One more thing...
Blev paff först när hon tog mig åt sidan och sade att jag luktade illa.
Såg in i hennes ögon.
"Men jag har just duschat", sade jag.
Minns inte vad eller om hon svarade.
Hon hade mer: jag drog för hårt när jag dansade och bad mig hänsynslöst åt. Det hade kommit klagomål om mig varje vecka, oklart om det gällde lukten eller dragandet.
Helt ny information för mig. Stod som en kaffebryggare som just knäppts igång men ännu inte fått upp ångan.
Hon fortsatte: Jag skulle bli portad och rekommenderad att gå en danskurs till våren, om jag inte bättrade mig.
Men hon var inte klar: hon "hade fått reda på" att jag var ovaccinerad, och nästa vecka skulle jag inte bli insläppt om jag inte kunde uppvisa ett covidbevis.
Det var allt.
Pandemins kräftgång
Coronapandemins senaste år var till större del begränsad rörelsefrihet och frivillig vaccination. Den 29 september 2021 hade restriktionerna slopats och livet återgått till det normala.
För en kort kort tid.
Den 17 november 2021 kom ett bakslag: alla offentliga sammankomster med fler än 100 deltagare skulle från 1 december 2021 kräva ett covidbevis. Detta var nyheter som hade effekt på människors leverne, som en ny regelbok att leva efter. Som att elfte budord: "Du skola vaccinera dig".
Ännu var covidbeviskravet en vecka bort.
Att inte vaccinera sig blev alltmer syndigt och sent ska han vakna, Broder Jakob.
Men det känns som det är mig dom vill åt
Förra veckan hade en annan ansvarig sagt att covidbevis inte skulle krävas eftersom veckodanstillfällena inte brukade överskrida 100 deltagare.
Kanske menade den nuansvariga det bara mot mig, som ett sätt att få bort mig, som både dansade och luktade illa.
"Alla andra" antogs ju vara vaccinerade, de skulle nog inte behöva uppvisa något covidbevis, just för att det inte krävdes, just för att de var färre än 100.
Mest en känsla.
Alla kände alla vad det verkade.
Men ingen kände mig.
De kanske hade hört något rykte, eller tyckt att jag ryckte.
Det var nog nog för en del.
Dessutom luktade ovaccinerade illa.
Luktade jag illa på riktigt eller var det någon skolgårdsgrej?
Det osar katt
Frågade några jag dansade med. Någon tyckte att min tröja luktade stekos men verkade inte bry sig utan pekade ut en annan person som enligt henne luktade verkligt illa. En annan tyckte inte tröjan var så "fräsch" men undrade vem som sagt så till mig och menade att alla hade olika dofter och att jag inte skulle bry mig om den sägningen. En tredje kände inget men kom fram till mig efteråt och viskade att det kanske var tvättmedel som luktade.
Fick dubbla signaler.
Var framme vid bossen igen och hennes kollega kände också lukten och han beskrev det som intorkat svett och ytterligare en kvinna i närheten intygade. Tillbaka i dansringen och ingen sade något om någon lukt, alla med lika glada miner som vanligt.
Tillbaka hos bossen och nu tog hon avstånd, tre meter. Trodde det var coronaavstånd först men det var på grund av lukten. Hon himlade med ögonen när jag sade att jag kunde tvätta tröjan till nästa gång.
Det var som att hon inte menade väl.
Det var först nu jag började förstå att det kanske inte alls handlade om lukten egentligen. Det var väl bara att tvätta tröjan menade jag. Såg inte behovet av tremetersavstånd och ögonhimling.
Om tröjan luktade så illa som hon påsken skulle ingen stått ut att dansa med mig, vilket inte var fallet.
Korskryparen
Luktade på tröjan i flera minuter före tvätten hemma senare, för att förnimma någon slags koppling till stekoset, tvättmedlet eller den gamla intorkade svetten.
Kände ingenting.
Kunde jag lita på mitt eget luktsinne?
Var det min eller deras verklighet som räknades?
Och vilka skulle utgöra jurygruppen för "deras verklighet"?
Hade nämnt det för bossen, att jag fick dubbla signaler. Vem kunde man lita på egentligen?
Hon nämnde ordet "arrangören" - det vill säga henne själv och hennes kollega.
Hon hade rätt.
I ett kapitalistiskt samhälle hade arrangören alltid rätt.
Hade jag varit arrangör hade jag luktat rosor.
Jag började förstå.
Och törnekronan skavde så.
