Spegelvända hjärnhalvor

Identitet 0: cyklisten

Jag mindes dagen före den tänkta cykelturen till Eringsboda (se "Cykelhjälmen och den huvudsakliga knä(ck)frågan"). Allt var genomtänkt och klart. Men det blev inte av. Hade vaknat mitt i natten och ställt in. Det var som att jag i en enda tanke kunde ändra tidens gång. Blev trött av blotta tanken på att cykla 6 timmar, dansa 4 timmar, och sedan cykla hem 6 timmar, i beckmörker.

Det fick bli en vanlig kroghelg istället.

Hjärnan i akvariet

Läste i P.C. Jersilds science fiction-roman "En levande själ" (1980), om en tänkande människohjärna i ett akvarium med näringslösning. Forskare hade honom som experimentunderlag. Minnet av underskriften där han medgav deltagande i experimentet, och alla andra minnen, hade skjutits bort med elchocker.

Vem var han, hjärnan i näringslösningen? Det enda sättet för honom att ta reda på det var att telepatiskt försöka kommunicera med de han kom åt att kommunicera med - de som regelbundet gav honom de närings- och känslosafter han behövde för fortlevnad.

Han, den amputerade människohjärnan, Ypsilon, hade fått behålla båda öronen och ett öga. Han låg på plats i akvariet och spejade framför sig.

Glädjesaften och spejandet

Hade haft en tanke på att testa gå till krogen nykter. Men det hade inte funkat. Då skulle jag tänka, ungefär: "Varför står jag här och glor?" (se "Absolut tvekan"). Så det fick bli den vanliga känslosaften, denna dag av tjeckisk proveniens: starkölen Breznak. De tjeckiska bubblorna skummade i gommen och ännu en gång (se "Giftet och anden i flaskan") kvävde jag en spottreflex. Denna glädjesaften var ju ämnad åt mig, och Ypsilon.

Stod och spejade vid Black Jack-bordet. En gubbe noterade. Han var glatt nyfiken. Räknade jag kort? Jag kunde tänka mig den tanken - jag som Rain Man - att man kunde få för sig det, på grund av mitt spejande öga. Men jag hade inget eidetiskt minne eller andra "speciella förmågor".

Allmänläkaren

Det kom fram en annan man. Han ville bjuda på snus. Jag snusade inte. Han sade att jag, citat, "såg så jävla vilsen ut", så han var tvungen att bjuda. Han gick iväg men efter en stund var han tillbaka igen. Det var dags för Luke moment nummer 2 (se "Luke Ness").

Mannen var en 44-årig allmänläkare med grått skägg. Han blev ledsen av att se mig stå här ensam. Varför var jag ens ute? Jag ställde den inte så djupa motfrågan: "Varför inte?", och han sade att jag hade en poäng.

Nu ville han bjuda på öl. Jag sade att det var lugnt. Men han gick telefonförsäljarbakdörren och frågade vad jag föredrog för typ av öl: "IPA eller något annat?" Jag sade att jag inte riktigt visste skillnaden.

Hans gester gick som i slow-motion och han tittade i golvet och skakade på huvudet och log. Sen nämnde han något alternativ där det andra var "starköl". Som en schimpans som höll på att lära sig teckenspråk och kände igen ett språkljud sade jag: "starköl".

Och så stod jag där återigen med ett glas starköl. Den var orange som orangutangpäls. Och kall. Läppjade i mig den välkylda drycken medan vi pratade vidare.

Identitet 1: autisten

Han frågade ut mig om det vanliga. Fick återigen nämna att jag bodde hos min bror och inte hade något jobb. Att jag hade läst på högskolan. Hans förklaring på vem jag var kan sammanfattas med att jag var den snällaste "som gått i ett par skor", det såg han på långa vägar, sen var jag jätteduktig på vad det nu var jag var duktig på, men att jag inte kunde visa det. Det jag nu skulle göra var att fixa ett jobb. Sen skulle jag gå fram till en tjej här på puben och säga att jag var en idiot. Det var så han träffat sin fru, för ett år sedan. De hade gift sig för ett halvår sedan.

Flera gånger upprepade han att jag var en "självklar autist". Själv var han mer åt ADHD-hållet. Hans fru var arg på honom och han visste inte varför. Hon hade sms:at fem gånger men han hade inte svarat. Hans liv hade blivit mycket bättre sedan han träffat henne. Hon hade två barn sedan tidigare där den ena var autistisk och jag var tydligen oerhört mycket mer autistisk än den sonen. Hans fru var psykiater. Hon hade "dött", om hon sett mig, meddelande han. Han bad om att få ta en bild av oss två att skicka till henne. Jag höll upp ölglaset och såg min mustasch sloka som ett fuktigt kaffefilter i mobilskärmen framför oss.

Känn dig själv

I Jersilds bok fick hjärnan se sig själv i en spegel, men den ville först inte acceptera vad den såg: en grågul klump flytande i vatten. Efter ett tag tvingades hjärnan acceptera vem den var, och fick fler detaljer berättade för sig. Men minnet sköts bort i intervaller och för varje gång fick "vem är jag?"-proceduren tas om.

Således fanns potentialen att bli någon annan. Det hela berodde på vem som först berättade vem man var.

Psyket

Vem var förresten allmänläkaren? Försökte fiska på vilket sätt hans liv blivit bättre sedan han träffat sin fru. Vad var det som var dåligt tidigare? Men fick inte ur honom något om det. Han hade tidigare frågat mig om jag varit inlagd på psyket. Hade jag hört rätt? "Va?", sade jag i den höga musiken. Han upprepade. Nä, det hade jag inte. Hade han?

"Nä, jag är läkare", sade han.

Det fick mig att tänka på Peter Habers karaktär i "Tomten är far till alla barnen" (1999), som sade: "Jag har inga problem - jag är psykolog".

Som att yrket gav immunitet mot patienternas problem.

Pekoralpastisch

Läkaren hade gått iväg ett tag och stått på avstånd och studerat mig, som något slags experiment. När jag såg hans blick mot mig i vimlet av kroghuvuden inställda på helt andra våglängder log jag stort - starköl nummer två hade alltså börjat verka.

När han återvände berättade han att vi skulle ha kontakt. Han skulle bli min kompis. Min koppling till världen. Jag skulle träffa hans fru och hennes barn. Han skulle ringa mig. Nu skulle han bara hämta papper och penna.

Tio minuter senare kom han tillbaka - med två öl - ingen penna eller papper. Jag tackade nej till ölen, som annars hade blivit öl nummer tre. Sade att jag druckit en öl före jag kom hit, att jag vid hemgång ville vara relativt nykter. Han sade att allt han ville var att jag skulle ha det bra.

Hans nya recept var att jag skulle hämta papper och penna, och skriva ner min adress, sen skulle han skrivmaskinskriva brev med "pekoralpastisch", någon slags hobby han hade. Sen var tanken att jag skulle besvara hans brev. Då skulle nämligen mitt liv bli mycket bättre. Jag var nykter nog att inse att tankegången var urspårad.

Jag nämnde att han kunde få min epostadress om han ville. Det ville han inte. Han gillade inte mejl. Han upprepade sägningen om papper och penna ungefär tre gånger. Men betonade att jag fick göra som jag ville. Men efter en stund verkade han ändra sig lite, menade att jag "inte kunde ta det beslutet". Han pekade menande på en 45-årig kvinna och sade till henne att han "älskade denna mannen" (mig), att vi nog skulle ses igen.

Vinkade honom hejdå.

Identitet 2: gymnasisten

Krogen skulle snart stänga. När jag började röra benen märkte jag att de stelnat något. Hur länge hade jag stått här inne på krogen? Över tre timmar. Styltade ut genom dörren. Det var en annan stämning än vanligt i luften. Helt nykter var jag inte. Kom på att jag hade öronproppar i öronen. Varje steg dunkade i hörselgången som mortelstötar.

Minnet om det tidigare livet började suddas ut medan jag trampade hemåt över torget.

En tjej i vit jacka sprang förbi. Bakom mig hördes en annan tjej ropa: "Emma!"

Tjejen som ropade var plötsligt jämsides med mig.

Hon frågade om jag var full. "Inte så farligt", sade jag. Hon undrade var jag kommit ifrån. "Loch Ness", sade jag. Kanske att hon också kommit därifrån.

De hade sprungit ifrån sina pojkvänner, lät hon meddela.

Då kunde jag låta öronpropparna sitta kvar, tänkte jag.

Hon sade sig vara jättefull, att hon hade druckit en massa shots. Men hon sluddrade inte och kunde gå rakt. Vi gick jämsides. Jämsidestjejen ropade till Emma igen, för att meddela att hon (jämsidestjejen) och hennes kompis (jag) inte hann med.

Tryffelchips

De skulle till en annan pub innan den stängde, för att äta tryffelchips, som jämsidestjejen tyckte var så gott.

Kollade klockan: 8 minuter i stängningsdags. Krogen låg några minuters promenadväg bort. Egentligen var det ingen idé att gå dit. Hon frågade vart jag skulle och jag sade att jag var på väg hem, vilket innebar en annan gångväg än den mot nästa krog.

"Du gör som du vill", sade tryffelchipstjejen.

Insåg att detta skedde bortom tid och rum. Förmodligen var det hela en dröm, ändå. Så jag följde med tryffelchipstjejen och Emma.

Satt i bardiskens sken. Nu såg man bättre. Tryffelchipstjejen var möjligen i gymnasieåldern. Hon var hursomhelst under 25 år.

På bardisken låg tre chipspåsar.

Chipsen ur påsen vi åt smakade som vanliga chips. Tittade på påsen. Vi åt från "fel" påse. Tryffelchipstjejen sprättade upp tryffelchipspåsen och räckte över till mig. De chipsen smakade helt annorlunda. Hon sade återigen att de var sååå goda. När det gått någon minut utan att jag ätit några chips anmodade hon mig att ta så många jag ville. Jag kunde få hela påsen. Men det var väl hon som tyckte chipsen var goda? Inte behövde jag ta allt?

Men jag fick resten av påsen.

På bardisken stod ett snapsglas fyllt med orangutangfärgad vätska. Ville jag ha? Tackade nej. Tryffelchipstjejen ville inte heller ha - hon var för full - meddelande hon Emma. De kunde kanske dela på den, föreslog hon för Emma.

Plötsligt tändes krogens lampor upp ännu mer, vilket markerade att krogen stängde.

Vi reste oss och gick ut.

Utanför dök en bil upp och tjejen vinkade av mig med Prinsessan Leias självklara pondus och sen försvann vi åt varsitt håll.

Jag såg på chipspåsen jag ännu hade i handen. Den utgjorde ett slags bevis på att händelsen inte varit en dröm.

Spegelhållaren och spegelbilden

När jag vaknade dagen efter fann jag en chipspåse med texten:

TORRES SELECTA
BLACK TRUFFLE
TRUFA NEGRA
PREMIUM POTATO CHIPS
PATATAS FRITAS PREMIUM
Net WT 1.41 Oz (40g)

Jag mindes gårdagen.

Men idag skulle jag möta andra spegelhållare.

Spegelhållaren bestämde spegelbilden, som alltid blev spegelvänd.

"Världen går mot att skapa klichéer - man vill ha tydliga personer. Och värdet av litteraturen är ju att slå hål på detta. Och det är ju så tråkigt om folk liksom ser mig som nån entydig person, i skräddarsydd kostym och nån lustig jävla kravatt - eller vad fan det heter - som sticker upp här. Jag är liksom en - du vet - människan är komplex, och sliten mellan tusen olika saker och ingenting beskriver det så bra som litteraturen. En levande människa är en komplex, motsägelsefull person, och det hoppas jag kunna fortsätta vara" (David Lagercrantz i SVT-programmet Babel (2015))