Danskursen, vecka 2 av 10

Willendorf-Julia var redan tagen, likaså de leende ögonen från förra veckan, som till på köpet blivit 10 år yngre. De hade båda dykt upp med män vid sin sida, Willendorf-Julia med en vemsomhelstare och ögonleendet med en man huvudet längre än alla andra.

Industraliseringsvis fanns kvinnorna i innercirkel för att träna sina steg från förra veckan, medan männen stod utmed väggarna. Willendorf-Julia i lokomotion. Höfterna vevaxlade benen som tågande frambak en tänkt liten liten spindeltråd. Två vitglänsande daggdroppar syntes balansera på en kronbladskant, böljande fram, bak, fram, bak, fram, bak i ett evigt tuffande. Vid en annan station såg jag hon som inte tittade mig i ögonen förra veckan. Hon föreföll ha gener direktbeställda från Gud - så vitt jag kunde se - formad för att platsa i en chokladask.

Männen verkade ännu inte ha något att göra i bugg, annat än att titta in i ögonen på kvinnan framför honom, som likt förra veckan byttes ut i snabb takt. Monica dök upp. Jag blev varse att man kunde ha eksem på insidan av handen. Hennes eksem kändes som ytan på glassen 88:an. "Monica", sa jag, igenkännande. Hennes ögon var som små svarta pepparkorn, mortlade av glasögonens händelsehorisont. Förstod senare att den skenbara ögonstorleken bakom glasögon måste bero av synfelet. Det var ju optik, ljusets brytning i linser. Kunde senare i huvudet höra min fysiklärare från gymnasiet utala ordet "brännvidden" med engelsk-svensk brytning.

Ett annat par glasögon hörde hemma på en 1990-talsreklamfilmstjej som gjorde reklam för fast telefoni. De hade likt Columbus letat sig till terra incognita, med sina spetsar ringlade utanför ansiktets form som för att stöpa om det. Det föreföll mig vara kolsyra i glasen, eller om det berodde på ångbildning där bakom glasrutorna.

Nästa ämnesområde var biologi. Ett seminarium om amfibier, djur som lever både på land och i vatten. En padda dök upp. Paddans händer var blöta. Stötte på henne igen senare och då hade hela hon tagit ett dopp tror jag. Läste senare på Naturskyddsföreningens hemsida att paddor hellre går än hoppar. Ynglen var tydligen giftiga också.

Andra fält som studerades var egyptologi, fortsättningskurs från förra veckan, samt astrofysik. På samma sätt som stjärnevolutionsprocessen i rymden tydliggörs genom att stjärnkika på stjärnor i olika stadier av sin livscykel kunde man inom egyptologin göra liknande observationer genom att observera mumier som balsamerats vid olika levnadsstadier. Märkte att en del händer var som vore dess hud en skrynklig handske. På några dödsmasker hade likmaskingången balsamerats i öppet läge.

Avslutningskursen var i genetik. In-gen-yn, hon som aldrig tittade mig i ögonen. Hon vars gener dansat i synkop genom generationerna ända hit, där de endast var på blixtvisit. Hon dansade inte på allvar, varken med armar eller ben. Och så försvann hon. Kollade när hon gått vidare till nästa. Nä, hon tittade inte i hans ögon heller. Hon kanske inte ville vara här, ens.

Plötsligt hördes "Sofia dansar go-go" i högtalarsystemet. Jag log inom- och utombords.
"Vet du vad detta är för låt?", frågade jag kvinnan framför mig. Hon kunde ha varit mellan 45-55 år, och alltså ej ännu i mumiestadiet. Hon hade livskraften kvar, och dansade på allvar. Det var inte första gången hon dansade, det märktes. En del var som spaghetti i armarna eller trippade som på äggskal, men inte denna kvinnan.
"Ja", svarade hon, angående hennes kännedom om låten som spelades.
När hon gick vidare sade hon:
"Det är ju sjuttiotal. Då var väl inte du med?"
"Nä, men jag har hört den ändå", sade jag.
Referensutdrag ur "Sofia dansar go-go":
"Varje karl blir yr och lysten, det är böljegång i bysten, hela salen brakar loss och skriker mera. Höften får den rätta darren, när det rungar i gitarren, och musiken kommer loss med ett helvetiskt vrål"

I pausen såg jag ingeny-tjejen sitta på dansgolvstrappan. Själv. Jag avvaktade. Någon satte sig brevid. Det var sjuttiotalskvinnan, go-go-Sofia. Var de mor och dotter? Så kunde det vara. Så måste det vara. Go-go-Sofia måste ha dragit med ingeny-tjejen hit, som får att utsätta henne får de energimängder som krävdes för att kickstarta hennes livskraft, atomfusionen, om det nu skulle bli en stjärna av henne.

Fick syn på eksem-Monica vid stolpen. Gick fram, inte direkt. Jag liksom gled fram, tvekande. Under hennes små pepparkornsögon satt en mun, vind som vore den gjord i claymation. Sade något om att man inte hann med. Att det gick fort. Hon sade något om att hon tog för långa steg. Det var alltså vad hon oroade sig för, att hon tog för långa steg. Jag sade att buggen ju utvecklades, att ledaren nämnt någon annan form av bugg på 1980-talet, när han började med dans. Att om hon fortsatte ta långa steg, kanske någon skulle gå i/med hennes fotsteg och skapa en ny form av bugg. Pausen tog fort slut.

Felicia var i 20-årsåldern, liten och bakom glasögon. Hon hade en frisinnad elevrådsrepresentant-vibe och flinade som Kalle Anka. Jag var en av dom vars namn hon mindes från förra veckan, sade hon. Jag sade att jag var lätt att känna igen. Hon hörde fel eller missuppfattade, och sade att hon ibland var bra på att lära sig namn, och ibland inte. Efter denna upplysning var det återigen partnerbyte.

Stjärntjejen dök snart upp igen i omloppet. Det blev något strul med musiken, vilket gav mig lite pratrum. Då tvingades hon se på mig. Hennes leende var som när strömmen plötsligt återkommer efter ett strömavbrott. Men fusionen gick inte igång. Hon drev vidare ut i galaxen.

Det var slut och jag övade mig på att gå långsamt. Var trots det bland de tio första ute på parkeringen. Vände i en halvcirkel. Gick åt motsatt håll. Använde periferisynen. Tänkte på Leif G.W. Persson när han sade: "Det finns inget förbud mot att spana på folk. Inget totalt förbud. Det kan gränsa till ofredande om man spanar dåligt på dom. Men nästan alla människor är så kolossalt omisstänksamma."

Såg stjärntjejen och den förmodade mamman på väg till en förmodad bil på parkeringen. Jag passerade dem som en asteroid, utan att se direkt på dem. Det var mörkt och i lyktstolpars sken. Jag tittade upp på himlen och såg en stjärna falla. Nej, så klart jag inte gjorde. Jag vände om och gick hem genom Vintergatans mörker.

Danskursen

I maj 2009 påbörjade Markus Persson det som kom att bli megasuccén Minecraft. Han skulle fylla trettio år, och blev alltid tyst bland folk han inte kände. Då var jag nitton år och skulle just gå ut gymnasiet. Mindes det på väg mot danslokalen, gymnasiets väggar före en lektion, hur jag blev stående där i observation och tystnad inför övrigas skådespel. Jag läste spelutveckling på högskolan sen. Nu skulle jag snart fylla trettio.

Inne i danslokalen var det fullt med folk. Det satt en kvinna vid ett bord och bockade av dom som kom. Hon verkade ha satt prestige i att titta varje person i ögonen och säga välkommen. Mindes att han som sedermera tog över utvecklingen av Minecraft, Jens Bergensten, under autografskrivande också hade som policy att titta varje person i ögonen. Och på bilden i Minecraftboken jag läst på biblioteket satt han just vid ett bord med armbågen vinklad utåt i skrivläge, såsom registratorn här.

Blev i väntan stående lutad mot en bärande pelare. Stod en tjej med eksem på handen en halvmeter ifrån. Hade inte sett henne först, för det var så mycket annat folk. Hade kunnat säga hej eller nåt. Fick inte bli en creeper igen var tanken. Utveckling, dans, kontakt. Stod och tvekade. Så drog kursen igång.

Ledaren stod i mitten av dansgolvet iklädd headset kopplat till ett högtalarsystem där hans stämma hördes. Dansen genomfördes i två vida ringar, en yttre och en inre. Danspartner byttes efter 15-60 sekunder ungefär. Personer i röda tröjor var några slags ledare som skulle kunna dethär med dans. Det fanns ungefär tio stycken utspridda i ringarna, och totalt fanns över hundra personer på den fyrkantiga dansbanan.

Tidigt mötte jag ett par leende ögon bakom glasögon. Det liksom sprakade bakom dem. Kunde hon vara trettiofem eller ännu äldre? Man och barn? Vem vet. Det var intressant att det var så många olika typer. En ung men giftasvuxen tjej tittade mig inte över huvud taget i ögonen. Jag roades mest av det. Kunde se hennes tankar. Men jag var ju faktiskt äldre nu, så allt var inte så himla allvarlig längre. Skönt. Och jag mötte även en mumie från fjärde dynastin. Förmodligen gravplundrad före år 0. Hon såg kanske mina tankar, men high-five-handen man skulle göra när man bytte partner såg hon inte, det såg jag. Stackare.

Någon hade samma rörlighet i steget som en person stående på ett fönsterbleck uppe i en skyskrapa, med ryggen tätt mot fönstret, ögonen riktade neråt mot de kringsusande strålkäglorna från bilarna på South Las Vegas Boulevard. En annan såg ut som att hon glömts kvar i en centrifugerande tvättmaskin i 25 år, förkrympt och med smala ben och armar. Helt enkelt en tant man kunde stjäla - stoppa under armen och gå iväg med.

Det var vattendrickspaus. Gick till toaletterna och drack. Röster vid handfaten. Någon i 30-årsåldern pratade kort med en man i 60-årsåldern. Den yngre mannen tyckte kursen verkade pedagogisk. Han lät entusiastisk. Den äldre mannen tyckte att det mest vara samma sak om och om igen, att det var "lite tjatigt". Han lät som han lät.

Väl ute igen stod eksemet vid stolpen igen, samt en lång tjej vars namn jag mindes från dansen. Såg en dragvagn med tillbringare och vatten. Började prata med eksemet. Hade mints hennes namn fel. Inga leende ögon bak hennes glasögon. Sade att jag varit på toa och druckit, men sen sett att det fanns vatten framtaget. Föreslog att ledaren hade kunnat styra pausen på samma sätt som dansen: "Och så drick, å fram-bak, fram-bak. Drick." Hon skrattade inte. Pratade med den längre tjejen istället. Hon var 186 centimeter. Det var väl allt vi hann säga ungefär. Dansen drog igång igen.

Den första jag sett i lokalen var förresten en tjej jag klippte gräset med under ett treveckors sommarjobb i gymnasiet. Hon hade röd ledartröja på sig, men sade att hon inte visste hur man gjorde ändå. Hade sett henne i festivalparaden i somras, som reklampelare just för denna danskursen. Funderade på att anmäla mig till kursen efter att ha sett paraden. Men nä. Sinnesblockad. Dock hade jag månader senare överhört en konversation på biblioteket där en gulvästarbetare sade till sin kollega att han anmält sig till kursen. Att han ville lära sig dansa. För att i nästa mening hoppas att det fanns någon i hans ålder där. Tog fram min telefon och anmälde mig. Det var 12 september 2019. Nu var det 22 september och första veckotillfället av 10 tillfällen. En halvtimme kvar. Vissa man dansat med började dyka upp igen.

Magica de hex-kvinnan, i 45-årsåldern med snörpig mun och utebliven ögonkontakt. Hon var en sådan person som färgade sitt hår på samma sätt som man färgar möbler - med en välomskakad sprejburk svart färg. Kunde se hur hon med korslagda armar gick framåtlutad i spetsiga skor längs en korridor, med den svarta slängkappan med den borttappad kapuschongen, slängande om sig när hon attackerade dörren på väg ut för att säga till några barn att inte klättra i träd, spela boll mot just den väggen, eller bara att inte vara ivägen i största allmänhet. Och så regnade det alltid när hon jobbade. Hon var en vädermakternas gud på det sättet. Men det var bara i mitt huvud detdär, när jag vaknade dagen efter. I en amerikansk actionfilm skulle hon spelat kvinnan som håller ett knivblad mot strupen på hjälten och frågar om han letar efter något, samtidigt som hon räcker fram diamanten och ber hjälten ta den, för att samtidigt väsa: "Vågar du inte? Vad är det som skrämmer dig?" Sen trycker hon till honom mot en vägg så att han svimmar av och filmen kan gå vidare till nästa scen.

Dansen var slut. Den långa hade börjat fingra på sin telefon på väg till sin bil. Det var mörkt ute. Bilarnas lyktsken gled fram längs den mörka parkeringsplatsen likt jetplan som slickar däck på ett hangarfartyg. Ljusen försvann sedan iväg bortom danshåll.

Väl hemma såg min bror på Parlamentet. Såg Sven Melander. "Jaså de har dammat av honom?", sade jag. Sade att de begått ett brott när de tagit med honom i programmet: "Brott mot griftefriden". Sade att ett sånt skämt skulle kunna ha varit med i programmet. Jag snackade för mycket. Ibland.