Vid tältingången, bredvid en röd entrématta och två rader kravallstaket, stod en blå buss med "Lasse Stefanz" skrivet på framrutan, krönt av åtta strålkastare som kikade upp som känselspröten hos sniglar.
Förberedelser
För att dämpa mina egna känselspröt stod jag tjugo i nio ensam i skenet från köksfläktslampan och kolkade på fyra minuter i mig den för tillfället sparade (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K") halvlitern öl av fem komma två procents volympotens. Den smakade kloakvatten och var kylskåpskall som det tidigare dagsvädret. Tänkte spotta ut saliv som bildats av ölskummet, men en tanke om att det kanske fanns alkohol i saliven fick mig att plikttroget svälja, som Slobodan Praljak när han svepte giftbägaren.Eventtältet
På kvartspromenaden mot tältet hörde jag basen dunka där inifrån som hjärtslag förstärkta genom ett stetoskop. Inne i tältet slogs jag genast av mysighetsfaktorn. I taket fanns välvda vågor i svart tyg, vilka upphöll sex kristallkronor av kyrklig dignitet. På marken stod på vardera kortsida fem långbord med plats för omkring 80 personer stycket. Vid dessa satt omkring 500 människor som hade ätit av buffén som serverats tidigare under kvällen.Tjugo meter framför mig, där jag stod intill väggen med uppsikt över hela tältet, fanns scenen. En man med gitarr, vit skjorta, axellångt hår och hatt agerade förband tillsammans med en ännu anonymare person som spelade elbas. Framför scenen fanns dansgolvet, som var mer eller mindre tomt. Det var en halvtimme kvar tills Lasse Stefanz skulle kliva på.
Nykter eller onykter
Ölen hade inte haft någon effekt. Jag stod och tänkte att jag kanske behövde mer, att min femtioåttakiloskropp vant sig vid halvlitersdosen fem komma två, blivit resistent. Stod med händerna knäppta över magen och blickade mot människorna som gick förbi.En tjej eller kvinna gick förbi, men stannade med huvudet i luften som en duva och tittade på mig. En sekund blev till två blev till tre. Det var för länge, hann jag tänka, precis före hon slet blicken ifrån mig och vinglade förbi. Hon var såklart berusad.
Öronpropparna
Min oro över min ickeberusning byttes mot en annan då trubaduren började spela. Det var för hög volym. På riktigt för hög volym. Med tomt dansgolv och de hjärtslagsdunkande högtalarna 25 meter bort var det som att trumhinnan bankades sönder av Tors hammare, som vore den en lövbiff.Öronproppar eller hemgång. Ville inte offra ett sinne, mot vadå i retur? Inte all världens visdom som Odens offrade öga gav i retur, utan på sin höjd en dans med en tjej jag förmodligen aldrig skulle se igen. 250 kronor kunde offras för detta Valhallspektakel, men inte hörselsinnet.
En väktare stod bredvid mig och i hans ena öra stack det ut en öronpropp, såsom en svamp sticker upp ur jorden. Han ville väl inte bli döv. Eller så var det någon arbetsmiljölag som tvingade honom. Hursomhelst så knackade jag honom på axeln och frågade efter öronproppar. Som en iscensättning av det äldsta skämtet i boken så hörde han inte vad jag sade, men till slut pekade han mot baren några meter bort, där öronproppar delades ut gratis. Jag stoppade in svamparna i hörselgångarna och lät mycelet sakta gro. Ljudets konturer mattades av, som att jag begravdes levande i ett grustag.
Pepparkakorna
Några meter fram hade jag sett en hand slinka ner i en skål. Skålen stod vid ett kaffebord belamrat med kaffetermosar och muggar. Nu såg jag en annan hand gräva i samma skål. I skålen måste finnas något. Gick fram till skålen som spindeln mot sitt nät, blickade ner, och möttes av pepparkakor i drivor. "Något slags smulande kex skall jag i varje fall ha", tänkte jag för mig själv, som en parafras av en känd raggningsreplik.Fras och kras. Det var en upplevelse att äta pepparkakor med öronproppar. Det var som att man mickat upp munhålan och soundcheckade där inne, likt trubaduren på scen.
Lyckades knycka ytterligare en pepparkaka före de bars ut av den vitskjortade personalen, som gick omkring som drönare i en bikupa. De var lockande som fikabröd, personaltjejerna, med välgräddade bakplåtar. Jag var ugnsbakad, med ölen som ett inre värmeverk. Visst var det varmare nu?
Elden
Bredvid kaffeborden fanns två eldflammor inneslutna i människohöga glaspelare, kanske en gåva från Prometheus. Värmen emanerade ut som vågor av solsken, inifrån de gallerförsedda stoderna. Undrade för mig själv vart röken tog vägen; man såg inte röken av röken.Plötsligt lossade min fingerfläta en aning, plötsligt som när isen knakar till och börjar smälta. Det måste ha varit ölen. Jag lät händerna glida isär och glida ner längs sidorna, och känslan var som att snöra av sig ett par skridskor.
Lasse Stefanz
Hade sett en sliskig gammal gubbe med håret i ormfläta traska förbi som en goblin. Tänkte att det faktiskt hade kunnat vara sångaren i Lasse Stefanz, men att han väl i så fall skulle gått in bakvägen, och inte genom huvudingången. Han var rätt lik, men ingen verkade lägga märke till honom, utom jag i mitt elfenbenstorn.När Lasse Stefanz var på scen började sångaren prata och sedan sjunga, med sin karaktäristiska röst, som han vore en vogon förutan. Han hade hoppats vi skulle få en trevlig kväll.
Hoppet börja rinna genom mig - blåsan gjorde sig påmind. Vinglade till när jag gick mellan huvudtältet och det mindre anslutningstältet som ledde till toaletterna. Var det dåligt golv, eller var jag så pass berusad att jag inte kunde gå rakt? Det var som att fråga en färgblind om rosen var röd.
Två trappsteg upp till toalettvagnen: "Att det ska vara så svårt att gå i trappan", sade en man och skrattade högt, för högt för nykterhet. Mindes hur jag för några år sedan beskrivit berusningens toalettbesök i text: som en successiv skärpning av skärpan - för varje toalettbesök blev man mindre berusad och mer fokuserad. Var det alltså redan slut? Urinen var klar som vatten, men förhoppningsvis var inte jag det. Inte nu, inte än. Återvände in i huvudtältsvärmen.
Duvan
Duvkvinnan dök upp framför mig, och tittade på mig som ett nyfiket djur. Jag tittade tillbaka. Hon var nog minst 45 år, men hade ett ungt utseende och hade kunnat tas för yngre om det inte vore för de små nästan omärkliga rynkorna kring ögonen."Hur gammal är du?", frågade hon, och före jag hann säga att hon kunde gissa så sade hon: "Trettio?"
Kusligt exakt gissning.
"Varför står du här?", frågade hon, och så undrade hon varför jag inte dansade.
"Man måste ha någon att dansa med", sade jag, och lade till: "Dansar du?"
Det gjorde hon inte, men hon kunde försöka. Hennes gång och uppträdande gjorde gällande att hon var mer berusad än mig. Några kannor mer.
Hon var vinglig och tittade på mig som en katt som skulle få mat. Hon frågade var jag bodde. Jag svarade. Men hon var i en annan värld. I den världen var jag något att ha, om än som en köttbit. Hon tafsade som en hund mot en skåplucka. Hon slängde båda sina armar om min hals, kanske för att stödja sig, kanske för att i hennes värld gjorde man så. När dansen (eller vad man ska kalla det) var till ända ville hon dansa mer, men jag förklarade att nu var det byte. Hon såg nästan förnärmad ut. Under kvällen såg jag henne vingla omkring och klänga på andra män yngre än henne själv. Det var nog hennes grej.
Gäddan
En kort tid efteråt kom Shreks lillasyster fram till mig. Hennes hals påminde om en gäddas. Hon var fyrtio, och dansade bara foxtrot, på grund av ett skadat knä. I väntan på en foxtrotlåt frågade hon vad jag jobbade med, och annat småprat. Duvkvinnan var framme igen: "Du... vi känner ju typ varandra nu", sluddrade hon. "Jaha, nu kommer hon också", sade gäddan, och vinkade till någon i vimlet och sade till mig att hon skulle återkomma strax. Jag svarade duvkvinnan: "Jag vet inte det jag, vad heter du?" Jag tror inte hon hörde.Vid nästa foxtrotlåt kom gäddan tillbaka och tog min hand. På dansgolvet omfamnade hon mig, så jag omfamnade henne tillbaka. "Detta var en ny typ av foxtrot", sade jag, fast det var ohörbart i den höga musiken. Hennes kind var som en solvarm prickigkorvmacka mot min, korta stunder. Men hon kunde inte dansa, utan vaggade i otakt som en sömngångare. Det var som att Obelix (hon) i famnen höll en stor sten (jag) som han/hon inte visste var hen skulle ställa ner. Vid andra dansen insåg jag att detta måste få ett slut på något sätt - det var bara lustigt, som solskenvågar bakom galler och eld utan rök. Dansen tog slut och vi skildes åt.
Bingolotta
Jag hade fått syn på en tjej i spräcklig klänning och axelremsväska. Hon var nog runt trettio, som jag. Studerade hennes omgivning för att utröna om hon var singel. Hon verkade vara i ett gäng med ytterligare två tjejer, samt en kille, huvudet högre än de andra. Kanske var det hennes pojkvän. Sannolikheten var två på tre (Two Out Of Three Ain't Bad) att han inte var det, om nu verkligheten vore så enkel; men det fick bli ett spel på henne. Gick fram och frågade om hon ville dansa. Hon gav sin axelremsväska till en av tjejerna i gruppen - den hon verkade bäst bekant med; de hade dansat och pratat utom tävlan vid sidan av dansgolvet.På dansgolvet visade det sig att hennes bugg hela tiden drev henne åt mitt höger, vilket var obekant för mig; på kursen jag gått (se "Danskursen") hade man tryckt händerna mot varandra och stegat fram och tillbaka, inte drivit åt sidan. Mot slutet gjorde hon en manöver jag inte kände till - hon lade min hand bakom min hals. Sade att jag inte kände till den, och hon fick visa den igen. Sen var dansen slut.
Jag visste varken mer eller mindre än tidigare. Var hon singel? Vad hette hon? Et cetera. Det var för hög musik. Hade inte gått att prata längre meningar, särskilt inte då hon rörde sig åt höger hela tiden som en slags prästens lilla kråka. Efter vår dans dansade hon med den långe mannen, medan de övriga två tjejerna stod och pratade med varandra. Spelade tvåans och treans bingo genom att gå fram till dem för att bättra på oddsen gentemot den långe 3-på-2-mannen. Den ena ville inte dansa, på grund av ingenting, och den andra ville inte dansa, på grund av att hon höll i en ölflaska. Man vann ju aldrig något på dehär lotterierna.
Pärlnougaten
Då Lasse Stefanz började spela låten "Det regnar och regnar" hördes ett litet jubel och spridda applåder från publiken, som i övrigt verkade likgiltig inför bandet. Fick syn på en tjej rund som en pärlnougat. Allt kunde vara förlåtet om hon var intresserad - på samma sätt som när man vinner tillbaka alla pengar man spelat bort. Men var hon ens singel?Hon tog fram sin telefon och fotograferade Lasse Stefanz på scenen, och skickade bilden till någon. Det stod en kille bredvid henne, men när hon vandrade iväg genom tältet var det på egen hand. Kollade vart hon gick, min blick var som en katt som följer en laserpekare. Hon pratade med någon äldre man vid ett av långborden, kanske hennes pappa? Var det brodern eller pojkvännen som satt där också? Tittade vidare. Hon gick vidare till baren på andra sidan tältet.
Baren på andra sidan rummet
Hade tidigare sett en tjej med piercing i näsan prata med en kille med halstatueringar och tjurnacke. "Du är inte härifrån va?", hade killen sagt till näsringstjejen, före de gått iväg tillsammans. Den meningen antydde att de inte kände varandra tidigare, och att han var intresserad. Nu såg jag dem sitta vid barnen på andra sidan tältet. Och där borta fick jag syn på en ensam tjej. Äntligen.Giftet
Hon, tjej i tjugofemårsåldern, stod vid ett ståbord med fyra ölflaskor på. Gick fram och satte lugnt ner underarmarna i bordet utan att säga något. Några sekunder fick gå, sen frågade jag om hon ville dansa. Hon sade att hon hade dålig taktkänsla. "Jaha", sade jag, och begrundade flaskorna på bordet. Hon var mild som mjukost och lade till att om jag inte hade något emot det så kunde vi testa ändå. Det kunde vi väl, tyckte jag. Jag såg nu att hon knutit sina händer kring två av ölflaskorna på bordet."Väntar du på någon?", undrade jag.
"Jag väntar på min man", sade hon.
Helvetets gastar på död mans kista. Självklart. Vred på huvudet och såg hennes ring på den vänstra ölflasksomslingrade handen.
Hennes digitalur visade 23:49. Det var tydligen paus, så vi kunde inte dansa precis just nu. Jag satt fast i någon slags rävsax. Vid ståbordet bredvid såg jag Pärlnougaten stå ensam, i någon slags Twix of fate.
Fyra män dök plötsligt upp, som kaniner dragna ur en hatt. De var alla bortom sans och man kunde se att i deras kroppar raskade alkoholen över isen. Tjejen meddelade maken att hon blivit uppbjuden. Maken tittade nyvaket på mig som vore jag en väckarklocka. Vet inte om han förstod innebörden, om han såg hur mycket jag var. Han sade inget, och såg ut som en ölflaska som just fått sin kapsyl avtagen. Den lilla rökpysen som puffade upp, sådan var hans hela uppenbarelse - öppnad och drucken med en avslagen skvätt reson skvalpande i botten av hans flaskförmögenheter i frugans händer.
Någon av männen brölade något till en av de andra. Minuterna gick, pausen tog slut, rävsaxen öppnades. Hon tog min hand.
På dansgolvet frågade jag henne den urtråkiga frågan vad hon jobbade med. Hon jobbade med it-support. "Starta om den", kommenterade jag i det höga ljudet. Hon var gracil och tog lätta steg. Hon nämnde något att hon knappt varit ute och dansat tidigare. Såg att hon inte hade öronproppar. Antingen var hon redan hörselskadad eller så skulle hon komma att bli. Tipsade om att det fanns öronproppar i den andra/första baren. Efter dansen bad hon om ursäkt för att hon inte hört allt jag sagt. Som att det jag sagt hade något slags inneboende värde. Så mild och snäll, och så gift.
Extrachansen
Satte span på tjejen med den spräckliga klänningen. Hon var lätt att lokalisera - såg den långa mannen sticka upp som en fyrbåk - där intill stod tjejen och dansade med sin tjejkompis. Jag stod och skådade alldeles för länge. Tänkte en massa om och kanske och varför och varför inte.Ölen måste ha slutat verka, runnit igenom. Andra toalettbesöket hade redan varit och det skulle inte bli några fler. Pärlnougaten hade dykt upp igen. Hon ville inte dansa. Hon var nog inte ens här för att dansa. Vet inte om det gick att dansa foxtrot med henne (Huggin' and Chalkin'), men hade gärna tagit reda på det. Nu blev det inte så.
Gick slutligen fram till den spräckliga klänningen igen, efter många tankar och blickar och tid som förlöpt och osäkerhet och kval. Frågade om hon ville dansa. Ännu en gång alltså. Denna gången skakade hon bara på huvudet, som att jag lämnat fram en lott från förra veckans dragning. "Inte?", sade jag, eller tänkte jag, eller undrade jag, och gled tillbaka till väggen där jag fastnade i mig själv - drunknade i mitt eget mentala saliv - som en oliv guppande i ett cocktailglas med alkoholfritt innehåll.
I Platons grotta
Jag hade stått vid väggen ett bra tag när en femtiopluskvinna vid ett ståbord vinkade mig till sig. Hon visade sig vara något av en alkosof."Du måste våga", sade hon, och fortsatte: "Jag har sett hur du tvekar. Du måste våga bjuda upp någon, om du vill dansa. Livet är här och nu."
Jag försökte säga att jag sökte någon som var singel. Hon sade att vissa var singlar och andra inte, att hon själv inte kommit hit för att se Lasse Stefanz eller för att dansa. Istället hade hon hade kommit hit för att bara vara här: "Livet är här och nu", sade hon igen.
Jag såg ut över lokalen, tyckte mig se en ensam tjej vid ett av långborden, men en kille var snabbt där och satte sig bredvid och lade armen om henne.
"Du ser rädd ut", sade hon, och fortsatte: "Det är mest gamla människor här. Du borde inte vara här. Hur gammal är du? Tjugofyra?"
"Trettio.", sade jag. Min hand låg på ölbordet vi stod vid. Hon kramade den en gång, och sedan en gång till. Det stod två pratande män precis bredvid.
"Bry dig inte om dom. Dom vet ingenting. Dom tror att dom mår bra, men det gör dom inte", sade hon.
"Känner du dom?", undrade jag.
"Nej", sade hon.
Jag tänkte säga: "Du känner inte mig heller. Jag kanske inte alls är rädd, inte mer än vi alla är livrädda små barn innerst inne - kanske syns det bättre i mina ögon än i dina - men därav inte sagt att...", men det sade jag inte. Istället såg jag ner på hennes öl och tänkte be om en slurk, men det gjorde jag inte; festen var snart slut ändå, och hon kanske var sjuk på något sätt, i munhålan just? Jag tänkte inte bli som Sokrates som tömde giftbägaren. Hjärnan var igång igen; tankar utsöndrades likt saliv.
Festens slut
Det dök upp en liten kvinna i fyrtioårsåldern. Hon nådde knappt upp till ståbordskanten. "Känner ni varandra?", frågade jag alkoholfilosofkvinnan, som lutade sig tillbaka och höll upp händerna i ansiktshöjd: "Jag lutar mig tillbaka", sade hon. Frågade den lilla kvinnan om hon ville dansa. När vi gick mot dansgolvet gick hon som en person som i en studentspexföreställning spelar en person som famlar efter sina glasögon i ett mörkt rum. Hon dansade som en gardin som tappades nerför en trappa. Efter sex sekunder var låten slut och vi tackade för oss.På scen höll sångaren i Lasse Stefanz i något jag inte förstod vad det var. Kanske en armerad flöjt, ett säckpipemunstycke eller en slags trumpet. Det visade sig vara ett gevär som sköt girlanger. Efter att skotten avfyrats likt en granatkastare över golvet klev Lasse Stefanz av scenen.
Några minuter senare kom den sliskige gamla gubben gående över golvet igen. Plötsligt hukade han sig då någon kom fram och tog en selfie med honom. Det var alltså sångaren i Lasse Stefanz som jag sett i början av kvällen. Han lufsade ut genom utgången bredvid mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar