Spårhunden
Snön fastnade i mitt långa hår, på trädens kala grenar, samt letade sig in i min jackficka med trasigt blixtlås. Följde ett spår på cykelbanan, som plötsligt vek inåt, kanske för att det kommit en cykel? Som en händelse som fastnat i tiden, lämnat spår i form av spår.
Väntan på den heliga nålen
Väntrummet i Covid-19-vaccinationsbyggnaden påminde om en konfirmation eller att ta nattvarden första gången.
Ritualerna.
Inne i sakristian satt fler än tio munskyddade personer. En sköterska frågade mig om jag skulle vaccineras. Hon lyfte mig ett munskydd med pincett eller ätpinnar. Jag trädde dess gummiband bak mina öron och ställde mig att se alla ögon omkring.
Var det så många som skulle vaccineras samtidigt?
Fick syn på någon bekant.
Hundra procent hund
Tjejen på andra sidan rummet kunde vara hon från danskursen november 2019 – hon som inte ville tina. Rösten avslöjade hennes identitet trots munskyddet. Vi var som svävande ögon mellan mössa och pappersmask. Men visst var det hon och här var vi av ren slump på samma vaccintid på samma plats. En händelse som skulle fastna i tiden, lämna spår i form av minnen.
Hon synade mig uppifrån och ner:
"Känner man igen mig?", undrade jag bakom mitt munskydd.
"Ja", sade hon bakom sitt munskydd.
Hon var hundra procent hund, precis som sommartjejen som ägde en siberian husky. När snön kommit kom jag på mig själv med att undra hur väl hunden skulle tåla kylan och snön, innan jag kom på att siberian husky var en polarhund.
Jag var noll procent hund.
Vaccinationssalen
Porten till nålrummet öppnades och id-kort visades och det antecknades och skrevs en lapp med tid för nästa dos, och en annan lapp beskrev vad man skulle få genom nålen några meter längre fram i kön.
"Är det inte lite Auschwitz-känsla ändå?", frågade jag henne.
"Nä"
"Det är onsdagsdans ikväll, om det nu inte är inställt på grund av snöovädret"
"Jag håller inte på med sådant längre sedan Covid-19"
"Okej, men med två doser så ska du nog vara safe, om nu vaccinet fungerar... synd att du blockade mig på Facebook"
"Jag har bara hundvänner där..."
"Du kanske har något annat?"
"Vadå?"
"Någon annan kontaktväg?"
"Nä"
"Okej, jag förstår"
Nålen i armen
Det var min tur och sköterskan fyllde i Comirnaty 0,3 milliliter och att jag var allergisk mot pollen. Vaccinet skulle injiceras i en armmuskel, så jag drog upp tröjan på vänsterarmen. Blundade på vänster öga och tittade med högerögat på den lilla papperslappen i min hand. Jag kände ett insektsbett på överarmen och sköterskan sade att jag kanske skulle känna frossa och baddade med något och sade att det inte blödde så mycket och jag frågade när jag kunde duscha och det kunde jag göra ikväll och det hela var klart.
I väntan på Godot
Efteråt skulle man sitta i väntrummet 10 minuter, i väntan på något jag inte ville veta vad. Det var därför det suttit så många där när jag kom. De väntade på vad det nu var. De ville nog inte heller veta vad det var de väntade på. Så där satt jag och väntade på det som ingen ville veta vad det var, och när tiden sedan var slagen reste jag mig upp och gick hemåt i snön.
Jag var inte längre ovaccinerad, men inte heller fullvaccinerad.
Någon slags limbo.
Halvvägs mot covidbeviset.
Decembernatt
Hemma läste jag på Facebook att onsdagsdansen var inställd på grund av snöovädret.
Det var vinter nu med snö, is och kyla.
Tina var inte att tänka på, snarare risken för frossa.
"Decembernatt,
i väntan på Godot,
i väntan på vaccin,
i väntan på nån enda stans att gå"
– Lars Winnerbäck, Decembernatt (2021)
