankar som inte tänktes, knappast var något man tänkte på som "något".

Det var väl livet som var problemet, inte döden? Andras död var värre än ens egen. Som död hade man väldigt få problem, och livet var inte ett av dem.

Dessutom skulle man slippa läsa sin egen dödsannons.

Dödsannonsörerna

Målgruppen för dödsannonser var dom som stod näst på tur. Kanske ville dom få en föraning om vad som kunde förväntas när man vänt sitt sista blad och hamnat på den andra sidan. Ungefär som tidskriften Vagabond, som jag plockat upp efter dagstidningen. I Vagabond listades resmål, dit en reporter rest för att avlägga en schematisk rapport, exempelvis: vad kunde man förvänta sig av fyrtioåtta timmar i Prag? Endast trevligheter; dra på trissor.

Vagabond verkade vara ett resenärsevangelium.

"Kan jag få biljetten till paradiset efter dig?", frågade den fiktiva tanten.
"Ta den du. Jag tänkte ändå inte åka dit", svarade jag på låtsas.

Här borde det varit slut.

Men hur kunde man vara säker på det?

Det kanske fortsatte?

Den andra sidan

Döden kunde kanske hållas i schack. Som i Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" (1957). Jag såg en dag i Citygallerian hur man besegrade döden. Jag såg ett barn. Hans pappa var med honom, och sade:

"Ett torn går som du går nu"

Jag förstod inte först.

Som att försöka ta in döden.

Men när jag såg ner på gallerians svart-vita golvrutor insåg jag att pappan höll på att lära barnet schack. Det gällde att se spelplanen, gud ur maskinen, lära sig spelreglerna och bestämma sin riktning - sen kunde man gå hur långt som helst, precis som ett schacktorn. I schack fanns dessutom en specialregel - rockad - att ett torn under vissa omständigheter kunde byta plats med en kung.

Ville man ens vara kung? Per Gessle skrev: "Det var samma år som kungen dog. Det var enda gång jag önskat, att jag var han".

Skulle man ändå dö kunde man lika gärna dö som kung.

Men hur blev man kung? Kanske hängde det samman med hur man kunde minska återfallen i brott. Leif G.W. Persson sade: "Ja, det som brukar funka är sånahär saker som frälsning och att dom får tag i ett vettigt fruntimmer och såntdär."

I Bibeln stod: "Din Gud är nu konung"; det kanske hade något med frälsning att göra? Andra metoden, jakten på ett "vettigt fruntimmer", kunde representeras av Ned Miller, som hade skrivit: "From a Jack to a King. From loneliness to a wedding ring. I played an Ace and I won a Queen. You made me King of your heart."

Det fanns flera sätt att bli kung på.

Gud eller kärleken.

Tänk kärleken till Gud: agape.

Den som ändå trodde på det; den dan jag läste min egen dödsannons så kanske.

Maskinen skrev: "Det måste va på liv å död. Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt."

Jag skrev: döden var livet på riktigt, mycket längre än livet, men man var inte längre i livet.

Missing a soul

Själ av orden

"Missing a soul?", läste högskoleklasskamraten Eric högt från datorskärmen. Jag var den tilltalade. Det var mina ord. Det låg en förväntan i uttalet, och han vände huvudet från skärmen till mig. Var hade jag fått detta ifrån?

Året var 2012. Jag studerade datorspelutveckling och ingick i ett grupparbete. Dagen före hade jag sammanställt en lista med nicknames till datorspelet vi utvecklade. Det var ingen lista gruppen förväntades kommentera eller ens läsa igenom. Ett av namnen på listan hade varit just "Missing a soul", som i och med högläsningen hade fått liv utanför mitt eget sinne.

Mina ord igår, Erics ord idag.

Jag hade jag planterat ord i en annan människas medvetande.

De hade grott i mig, men slagit rot på annan ort.

Självmedvetenheten

Det är ju där jag vill vara, i en annan människas medvetande. Jag hade inte insett det då, 2012, men idag insåg jag det, när jag tycktes ha trängt in i Esmeraldas medvetande. Eller snarare hade hon trängt in i mitt, inspekterat faciliteterna och avlämnat sin rapport:

"Mitt perspektiv är bara att jag inte känner att jag har något behov av att prata med dig i telefon. Det  finns ingen poäng för mig. Jag föredrar och prioriterar relationer som jag har irl.

Du är verkligen en annorlunda person. Otroligt intensiv och kan nog lätt uppfattas som krävande, iaf över text. Och just att du hänger upp dig på personer gör att man får ett slags ansvar som man aldrig bett om eller velat ha. Det känns inte som att det är på bådas villkor. Utan mer att du BEHÖVER någon så mycket, och att jag vill vara med folk för att jag gillar just dem, inte att jag behöver någon. 

Vi har heller inte så mycket gemensamt och jag upplever att du har svårt att se saker ur ett annat perspektiv, utan att överanalysera. Vilket du gör ca hela tiden. Jag brukar vara den som överanalyserar, men du är verkligen mästare. Eller så handlar det mer om att du faktiskt berättat om varenda liten tanke och tolkning. Det blir också väldigt intensivt."  

(Esmeralda, via Facebook Messenger 2020-04-22)

Hennes analys verkade bekant. Jag kom att tänka på en annan analytiker: Hasse från högskoletiden. Han tycktes också äga förmågan att ta sig in under huden och via blodomloppet nå hjärnan för att där åse vad som för en själv vore förborgat:

"
[...] 

Om du tillåter mig att spekulera lite så tror jag att du upplevs som snurrig för du gör väldigt annorlunda kopplingar mellan saker och ting I ditt huvud. Din pattern recognition och förmåga att se likheter/kopplingar mellan saker är out of control. Så det är svårt att hänga med på hur fan du har tänkt ibland. Många skulle förmodligen använda ordet "långsökt", för i deras värld är det långsökt. Självklart tycker inte du då att du är snurrig, för det är ju precis så du alltid har gjort.
Intressant nog så är det också precis den förmågan som gör dig smart och rolig. Komisk förmåga är ett av de största tecknena på hög intelligens i min bok, och du är jävligt rolig ^^ 

[...] 

Angående din personlighet så skulle jag beskriva dig som socialt väldigt uppenbart annorlunda. Det är svårt för mig att ge exempel eftersom vi inte träffats så mycket, så mitt urval är basically 0. Allting jag säger till dig här nu baserar jag mest på intuition och känslan jag fått om dig både från min egen bild och vad andra har sagt/visat. Också till rätt stor del på andra erfarenheter med liknande annorlunda "knäppskallar".
Kanske inte så värst satisfying svar att säga att du får lita på min intuition I det här fallen, but I guess it's all I got ^^ 

[...]
" 

(Hasse via Skype, 2016-07-24)

Självinsikten

Det sätter sig på psyket.

Tjejen jag varit kär i under gymnasietiden, som jag skrivev ett långt brev till, långt för en sjuttonåring: 2000 ord. Hade aldrig vågat prata med henne, men skriva kunde jag ju. Hennes svar?

"bara låt mig va i fred för guds skull, brevet e typ sjukt, adjö!!" 

(Nadine, via MSN Messenger 2007-07-19)

Att ständigt hänga löst.

Men polletten hade trillat ner. Som den gången när Eric, som hade lite udda humor, hade postat ett inlägg på Facebook där han ingått ett förhållande, fast med en kille. Tänkte att de kanske hade druckit, så hade Eric kläckt idén, tyckt det varit en rolig grej. Men när jag såg att folk hade lämnat lyckönskningskommentarer så tyckte jag skämtet hade gått för långt. När skulle skämtet... sen föll polletten ner, min själ.

Och jag insåg först idag vad "Missing a soul" innebar. Initialt hade jag tänkt mig någon utan själ. Fast det stod inte "the soul", utan det stod "a soul".

En själ.

Det var vad som saknades.

Ytterligare en själ, någons medvetande att vara i, att plantera ord i och växa i.

Man kan ha skäl att sakna en själ även om man själv har en själ.

Boyhood (2014)

Såg filmen efter att ha läst följande i lokaltidningens TV-tablå:

Boyhood
DRAMA *****
Richard Linklaters uppväxtskildring, filmad under tolv år, med samma skådespelare. Mason (Ellar Coltrane) växer bokstavligen upp för våra ögon. Patricia Arquette och Ethan Hawke spelar föräldrarna. (USA, 2014) SVT2 21.45

Filmen spelades in mellan 2001 och 2013, tre till fyra dagar per år, och följer samma fiktiva familj medan åren går. Tolv år komprimerade till två och en halv timme resulterar oundvikligen i ett uppstyckat narrativ, en slags uppväxtmosaik i fotoalbumperspektiv.

Livet är inte dagarna som gått utan dagarna man minns. Synd då att filmen inte har med just de minnesvärda dagarna. Man sitter hela tiden och väntar på att något ska hända, men ingenting fortsätter att hända, som Douglas Adams skrev en gång, och vips så är Mason ett år äldre.

Detta tidshoppande kopplat med händelselösheten innebär att filmen går fort och långsamt på samma gång. En sådan udda taktart leder till många missade crescendon och karaktärer som försvinner likt strumpor i en tvättmaskin.

Ett exempel är när Mason pratar med en tjejklasskompis, som avslöjar att en viss Lee Ann är kär i honom, och att han borde gå på festen de samtalar om. Några minuter senare är Mason ännu ett år äldre, men vad hände med Lee Ann och festen? Intet mer än en lösryckt mosaik ur livets fotoalbum?

Någon genomgående handling där det ena leder till det andra - katten på råttan, råttan på repet - saknas.

De lösa trådarna beror möjligen av filmens särartade upplägg: det sporadiska filmandet några få dagar per år, samt det faktum att regissören endast förberett manus för slut och början. Mellanhandlingen, det vill säga lejonparten av filmen, behandlas med samma inställning som Indiana Jones ger uttryck för i första filmen: "I'm making this up as I go".

Luckorna efter bortfallna barnskådespelare spacklas igen genom att mamman träffar nya män, vilket kräver en flytt, att Mason börjar i en ny skola och får nya klasskamrater - nya Lee Anns och fester att förglömma.

Förutom mamman och storasystern är pappan en av filmens fasta punkter genom årens lopp. Han hämtar barnen i sin bil, och så talar de om just ingenting särskilt. Detta är inte en uppbyggnad inför någon senare händelse. Detta ÄR filmen, inser man till slut. På samma sätt som man ibland lyckas inse att man är mitt uppe i livet, att det inte börjar nästa vecka.

Citatgubben Ralph Waldo Emerson lär ha skrivit: "We are always getting ready to live, but never living." Filmen tycks se det från motsatt perspektiv. Den är upptagen av att fortgå, snarare än att göra framtidsplaner. Framtiden tycks hända ändå. Fast utan mål och mening. Den obefintliga handlingen leder till avsaknad av förgivettagna filminslag som oväntade vändningar och försoningar på slutet. Filmen är mer lik livet självt än en film. Livet har ju som bekant ingen sammanhängande story - många Lee Anns vet man inte var de blivit av.

Och hur blev man som man blev? I högstadiet blir Mason plötsligt intresserad av fotografering, utan att ha visat något tidigare intresse. Han har inte haft en morfar som jobbat för National Geographic och förevisat sin lådkamera under ett avgörande livsögonblick. Inget sådant. Fotointresset tycks poppa upp som en kanin ur en hatt, som Harry Potter-premiären familjen bevistar när barnen är små. De är där, men det har ingen betydelse för den borttrollade handlingen.

Masons plötsliga fotointresse påminner om när jag gick i mellanstadiet och en i klassen under ett "vad-har-ni-gjort-under-lovet"-prat inför klassen berättade att han blivit skejtare. Läraren skrattade till och menade att det är väl inget man blir bara sådär. Fast just så är det ju. Man bara blir. Främst äldre.

Vill man ha ut något av filmen bör man betrakta den som en filosofilektion. Mot slutet anlägger Mason en filosofisk sida, förmodligen framkallad ur regissörens slutdelsmanus. Arton år gammal börjar Mason på college. En jämnårig tjej dyker upp, och de sitter och filosoferar, på en sten vid klippiga berg. Tjejen säger att allt prat om att "fånga stunden" bara är struntprat, det är snarare så att det är stunden som fångar oss. Tjejen vänder alltså på resonemanget, som jag gjorde med Ralph Waldo Emerson-citatet tidigare i texten. Carpe diem - diem carpe. Var det allt? Som mamman undrar när Mason, sex år gammal i filmens början, flyttar hemifrån inför collegestarten. Filmen förefaller dela slutsats med livet som sådant: memento mori.

Mason får filmens sista replik, och säger till tjejen:

"It's like it's always 'right now', you know."

Det var alltså den livsvisdomen regissören suttit och hållit på i tolv år. Det är visserligen en passande filosofi om man ska orka sig igenom en familjealbumsbläddring där de viktigaste korten tycks ha trillat ur:

"
These days, Hollywood mostly subscribes to Alfred Hitchcock’s philosophy, “What is drama, after all, but life with the dull bits cut out?” By contrast, Linklater embraces those dull bits, treating milestones and banal moments with equal weight, and relying on the cumulative effect, rather than rigging any one of the film’s 143 scenes, to supply its emotional impact.
[...]
The expectation — early on, at least — is that the film will conform to other stories, where every detail holds significance as part of some grand design. But life doesn’t come neatly divided into distinct dramatic acts, and Linklater wants to capture the experience of childhood as authentically as possible, even if it means sacrificing the sort of inciting incident or long-term goal that typically sustains audience interest across a narrative.
"
https://variety.com/2014/film/reviews/sundance-film-review-boyhood-1201064902/

Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

"Oh, it's a joke!"[1], utbrast skådespelerskan Susan Hampshire från TV-serien "Forsytesagan" (1967) när en svensk reporter enträget försökte få henne att svara på frågan om hon älskade honom. Till slut insåg hon att reportern var en lustigkurre. "It's a joke" är också en bra sammanfattning på den tredje Indiana Jones-filmen, "Indiana Jones and the Last Crusade" (1989).

Första Indiana Jones-filmen ("Raiders of the Lost Ark (1981)") är ett äventyr utan djup, den andra en studie i mörker, och den tredje närmast en komedi.

"Crusade" innehåller nämligen rena "gags". "Eleven o'clock", säger Indy från stridsplanets cockpit. Indys pappa, spelad av Sean Connery, manövrerar planets kulspruta, tar fram sitt fickur och svarar: "Vad händer klockan elva?"

Enkel humor. Som Björn Gustafssons intervjuade WoW-Jocke när han insisterar på att "watch out" syftar på någonting med "klocka". Han är helt säker på att "watch" betyder "klocka". Den intervjuande reportern menar att "watch out" betyder "se upp". WoW-Jocke säger i sitt headset till sin spelkompis: "Han tror vi ska se upp... ser du nåt där uppe eller?"

Den typen av humor går som ett korståg genom "Crusade". Mot slutet refereras "Monty Python and the Holy Grail" (1975), då Indy möter den sjuhundraårige riddaren som blivit odödlig efter att ha druckit från den heliga graalen. När riddaren lyfter sitt svärd över huvudet för att hugga Indy, men istället faller bakåt av svärdets tyngd, är det nästan som att "Crusade" är en del av Monty Pythons sökande efter den heliga graalen. Svärdet var för tungt, och riddaren för gammal. Banalt, men kul.

Den som gillar brittisk humor bör gilla "Crusade". Såsom den brittiska popgruppen The Beatles uppskattade ett bra skämt. Som den gången när popgruppen av Bill Sargent erbjöds $50.000.000[2] för att återförenas, tackade nej, men istället av humorprogrammet Saturday Night Live erbjöds den något modestare summan $3.000[4]. Två av gruppens medlemmar, John Lennon och Paul McCartney, satt vid TV:n och såg humorn i situationen:

"Later in the evening, the two couples sat down to watch Saturday Night Live, in which the producer Lorne Michaels famously parodied Bill Sargent by offering the Beatles $3,000 to perform on his show. According to John, 'Paul and I thought it would be funny if we went down there, just as a gag. We nearly got into a cab, but we were actually too tired.'"[3]

Man kan föreställa sig hela "Crusade" som ett Saturday Night Live, en följd av sketcher:

* Hitler som popstjärna
Hitler går genom en folkmassa och skriver sin autograf till dom som traktar den. Man förstår ganska snart hur skämtet kommet sluta. Indy irrar nämligen omkring i folkmassan med sin fars viktiga anteckningsbok, som nazisterna är på jakt efter. I ett "Forrest Gump" (1994)-liknande ögonblick hamnar Indy öga mot öga med Hitler, som rycker boken ur hans hand. Nu är allt förlorat - nazisterna har lagt beslag på faderns anteckningsbok. Nejdå, Hitler skriver sin autograf i anteckningsboken, ger den tillbaka till Indy, och vadar sedan vidare genom folkmassan.

* Ticket to Ride
Indy utklädd till biljettkontrollant vid en flygplatsrestaurang. I ett slagsmål med en nazist häver Indy nazisten ut genom ett fönster. Övriga restauranggäster tittar påpassligt mot Indy, som besvarar blickarna med orden: "Han hade ingen biljett", varpå alla gäster ivrigt börjar rota bland sina tillhörigheter för att räcka fram sina biljetter - så att de ska slippa kastas ut genom ett fönster.

* Fadern, sonen och femme fatalen
Indy och pappan sitter bundna till händer och fötter hos nazisterna. Femme fatalen hånglar upp den försvarslöse Indy med förevändningen: "Sådär hälsar vi i Österrike". Hon lämnar scenen och en argsint nazisoldat dyker upp beväpnad med en påk: "Såhär hälsar vi i Tyskland", säger ondingen och omsätter sin punchline i praktiken. Men det finns ytterligare en slutkläm. När pappan och Indy en stund senare lämnas ensamma i rummet säger Indy: "Jag gillar det österrikiska sättet bättre".

Skämtsamheten sätter sin tydliga prägel på "Crusade" - det är inte en film att ta på allvar - och det är inte heller meningen. Som den brittiska skådespelerskan Susan Hampshire utbrast: "It's a joke".

[1] "Nyheter och bullentiner från Mosebacke monarki" (1968), avsnitt 1 av 8, vid tidpunkten 13:10
[2] "People Weekly" (1976-12-27), sidan 79 
[3] "McCartney" (2006), av Christopher Sandford, sidan 245
[4] https://www.beatlesbible.com/1976/04/24/john-lennon-paul-mccartney-saturday-night-live-lorne-michaels/

Raiders of the Lost Ark (1981)

Lördagsmatinéer 

George "Star Wars" Lucas ville med den första Indiana Jones-filmen "Raiders of the Lost Ark" (1981) tolka lördagsmatinéerna han uppskattade som barn, följetångsfilmerna som visades på biograferna under 1930- och 1940-talen före själva huvudfilmen. Dessa äventyrsfilmer var uppdelade i ett antal B-filmsnuttar med en cliffhanger på slutet. Ville man se hur hjälten kom ur sin knipa fick man återkomma till biografen nästkommande vecka, då fortsättningen visades.

I den första Indiana Jones-filmen (sedermera betecknad "Raiders") är matinéhjälten arkeologen Indiana "Indy" Jones, och äventyret saknar inspirationsfilmernas veckovisa cliffhangers:

"If Indiana finds a secret passage out of a sealed tomb, you may be sure he's soon going to have to grapple with a goon amid whirling airplane propellers - and then, bloodied and bushed, roar off on a spectacular chase. The great difference between Raiders and its humble progenitors is that one doesn't have to wait a week to find out where the escape hatch is hidden."[1]

Barnasinne eller filmhistoria

Lucas blickade alltså bakåt i filmhistorien, till sin egen barndom. För att uppskatta 'Raiders' krävs liknande tillvägagångssätt: antingen att man är ett barn, eller att man bereder sig på en filmarkeologisk expedition - att försöka hitta referenser till inspirationsfilmerna.

En samtida recensent försökte gå barnvägen, dock utan att lyckas. Såhär avslutas den recensionen:

"I don’t want to be a child again, not even for two hours. I reject the Raiders pact."[2]

En som gick det andra hållet var filmrecensenten Roger Ebert, som i Jones-karaktären såg Humphrey Bogart från "The Treasure of the Sierra Madre" (1948), och i filmen som helhet kände doften av Edgar Rice Burroughs serietidningsäventyr.[3] Saknar man dylika referensramar förtas en del av filmens charm, även om en del scener talar för sig själva.

Minnesvärda scener

En scen visar när Jones kastar en dadel högt upp i luften och gör sig beredd att fånga den med munnen. Precis när dadeln ska störta ner i det vidöppna gapet rycks den reflexsnabbt bort av en kompanjon. Jones och kompanjonen tittar gemensamt bort mot en tam Herr Nilsson-apa, som plötsligen dött, efter att ha ätit av dadlarna från skålen Jones plockat dadeln ifrån. "Bad dates", säger kompanjonen. Jones liv handgripligen räddat, kvickt som ett basebollträffögonblick. En recensent bjuder en poetisk beskrivningsrad:

"It’s so quick it’s a visual haiku."[4]

I en annan minnes(s)värd scen möter Jones en svärdfäktande sandninjafigur som svischar och svingar sitt svärd på uppvisningsmanér. Man förväntar sig en intrikat fightingscen mellan sandninjan och Jones. En fightingscen var mycket riktigt planerad. Fyra inspelningsdagar var bokade. Men efter fem veckors filmande i tunisisk hetta hade teamet drabbats av dysenteri och orken hade började tryta. Istället för en långdragen fightingscen föreslog Harrison Ford, som spelade Jones: "Varför inte bara skjuta fanskapet?"[5] Sagt och gjort.

Själv trodde jag att svärdfäktarscenen refererade bakåt i filmhistorien. Istället lär scenen ha blivit en egen filmhistorisk punkt att referera tillbaka till. Dock fann jag en annan tillbakareferens i "Raiders": scenen där Jones försöker ramma en mindre lastbil med en vanlig bil. Scenen tycks tydligt inspirerad av en liknande scen i Disneyfilmen "One Hundred and One Dalmatians" (1961).

Målgruppsförbud

Där Disneyfilmen om dalmatinerna är tydligt målgruppsinriktad mot barn är "Raider" ingen renodlad barnfilm. Före Sverigepremiären talades det till och med om ett totalförbud. Dagens Nyheter 3 juli 1981 rapporterade:

"Det sert (sic) mörkt ut för 'Hajen'-regissören Steven Spielbergs nya äventyrsfilm 'Jakten på den försvunna skatten' ('Raiders of the lost ark' som den heter i original). Enligt filmbolaget Cinema International i Stockholm anser filmcensorerna Åke Bengtsson och Roland Häggbom på statens biografbyrå att filmens våldsinnehåll är så omfattande att det inte går att klippa filmen så att det blir något sammanhang kvar. Filmen kanske därför måste totalförbjudas."[6]

Det blev inget totalförbud, men däremot en femtonårsgräns. Kanske var det olyckligt. Men var går egentligen åldersgränsen för överseende?

Handling

Det krävs ett visst mått av överseende för att se förbi alla sammanträffanden som håller ihop filmens story, vilken går ut på att Jones år 1936 ska hitta den religiösa artefakten Förbundsarken, förvaringskista för Guds tio budord. Även "dom onda", i filmen representerade av Hitlers nazister, söker finna den. Bäst då att "de goda" med Indy i spetsen hinner före. Vilket de så klart gör, och alla nazister dör. Slut.

Men vad händer däremellan?

För att hitta Förbundsarken behöver Jones solens hjälp. Solen ska nämligen lysa genom en medaljong, satt uppå en stav av viss höjd, placerad i ett särskilt kartrum på en speciell plats. När anordningen är på plats och solljuset bryts genom medaljongen kommer Förbundsarkens förvaringsplats utlysas på kartan.

Passande nog har Jones tidigare flickvän eller älskarinna (it's complicated) medaljongen i sin ägo. Jones ber om att få den, men hon vägrar avslöja var den finns. Just när Jones lämnat rummet dyker nazisterna upp och ber om medaljongen. Jones kommer som av en händelse tillbaka. Eldstrid utbryter.

Den scenen refererades till i framtiden; Eldstriden parodieras nämligen i filmen "The Mask" (1994). Pistolskjutande män tar skydd bakom nervälta bord; Tempot är uppskruvat och kulorna viner och det börjar brinna. Kanske tappade någon en fackla? Poängen är att medaljen i tumultet råkar hamna i elden. När nazistledaren senare får syn på den och greppar tag om den så bränner han sig rejält, och tvingas fly från platsen, utan medaljongen.

Senare i filmen har dock nazisterna börjat gräva efter Förbundsarken. Vadan detta? De måste ha gjort en kopia av medaljongen. Aha, brännmärket som den glödgade medaljongen lämnat på nazistens hand måste ha använts som förlaga till nazisternas replika. I så fall saknar replikan medaljongens andra sida. Vad kan det betyda? Jones och arkeologkollegorna diskuterar saken. Genom att nyttja informationen på medaljongens båda sidorna lyckas de räkna ut höjden staven måste ha för att solen ska lysa på rätt plats. Nazisternas avsaknad av ekvationens andra hälft innebär att de givit staven fel höjd, vilket fått solen att utlysa fel grävplats, varpå "de onda" gräver på fel ställe.

Hela öknen kryllar av grävande nazister när Jones beger sig till kartrummet med medaljongen. Med rätt höjd på staven utlyser solen det rätta grävstället, där "de goda" prompt börjar gräva.

Förbundsarken befinner sig i en underjordisk gravkammare. Men - vilket är ett kännetecken för filmen som helhet - lugnet blir kortvarigt. Nazisterna upptäcker nämligen grävhålet, gravkammarens tak, där Jones firat ner sig med ett rep. Nazisterna drar upp repet och Jones blir fånge i gravkammaren. För säkerhets skull kastas tidigare flickvännen också ner i kammaren. Hon har tidigare tillfångatagits, i snabba jaktscensklipp, även de kännetecknande filmen.

Mer action än djup

Hela filmen kan ses som enda lång jaktscen. Karaktärerna är schabloner och det får man nöja sig med. Den djupaste personliga insikt som ges om Jones är att han ogillar ormar. Det står klart redan i inledningsscenen, där Jones beträder en tempelskattkammare, undviker trampfällor som utlöser giftpilar, lägger beslag på en gyllene statyett, varpå hela skattkammaren börjar falla samman, sten för sten; i en ikonisk scen börjar en stor stenbumling rulla efter den flyende Jones. Väl i säkerhet kliver han ombord på ett vattenlandat flygplan som omgående lyfter. I flygplanets cockpit ligger en orm. Kompanjonen i planet bredvid säger att det är hans husdjursorm, inget att oroa sig för. Men Jones gillar inte ormar, anmärker han.

Cliffhanger

Och nu, om vi återgår till den instängda hjälten, råkar även gravkammaren han fångats i vara fylld av just ormar. Vilken otur. Hur ska Jones ta sig ur gravkammaren? Tittaren behöver inte vänta tills nästa vecka för att få reda på svaret. Ormar ses slingra genom små hål i en vägg. Jones använder sin piska för att välta en staty som raserar den ihåliga väggen. Sedan ruckar han på en stenbumling som händelsevis råkar sitta löst, för att i hålet som uppkommer fly ut från gravkammaren.

Action på djupet

Ute i det fria avlöser jaktscenerna varandra: den omtalade lastbilsjakten, en boxningsmatch med en skallig nazist omkring ett rullande propellerplan samt kostymbyten i en undervattensbåt.

Senare får Jones tag på ett raketgevär, en bazooka. Men inte ens det blir kulmen, även om det kanske borde ha stannat där.

Slutet

Till slut blir det för mycket. Slutet håller inte måttet. Nazisterna har synligen segrat och öppnar Förbundsarken, varpå en magisk spökenergi släps fri, som resolut tar kol på alla nazister inom synhåll, genom att smälta deras ansikten. Hjältarna överlever genom att blunda. Scenen kan svårligen uppskattas av andra än äldre barn; överseendet har sin gräns.

Det finns dock ytterligare en scen innan filmen är slut - en scen för dom vuxna: Jones i sin arkeologroll i samtal med myndighetspersoner. Vad ska göras med Förbundsarkens? Myndighetspersonerna försäkrar honom att den kommer att undersökas grundligt, för att man verkligen ska kunna gå till botten med dess krafter och betydelse.

Den absolut sista scenen visar sedan Förbundsarken nerpackad i en trälåda som med en truck körs in ett gigantiskt lager bestående av ett myller av likartade trälådor. Så gick det med den grundliga undersökningen. Tydligen är slutscenen en referens till "Citizen Kane" (1941):

"'Raiders of the Lost Ark' is off and running at a breakneck pace that simply won't stop until the final shot, an ironic epilogue that recalls nothing less than ''Citizen Kane.'' That, however, is the only high-toned reference in a movie that otherwise devotes itself exclusively to the glorious days of the B-picture."[7]

Steven Spielberg

Filmens regissör Steven "Jaws" Spielberg ville göra en B-film med A-filmkvalité. I inspirationsfilmernas inspelningsdagböcker från 1930- och 1940-talen fann han att deras inspelningstid sällan sträckte sig längre än två månader. För egen del siktade han i hemlighet på sjuttiotre inspelningsdagar, trots att budgeten räckte till åttiofem.[5] Vidare påstod Spielberg att om han haft mer tid och pengar skulle filmen blivit för pretentiös; istället för trettio till fyrtio tagningar per scen gjordes tre till fyra stycken - endast det som krävdes, inte mer.[1]

Ska man ha behållning av filmen får man således inte vara pretentiös, för det är ingen pretentiös film - trots eller tack vara det drog den in mest pengar av alla filmer som utgavs 1981.[8] Såhär beskrevs filmen av Time Magazine samma år:

"Raiders of the Lost Ark has it all - or, anyway, more than enough to transport moviegoers back to the dazzling, thrill-sated matinee idyls of old. It is surely the best two hours of pure entertainment anyone is going to find in the summer of '81, and it is almost equally certain to be the great commercial hit of the season - a blockbuster on the order of Star Wars and Jaws. Which is as it should be, since it is produced by George Lucas, 37, who created the former, and directed by Steven Spielberg, 33, who made the latter."[9]

George Lucas och Steven Spielberg

Lucas menar att filmidén kom till honom i en dagdröm han haft 1973. Han tänkte sig vilja göra en B-film han själv skulle vilja se. Succén med "Star Wars" (1977) kom emellan, men under en respit kort därefter, på en strand i Hawaii, samtalade han med vännen Spielberg, som själv inte heller låg på latsidan, utan nyligen hade gjort "Jaws" (1975) och höll på att filma "Close Encounters of the Third Kind" (1977). Under samtalet påtalade Lucas att han ville gör en "filmserie som återupprättade äventyrsfilmgenren", medan Spielberg å sin sida påtalade att han ville göra "en James Bond-film utan hårdvaran".[10] Han var trött på mekaniska hajar och ufon. Lucas försäkrade Spielberg att hans dagdrömda filmserie helt skulle sakna metallföremål.

Stenen hade satts i rullning.

Ett sinne såsom ett barns

Som så ofta med Lucas kom det att bli en hel franchise med filmer, datorspel och leksaker - ett barn behövde man nog trots allt vara - ett barn äldre än femton år ("Barnastasia - Sandrosen bakom glasrutan").

Källor

[1] http://content.time.com/time/subscriber/article/0,33009,949205-5,00.html
[2] https://newrepublic.com/article/134104/old-ark-new-covenant
[3] https://www.rogerebert.com/reviews/raiders-of-the-lost-ark-1981
[4] https://www.newyorker.com/magazine/1981/06/15/whipped
[5] https://www.rollingstone.com/movies/movie-news/inside-raiders-of-the-lost-ark-69261/
[6] https://tidningar.kb.se/8224221/1981-07-03/edition/0/part/1/page/12/
[7] http://movies2.nytimes.com/books/97/06/15/reviews/spielberg-raiders.html
[8] https://www.businessinsider.com/highest-grossing-movie-the-year-you-were-born-2016-4
[9] http://content.time.com/time/subscriber/article/0,33009,949205-1,00.html
[10] https://archive.nytimes.com/www.nytimes.com/books/97/06/15/reviews/spielberg-filmserials.html

Lindansendå

Hon var mitt enda själsliga sår, såhär långt - Linda - tillsammans med faktumet att vi inte förstod varandra. Hur kunde vi ha bott ihop hundratals dagar? Som jag förstod det (om jag nu förstod något alls) spelade hon en för mig omtyckbar version av sig själv. Hon växlade mellan den personen, och den andra personen, som slutligen bannlyste mig:

"Henrik, jag var väldigt tydlig förra gången när jag skrev att du inte skulle kontakta mig.
Jag vill inte prata med dig, varken idag eller i framtiden. Vi kommer aldrig att förstå varandra, du måste acceptera och respektera det."

Hade skrivit till henne igen ("Lindas återuppståndelse"), 80 dagar senare, jorden runt mitt huvud. Behövde någon som kunde förstå. Hon var inte den personen. Hade aldrig varit. Inget hon sagt och gjort hade varit på riktigt. Visst var jag det bästa som hänt henne en gång i tiden? Nä? Det stämde inte med verkligheten.

Gick inte ihop.

Gick isär.

Opålitliga minnen

Jag behövde minnesredundans - två personer som mindes samma sak på samma sätt - samstämmiga minnen. Utan sådana var jag utelämnad till mina egna minnen. Jag kunde minnas att hon sagt att 'jag' inte skulle vilja ha kontakt med henne efter ett halvår. Att det var jobbigt för 'henne' att vi kanske aldrig skulle höras mer. Men det var ju tvärtom.

Hon ändrade sig hela tiden. Så mindes jag det. En del av mig var skadad alltsedan dess - skulle jag våga bry mig igen? Lita på att orden inte var antonymer - sina egna motsatser. Tricket var att inte bry sig. Det funkade åttio dagar i taget. Kanske slutade man bry sig till slut.

Ett sorgligt slut

Mina båda föräldrar levde ännu. Och min bror. Det var själsliga sårskorpor som väntade på att skrapas, som en makaber antonym-Trisslott där man förlorade allt om man fick tre lika symboler på rad. Jag mindes inte ens att jag köpt någon sådan lott. Ett minne var opålitligt. Två minnen var att föredra. Minns du för mig så minns jag för dig, bloggen.

Minns du när jag var 26 och på besök i verkligen? ("Östersjöfestivalen 2016")

Se, du minns.

Hon fanns inte då.

Minns du när jag träffade henne? Inte? Jag glömde visst bort dig. Hon skulle ju hjälpa mig att minnas. Förstår du? Bloggen? Du var överflödig. Du och jag måste förstå varandra. Jag vill vara tydlig med att du betyder ingenting för mig, det måste du acceptera och förstå. Jag bara utnyttjar dig när jag behöver skriva, sen vänder jag dig mot solen som vore du spegeln i ett fyrtorn. Och där sitter du sen och speglar dina ensamma minnen ut över den övergivna kusten, och varken nu eller i framtiden kommer jag att bry mig.