Korggungan och gravitationsslungan

Jag hade tappat fotfästet - låg i en korggunga med vårsol mot kind och ljudbok i öronen. Ljudsbokstemat var Voyager-rymdsonderna, de människobyggda farkoster som tagit sig längst bort från jorden och kunnat ringa hem. Bortom Uranus och Neptunus och än vidare, bortom heliopausen, dit solen aldrig nådde.

Jag tycktes ha hamnat i undantagsstillstånd, dit gravitationen aldrig nådde, där jag låg i korggungan som gungade av och an. Ljudboken berättade om att Voyager-farkosterna hade utnyttjat andra planeters gravitation som en slags slangbella (gravitationsslunga) för att få en extra skjuts ut i rymden. Det beskrevs som att grabba tag i en runtsnurrande karusellstolpe när man passerade, för att på så sätt få en extra knuff.

Gungan tycktes inte behöva en extra knuff. Aldrig stillnade den. Likt ett levande hjärta tycktes den drivas av en osynlig kraft. Drevs den kanske av mina lungor? Det man aldrig tänkte på, när man hamnade i ett helt ljudisolerat rum, var just lungorna, hjärtslagen och blodets forsande. Och när man tog ett steg hördes skelettets knakande ljud. Det fanns ljud som inte hördes. Osynliga livstecken.

Lade en av mina vantar framför den solande ansiktshalvan. Kanske skulle jag annars sluta som Two-Face i Batman. Fick syn på en tjej eller kvinna 75 meter bort. Hon skymdes av korggungans kant, men så var hon där igen, i siktet mellan mina knän, mitt huvud som en uppspänd slangbellas ammunition.

Hon bestyrade i trädgården. Inte kunde hon bo där själv. Man bodde inte själv i småhus i bostadsområden. Det gick bara inte. Så det var inte lönt att få några vårrusiga idéer. Och vad hade jag egentligen att erbjuda? "Bor du fortfarande hos Martin?", hade Linda frågat (se "Lindas återuppståndelse"). Det var väl ingen egentlig baktanke, fast kanske, kanske ville hon försäkra sig - jag var fortfarande samma lort som sist.

Grundskola, gymnasium och högskola. Inga frågor ställda. Men sen då? Jag var nog för udda för att få ett jobb. Ville inte leka leken. Frågor av typen varför man ville jobba på företaget. Kunde inte ljuga, säga att jag tyckte att företaget var det ena och det andra, att jag ansåg mig kunna utvecklas hos dem och blablabla. Bullshit var inte mitt bästa ämne.

Det påminde om filmer där religiösa fanatiker hellre ville dö än att avsäga sig sin tro:
"Säg att Jesus är ett påhitt så får du leva".
"Jesus är min frälsare"
"Vi ska se till så att du får möta din frälsare. Hälsa från oss."

Men det var blott ett test. Likt hypnosmagiker vid scenframträdanden som behövde en frivillig. De valde ut någon som trodde på scenhypnos, som ville bli suggesterad. Annars funkade det ju inte. Samma med jobb. Man kunde inte ha en medarbetare som inte låtsades vilja jobba på företaget. Som inte lekte leken. Som prompt skulle gå på golvet, fastän man bestämt att golvet var lava.

Och vi hade bestämt. Men hon ville inte leka leken längre. Det var två år sedan. Och livet gick vidare, på samma sätt som gungan gungade och hjärtat slog. Men det hördes inga hjärtslag, och det tycktes som att världen gungade och gungan stod still - och jag med den - en betraktare i en gungande värld.

Trots avståndet märktes att det var just en kvinna mellan mina knän när världen gungade upp framför korggungshorisonten. Det fanns en klatschig boktitel som löd: "Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte", sagt av en äldre herre till bokens författare.

Jag hade säkert orkat, men det kändes inte lönt. Det kändes som att jag lämnat sådant bakom mig, sedan danskursen ställts in i och med Coronakrisen (kanske kallad Covid-19 i framtida dokumentärer).

Hela världen hade tappat fotfästet och var i gungning. Kultur- och sportevenemang ställdes in - tomma rutor i framtida årssammandrag. Folk över hela världen isolerades, företag skulle gå i konkurs och börserna sjönk.

Jag kravlade mig längre bak på korggungan, som vore jag i en tandläkarstol, och lade huvudet mot den tjocka omslingrande repkanten.

Långt bortom lekplatser och gungställningar hade Voyager fått problem. Dess kamera var riktad åt fel håll, alltmedan osedda planeter väntade på att upptäckas bakom dess nacke. Det var som att jag skulle gungat åt andra hållet, och tittat in i ett plank, alltmedan Eden krattade sin lustgård oupptäckt. Hon var förresten borta nu, eller så hade jag glömt henne.

Voyagers kameraplattform hade låst sig. Den tålde bara ett visst antal snurr, hade det visat sig när man testat en identisk komponent på jorden. Efter omkring 350 snurr så kärvade den fast. Nu försökte man få snurr på den genom att stänga av och på andra komponenter för att värmen från dessa på något sätt skulle påverka smöroljans konsistens och på så vis låta kameran snurra fritt igen. Metoden fungerade, och bilderna av Uranus och Neptunus kunde tas vid förbiflygningen.

Förbiflygningen av Neptunus skedde 25 augusti 1989, då jag fortfarande var i fosterstadiet. Tydligen har ingen människomackapär varit i närheten av Neptunus sedan dess; förbiflygningen var en händelse för historieböckerna. Det skulle nog Covid-19 också bli, bredvid Spanska sjukan (1918), Asiaten (1957) och Hongkong-influensan (1968). Säkert fanns det barn som nu var i fosterstadiet som om 30 år skulle läsa om Covid-19.

Fast inte mina barn. Det tåget hade redan gått. 26 år hade jag varit då, när jag börjat leka leken. 28 år hade jag varit när hon började gå på lava. Och vid 30 gungade jag sakta fram och åter över jorden, som en slags gudom utan makt, eller en rymdsond ur kurs.

Den omgivande tystnaden bröts plötsligt som ett knakande skelett.

Krasande ljud hördes i sanden. Barn hördes prata med varandra. Platsen var trots allt en lekplats. Leken för min del var över - för barnen hade den bara börjat. Ville inte blockera korggungan. Och dessutom slippa - en okänd man på lekplatsen, ett UFO på jordkarusellen - vad gjorde han här, utan barn?

Reste mig upp och satte fötterna mot sanden åter och stegade iväg. Det var ovant med gravitation, som om den varit på undantag under tiden i korggungan. Ett slags mikroillamående gick snabbt över.

Vid lekplatsens cykelgrind såg jag två män i 30-årsåldern som kallats pappa av någon av barnrösterna en bit bort. Jag mötte kanske männens blickar, passerade dem, och slungades sen vidare längs vårgatan vänd åt ett annat håll.

Gratisturen, tidvärldens ände

Allt är som vanligt och ingenting är som förr. Hur blev det såhär? Jag menar språket i sig, inte vad jag försöker säga, men "att" jag försöker säga det.

Det lingvistiska sällskapet i Paris lär 1866 ha förbjudit diskussioner om språkets uppkomst. Det saknas nämligen empiriska bevis i frågan, så varför slösa tid på ändlösa teorier, när man istället kan ägna tiden åt att skvallra om icke-närvarande medlemmar.

En teori om språkets uppkomst är att det uppstod för att möjliggöra just skvaller, sägs det. Med skvaller menas till exempel information om vem man kan lita på, inte helt ointressant på den berömda urtidssavannen.

I nutiden är skvallret förfinat och kallas för "reklam". För vad är reklam om inte betalt skvaller? "Kom och köp konserverad gröt", sjöngs det en gång, under devisen "allting går att sälja med mördande reklam".

Utan reklam eller rekommendationer tycks företeelsen värdelös. Det finns ingen reklam för kranvatten eller förra årets mode. Bättre då att köpa flaskvatten och nya kläder.

Något utan kostad saknar per definition värde, och bör alltså bortses från. Kungliga biblioteket har skannat in hundratusentals dagstidningar utgivna från 1645 och framåt. De finns här: https://tidningar.kb.se/

Enda haken är att tidningar efter 1905 av upphovsrättsliga skäl inte tillgängliggörs. Men jag skulle alltså kunna dyka ner i en tidning från exempelvis 1900. Men varför skulle jag? Hade däremot samma tidning saluförts medelst reklam, då hade den genast blivit intressant. Och hade den varit dyr hade den blivit närmast åtråvärd. En prislapp föder nånting som inte fanns förut.

Det görs väl ingen reklam för bibliotek? Vem skulle då köpa böcker, kan man fråga sig. På bibblan fann jag tidskriften Affärsvärlden. Rikemannen Mats Qviberg uttalade sig om innebörden av "gratis":

"Min fru och jag reste nyligen till New York, där vi besökte alla museer längs The Museum Mile. Man blir något förvånad över att det ska vara gratis att gå på museer i Sverige. Nyöppnade Nationalmuseum har dragit ner på öppettiderna och har inte råd med utställningar. Moderna museet har ju blivit helt ointressant att besöka. Statens fastighetsverk får nog fundera på hyrorna för dem om de ska överleva och dra publik. I New York var det köer överallt och det var långt ifrån gratis att gå in. Vi fick dock pensionärsrabatt!
Det som är gratis är inte värt något. Gratis är ett ord som bara finns i vänsterländer. I civiliserade länder vet man om att för att kunna ge någon något så måste man först ha tagit det ifrån någon som har arbetat ihop det. Jultomten finns inte." (Affärsvärlden nummer 12/2020)

TANSTAAFL, som Robert A. Heinlein skulle ha sagt: There ain't no such thing as a free lunch. Eller som det heter i Affärsvärldens nästa nummer:

"Det är faktiskt mycket enkelt. Det finns inga gratisluncher. Allt som konsumeras måste först produceras och det kräver alltid en arbetsinsats." (Affärsvärlden nummer 13/2020)

Skattepengar finansierar såväl Kungliga bibliotekets tidningsinskanningar som det lokala biblioteket där jag fann Affärsvärlden. "Gratis" tycks alltså vara en chimär i samma kategori som begreppet "tur". För vad är "tur"? Redan begreppet "tur i oturen" vittnar om att begreppet "tur" närmast är kranvattenlösligt.

Nästan lika allestädes närvarande som kranvatten har Google varit i dryga 20 års tid. Fortfarande frontar startsidan med en knapp med texten: "Jag har tur", i det fallet med innebörden "första bästa".

Google och den andra stora megajätten, Facebook, är båda "gratis". Det skvallras om att produkten är vi. Vi är alltså den omtalade lunchen, och den kostar - företaget serverar oss, i form av vårt beteendemönster - till grötsugna annonsörer, som ska utsätta oss för, just det, reklam. Så att saker ska få sitt värde, uppgraderas från sin värdelöshet. Om detta resonemang skulle vara vattenkranstätt borde Google vara värdelöst. Men tänk inte på det. Tänker man inte på spöken så finns dom inte. Tänk på något annat, tänk på tomten.

Qvibergs omtalade jultomte, han finns - i reklamen. Han är i varje skorsten världen över, slickar alla (gröt)skålar, rena(r).

Och visst kan man resa kors och tvärs över jorden utan en magisk släde dragen av flygande renar. Tillåt mig presentera gratisturernas skyddshelgon: Google Street View™. Man kan droppa ner sig varhelst, och vips så är man på där, i någon slags roterbar panoramavy, som det såg ut när platsen panoramograferades. Det kostar ingenting, så (1) man får se sig över axeln efter grötsugna vampyrer, och (2) det är inte värt tiden. Hade det kostat per minut att "vara där", då hade man kanske sett magin, men utan prislapp är det lika intressant som kranvatten.

Min gratistur gick till El Hierro, Kanarieöarnas västraste ö. Inte "vackraste", utan "västraste", om vi låtsas att det ordet finns. Den tycktes i mina ögon kal och obetydlig. Jag fann en lösspringande hund, en vilande katt, och en fyr. Sen fick det vara nog, gratis är inte all-tid gott; om tid vore pengar vore väl "gratis" ett slags tidens ände? När jag läste på visade det sig att ön jag besökt, El Hierro, i den gamla värden, före upptäckten av Amerika, var den västraste punkt man kände till, ett slags "världens ände". Således lät den antika grekiska astronomen Ptolemaios på sin tid nollmeridianen passera genom ön.

Ett tiotal år före Ptolemaios födelse hade en vulkan ödelagt och konserverat staden Pompeji, som på 1700-talet grävdes ut och idag är ett stort turistmål. Alla har väl hört talas om Pompeji? För det är långt ifrån gratis. Vips så var jag "där", också. Och vad fann jag? En nutida bar och restaurang, där ibland ruinerna.

Kanske sålde restaurangen konserverad gröt?

Han som sjöng om den konserverade gröten hette förresten Ulf Peder Olrog. Han beskrevs såhär i podden "Snedtänkt":

"Men Ulf Peder hade ju en, en sensationellt usel sångröst, som ju ofta påpekas av honom själv också. Det sägs bland annat att: 'Han ägde en baryton som vid lyckliga stunder kunde liknas vid den mänskliga rösten.'"
Snedtänkt med Kalle Lind - Om Ulf Peder Olrog (2016-12-08)
https://sverigesradio.se/sida/embed/episode/831843?start=538

Men både Ptolemaios och Ulf Peder Olrog är döda nu, det är de flesta. Man kan förresten tänka sig att Google Street View bör - om tiden påkostas att fortsätta gå - bli ett slags levande spökhus.

Vänta så ska jag förklara.

Allas kameror kanske blir tillgängliga för nerdroppning. Att man via en virtuell karta kan droppa ner som tomten i sin skorsten, och vips så "hamnar" man "i" den telefon som fanns närmast. Alla telefoner är i denna tänkta framtid 360-graderskameror. Alltså kan "spökena" se sig omkring. Och varför inte även kunna prata? Tekniken finns - det är lätt att glömma, men "telefon" syftar till att just kunna "prata" på distans. Tanken är alltså att man blir som ett slags spöke i tillvaron. Grasserande på ett plasma i cyberspace. Ena stunden vid världens ende på El Hierro och andra stunden vid grötförsäljningen i Pompeiji. Man kan se sig om och prata med folket omkring - That's Life, som barytonen Frank Sinatra sjunger på soundtracket till filmen Joker (2019).

Men vad skulle detta telefonspökeri kosta? Vore det gratis vore det förgäves.

Fast det går ändå inte att resa i tiden. Vi får till lunchen taga vad vi haver.

Eller så är den skrivna texten ett slags tidsresande. Personen som skrev det och alla samtida kan vara döda, men bokstäverna kan likväckas och verkshöjda som livstecken.

Som av en händelse följer avslutningsvis ett urklipp från en tidning från 1900, ur ett resereportage från Borgholm:

"En sak som jag borde klaga på i det eljest så förträffliga Borgholm, är telefonen. Det är omöjligt att komma någon vart med den, och kommer man någonstans och får svar, så kostar det så att man nästan rodnar öfver den statsinstitution som bestämt priserna."
(Svenska Dagbladet 1900-06-17 (sida 4 av 8, spalt 5, stycke 3)
https://tidningar.kb.se/1767385/1900-06-17/edition/0/part/1/page/4/

Joker (2019)

Inte ofta ser man en Hollywoodfilm där ondskan segrar. I filmen "Joker" (2019) är det bra nära. Jokern har trots flera mord undkommit rättvisan och vunnit folkets gillande - i slutet dansar han på en motorhuv omgärdad av sin supporterskara.

Filmen har följt jokerns perspektiv, hans psykiska ohälsa och samhällets oförmåga att hjälpa honom. Det är nästan så att man är på hans sida.

Men bara nästan. En dylik brasklapp måste också filmen presentera för att kunna visas för den breda massan. Följaktligen finns ytterligare en scen: psyket, där jokern kanske suttit hela tiden, och inbillat sig alltihop, eller i varje fall delar av händelseförloppet. Vissa tidigare händelseförlopp har visat sig vara fantasier, och filmens skiljelinje mellan fantasi och verklighet är svår att dra. I en läsvärd recension uttrycker sig Videosöndags Fredrik Fyhr såhär om saken:

"[...] rent tematiskt är Joker en extremt instabil film, och faktiskt en av de mest diffusa filmer jag någonsin sett i hela mitt liv. Dess intrig är så höljd i dimmor och full av frågetecken att den till slut förvandlats till en spegelsal av negationer. Det finns inte en enda sak i den som är obeveklig eller helt konkret. Allt som Arthur Fleck säger och gör i en scen tycks motsägas av det han säger och gör i nästa. Filmen är klippt så att vi aldrig vet säkert om det som händer sker på riktigt eller bara i hans dagdrömmar." http://www.videosondag.se/2019/10/19/joker-2019/

Jokerns namn är alltså Arthur Fleck, en misslyckad clown som drömmer om att bli stå-upp-komiker och få framträda i en talkshow på TV, samma talkshow som han och hans mamma, som han bor tillsammans med, ser på TV varje kväll. En dag är han på plats i studiopubliken, får strålkastarljuset på sig, säger att han tar hand om sin mamma, vinner gillande av programledaren och ombeds komma ner på scen för att hälsa.

Men det visar sig vara en fantasi.

Fleck blir inte alls omtyckt. Istället blir han misshandlad, på grund av sitt ihåliga tvångsskrattande, en psykisk åkomma han inte kan rå för. Hans samtalsterapi ställs in och hans medicinering upphör. Han förlorar jobbet som clown, då han tappar en skarpladdad pistol ur fickan under ett uppträdande på ett barnsjukhus. Pistolen var tänkt som självförsvar sedan en tidigare misshandel.

Filmen börjar därefter omärkligt leda in tittaren på en mörk stig.

Vid nästa misshandel skjuter Fleck ihjäl sina tre missdådare. De första två i självförsvar, men den tredje mannen lyckas fly en bit, skadeskjuten i benet. Han blir liggande i en trappa, och blir brutalt avrättad av Fleck som skjuter honom i ryggen med flera skott.

Nu tänker man sig att filmens fokus kommer handla om Flecks flykt undan rättvisan. Men det blir inga juridiska utläggningar om försvarligt våld och nödvärn. Istället får den okände clownsminkade mördaren en följarskara bland folket. Tanken att folket kan ta parti för lagbrytaren är hämtad från en skottlossning i New Yorks tunnelbana 1984, där Bernhard Goetz, av pressen kallad "Subway Vigilante", skadesköt fyra ungdomar som enligt honom försökte råna honom.

Fast i Flecks fall handlar det om tre mord. Vad som tilltalar en del är att de ihjälskjutna tillhörde Gothams överklass; Stadens rikeman, Thomas Wayne - säger att folk som inte tar tag i sina liv inte är något annat än clowner, precis som mördaren. Uttalandet väcker missnöje bland de mindre lyckligt lottade. Upplopp utbryter, där folk maskerar sig i clownmasker.

Morden är inte längre mord, utan politik. Filmen kan gå vidare på den mörka stigen, med Fleck som den okände Robin Hood-karaktären.

Fleck råkar få tag på ett brev hans mamma skrivit, där det framgår att han är son till Thomas Wayne. Hans mamma visar sig ha haft ihop det med Wayne när hon jobbade på hans herrgård. Eller så är hon psykiskt störd, och inbillar sig alltihop. I en tillbakablick ses modern som yngre sitta i förhör, anklagad för att ha underlåtit att anmäla misshandel av sin adoptivson, Fleck. Wayne är alltså inte Flecks pappa. Men modern påstår i tillbakablicken att Fleck är Thomas Waynes son, att Wayne förfalskat ett adoptionsintyg för att undslippa ansvar för pojken. Och vem ska man tro på? Den psykiskt sjuke eller den osympatiske rikemannen?

Filmen ger inga självklara svar, vilket väl är en del av filmens poäng - tvetydigheter och moraliska gråskalor.

Mamman hamnar oförklarligt på sjukhus och blir där mördad av Fleck som täpper till hennes luftvägar med en kudde. Filmen verkar inte bry sig om modermordet. Mamman tycks obetydlig, psyksjuk och dessutom delansvarig för misshandeln Fleck utsatts för som barn. Hon kanske "förtjänade" det, i någon slags kosmisk rättvisa.

Efter fyra mord borde väl Fleck spärras in och nycklarna kastas i ett kar med syra?

Icke så, säger ciceronen och går fram till filmens nästa mörka dunge.

Fleck förbereder sig för att vara med i den omtalade pratshowen. Han har fått en inbjudan, sedan ett av hans halvmisslyckade stå-upp-framträden blivit viralt. Han övar i sin numera tomma lägenhet, hur han ska göra entré på scenen, vad han ska säga. Han frågar publiken om de vill höra ett skämt. Publiken säger att de vill höra. Sen säger han "knock, knock", tar fram sin pistol, sätter den mot halsen och slungar sedan huvudet bakåt i soffan.

Med denna nya intrig i görningen hamnar de tidigare morden i skymundan. Ska han verkligen ta livet av sig, på TV?

Två av hans gamla kollegor kommer på besök med en flaska vin. De vill se hur han har det, en vänlig gäst. Fleck ses ta fram en kniv. Nej Fleck. Det räcker nu. Den ena gästen mördas brutalt. Varför filmen är barnförbjuden framgår nu tydligt. Det är ett helt "onödigt" mord, inget självförsvar, ingen underliggande barndomsmisshandel, ingenting. Det är obegripligt. Fleck sitter vitsminkad med blodstänk i ansiktet, småskrattar och säger att han inte kan förstå att han, den misslyckade Arthur Fleck, ska vara med på TV.

Den överlevande av besökarna, en dvärg, ser vettskrämt på från andra sidan rummet. Jag förstår senare att dvärgen i någon cinematologisk mening representerar oss tittare, för han stammar fram: "Why did you... why?" Varken han eller vi får något svar på varför.

Fleck säger istället att han inte tänker göra dvärgen illa. Dvärgen får lov att gå. Kanske är det bara en makaber list från Flecks sida? Nu tycks han ju galen bortom rimligt tvivel. Inte kan han låta dvärgen gå? Dvärgen skulle ju skvallra hos polisen. Mycket riktigt - dörren är låst med dörrkedja. Dvärgen når inte upp för att dra kedjan åt sidan, vilket skapar ett ögonblick av morbid humor. Dvärgen säger att han inte når upp, och ber Fleck hjälpa till. Fleck småskrattar igen, säger att han glömt bort låskedjan. Fleck reser sig och går långsamt fram till dörren, säger att han inte ska skada dvärgen, detta på grund av att dvärgen varit den enda som varit snäll mot honom. Fleck låser upp dörren. Han gör en ryckig framåtrörelse med armarna, men det är bara ett rått skämt.

Dvärgen skonas.

Efter att ha skakat av sig två poliser i tunnelbanan bland alla clownmaskerade upploppsmakare är det så dags för pratshow, och nu kan allt hända.

Fleck frågar om han får säga ett skämt. Publiken vill höra. Fleck tar fram sin dagbok, som han tidigare visat för en psykolog. Ett tidigare citat flackar förbi i dagboken: "I hope my death makes more se cents than my life". Programledaren ser inte vad som står, skämtar om att det är en skämtbok. Fleck säger: "Knock knock". "You had to look that up?", skämtar programledaren.

Publiken skrattar.

Nu ska det ta slut, de symboliska nycklarna ska kastas iväg och rättvisan segra. Men det händer ingenting. Fleck tycks ha kommit av sig. Istället får han målföre och beklagar sig över samhällets tillstånd, säger att programledaren är som alla andra, att hans inbjudan bara varit ännu ett sätt att förnedra Fleck.

Fleck tar fram sin pistol och skjuter programledaren genom pannan.

Man häpnar.

Nu kommer väl polisen?

Men inga poliser dyker fram och övermannar honom. Han skjuter flera skott för att försäkra sig om att programledaren är död.

Snart ses Fleck dock sitta i en polisbil. Nu har väl rättvisan slutligen segrat? Han är i polisbilen. Det är som det ska vara. Men det är något ominöst över perspektivet. Kameran är placerad precis utanför bilens sidorruta. Flecks ansikte ses titta ut över Gothams gator medan bilen rör sig. Perspektivet växer som en marshmallow som nertrampats av en clownsko och sedan börjar svälla upp. Det pågår ett folkligt uppror längs gatorna. De fattiga mot de rika. Fleck tycks vara upphovsmannen. Vilka som vinner är ännu ej avgjort.

Fleck ler åt det kaos han skapat. Plötsligt rammas polisbilen av en ambulans körd av clownmaskerade män, som drar ur Fleck ur bilen. Jag tänker att de ska ta av sina masker, att en av dem ska vara Thomas Wayne, säga att de har massa tid att ta igen, att de ska styra galaxen som far och son.

Men så blir det inte.

Istället ses snart jokern dansa på motorhuven med sin följarskare omkring sig. Och där kunde det varit slut.

Men de onda får inte vinna.

Allt var nog bara var en sjuk fantasi, trots allt.

Som om Djurfarmen (1945) handlade om livet på en bondgård.

Enligt en läsvärd recension från Pidde Anderssons "Toppraffel" anses filmen kontroversiell i Amerika, vilket jag, till skillnad från Pidde, inte tycker är särskilt "besynnerligt":

"Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. [...]" https://www.toppraffel.se/2019/10/bio-joker.html

Filmen är nihilistisk och nog vinner de onda, den avslutande brasklappen till trots. Det går inte att bortförklara med att den fiktive jokern bara hittade på, för han är ju själv påhittad - det går inte att göra sanningsurval i fikton - antingen får man betrakta filmens handling som händande, eller så får man förkasta den som fiktion.

Det funkar inte att i slutet på ett långt brev skriva: "Jag bara skojade". Budskapet är redan framlagt och läsarens tanketåg har redan lämnat tunnelbanestationen.

Nog brukar det goda segra. På så vis är Joker en ovanlig film, just för att så inte sker. Men ingen film existerar i ett tomrum. Många recensioner tar upp likheter med Martin Scorseses filmer "Taxi Driver" (1976) och "The King of Comedy" (1982). Björn Finér går steget längre och menar att "Joker" inte bidrar med något nytt:

"Todd Phillips, har själv sagt att han inspirerats av filmerna Taxi Driver och King of Comedy. Däri ligger mitt tredje och största problem med Joker. Filmen är redan gjord, flera gånger om. Det är ett filmblinkande i samma anda som Tarantino, med en viktig skillnad – Phillips blinkar till filmer som de flesta av oss redan har sett, som American Psycho, Fight Club, A Clockwork Orange och Falling Down [...]" https://tvdags.se/artikel/ar-joker-en-psykisk-ohalsa-kommentar-eller-en-broflake-hyllning

En kul detalj är att pratshowens programledare spelas av Robert De Niro, vilken har huvudrollen i både Taxi Driver och King of Comedy. Filmens namn "Joker" avslöjar dock att nästan allt fokus ligger på jokern, spelad av Joaquin Phoenix, en roll för vilken han belönades med en Oscar, samt en Golden Globe, och vem vet vad mer?

Filmen utspelar sig i Batman-världen och den unge blivande Batman, Thomas Waynes son Bruce Wayne, dyker upp i en kort scen. Men det är obetydliga detaljer, i en film som helt slukas av jokerns närvaro. Jokern dansar nerför en trappa. Jokern springer lustigt runt hörn. Jokern gör någon slags yoga framför TV:n. Jokern kliver in i ett kylskåp och stänger dörren efter sig (faktiskt; oklart varför[1]). Jokern mördar den ena och den andre. Jokern kommer undan. Jokern dansar vidare.

Storytråden som utgör hela "Fight Club" (1999) urtrådas i Joker nästan omärkligt, medan jokern är upptagen med annat, exempelvis att sitta lutad mot en vägg, vitsminkad och med färskt blodstänk i ansiktet, medan en dvärg, eller om det är vi tittare, tittar på.

[1] "When he climbed in the refrigerator, we had no idea he was going to do that. We set up two camera positions, and Joaquin just thought about what he would do if he was a massive insomniac. Again, we lit it so he could go anywhere, and the first and only time he did it, we were mesmerized. I remember thinking, ‘What is he doing? Did he just crawl in the fridge?’ It was as fun and weird for us to watch it too." https://www.cinemablend.com/news/2483243/joaquin-phoenix-shocked-jokers-crew-with-that-improvised-fridge-scene

Coronahysterin och korv-världen

Coronahysterin

När jag på cykel anlände till dansen i Mörrum Folkets Park var parkeringen nästan helt renons på bilar.

Kanske berodde avsaknaden av bilar på coronahysterin - en rädsla för ett coronavirus vars dödlighet enligt tidningarna låg på under fyra procent; trots den låga dödligheten uppmärksammades virusets framfart som vore det frågan om ett dokusåpakändispar på smekmånad.

Viruset resväg hade ännu inte korsat Blekinge, men när så skedde skulle lokaltidningsrubrikerna förmodligen förmörka himmelen likt Bibelns egyptiska gräshoppor.

Några dagar efter dansen skulle hela Italien komma att sättas i karantän och oljepriset skulle sjunka med närmare 30 procent på en dag, det största prisraset sedan Gulfkriget 1991.

En tid framöver skulle klimatkrisenelden brinna på sparlåga, medan oron över viruset och börsen fick svedja i dess ställe.

Men nu åter till det banala: dans i Mörrum Folkets Park för tredje gången (se "Två barn är fler än fyra elefanter" och "Cykelfallet och skyddsänglarna")

Bilarnas ankomst

När det efter en stund dök upp fem bilar på rad, som jag i profil såg glida uppför parkbacken likt svävare dragna av en osynlig bogserlina, öppnade jag den medhavda ölburken, försökte rädda det som uppskummade genom att fånga skumdropparna med munnen, och drack sedan hela halvliterbrygden; det var inte vidare gott, men världen skulle öppnas, likt himmelen vid ett skyfall.

Men ännu var det uppehåll.

Smörjoljan

Då jag klivit in i lokalen och lämnat ifrån mig entrésumman, ekvivalent med halva min kroppsvikt i vetemjöl, kändes det som att jag klivit upp på en vindsvåning men glömt kvar något viktigt på våningen nedanför, men att det var lugnt ändå. Det fick bero. En slags bedövning av intryck.

Eller om det kändes som att hälla smörjolja i en maskin, men att den behövde varvas lite för att komma igång.

Jag hade ju nyss cyklat en mil - och detta var alltså vätskan kroppen fick att jobba med efteråt. Kroppens mekaniker kliade sig på hjässan, men det skulle nog gå att ordna. Kunde jag hämta bilen om tjugo minuter tro?

Satte mig till ro i mekanikernas väntrum, eller på den tänkta vindsvåningen, i väntan på att min bil skulle bli färdigservad, eller att himmelen skulle öppna sig inom mig.

Massor av folk stod omkring mig och pratade, uppemot 100 personer. Såg bland annat en tjej från onsdagsdansen, som stod och pratade med en kille.

Dansstart

Dansen drog igång. Jag stoppade öronpropparna i öronen och gick och ställde mig vid danskanten och såg ut över dansgolvet.

Hela idén att dansa som singel var nog inte längre i svang. Det var inte därför man var ute och dansade. Inte längre. Man dansade första dansen med den man kommit hit med.

Och de överblivna stod vid kanten som fat och vaser.

Männen vid dansbanekanten

Det stod tunnhåriga män i 30-årsåldern några steg ifrån mig. Jag såg dem tydligt, men samtidigt var de på något vis osynliga, som överblivna tårtbottnar i ett nedlagt bageri. Jag vet inte hur många de var. Kanske tre. Det var svårt att räkna något som knappt syntes.

Rimligtvis var jag en av dem. Men på samma sätt som man tycker att folk man känt en längre tid blir äldre medan man själv inte åldrades, så såg jag ingen som helst koppling mellan dem och mig.

Rullskridskotjejen

Jag såg tjejen från onsdagsdansen stega fram i ögonvrån.

Hon kanske skulle gå förbi.

Det skulle hon inte.

Hon drog ut mig på dansgolvet. På buggen senast hade jag sagt att det var som att hon hade rullskridskor. Hon var nämligen omärklig i dansen, som en kusin som hängde och slängde uti en gardin. Kanske var det enkel fysik. Vad kunde hon väga? Maximalt 50 kilogram. Som en mänsklig trollslända. 24 år gammal hade hon sagt sig vara, och jag var 30, men såg enligt henne yngre ut.

Och nu var vi ute på dansgolvet.

Hög musik bakgrundsspelades av dansbandet Callinaz på scenen. I taket fanns tre alltjämnt snurrande fläktar.

Att dansa under dem var som att bada i en chokladfontän.

"Annars då?", sade rullskridskotjejen och min hjärna lade i växel.

Det hackade och klickade i hjärnkontoret och ord välde fram likt ölskum ur en nyöppnad ölburk. Torsten Ehrenmark hade nämligen sagt just så, i sitt sommarprat från 1980, att svensken sade så, när den egentligen menade: "Vill du närmare redogöra för ditt allmänna hälsotillstånd?".

Försökte förklara att Ehrenmark sagt så, vem han nu var, och vad han nu sagt.

Musiken var alltjämt för hög.

Såsom i himmelen

Efter rullskridskotjejen vadade jag runt på dansgolvet och fann en tjej med håret uppsatt i tallkotteform. Hon ville dansa. Foxtrot var tråkig och slö men buggen var speedwayaktig nu när man kunde ett antal kommandon. Det gick att göra combos som i vilket fightingspel som helst, och fort kunde det gå.

Mannen hade egentligen inga steg annat än att gunga i takt, så man fick förflytta sig lite som man hade möjlighet till, och visst var det som i spelet "Snake" - nämnde jag till tallkottetjejen, som väl inte hörde - att leda sin orm bland dansgolvets alla dansande äpplen som drev runt som i en skål vispgrädde under omrörning.

Att hitta en lucka på dansgolvet var som att hitta en luftbubbla i grädden, och så kunde man likt en agilitytränare ge kommandot för högersnurr till ormen man hade fått tag i, som då tog utrymmet i befattning för en kort stund, innan man vispade vidare i skummet, kanske genom att sätta armen i armkrok på sin midja. Tjejormen kommenderades då att svinga sig i armen som vore den en lian, och sedan komma ut på andra sidan en själv, medan man själv svängde och taktstegade runt.

Uppbokningskravet

Det gällde att boka upp sig, annars blev man stående ungefär 20 minuter, de fyra låtar som speldes mellan varje partnerbyte.

Bokade upp mig några gånger, men så var det plötsligt paus.

Pausen

Sjuttonåringarna från danskursen var här. Två tjejer och två killar. De stod i grupp och pratade.

Men jag var för gammal.

Ställde mig vid dansbanekanten och hörde högtalarnas pauslåtar dovt genom mina öronproppar.

Plötsligt kände jag igen en låt.

Oj, vad bra den lät.

Låtar var mycket bättre när himmelen var öppen.

Fick en inre syn där jag dansade som en galning på det tomma dansgolvet. Inom minuter skulle jag då vara i blickfånget.

Från inget till allt på två minuter röda.

Det var egentligen ganska enkelt.

Men jag stod kvar.

Vad hette låten? Kom fram till att det var "Honky Tonk Man"; oklart om det var originalet av Johnny Horton eller inte.

Såsom i regnmolnet

Såg rullskridskotjejen prata med två killar. Hon satt i knät på ena, som en korg hallon på en klipphäll. En stund senare stod de tu upp. Hon höll om honom från sidan med knäppta händer bakom hans motstående midja, samtidigt som hon nytert tittade upp på honom.

Sista danstimmen var det alltid svårare och alla var plötsligt sjukliga och trötta. Någon dansade inte bugg, på grund av sina knän. Någon var för trött. En stund senare satte jag mig bredvid tjejen som varit för trött. Hon satt på en bänk i hörnet helt ensam:

"Är du ofta här?", sade jag.
"Ibland", sade hon utan att se på mig.

Jag tittade bort några sekunder, som för att rådfråga ett spöke. Tänkte hundra tankar som krockade, men kom fram till att loppet inte var kört. Det kunde vändas till något. En slags öppning. Jag kunde säga något oväntat, ta mig förbi muren, bräcka teglet. Vad visste hon om mig? Jag skulle allt visa... hann inte tänka klart tanken innan en annan man dök upp. Hans ögon var som Alfons Åbergs och han gjorde en menande gäst mot dansgolvet samtidigt som han tittade på tjejen bredvid mig.

Hon gick glatt ut på dansgolvet i hans släptåg.

Klockan klämtar mot midnatt

Gick tillbaka till dansbanekanten. Bjöd upp en kvinna som frågade om jag ville dansa "fox eller slowbugg". Sade att jag inte kände till "slowbugg". Hon sade att det var som vanlig bugg, fast långsamt. Så vi dansade den dansen, vilket var ungefär lika kul som att blanda en kortlek i slowmotion, eller att cykla i uppförsbacke.

Varje rörelse var som ett besök hos doktorn.

När slowbuggen var över vadade jag åter runt på dansgolvet och i mitten fann jag 56-åriga Ingalill (se "Danskursens avslutningsfest") från danskursen. Detta var första gången hon var här på 25 år.

Hon tyckte det var överskott på män idag, och jag instämde. Hon tänkte sig att det berodde på att kvinnor var mer rädda för coronaviruset än män.

"Det vet vi ingenting om", sade jag, "men vi kan säga så", lade jag till. 

Vi dansade de sista danserna medan klockan klämtade mot midnatt.

Korv-världen

Det såldes korv vid utgången. Lade märke till att korven värmdes i en mikrovågsugn med en lucka som öppnades uppåt, och att mikrovågsugnens galler var klätt med aluminiumfolie.

Grillad korv hade jag sett. Kokt korv hade jag sett. Stekt korv hade jag sett.

Men aldrig hade jag sett micrad korv på aluminiumfoliegaller.

Man borde sälja korv. Det var som att tälja pengar ur kottar. Men man behövde en lokal. Det var inte bara att skaffa en "låda på magen", som Owe Thörnqvist sjungit på 1950-talet, "det gillas inte av lagen". Och man behövde dessutom något som lockade människor till lokalen.

Kort sagt behövde man kontakter.

Sedan kunde man sälja korv.

Eller snarare: man kunde låta någon annan sälja korv.

Så skulle den personen "få in fötterna på arbetsmarknaden".

Det var en generös gest, att låta någon annan göra jobbet, medan man själv tjänade de egentliga pengarna.

Tanken var att man utsatte sig för risk - tänk om folk plötsligt inte ville ha korv?

Kanske på grund av en korvbakteriehysteri.

Då stod man där med sina korvar ingen ville ha.

Därav var det väl inte mer än rätt att man lät någon annan göra grovjobbet?

Det visste vi ingenting om, men vi kunde säga så.

Världarna kolliderar - Aprikos, honung och soma

Blekinge bokmässa

Ord var redskap för att mejsla fram världen, menade författaren Monika Fagerholm. Hon sade att man skulle börja med världen - den var det viktiga.

Men jag zonade ut, tänkte på tjejen som just gått iväg.

Vi hade stämt träff på Blekinge bokmässa i Lokstallarna, Karlshamn. Efter en timme hade hon tackat för sig, rest sig upp och gått iväg. Kanske var det att jag bodde hos min bror och inte hade något jobb: "Vad vill du jobba med?"-frågan, den vanliga. Som ett slags livsmål, jobbet.

Hon var 3 år äldre än mig och påstod sig aldrig ha haft ett förhållande. För henne var kanske jobbet viktigare. Hon jobbade som arbetsterapeut - att åka hem till människor med funktionshinder och hjälpa dom med saker. Det kanske räckte så. När hon var 25 hade hon känt ett behov av någon att "dela livsval" med, men det hade tydligen inte blivit något.

Nu var hon 33, och jag blev en av alla kameler som inte kom igenom hennes nålsöga. Hon fick sila sina mygg ifred, så fick jag hitta en annan kamel.

Uttrycksbibeln

Många uttryck hade sitt ursprung i Bibeln, som exempelvis "a till i", i betydelsen "viktig". I Bibelns Uppenbarelsebok var det Gud-karaktären som sagt så, att han var "alfa och omega", den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet.

Jag hade nämnt det för tjejen, när tankeverksamheten börjat rulla. Jag var inte religiös, men tyckte ändå det var intressant med samband.

Pratade vidare om apokalypsens fyra ryttare, en slags allegori över katastrof, också de från Uppenbarelseboken. Fortsatte med att jag tagit fram en annan bok från biblioteksfåtöljen där jag suttit, en bok om döden där apokalypsens "sju" ryttare omnämnts, som en beteckning över de sju vanligaste dödsorsakerna.

Det var P.C. Jersild som nämnt ryttarna, i ett förord till boken, som inte var hans.

Ypsilon och Omega

Jersild och grekiska bokstäver för oss tillbaka till förra blogginlägget (se "Spegelvända hjärnhalvor"), där Jersilds bok "En levande själ" (1980) omnämns. I boken fanns en hjärna kallad "Ypsilon", döpt efter det grekiska alfabetets nästasista bokstav.

Boken hade slutat med att forskarna satt ihop Ypsilons vänstra hjärnhalva med den vänstra hjärnhalvan från den vänsterhänta och spegelvända hjärnan Omega (bibliskt hade det varit mer passande om Ypsilon hetat Alfa, så att den gudalika skapelsen kunnat heta "alfa och omega").

De ihopsatta vänsterhjärnhalvorna hade tillsammans resulterat i en superintelligens utan känslor. Men vad hände med de båda högra hjärnhalvorna, de som blivit över?

En superkänslighet utan intelligens?

Den kanske jobbade extra på Systembolaget och hjälpte till att skriva smakbeskrivningar för öl?

Att öl smakade aprikos och honung?

Men så långt hann jag aldrig komma i resonemanget.

Tjejen hade gått och jag satt ensam kvar.

Man skulle tydligen börja med världen.

Du sköna nya värld

Jersilds bok slutade med att människor odlades i labb, vilket var inledningen till Aldous Huxleys "Brave New World" (1932). De grekiska bokstäverna var alltjämt närvarande. I Huxleys dystopi delades människor in i ett kastsystem vid födelsen, i en skala från intellektuella föreståndare till kroppsslavar: Alfa, Beta, Gamma, Delta och Epsilon.

Alfaidealet var sex och droger, inget känslolarv och långvariga relationer - människans fortlevnad sköttes ju av statens bebisodlingar och betingningscentraler, där man fick itutat vilken kast man tillhörde och att man skulle vara nöjd med det.

Den något kortväxta Alfa-mannen Bernard, varom det gick rykten att han fått alkohol i blodsurrogatet redan i flaskan, började i sjätte kapitlet se sig själv som en individ, snarare än som en del av ett stort samhällsmaskineri.

Dessa individualistiska tankegångar tyckte Beta-tjejen Lenina var udda. Hon upprepade sina itutade fraser i stil med: "Vad vill du jobba med?"; nä så sade hon inte. Hennes fraser gällde drogernas positiva verkan. I Huxleys värld hade de inga bieffekter - de var lösningen.

Istället för att bara prata, som Bernard ville, så kunde man ta drogen soma, och ha samlag hela natten. Hade det inte varit för Bernards attraktiva utseende så hade Lenina rest sig upp och gått, för han var sannerligen udda:

"Bernard blushed and looked away. "I meant, alone for talking," he mumbled.
"Talking? But what about?" Walking and talking – that seemed a very odd way of spending an afternoon."

Skrev till tjejen: "Hänger du med ut ikväll?"
Hon svarade: "Hej nej tyvärr.. är inte sugen på att ses igen... ha det fint:)"

Aprikos och honung

Bokmässan var på en skottårslördag. Efteråt gick jag till Systembolaget och köpte ölen som påstods ha inslag av aprikos och honung. Tjejen i kassans legitimationskoll var inarbetat smicker vid dethär laget.

Det regnade lågmält. På kvällen skulle jag gå på nattklubb. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Därav tanken.

Melodifestivalens Hall of Fame

Såg på TV med min bror i väntan på att nattklubben skulle öppna vid 23:00.

En drös artister från förr skulle prisas, under parollen "Melodifestivalens Hall of Fame". Det var ett slags nationellt identitetsbyggande. Den norska sångaren Jahn Teigen hade avlidit en vecka tidigare. Om honom nämndes inget - han var ju norsk. Säkert satt norrmännen med sin egen hall of fame - varje land hade väl sin egen. Där satt vi alla i våra respektive små nostalgiburar och skakade galler:

"Ska vi plocka körsbär i min trädgård?"
"Hej nej tyvärr.."

Nattklubben

Helgens soma-öl hette "Bellman", och hade Fredmans Epistel n:o 6 tryckt på sidan. Kanske var det nationalistiska en slags trend?

Hursomhelst smakade den varken honung eller aprikos.

Begav mig genom stadens mörka gator och kom fram till nattklubben fem minuter före öppning. Det var bara jag där.

Skulle jag stå på ett tomt nattklubbsgolv?

Gick till den vanliga krogen och ställde mig där istället.

Krogen och somantiken

Efter en 33 centiliters starköl (0.05*330=16.5 milliliter etanol) brukade det kännas bekvämast att stå med händerna knäppta. Men efter Bellmanölen (0.06*0.500=30 milliliter etanol) kändes det bekvämare att stå med händerna hängande vid sidan av kroppen. Kanske gick handknäpbekvämlighetsgränsen nånstans mellan 16.5 och 30 milliliter etanol? I varje fall för mig: 182 centimeter och 58 kilo.

Axlarna kändes avslappnade, som skalade bananer. Det kändes naturligt att händerna vilade vid sidorna. När jag försökte knäppa händerna över magen så gled de ner längs sidorna igen. På samma sätt som handens fingrar i avslappnat tillstånd ville vara böjda, verkade armarna nu vilja hänga fritt.

En ny trubadur stod i hörnet, iklädd hatt. Jag skulle också ha en hatt, tänkte jag. Jag passade i hatt, fick jag för mig. Kunde hitta en billig på second hand. Jag visste att dessa tankegångar var till låns: alla hatt-tankar skulle vara bortblåsta imorgon. Det var bara nu när ölen virvlade i mitt blodsurrogat som hatten kändes intressant.

Det var samma slags tillvaro som "Restaurangen vid slutet av universum" (1980), världen gick under, gång på gång, och under tiden satt man och åt i en tidsbubbla.

Nu levde världen.

Utöver hatten skulle jag ha en stålsträngad gitarr, precis som trubaduren. Det var inte så svårt att spela. Samma ackord genom hela textraden "I only want to see you laughing in the purple rain". En baggis. Så kunde jag sitta i skogen och öva. Natt skulle bli dag, och där skulle jag sitta och skråla med min hatt och min gitarr, för det regnade aldrig i fantasin.

Allt var mycket enkelt i denna sköna nya värld: "Vad vill du jobba med?"

Som att man fick välja.

Eller det kanske man fick?

Fast hur kunde man välja när viljan var soma-tisk?

Rökarna

På väg till krogen hade gått förbi tre ungdomar utanför en annan krog. En av dem hade frågat de andra två varför de stod på andra sidan gatan och rökte. Svaret var att detta var Sverige - här fick man inte röka vid uteserveringar.

Staten hade infört skräckbilder på cigarettpaketen. Bilder på sönderrökta munhålor och sotiga lungor. Skrämseltexter om infertilitet och död. Och steg för steg förbjöds cigarettrökning i landet Sverige.

Ändå rökte folk.

Det kan inte ha funnits någon egen vilja i det. Inte ville väl folk dö i förtid av lungcancer? Förstöra sina lungor?

Det måste kännas bra att röka.

Och psykologin var enkel: ännu hade inget hänt.

Som med alkohol. Jag hade druckit många veckor i streck och inte känt mig minsta dålig. Inte kunde alkohol vara farligt då? Även om man visste att det inte var bra, så var det enkelt att lura sig själv till att: 'jag' mår ju bra.

Och precis samma var det förmodligen med rökning.

De hade stått i drivor utanför krogen när jag klivit in, rökarna. Fantiserade om att göra dem sällskap, inte med en riktig cigarett, utan med någon slags leksakscigarett som det kom rök ur. Så kunde jag stå där, som en av dem, med min hatt och min stålsträngade gitarr.

Promille

Då jag gått på toa kändes det som att jag höll på att somna stående. Sinnet slog en intern kullerbytta och stannade i upprättstående.

Enligt Systembolagets hemsida blev det inte roligare än 0.6 promille. 0.2 var rattfyllerigränsen och 0.8 var sämre syn, överdrivna rörelser och långsamma reflexer.

Jag låg under 0.8; men var låg jag? Det vill säga: hur roligt hade jag? Rökare hade väl bara en nivå att förhålla sig till? Eller fanns det nikotinmått också, att ju mer man rökte ju bättre kändes det, till en viss nivå?

Så borde det ju rimligen vara.

Snömannens fall

Tillbaka vid utkiksposten vid Black Jack-bordet fick jag syn på en lång man som tappade höjd på samma sätt som en luftballong som gick ner för landning. Mannen hade rest sig upp från sin barstol, men benen hade inte burit honom ordentligt. Han föll inte pladask. Istället var det var som att han mimade att han gick nerför en källartrappa samtidigt som han med ena armen försökte sopa bort snö som kilat sig fast mellan hans tröja och rygg.

Hans promillehalt var nog över 0.8.

Han var som en tall i vinden.

Hans ena arm fick tag i en annan barstol och med de övriga bargästernas armar som grenverk nådde han aldrig golvet utan gled ner i halvsittande ställning som om han satt sig på en osynlig stubbe nedanför barstolarna.

Bargästerna stöttade honom till rätstående.

"Nu spyr han", tänkte jag. Men det gjorde han inte.

Bargästerna satte honom tillbaka på stolen som vore han blommor som fallit ur sin vas.

Min tanke påminde lite om "Kan du vissla Johanna?" (1994), Berras utfall: "Han kommer explodera för fan!", när Per Oscarssons karaktär fallit till marken. Oscarsson hade sagt att hans hjärtmedicin innehöll nitroglycerin: "Det gör man dynamit av".

Hade härmat den repliken inför min bror några dagar tidigare, med Per Oscarssons röst.

Repliken var kul att säga.

Och hatt skulle jag ha, och falska cigaretter, och en stålsträngad gitarr.

Trubaduren

När trubaduren spelade Carolas "Främling" spelade han introsekvensen på gitarrhalsen nästan som om han spelade keyboard.

Han sade sig ha fått en önskan om en lite modernare låt han inte vågat sig på tidigare under kvällen, men nu vågade han. "Dance Monkey", tänkte jag. Och det var faktiskt den. Han sjöng "daaaaj" som tjejen i låten, men annars var den närmast ohärmbar, den låten.

Trubaduren härmade inte.

Men det var roligare att härma.

Trubaduren nämnde Creedence (Clearwater Revival), och det brukade den andra trubaduren också göra, och den tredje, han som varit förband åt Lasse Stefanz (se "Giftet och anden i flaskan"). Creedence burkade trubaduromtalas som en stjärnbild, något att förhålla sig till:

"Ännu har jag inte spelat Creedence".

Trubadurerna stämde överens med Magnus Ugglas textrad (1993):

"Har han blott en enda gång gett skri,
lär han sjunga varje melodi,
ifrån underbara Creedence till Carola"

Vågspelet

Det kom fram en tjej, och rådde mig att inte spela bort mina pengar. Sade att jag inte spelade. Hon gick tillbaka till sitt bord. Där satt sju av hennes kompisar och hejade på. Hon gick fram till nästa person vid Black Jack-bordet, någon som faktiskt spelade, och sade samma sak som till mig.

Det var något slags vågspel.

Hennes kompisar sade åt henne vad hon skulle göra, och hon gjorde det. Det påminde om scenen i Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" (1992), där en av barnen anmodades att tacka kalasföräldrarna för "den äckliga korven", som en slags initieringsrit i kompisgänget.

Hemgången

Efter två timmar hade det känts bekvämare att knäppa händerna framför magen, jämfört med att låta dem hänga fritt. Efter ytterligare en halvtimme, när trubaduren spelat klart, vid 01:00, började jag gå hemåt.

Märkte att jag gick ganska långsamt.

Kanske hade jag tagit för hög soma-dos?

Vinden tycktes smeka mig i ansiktet. Den var på min sida, trots att den i dagligt tal skulle kallas en "motvind". Kanske var denna tillvarons mjukhet ett incitament till att inte dricka mindre ju närmare hemgång man närmade sig. Kanske blev man närmast vaggad till sömns om man intog ännu mer soma före sänggåendet? Att smekas till sömns av sina egna lakan.

Alkoholens effekter

Jag passerade förbi en annan krog och ett buskage. Tre ungdomar stod med ryggarna böjda. De två yttre tycktes hålla i den mittersta:

"Vad fan har du ätit?", sade någon av dem.

Jag tycktes vara en kamera till crescendoscenerna i ett ungdomsdrama där någon druckit för mycket. Såg ingen spya, för buskagets grenar var ivägen. Det var som att producenten planerat vinkeln för att inte väcka onödigt äckel. Publiken skulle förstå budskapet utan att få spyan uppkörd i ansiktet.

Men 'jag' mådde ju bra.

Inte kunde alkohol då vara särskilt skadligt?

Körvärlden

Söndagen efteråt var hatt-tankarna planenligt bortblåsta.

En ny körledare var på plats framför pianot. Tonerna var hans arbetskollegor. Och där satt jag och skulle härma Albin, den andra tenoren. Tonerna för mig var inga teorier - de var bara ljud.

Det fanns ingen "värld" där de utgjorde "ord".

Det fanns bara "ord".

Den nya körledaren hade en övning där man skulle sjunga en textrad två gånger, men sen skulle man 'tänka' samma rad, hur man ville att den skulle låta när man sjöng den. Också det två gånger.

För mig blev det bara tyst.

Kunde man ens tänka ljud?

Fanns ljud även utanför öronen?

Inne i huvudet nånstans?

Kunde man få ont i öronen om man tänkte på någon som skrek i ens öron?

För 'mig' var det som sagt bara tyst.

Kanske var det så för alla. Att hela övningen hade ett visst mått av "Kejsarens nya kläder" över sig. Att alla musikelever som gjort övningen försäkrat sina kompisar om att visst kunde de tänka i ljud - kunde inte kompisen det?

Då kanske det var bättre att välja en annan utbildning.

Typ ingen(h/j)ör.

Världarna kolliderar

Det var intressant att tränga in i andra världar. Det intressanta var vad som ansågs vara viktigt. I kören var varje ton viktig. Varje glidning, om än så liten.

Mindes tiden på utbildningen jag gick, 2012, när vi gjorde datorspel. Som utomstående ville man ju så klart ha in fler funktioner, nya grejer. Det var väl bara att lägga till?

Men så enkelt var det inte - att göra datorspel var att sitta fast i varför spelet kraschade när man hade två spelare som tittade åt samma håll. Varför kraschade det inte när de tittade åt olika håll? Det var helt obegripligt. Hålltittandet 'skulle' ju inte ha någon inverkan?

Ens världsbild balanserade hela tiden på kanten av ett stup.

Jaha, kameramatrisen avallokerades inte förrän kvaternionen blivit negativ. Men varför bara när de tittade åt olika håll?

Var perspektivet viktigt för att hålla samman världen på något sätt?

Ingen annan kunde förstå det.

Och i körfallet, om någon skulle missa en ton. Det hade blivit kaffeprat i fikarummet på körhögkvarteret, men en oskolad publik hade inte ens lagt märkte till vad som skett. Den ville väl bara höra någon annan låt:

"Kan ni inte ta 'Dance Monkey'?", liksom.

Men det var inget tal om att påbörja en ny låt hux flux. Körandet innebar samma rad om och om igen. Ganska skarp volym. Tänkte ha öronproppar nästa gång, i varje fall i ena örat, som krasande som silkespapper i en sko, när Albins och min tenor skar genom luften.

Före kören var slut hade vi bytt rum och jag hade packat ner mina noter inför nästa vecka. Körledaren frågade om jag ville ha ett nytt notpapper. Jag tvekade. Albin sade ironiskt: "Det kanske underlättar", som att det vore omöjligt förutan.

För mig var notpappret bara en slags blindskrift.

Bara ord, ingen värld.

Pokerbordsregeln

Tänkte stanna i kören tills de slängde ut mig. Ännu var jag kvar, och det verkade ju gå bra. Eller? Hade egentligen ingen aning. Ingen hade sagt något särskilt. Den nya körledaren till exempel, som jobbat med toner i åratal. Han måste ju höra på avstånd, varje missade ton. Som en hund som kunde känna doften av knark. Varje litet missljud kanske skar i hans öron. Men att han accepterat det som en del av jobbet.

Kanske hörde han på en gång att det lät fel. Kanske ekade det ljudet i hans tankar efteråt, så att han inte kunde sova. Vad visste jag? Att tänka ljud; var gick egentligen gränserna?

Det fanns ett talesätt inom poker, att om man inte kunde identifiera den minst rutinerade spelaren vid pokerbordet, då var förmodligen man själv den minst rutinerade.

Tror det gick att applicera på körsångeri också.

Alla dom andra verkade bra.

Som vanligt lämnade jag kören halvtimmen före slutet för att hinna cykla till danskursen.

Dansvärlden

Nu var musiken inte viktig längre, inte på samma sätt. Takten var viktig, men tonerna var helt oviktiga. Det var bara en annan byggnad en bit bort, men världen var en helt annan.

Någon vecka hade någon ledare sagt att man dansade med hjärnan, att fötterna bara hängde med. Nämnde detta till hon jag kallade Berlinmuren (se "Den honungsdrömmande drönaren"), att man tydligen båda kunde sjunga och dansa i huvudet.

En av mina danspartners tyckte det var festligt att jag sjöng med i låten.

Som en slags bonus.

Under det andra taket hade sjungandet varit huvudsaken.

Nu var det rörelser som var det viktiga, a och o.

5+2-Sandra tyckte att jag kunde dethär nu, foxtrot. Vissa höll så hårt, sade hon. Tänkte på vägen hem att man fick ju vara lite försiktig, som att hålla i ett ägg ungefär.

Skrivvärlden

Monika Fagerholm skrev om varje sida "nästan 200 gånger".

Jonas Hassen Khemiri berättade i sitt sommarprat 2019 om liknande detaljpetande:

"Jag ägnade flera dar åt att fundera på om brädspelen i boken ska stå med stor första bokstav, eller liten. Om det står 'sju', med bokstäver, på sida 12, då 'kan' det väl ändå inte stå 'sju' med en siffra på sida 226 - hur skulle det se ut?"

Detaljerna var inte det viktiga.

Poängen var att varje värld var en ocean stor nog att drunkna i, men att man som utomstående bara såg ytskiktet.

Och att alla världar hade olika värden - vad som ansågs viktigt inom världen.

Poängen uppkörd i ansiktet.

Sorry.

Skribenten kunde göra vad han kände för.

Det fanns inga regler.

Grammatik, visst.

Men tanken var friflygande.

Världen fanns inom en själv hela tiden.

Som en permanent lösgodishylla.

Orden var urvalsplockpåsen.

Och detta var helgens Gott & Blandat.

Avslutningsvis följer ett citat jag fann i en självbiografi på bibblan, författaren Anthony Burgess, 1990:

"Har läsaren föga nöje av åsynen av en karl som sitter framför en skrivmaskin så beklagar jag det men kan inte göra något åt det. Jag presenterar en professionell författares liv. Termen professionell, upprepar jag gång på gång, är inte avsedd att antyda stor skicklighet och förnäma prestationer, som när det gäller en tennisspelare. Den innebär att man har valt ett sätt att förtjäna sitt levebröd. I författarens arbete begränsas den fysiska handlingen till de fingrar som förmedlar ordkonstruktioner till ett papper, bortsett från vankandet av och an under stönanden, det irriterade hopskrynklandet, den analeptiska klunken à la Auden, nytändningen av en stinkande cigarill. Författarlivet är en malström, men inte på ytan. Icke desto mindre bör det tas till protokollet."
(Din tid är ute - vilket är andra delen av Anthony Burgess' bekännelser, Anthony Burgess, 1990 (översatt till svenska av Caj Lundgren, 1991), 9176085236)