Brödraskapet mellan pizza och vulkaner - smakkontinenternas kontinentalplattor i skälvan

Ost och vulkaner

I datorspelet The Curse of Monkey Island (1997) fanns en vulkanisk turist-ö som hette Blood Island. Eftersom vulkanen på ön slutat ha utbrott hade turisterna slutat komma. Spelets humor var absurd och invecklad (likt undertecknad i en skål full av nötskal), så för att ta sig vidare krävdes att man matade vulkanen (som inneboddes av en laktosintolerant osynlig vulkangud) med ost. Lava rann då nerför vulkanen och osten i en utplacerad kittel smälte. Den smälta osten användes sedan som tätningsmedel för att laga skeppet och komma bort från ön och...

Tidig morgon ännu en dag.

Läste att Hawaii var en vulkanisk ögrupp. Bredvid ett turiststråk i en nationalpark fanns på Google Maps utmärkt: Lava flow of 1959.

Lavan lockade alltså turister.

Monkey Islands Blood Island måste ha varit baserad på Hawaii.

Det förstod jag inte när jag var liten.

Det måste vara därför pizzan heter Hawaii, fick jag för mig. För vulkaner smälter ju ost, och Hawaii var en vulkanisk ögrupp, och dess pizzanamne bestod av mestadels smält ost.

Och så dubbelslog det mig: Vesuvius är en vulkan, och pizzan vesuvio består mestadels av smält ost.

Och vulkaner smälter ju ost...

Brödbutikens brända bullar

Hänt i veckan. En av Polarbröds fabriker hade brunnit ner eller upp i Älvsbyn, efter att en degklump fattat eld. Familjeföretagets VD uttalade sig i tidningen: "Jag såg en polarkaka och blev väldigt emotionellt berörd." Och jag såg att om man tog bort "e":et och andra "r":et från sista ordet så bildades ordet bröd. Insynen gick inte att bortse från sedan, som vore den inbakad i citatet.

VD:n menade att polarkakor inte längre fanns, eftersom fabriken brunnit i någon riktning.

Men Polarbröd hade ju en fabrik till.

Och den låg i...

Bredbyn.

En bokstav ifrån bröd. Tänk, att vara så nära bröd, fast ändå inte få bre.

Man blir nästan berörd.

Bröd på engelska blir väl förresten bredd? Om man slarvar med brödtexten. Bredd med smör, och sen en skiva ost på och in under vulkanen.

Pizza var inget annat än bröd med pålägg som turistade vid en vulkan.

Pizzakryddan

Det fanns en krydda, den som lukade pizza. Lukten utanför pizzerior. Det var inte oregano, som man kanske kunde få får sig. Och inte basilika heller.

Några misstänkta häktade från kryddhyllan: mejram, rosmarin, mynta, körvel, kyndel.

För mig var de bara namn på okända ting.

Såsom kummin och spiskummin varit.

Där kummin påminde om kardemumma var spiskummin en egen kontinent av smaker, samlad i en enda krydda. Spiskummin visade sig vara tacokrydda. Chocken i det, att kryddan hette spiskummin, men egentligen var tacokrydda.

Vad mer gick man runt och var ovetande om?

Som Guybrush Threepwood sade: "Blood Island, here I come."

Det var så tanken på pizzakryddan föddes - en krydda att sämja dem alla - spiskummin, kummin och den heliga pizzakryddan.

Eller så var doften en vulkangud, en turistfälla i form av en falsk doft, såsom rengöringsmedel luktade rent och doftgranar luktade nyköpt.

Men doften av nybakat bröd var svår att fejka.

Polarbröd var bröd bakat vid polcirkeln, inte bröd att vara kompis med.

Se ovän.

Top 10 Games

Jag hade vaknat med solen klockan tidigt på morgonen och kommit ihåg: när jag var liten fanns det ett företag vars affärsidé gick ut på att månadsvis skicka ut ett datorspel till prenumeranter. Det var på den tiden när man fortfarande spisade plattor - när spelen fanns på optisk skiva - och allestädes Internet ännu inte var en realitet.

Det var så jag kom i kontakt med The Curse of Monkey Island.

Vulkangudarnas lyckans ost.

Datorspel som barn, där kunde man snacka nya kontinenter, förnyade varje månad dessutom.

En vuxenanalogi skulle kunna vara att varje månad få hem en ny krydda - och nu menar jag inte ännu en kryddblandning à la citronpeppar - utan faktiskt en helt ny krydda man aldrig ens hört talas om.

Smakkontinenternas kontinentalplattor i skälvan.

Eller som Råd & Rön som testade en spis och satte alla plattor på max, varpå kretskortet brann upp.

Spiskamin.

Timida schizofrenida

Det var den femtonde dagen och den tolfte totaltimmen i telefon. Hon var lika gammal som jag, hade enligt sig själv hjärntvättats i samband med bibelskolestudier i Linköping nio år tidigare.

Tre psykoser var hennes lott. Den första i samband med bibelstudierna, då en ond ande skulle drivas ur hennes kropp. Den andra då hon inte blivit bjuden på en fest i gymnasiet, och den tredje i samband med att hennes bror begått självmord.

Psykiatrin hade diagnostiserat schizofreni, men själv var hon osäker, och varje gång hon påpekade det sade psykiatrin att hon hade "dålig sjukdomsinsikt". Och visst, hur tog man sig ur en sån diagnos när den väl fått fäste? När verklighetsuppfattningen var diagnosen. Hon hade inte hört röster, sade hon. Men ändå hade de skrivit det, sade hon. Jag sade att hon verkade vara en sån som gick med på allt. Hon höll med. Det gjorde hon mest hela tiden, höll med. Det var nog det som var grejen, att hon inte kunde freda sitt själv, som flöt ut som pannkaksmet i andras fräsande pannor.

Men jag var van vid elände. Hade knappt erfarenhet av någon som inte var gravt annanaktig. Hon hade i varje fall inte försökt ta sitt liv. Det var väl bra? Det var i vart fall något.

Men nu hade hon pratat om dendär bibelskolan och hjärntvätten och psykiatrin i evigheters evighet. Hade hon något mer att bjuda på eller var det allt? Så kom hon på det till slut: hon hade blivit drogad en gång, av en kille, tänkt polisanmäla.

Han hade hällt amfetamin i hennes te.

Det var två år sedan.

Vilket var hans motiv, undrade jag.

"Han ville att jag skulle bli kåt", sade hon.

De hade fortfarande kontakt.

"Man bör inte ha kontakt med såna idioter", sade jag.

Och jag visste att det var hit men inte längre. Inte en gång till. Jag var som Håkan Hellström som gjorde slut med en tjej han inte ens var ihop med.

Och jag fingrade på vassen, snirklade ett strå runt ett annat såsom silvertejp. Nån slags muskötladdare växte upp ur vassen, som en Calippo Cola från barndomen. Och jag skar med ett vasstrå ett annat strå itu. De blottade cellväggarna var som dubbelskiktad kartong, eller som hudens lagar i en biologibok från högstadiet.

Telefontjejen var precis som mitt ex. Jag mindes allt igen. Hennes älskare: 38-åringen. Att han gjorde mer ont än själva henne. Tanken på honom jag aldrig sett ens på bild, bara hört talas om som krokodilen i vassen. Kanske var hon kär i honom istället, hade hon sagt. Och tårarna hade fallit ur mig som fröna ur en kotte, och gjord jag var av kartong, skuren som ett strå och lämnad flytande i vassen.

Jag tänkte på honom i tre dagar efter att hon gjort slut. Melissa Horn sjöng: "Ja det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig". Och jag förstod vad hon menade. Hade själv varit där. Och nu stod jag vid vasskälet igen, men denna gång fanns chans att utarma sjön innan näckrosorna blomma.

Hon skulle aldrig kunna bryta med amfetaminmannen, och jag skulle slippa vara portvakt, slippa begära en massa. Slippa bli den onda. Fastän hon sade, både exet och telefontjejen, att hon länge tänkt på att bryta kontakten. Det var ju inte ens jag som begärde det. Men det var lätt att halka med och följa upp, ställa krav. Men nu visste jag att det inte funkade så. Mer gammal än ungt naiv. Hade man inte sagt upp kontaktskapen på två år samt undvikit polisanmälan efter vad-det-nu-var-jag-vill-inte-veta-mer så fanns inget att göra.

Jag tryckte på muskötladdaren i vassen för att se om den också var gjord av kartong.

Den verkade mer stabil.

Mer stabil än den fisk jag fick på tråden.

Det var nog bäst om vi inte pratade mer, ja, precis. Det var rimligt rent av. Och så var jag tyst och hon också för hon kunde ju inte göra sig av med folk. Det var hennes grej. Men kunde jag det? Tänkte att jag inte skulle "lösa" detta, som jag gjorde med allt annat. Allt skulle tydligen ha en lösning. Men kanske fanns det olösliga ting?

Jag förklarade storyn om mitt ex och hon förstod. Hon förstod alltid - höll alltid med - ville inte göra någon illa, och därför gjorde hon illa sig själv. Hennes självkänsla var ett evigt damma damma. Och jag kunde inte fixa henne. För jag kunde inte fixa mitt ex. Och hon kunde inte fixa mig heller. Vad var det med mig då? Jag hade inget elände, annat än andras elände på distans. Eller jag kunde kanske inte heller kasta någon i sjön? Jag kunde inte "ge upp", det var kanske det jag behövde fixa.

Jag var tyst igen. Stirrade mot trädtopparna. Hon undrade om jag ville säga något eller om det var allt. Och jag tänkte att jag inte skulle säga det jag tänkte. Försökte verkligen. Ingenting om att hon kunde höra av sig när hon var på banan igen. Det skulle inte bli så. Det skulle behöva inrättas kontrollinstanser, lagar behöva reformeras. Vem skulle se till att allt sköttes? Höll mentalt för munnen som apan som instinktivt måste ge ifrån sig ett läte för att locka dit flocken när den hittar föda men höll för munnen för att få all mat för sig själv.

Som en läst tanke sade hon att hon ju kunde höra av sig sen när allt var löst, om hon hade kvar mig då. Jag sade att det var det jag tänkte men nu slapp jag säga det. Jag sade att vi kunde "säga så", men att det förmodligen inte skulle hända.

Det trodde inte hon heller.

Eller så höll hon med mig igen, nu som då som alltid.

Lattesimuleringen och det utspädda ögonblicket

Kommersen vid kafédisken

Det här knatat in en treåring på bibliotekets läshörna. Hon är tre äpplen hög, har flätat hår och står gömd bakom en anslagstavla på hjul. Kanske gömmer hon sig för föräldrarna. Efter fem sekunder har hon tröttnat på leken och snubblar ut mot kafédisken igen.

Vid kafédisken står mammor och pappor i kö. Där står pensionärspar. Där står ungdomar. Där står barn, ofta 11-åriga flickor i grupp. En del med ena foten i sandlådan och andra på moppepedalen. "Men tjejer", utbrister någon av dem, och det är som teater, som ett skådespel.

Bakom disken pågår kommersen. Godbitarna ska kosta multiplar av inköpspriset. Alla blir lyckligare av att betala mer än vad godbitarna är värda, får då skapas värde som fler kan dela på, vilket ger utökad möjlighet att skapa ännu mer värde som ännu fler kan dela på. Sen blir det krasch, och då skapar man ännu mer värde från ingenstans och hoppas att värdet inte ska sjunka i värde.

Guldpriset ligger på rekordnivå, högre än 2011-toppen, rapporterar Dagens Industri.

Behovstrappan till våningen under

Jag tittar upp från tidningen ibland, tar del av kommersen på andra sidan mittgången, och de gratis replikskiftena som ges. 

Kaféets kundtoalett kostar fem kronor och ligger runt hörnet, men en trappa ner finns bibliotekets toalett som är gratis.

Denna upplysning hörs gång på gång, dag efter dag.

Man kunde tro att människan ägnar sin vakna tid åt att överkonsumera, äta, och gå på toaletten. Att det inte är mer än så. Och man hade inte varit helt fel ute. 

Numer hör jag bara första delen av meningen: "Vår kundtoalett kostar fem kronor, men...", sen stänger jag av, återvänder till tidningen.

Dagstidningsläsningen

Jag läser Dagens Nyheter, en dag som så många förut. Det skedde en explosion av ammoniumnitrat i Beiruts hamn för tre dagar sedan; hamnen som tuggat bröd, femtusen skadade och hundrafemtio döda.

Jag lyfter upp tidningen och sträcker den framför mig, för att slippa böja nacken ner mot bordet. Sen lutar jag mig mot stolens ryggstöd som en gymnasieelev som röker och kör moped genom skolans rabatter.

Simuleringsargumentet

En artikel handlar om rättegångar som genomförs på distans på grund av coronapandemin. Någon opponerar sig mot distansrättegångar, menar att paranoida personer då blir ännu mer övertygade om att verkligen bara är ett skådespel.

Har dom paranoida helt fel?

Och vad har paranoidas världsuppfattning för bäring på rättegångars genomförande? "Bara för att jag inte är paranoid längre betyder ju inte att folk inte är ute efter mig", som det heter.

Snart är även den artikeln slut och glömd.

Eller skulle varit, om inte.

Dagsdrömmen

Jag lägger ner tidningen.

Så står hon plötsligt där, borta vid kafédisken. Nån tjej. Kanske trettiofem år. Kanske tjugofem. Påminner lite om mitt ex. Säkert inget märkvärdigt egentligen. Sträcker ut tidningen framför mig och återvänder med blicken.

Men kön drar ut på tiden.

Kafébiträdet pratar med någon han känner.

Titta är ju gratis.

Jag tittar en gång till.

Snart blir det tjejens tur. Kafébiträdet ber om ursäkt för att hon fått vänta. Det är inga problem, hon ska bara ha en Latte, säger hon.

Rösten. Det är något med rösten.

Den är klar som vatten.

Hon går vidare in i kaféet.

Jag ser henne mellan pelaren bredvid sockerbitsbrickan.

Hon tittar åt mitt håll, men jag är bakom glas tio till tjugo meter bort.

Sen försvinner hon djupare in i kaféet, bortom synhåll.

Jag fikar efter kaffe

Där kunde det varit slut.

Men något har hänt i mitt system.

Med ens blir jag närvarande.

Som att någon injicierat närvarohormon rakt in i hypotalamus.

Ett luftslott börjar byggas. Kanske skulle jag? Först måste det klargöras vem jag är. Inget jobb. Oklippt. Vad är det att komma med?

Sen smälter jag bort.

Det är inte jag längre.

Sinnena skärps.

Livet som en kick.

Instant gratification.

Kasino och datorspel.

Livet som The Sims.

Ser tidningens buktande papper mellan mina armar. Kan inte längre ta mig bokstäverna till del. Det är som att jag håller en papperspåse framför mig, snarare än en tidning.

Kroppen är där men anden är all over the place.

Försöker läsa vidare, men det är som att försöka gräva ett hål i en sandlåda utan att någon sand trillar tillbaka ner i hålet. Det är omöjligt, sanden faller tillbaka gång på gång.

Om jag skulle? När hon är klar med kaffet. För jag kan ju inte kliva rakt in i kaféet. Då måste man väl köpa något, för fem gånger lyckan.

Eller kanske ska jag köpa en kaffe?

Nejnej, stopp.

Tänk.

Hon är inte singel, ändå.

Vad är dethär för dagdrömmeri?

Det utspädda ögonblicket

Lyfter blicken mot klockan på väggen: halv två.

Det är sommar. Hon har nog semester.

Så slår det mig som en gonggong: Hon dricker kaffe själv, på sin semester, inga barn som springer och gömmer sig, ingen pojkvän som ska gå på gratistoaletten en trappa ner.

Tiden tycks ha stannat; ögonblicket varar vidare - trots att det borde sjunkit undan för länge sedan - som skummad mjölk som kommit för att stanna.

Efter tjugo minuters ångande reser jag mig, stoppar tidningen tillbaka i facket och träder ut till en bättre utsiktsplats, där jag har uppsikt över kaféets båda utgångar.

Hur lång tid tar det att dricka en kaffe?

Kanske har hon redan perkolerat ut på andra sidan? 

Jag känner att tanken och jag växer isär. Tänker att jag inte ska överanalysera, att stunden får bjuda in mig, om jag är bjuden. 

Det är det som är så härligt - att kicken redan är fådd.

Gravkammaren upprättas

Det kryper som citrus i kroppen då jag sitter i gallerian och väntar på att ruset ska lägga sig.

Jag sätter mig och formulerar i telefonen, surfar på hormonvågen.

Det är ju egentligen inte henne det handlar om. 

Det är jag här och nu och alltid.

Alla anledningar att inte, försvann.

På fem sekunder röda.

Vägen tillbaka tar längre tid, men även pyramiderna blev ju byggda till slut. Långsamt börjar sanden falla tillbaka ner i hålet, som sanden genom ett timglas.

Gröna små äpplen

Efter en timme är ögonblicket över, skummet borta/hålet igentäppt.

Vad gör jag här ute på galleriagolvet?

Och jag blir så väldigt liten.

Plötsligt finns jättemånga anledningar att inte.

Och hon skulle trampa på mig, göra mig till äppelmos.

Hade hon passerat nu hade jag sprungit in och gömt mig bakom en anslagstavla på hjul.

Lönnfruktsvingarna, brännvinskryddan och den upp-och-nedvända Sverigekartan

Hypofysen och hormonerna

Ornitologipandemisten Björn Olsens kirurg sade att om Olsen vaknade och kunde se och röra sig hade operationen gått bra. Tumören satt i hypofysen, hjärnans hormonreglage. Just där synnerverna korsas skulle kirurgen in och gräva, via stålrör i näsan. Operationen var riskfylld och Olsen hade tagit farväl av sin familj i förebyggande syfte.

Fåglarna som i hög fart dök in under takbjälken men hann bromsa precis före de annars skulle dunka in i väggen - Olsen förstod plötsligt hur de gjorde, när han vaknade hormonrusig efter operationen, både rörlig och synlig.

Olsen överlevde således, och kunde berätta. Kirurgen hans dog ett år senare på grund av annan sjukdom. Ena stunden fåglar, andra stunden död. Olsens interdisciplinära bakgrund färgade av sig på sommarpratet, vars sista kvart jag avlyssnade på väg mot biblioteket precis då juli bländat av till augusti.

Hypofysen hade fason över sköldkörteln, och utan hormon från den blev man deprimerad och trött, sade Olsen. Visst hade Eldamera problem med sköldkörteln? Och hon hade nämnt att folk inte förstod hennes nedsättning. Var allt kanske bara hormoner och elektricitet? Läkarförfattaren P. C. Jersild hade varit inne på det i "En levande själ" (1980), där hjärnan i ett akvarium upplevde sitt medvetandet som ett elektroniskt hormonbad.

Och jag var trött men ändå pigg, kunde fiska i tankefloden utan varken spö eller pilbåge.

Upp-och-nedvända Sverige

Det var kväll. Vid trötthet förändrades verkligheten. Hade googlat fram en karta på Arktis. Sverige var inte i mitten. Chocken över det. Att Sverige inte var i mitten. Kände till sentensen sedan tidigare, när någon sagt eller skrivit att han sett en karta med Uruguay i mitten, och att det var en konstig sak att se.

På Arktis-kartan var Sverige dessutom upp-och-ner.

Det var bara det att så var det inte alls.

Sverige hade ingen orientering.

Det verkade som något oerhört, som att upptäcka en ny kontinent, eller att vakna drogad efter en hypofysoperation. Jag försökte spara känslan genom att placera ut en tankemässig checkpoint. Som att jag inte badade i (trötthets)hormoner - som att det fanns en tankeplats att återvända till senare. Som kärlek när den såras.

Jag tänkte mig skola trycka upp tröjor med det upp-och-nedvända Sverige som motiv, med vissa städers namn utskrivna. Städerna skulle alltså vara läsbara, trots att Sverige var "upp-och-ner". Annars var det ju bara en upp-och-nedvänd karta. Men detta var något mer, inbillade jag mig. Alla illusioner man gjort sig - en världsbild krossad mot en vägg som en fågel som missbedömt avståndet mellan takbjälke och vägg.

Folk skulle fråga varför Sverige var "upp-och-ner", och jag skulle förklara, gång på gång, att Sverige inte hade någon orientering.

Vissa skulle förstå, andra inte.

Eller så skulle ingen förstå.

Det kändes så ibland.

Eldamera hade benämnt Örebro som "här nere". Jag i Sydsverige kände mig som i en torktumlare först. Det var först när jag såg det upp-och-nedvända Sverige på Arktiskartan som det gick upp för mig.

Eller som det har sagts:

"Allting går upp för mig när solen går ner" 

(AKI (feat. Kapten Röd), 2012).

Att vara

Det var morgon. Frågan om vi alla var ungefär samma eller inte kanske kokade ner till hormoner, eller i varje fall kemi.

Att stiga upp tidigt var ett uppvaknande för personlighetsförändring.

Var allas grundtillstånd som mitt, eller var vissa personers grundtillstånd som ett nyvaket mig?

Nature versus nurture

Att vissa mådde dåligt hade jag förstått. Och jag hade tänkt mig att de mådde hela tiden, på det vis jag mådde då jag sovit dåligt. "Du får filosofera hur mycket du vill", mindes jag ur en textharang med negativ prägel, riktad mot mig. Budskapet var att det inte var relevant att filosofera. Tänkte att det kanske var en uppfostringsgrej, att hon som ung fått höra att filosofera, det skulle man inte syssla med.

Uppfostran skiljde oss åt, och slumpmässiga mutationer genom årmiljonerna. Någon lite kortare, eller längre, eller kanske med ögon känsliga för grönt, men i det stora hela en badande elektronisk hormonmassa av bakterier och virus.

Virus

Det var Björn Olsen som tagit upp virus i sitt sommarprat. Coronaviruset som orsakade sjukdomen Covid-19 hade lamslagit världen. Coronaviruspandemin var den nya it-kraschen, den nya finanskrisen. Den nya "sedan andra världskriget"-sägningen.

En checkpoint i historien.

Virusplanen och människorepriserna

Virus hade skippat hela befruktningsstadiet, och dessutom hela grejen med "livet", som vi människor bekymrade oss över. De var levande döda. Ett virus hade sin genuppsättning, och gjorde kopior av sig själv genom att parasitera på de levande. De behövde bara generna, inte bolån och dödsångest. Virus ville bara äta kakan. Evolutionsprincipiellt var de inte märkvärdigare än andra varelser, men de var så mycket snabbare och effektivare. Optimerade. Ett virus behövde inte göra sig till för att ta sig vidare i... livet?

Kopior gjordes snabbt och enkelt.

För människan tog det åratal.

Barnen växte upp som en avbild av föräldrarna, som människorepriser.

Hundarna i "Pongo och de 101 dalmatinerna" (1961) var lika sin matte eller husse. Jag såg samma på promenaden, fast för människor: mor och dotter, samma ryggrad, samma svank, samma hår. Far och son: samma frisyr, samma hår. Båda med glasögon.

Nyuppståndna individer som svamparna från generationsgamla mycelnätverk, med smådetaljer ändrade varje generation. Minnet raderat och så testades kombinationen av två individers anlag, gång efter annan, i en lång livssimulator, där även virusen frodades.

Virus: Vad är en tanke om inte en möjlighet till missförstånd?
Jag: Hur torftigt livet skulle bli om man inte googlade allt man inte förstod.
Virus: Jag förstår inte.

Bäddat för tankar

Hade kommit hem från biblioteket, lämnat på grund av höggradig tröttma. Och jag kände hormonvallen inför sömnen då jag lade mig i sängen och tiden vaggade mig. Tankarna som rullande kullar i en bilreklam.

Kom att tänka på att jag svarat "om hon saknar ögon", när Eldamera frågat vad som "hade fått mig att tveka", när det gällde tjejer. Jag nästan fnysfnissade då minnestanken dök upp, en fysisk reaktion, som att få damm i näsan. Varför hade just det minnet satt sig, med reaktion och allt? Hade nämligen fått upp det minnet några gånger de senaste veckorna. Kanske såg jag en historia i sägningen, som spelades upp som en tankemässig nysning: att jag tänkte att hon tänkte att jag tänkte svara någon ytlig grej men att jag svarat avsaknade ögon, att det var så oväntat. Som krutgubben tillika humoristen George Burns vid 94 års ålder i en talk-show:

Programledare: "When you work and perform now, do you find that there are groupies that follow you around?"
George Burns: "No I don't. My fans are... can't walk"

Programledaren bröt ihop av skratt. Han såg väl situationen framför sig i en snabb tankemässig nysning

En annan rolig sägning, ur ett kåseri i Blekinge Läns Tidning. En ung pojke under idrottsträning som med slutna ögon gått runt och samlat in bollar. När fritidsledaren hade frågat varför han hade ögonen stängda hade han svarat: "Jag övar mig på att se när jag blundar".

Att se utan ögon.

Att nysa i tanken.

Och virus som varken såg eller tänkte.

Grann-Göran och cykelpaketet

Tidigare samma dag, på väg hem från biblioteket. Tog upp en malört och luktade på den. Idag igen. Hade skett några dagar i sträck vid samma plats, före trafikljusen, på väg hem från biblioteket.

Mamma hade sagt att man använde malört som brännvinskrydda förr. Tänkte på att Grann-Göran sagt samma sak för några månader sedan, fast om någon annan ört.

Vid trafikljusen kände jag igen Grann-Göran tvärs över gaten på cykel. Hade aldrig sett honom ute förut. Över de åttio, trevande bakåt med handen över paktethållaren, för att försäkra sig om att paketet hans var kvar. Det var kvar, men Göran själv gled bortåt på cykeln.

Backventilen

Några månader tidigare hade jag hämtat en gammal cykel hemma hos pappa, där Grann-Göran bodde i huset intill. Cykeldäcket gick inte att pumpa. I däckets luftventil satt en kula vi petade på med ståltråd genom ett litet hål på sidan. Först då gick luften att pumpa in i däcket.

Pappa förklarade att det satt en liten kula i ventilen, så att luften inte skulle sippra ut. Jag såg säkert konfys ut som alltid. De flesta jag kände till sade med ens att de förstod precis. Men det gjorde de aldrig, när man ställde kontrollfrågor. Jag förstod inte hur ventilen fungerade, annat än att det satt en kula i, som på något sätt hindrade luften att åka ut, men inte att komma in. Många hade nog sagt: "Jag förstår".

Det var månader senare som jag läste om Karlshamnsföretaget Wapro som tillverkade något som fungerande som en "backventil", i deras fall ett avloppsrör som förhindrade översvämning genom att vattnet bara kunde flöda genom röret åt ett håll.

Endast flöde åt ett håll, precis som med cykeldäcksventilen.

Det var nog samma princip.

På något sätt satt sedan kulan fast vid hålet likt bollarna på Lottodragningen på TV. Google sade att det i cykeldäcksfallet handlade om tryck, högre tryck inuti däcket än utanför, vilket fick kulan att tryckas mot hålet, tvärtom mot Lottodragningen, som väl byggde på vakuumsug.

Anledningen till att cykelpumpar sögs fast ibland kanske också berodde på vakuum, att ett sådant bildades när man drog uppåt, om en cykelpump följde samma princip som en vattenpump jag sett på Youtube. Där såg jag också hur någon finurlig person tillverkade en backventil av en läskburkskork ihoplimmad med en tvålpump. Och det fiffiga var, förutom kulan, en liten nålpinne som stacks igenom anrättningen, som grillspettet på Souvlaki; var det Souvlaki även utan grillspett tro? ("Du får filosofera hur mycket du vill")

Men vad var grejen med pinnhållen?

Pinnhålen förblev ett backventilmysterium tills vidare.

Tillbaka till cykelstoryn.

Grann-Göran och brännvinskryddan

Vid cykelhämtningen hade Grann-Göran stått ute vid brevlådan när jag provcyklat en bokstavlig sväng vid avfarten. Vi hade börjat småprata. Han visade mig salvia och nån växt till, som växte precis vid brevlådan där vi stod. Lät mig lukta på dess blad, som han räckte mig. Han sade att man använde dem för att krydda brännvin.

Precis det som mamma sagt om malört. Jag tänkte nu att det nog var en vanlig sägning. På samma sätt som man sade att citron eller Coca Cola tog bort smuts. Något man har hört och som visat sig fungera.

För visst går smutsen bort om man gnuggar.

Och visst kunde man krydda brännvin med vilken växt som helst.

Lönnvingen

Lönnträdet var inte vilken växt som helst. Hur kunde det komma sig att lönnens frukt hade två vingar, snarare än en: om en mutation hade uppstått som på något sätt bildat en vinge, hur kunde exakt samma mutation uppstå igen, och just på direkt motstående sida? Var den inte redan "incheckad" i lönnarnas aktiebok: "Denna mutation är redan gjord, clearad och utbetald."

Men så visade det sig, om man studerade lönnfrukten i mer än en sekund, att det var två enkelvingar som klibbats ihop.

Klibbslumpen.

"Honom ska vi ha", hade evolutionen tänkt.

Men vilket uppstod egentligen först, fågelvingen eller lönnvingen?

Och är fåglar klibbiga på insidan?

"Du får filosofera hur mycket du vill"

Saknar du möjligtvis ögon?

Plattsynt som ögat på en fjärilsvinge.

Och vilka hade egentligen "kommit längst" i evolutionen, träden eller virusen?

Synkronicitet

I taket på biblioteket hängde en skulptur. När jag fått syn på den skakade jag nästan på huvudet mentalt. Det var en lönnfrukt, två ihopklibbade fröer, fast i glas.

Lönnfrukt, som jag tänkt skriva om redan före jag sett skulpturen.

"Synkronicitet" hette det fenomen som skedde när jag luktade på malörten som mamma sagt var en brännvinskrydda och tänkt att så hade Grann-Göran också sagt, precis före jag fick syn på just Grann-Göran.

Som att allt hängde ihop.

Som två lönnfruktsvingar symbiotiskt ihopklibbade.

Som att lönnfruktens glasvingar i taket klibbat av sig i mina tankar.

Eller Treriksröset, längst ner i Sverige.