Drevet efter inlägg om närmanden på stan
Skälet till att jag tillåtit publicera författarens inlägg var för att ge honom utrymme att svara på det drev som uppstod i kommentarsfältet på det tidigare (numera borttagna) inlägg om närmanden på stan.
När omfattningen kring dessa händelser uppmärksammades här delades snabbt bilder, blogg och personuppgifter i privata meddelanden. Fler kommentarer beskrev hur personer aktivt letat efter mannen skyldig till dessa närmanden för att kunna "tillrättavisa" honom. Det har även beskrivits på bloggen om hur författaren b.la. blivit utsatt för hotfulla och våldsamma situationer till följd av denna spridning.
Denna väldigt eskalerande och farliga situation behövde lugna sig och författarens initiativ att självmant träda fram öppet och försöka ge svar kring alla dessa obekväma situationer och texter har förhoppningsvis lett till en deeskalering.
Jag hoppas att uppmärksammandet av dessa närmanden samt svar från den anklagade via en öppen dialog kan bidra till att människor känner sig lite mer trygga i vår stad.
[...]
Drevet som helhet byggde på att människor visste mer om mig än vad jag själv gjorde. Jag kände inte till att bloggen hade spridits till tusentals personer på kort tid, tillsammans med personuppgifter och bilder på mig, och att det funnits människor som aktivt varit ute och letat efter mig för att tillrättavisa mig.
Jagad
Fyra ungdomar hade känt igen mig, velat ha in mig i en gränd, men istället puttat omkull mig för att kort därefter bli bortskrämda av en räddande ängel som dykt upp.
Tonårstjejerna vid busshållplatsen kort därefter. De hade stirrat på mig på avstånd, räckt finger eller visat knuten näve.
Igenkänd igen, som av de som överfallit mig bara halvtimmen tidigare.
Vad var jag anklagad för? Jag hade på stan gått fram till ett stort antal kvinnor under sommaren och frågat om de varit singlar. Men det blir man väl inte hatad för?
Eller?
Gick fram till tonårstjejerna för att få reda på vad som pågick. Den ena tjejens ögon var som tefat, som att hon bevittnade ett rymdskepp nedstiga från himmelen och landa i en skogsdunge en bit bort.
Ett ufo gör entré.
Hade frågat om de kände till vilka som gett sig på mig. Dom svarade upprört att det var rätt åt mig och jag frågade om de kände mitt namn, eller kunde förklara vad som pågick? Var jag anklagad för något? "Du kan ju googla ditt namn så ser du", sade ena tjejen argt. Dom klargjorde att "vi vill inte prata med dig", och bad mig försvinna därifrån.
De kände mig men jag kände inte dem.
De visste något jag inte visste.
Och visst hade en av dem hemlighetsfullt viskat i sin telefon?
Som ett anrop, till dom som överfallit mig?
Flydde därifrån.
Vad var allt detta?
Det var början på drevet.
Monsterpusslandet
Tvärsöver gatan hängde skyltar med texten "FUCK OFF LONELY BLUE BOY". Dom som hängt upp skyltarna måste veta mer om vad som pågick. Istället blev jag blev närmast utskälld i deras trapphus, för något jag skrivit på bloggen fyra månader tidigare. Hur kände tjejen som högläste ur bloggen ens till min blogg? Att den fanns, samt att den var min, hurdå? Och varför var den relevant just idag och inte i maj? Och varför detta plötsliga hat?
Bloggen hade fått tusentals visningar på en dag, från ingenstans. Det som stod ansågs upprörande och flera olika händelser och tankar kombinerades till en enda kanonkula som nu avfyrades mot mig med kraft. Det var som att allt jag gjort på en hel sommar koncentrerades till en enda dag: den 2 september 2021.
Det byggdes ett monster och det monstret var jag.
Måltavlan
Att googla mitt namn gav inget, ej heller att googla bloggens namn.
Jag visste inget om vad jag anklagades för.
Men jag levde åtminstone.
Så länge jag inte kändes igen av fel person.
Varje människa var en potentiell fara.
Vem som helst kunde göra vad som helst när som helst.
Höll mig inomhus i en vecka för att inte riskera att slås ihjäl.
Det pratas om mig
Efter ett par dagar hörde en för mig okänd kvinna av sig. Det pratades om mig på hennes jobb, att kvinnor var rädda och inte vågade gå ut, på grund av mig. Uppgifter verkade spridas från mun till mun, och den ursprungliga källan stod ej att finna.
Vad var man rädd för? Jag kunde stå anklagad för precis vad som helst. Varför ville man slå ner mig? Trodde man att jag var farlig? Varför då?
Det var otäckt att inte veta så jag höll mig fortsatt inomhus.
Ytterligare ett par dagar senare hörde en annan kvinna av sig. Hon visste var epicentrum låg: Facebookgruppen "Det händer i Karlshamn".
Facebookgruppen
Jag skrev ett inlägg i gruppen där jag bad om ursäkt för mina närmanden på stan under sommaren, och förtydligade att jag inte var en farlig man. Administratören kände till det numera borttagna inlägget som startat drevet och verkade vilja ställa allt till rätta såsom jag ville. Han lät mitt ursäktsinlägg gå ut direkt, istället för att behöva ligga på is i tre dagar som brukligt för nya medlemmar i gruppen.
Andra dagen dök sex drabbade kvinnor upp i gruppen och delgav sina upplevelser. Det var kvinnan som tänkt att jag skulle sticka henne med kniv när jag kommit ikapp henne och börjat prata och sedan tänkt att jag var ute efter henne då hon sett mig en vecka senare, kvinnan som trodde att jag försökte skrämma henne med flit genom att fråga om hon var rädd, kvinnan som efter att ha läst min blogg trodde jag skulle kidnappa henne, kvinnan som jag inte trodde kunde vara rädd men som blivit rädd efter att ha läst min blogg, kvinnan som fortfarande var ärrad av att ha pratat med mig och därefter suttit inne nästan en vecka, samt kvinnan som hade fått ett trauma när hon gått hem efter att ha pratat med mig och sedan hållit sig hemma i flera dagar.
Det var alltså dom sex kvinnornas (och kanske fler som då detta skrivs ej kommit mig till del) negativa upplevelser av mina närmanden, i kombination med vad jag skrivit på bloggen, som gjort mig till persona non grata i staden.
Nu visste jag i alla fall vad jag var anklagad för och försökte ge min bild av alla händelser och vad jag skrivit på bloggen. Jag mindes alla händelser, men från mitt perspektiv hade de inte varit skrämmande. Att läsa kvinnornas berättelser var ledsam men behövlig läsning för min del, att läsa hur stor rädsla som kunde uppstå i ett möte mellan två främmande människor på så kort tid utan att något hot uttalats eller antytts. Bloggen hade i vissa fäll spätt på rädslan efteråt, så jag tog bort de berörda inläggen för att inte bidra till mer rädsla.
Försoning
Kvinnan som låg bakom det numera borttagna Facebookinlägget som inledde drevet mot mig dök upp i Facebookgruppen. Hon förklarade att hon inte hade menat något illa och inte hade velat göra mig till måltavla. Så det hade inte funnits någon illvilja från hennes sida, på samma sätt som det aldrig funnits någon illvilja från min sida i någon av händelserna.
Hon skrev sin bild av händelsen och jag skrev min, och som svar skrev hon att hon förstod att det hela var en missförstådd situation och att hon tyckte det var tur att vi kunde diskutera.
Först kunde jag inte tro mina ögon. Alla verkade ju vara ute efter mig. Och nu var källan till drevet och jag hux flux på god fot med varandra.
Det var som att livet gjort lemonad av citron.
Det fanns alltså hopp om försoning.
Igenkänd igen
Jag hade börjat våga visa mig utomhus igen, men jag hade inte vågat tittat någon utomstående i ögonen sedan överfallet i början av september.
Jag hade drömt att jag blivit igenkänd, och det var ingen positiv upplevelse.
Men så var det plötsligt på riktigt.
Jag hade tittat ner i gatan när jag hörde henne säga något
"Hejhej"
Jag hade förvånat tittat åt sidan och sagt ett automatiskt och halvkvävt "hejhej" tillbaka. Det var en tjej i tjugoårsåldern, ett subtilt leende och sedan var hon förbi och borta.
Var jag igenkänd?
Var hennes killkompisar på väg hit i detta nu?
"Han är här, Lonely Blue Boy, skynda er hit!"
Eller var det bara inbillning?
I efterhand fick jag för mig att det var kvinnan jag försonats med som känt igen mig och sagt "hejhej", men det kunde lika gärna ha varit vem som helst. Hon kanske menade det som en slags ringklocka, eftersom jag gick och tittade ner i marken och hon tänkte kanske att jag riskerade att gå in i henne om hon inte gett sig till känna.
Jag visste inte vad jag skulle tro om något längre.
De många människorna
Jag hade börjat bli nojig över människor i allmänhet.
Ungdomar på parkeringsplatser skrämde mig mest.
En bil hade kört förbi och "din jävel!" hade vrålats ur fönstren, förmodligen inte ämnat åt mig. Blev ändå förskräckt och trodde att bilen skulle tvärstanna längre fram och aggressivt backa tillbaka, vilket inte skedde.
Det var nog såhär de drabbade kvinnorna hade känt, så det var väl inte mer än rätt att jag fick gå i deras skor.
Karma, kunde det kallas.
Kanske bäst att hålla sig borta från människor ett tag.
Så riskerade varken de eller jag att bli rädda.
Win-win.
De sex drabbade kvinnorna som gav sig tillkänna i mitt inlägg
En av kvinnorna verkade ha kunnat gå vidare och hon ville nu erbjuda mig hjälp om jag mådde dåligt. Två av kvinnor visste jag kände varandra och jag tror att min blogg var den största källan till deras rädsla, och jag hoppas att de efter mina förklaringar i Facebookgruppen och lite avstånd till händelsen kan gå vidare. En av de tre kvarvarande var hon som oavsiktligen gjort mig till måltavla, hon jag försonats med.
Men det fanns ytterligare två. De hade inte velat framträda med namn utan framträdde via ombud, vilket tydde på att de drabbats hårdare än de andra fyra, enligt min tolkning. Den ena gav jag möjligheten att kontakta mig personligen om hon kände att hon behövde det för att kunna gå vidare, och den andras upplevelse fick jag bara i fragment, så jag visste inte om hon kände något hopp om försoning eller att kunna lägga händelsen bakom sig.
Jag försökte ställa allting till rätta.
Bidra till en lösning utan våld, hot eller rädsla.
Gjorde vad som göras gick.
