Real happiness - Historien om hur jag förlorade och återfann min mössa

Krogen

Lördag kväll. Intog en enkeldos 33-centiliters-starköl för andra dagen i rad (se "Två barn är fler än fyra elefanter"). Gick till krogen Loch Ness och ställde mig på samma plats som förra veckan (se "Luke Ness"), vid Black Jack-bordet. Samma tjej satt som dealer, och med samma ofokuserade blick betraktade jag spelkorten.

Det dök upp en tjej som var minst 190 centimeter. Hon var långsmal och spindellik, fast ändå med former, vilket gav henne ett datorspelsaktigt utseende - man verkar inte ha tagit hänsyn till verkligheten när man modellerat henne. Hon hade sällskap med en kortare kille som såg ut att vara kompgitarrist i Allman Brothers Band.

Tänkte att det inte skulle hända så mycket mer än så, men jag hade vågat mig hit igen, vilket var huvudsaken.

Stod med vantarna och mössan i hand och tittade mot ingången.

Då dök Luke från förra veckan upp, med Addi och Hampus, men också med två nya bekanta, eller tre (Lukes vänskapsgränser var inte alltid så tydliga).

Bubble Boy

Alexander hette den tredje, en Solvalla-leende 29-åring som påstod att Lukes vänner var hans vänner, och nu skulle han bjuda mig på en öl. Jag försökte tacka nej men så stod jag där med en öl, denna veckan också, medan Alexander i den höga musiken försökte förklara att han varit hemma hos Luke och sett en ubåt i handfatet, som drevs på något visst sätt. Jag förstod ingenting och hörde knappt vad han sade i den höga musiken. Han bad om ursäkt att han svamlade, att han var full.

Han hade spelat World of Warcraft, men slutat när han var 14 år. Hans mamma hade sagt åt honom att komma och äta, men han hade hellre velat spela. Då hade han slutat för gott. Han sade sig tycka att det var "äckligt" att han sagt så, till sin mamma, som försökte "föda" honom. Jag försökte säga att det ju kunde vara så i tonåren, men han vidhöll att det var "äckligt" gjort av honom.

Insåg att det inte skulle bli något av vårt samtal.

Efter en stund sjönk han längre ner i berusningen, såg på mig och sade:

"Kom igen nu Bubble Boy. Slappna av. Gör nånting ballt."

Tänkte mig att han menade att jag skulle stå på händer eller åtminstone äta en levande råtta, men han verkade mena: "innovera kinesiska pinnar".

Funderade en stund: "Bestick?", sade jag.

Men musiken var för hög, och Alexander också.

De nya

Näste bekant hade en Linus-på-linjen-näsa och snaggat hår. Snagget hade träffat Luke för mer än tio år sedan, då Luke raggat på hans tjej, vilken numera var Snaggets fru. Han jobbade via bemanning som robotprogrammerare på ABB i Olofström, men funderade på att bli egenföretagare som Luke. Det var för mycket "städa upp efter andra", kodmässigt, i hans nuvarande stabilare roll, som han skaffat sedan han fått barn för fem år sedan. Men nu kanske det var dags för nästa steg i livet?

Den siste bekanten var Stefan, en rund och mild person med skäggstubb och jämnmod. Tidigare hade han varit Stuffa-ledare, det vill säga rödtröja på den danskurs jag gått på i höstas (se "Danskursen"). Men det var flera år sedan han varit där nu, sedan han flyttat till Kalmar (14 mil).

De gamla

Hampus var lika glad som alltid; jag insåg att han alltid hade en kisande blick. Han frågade vad jag gjort i veckan. Nämnde att jag varit och dansat i Mörrum dagen före. Han sade att han också borde börja med såntdär, och jag tipsade om att det började ännu en Stuffa-nybörjarkurs till hösten.

Nämnde att jag fått smeknamnet "Bubble Boy", och Hampus höll med om att jag verkade stel, att de flesta inte hade jacka på sig, till att börja med, och inte heller stod och höll mössa och vantar med händerna ihop.

Real happiness

Luke tyckte jag skulle läsa en robotprogrammeringskurs, samt läsa en bok av Jordan B Peterson: "12 Rules for Life", att jag skulle förstå den och whoosh så skulle allt lösa sig, som det gjort för honom.

Samtalet berörde vid ett tillfälle droger och han sade att han hade slutat med amfetamin, att det inte var "real happiness". Jag nämnde att det var en svår fråga: känslor. Exempelvis musik, var det "real happiness" eller inte? Luke tog fram sin djupsinniga min, nickade och sade att han aldrig tänkt på det.

Luke has left the building

Efter ett tag skulle Luke hem till frun och barnen, och tog farväl.

Han bjöd in de andra till "fika" dagen efter.

Luke: "Old friends to the family... I don't wanna exclude you, but... it would feel strange to invite home for a fika, a person you've happened to bump into at the pub"
Jag: "It's up to you"

Luke lämnade sedan puben.

Mössan försvinner

Minns att jag stod och pratade med Snagget och att han sade: "Jag kan fixa ett jobb åt dig, om du är duktig".

Just då märkte jag: mössan.

Mössan var borta, den måste ha slunkit ur mitt stela grepp. Vantarna var kvar, men inte mössan.

Lukes bekanta skulle dra vidare till nattklubben Hotellbaren runt hörnet, men jag gick in en sväng i jakt på mössan, utan resultat.

Skulle jag krypa runt på golvet bland kroggästerna för att finna den? Den måste ju vara på golvet?

Lukes bekanta hade redan lämnat puben.

Gick in en runda till.

Ingen mössa syntes till.

Lämnade krogen mösslös.

Såg tre gestalter längre ner på gatan och tänkte att det nog var Lukes bekanta, så jag gick ikapp.

En tvåminuterspromenad senare var vi framme vid nattklubben. Ingen kö, bara en ung vakt i entrén som kontrollerade legitimation.

Hotellbaren

En dj med lustifikationssolglasögon stod och såg ut som en statist ur en billig rymdopera. Det kan ha varit någon slags rök i lokalen, och säkert strålkastare, bland ungdomarna som rörde sig på ett slags dansgolv.

Fick syn på de foxtrotansvariga från Stuffa-kursen. Anna och någon kille jag inte visste namnet på. Visst hade jag sett dem igår på Mörrumsdansen? De var tydligen överallt. Nu foxdansade de sig fram längs dansgolvet där övriga mest stod och pratade eller gjorde yviga gester.

Lukes gamla vänner och jag ställde oss vid en lång bardisk. En öl placerades i min hand igen; de verkade delas ut som glasstrutar på ett barnkalas. Även Addi, Snagget och Stefan fick en öl i handen. Var det Addi som bjöd? Jag fick ingen klarhet; ingen sade något om ölen.

Så stod jag alltså återigen med en öl i handen. Klockan var 01:30 och jag hade väl druckit mitt för idag? Drack upp halva ölen som en slags kompromiss; ställde sedan det halvfulla eller halvtomma glaset på bardisken i väntan på... ja, vadå? Skulle det inte stänga snart?

Vid bardisken precis invid mig stod en tjej som jag kunnat flåsa i nacken. Det var hon som ställt sig där, alldeles för nära egentligen. Jag var som hennes andra huvud och såg tydligt över hennes axel när hon tog fram sin telefon, som visade 01:58.

Bakgrundsbilden visade två barn.

Frågade henne när det stängde. Hon sade att det stängde vid 02:00. Det såg inte så ut, av dansgolvet att döma. Men så blev det.

På vägen ut pratade Snagget om aktieinvesteringar i Nvidia och i mitt inre blippade en stor disclaimer i rött: "Never take financial advice from a person exiting a nightclub."

Nattrestaurangen

Inne på en kebabrestaurang mitt i natten.

Det var ljust som på en akutmottagning.

En man jag aldrig sett förut kallade mig för "Big Willie". Det tog en stund för mig att förstå vad han menade. "Du ser ut att ha en sån", sade mannen, som snarare var en storvuxen pojke i tjugoårsåldern. Han skulle beställa kebab, i likhet med ungefär 15 stycken andra, däribland Snagget och Stefan.

Tog ett steg bak från kön, för att markera att jag inte stod i den. Och där var han igen, den manliga delen av foxtrotparet. Han pratade med två tjejer, frågade om de skulle komma imorgon, när danskursen började igen efter juluppehållet.

Sen kramade han om dem och de lämnade restaurangen.

Så stod ju plötsligt jag där. Kanske kände han igen mig från kursen. Han såg på mig och frågade om jag skulle komma. Jodå, det skulle jag. Frågade vad han hette. Joakim hette han.

Mitt i natten på en kebabrestaurang. Det hade lika gärna kunnat vara en dröm som jag fyllt på med karaktärer jag kände igen från det vakna livet.

Mösschansen

Ute på gatan igen. Addi ledde sin cykel och Stefan och Snagget hängde på. Addi vinkade till mig att hänga på. De skulle hem till honom. Jag också tydligen.

Bartendern sopade utanför krogen när vi passerade förbi. Tänkte på min förlorade mössa. När vi gått några minuter sade jag att jag skulle kolla om mössan var kvar, så jag vände tillbaka mot krogen. Den sopande bartendern var då försvunnen, och krogen stängd.

Vände om igen och gick ikapp Addi, som nu hunnit en bra bit bortåt.

Hemma hos Addi

Addi ville bjuda mig på något. Jag sade mig vara nöjd. En stund senare dök han ändå upp med vegansk glass överströdd med frön. Sen gick han till Snagget i ett annat rum.

Vände mig till Stefan i soffan och sade att han verkade trevlig, denhär Addi. Hur länge hade Stefan känt honom?

"Jag har aldrig träffat honom förut", sade Stefan.

Så här satt vi mitt i natten hos någon jag träffat förra veckan, och Stefan aldrig träffat. Det visade sig att Stefan träffat sin tjej för tre år sedan på just en dans i Mörrum, där jag dansat dagen före. Det var därför han flyttat till Kalmar. Men numer dansade han inte, på grund av svartsjuka. Tydligen var det tjejen som var svartsjuk.

Addi serverade apelsinstora glas med gin och tonic, utöver ett litet snapsglas.

Jag avböjde båda. Skulle ju gå hem sedan, eller nu, eller snart.

Det stod ett digitalur på TV-bordet vi satt vid. Det tickade förbi 03:00 och närmade sig 04:00.

De tre drack snapsen men de apelsinstora glasen toppade med granatäppelkärnor såg alltjämt orörda ut.

Addi pratade om sitt möte med den svenska sjukvården, att han tvingats betala 1641 kronor för ett blodprov. Han hade en ishockeypuckstor böld på midjan, och var glad att den visade sig vara godartad; tydligen bestod den av fett. Han hade pekat på Stefan och sagt: "I was like you before", men nu åt han tydligen bättre, till exempel ingen kebab, och imorgon skulle han upp vid 07:00 och simma i en sjö, vilket Stefan hade svårt att tro på.

Det började bli dags för hemgång. Stefan ringde efter en taxi till honom och Snagget.

Tog farväl av de närvarande. Stefan sade att han kanske skulle dyka upp på Stuffa-kursen imorgon, som ett slags återbesök.

Hempromenaden

Efter en kvarts promenad och tio minuter kvar stannade en bil intill mig; någon vevade ner rutan och frågade om jag ville ha skjuts. Tackade nej. "Schysst skägg", sade den unge mannen som vevat ner rutan. Sedan åkte bilen vidare i natten.

Tog upp telefonen som för att se om jag var vaken eller drömde. Klockan visade 04:05.

Då drömde jag nog.

Skräpsamling

Söndag morgon. Vaknade efter mindre än fyra timmars sömn. Hade skräpsamling inplanerad vid 13:00, något jag sett i Blekinge Läns Tidning flera veckor tidigare: ett initiativ av en mamma och hennes 27-åriga icke-singel-dotter.

Jag var den enda som dök upp. Så vi gick omkring och samlade skräp, vi tre. De frågade om vad jag gjorde och bodde och så vidare.

Jag hittade glasbitar, frågade om de hade en påse för glas. Det hade dom. Igår stod jag med ett ölglas i handen och såg ut över ett dansgolv, och nu letade jag krossat glas.

Dottern hittade ett armbandsur som saknade urverk. Det var bara en tom ring där boetten skulle suttit. Jag fick den. Fann den sägande, minnande om upphovsmannen till cynismen, som lär ha gått runt på nätterna med en lykta och när folk frågat vad han sökte svarat: "Jag söker efter en ärlig människa".

Om jag bar denna tomma klocka, vad skulle jag svara när folk frågade vad den var bra för? Det kanske var en "kejsarens nya klocka", att bara den som var skicklig på sitt yrke kunde se urtavlan, eller så sade den något om vår tomma tid, eller jag kanske tappat tidsuppfattningen, var tidlös; tiden kanske inte fanns, och så vidare.

Vid återgången nämndes att hennes sambo satt hemma och "spelade dator".

Mindes den ordformen från mitt tidigare liv.

Det hade kunnat vara jag.

Valet mellan att samla skräp eller spela dator var då mycket enkelt.

Lika enkelt som valet mellan att dansa eller spela dator.

Fortsättningskursen

Söndag kväll. Danskursen fortsatte.

Happypancake-tjejen (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K") bockade av mig vid ankomst.

Sedan stod de där igen: Anna och Joakim i mitten, och deltagarna i en stor ring längs väggen.

En efter en dök de upp igen.

Tina (se "Danskursens avslutningsfest"). Frågade henne om hunden mådde bättre. Det gjorde den. Hon hade kalla händer, och var sådär mystisk. Hon kunde öppna sig, skratta till, säga att hon dansat in i fyra stycken, men så låste hon sig igen som en snögubbe, kröp in i frysfacket och stängde dörren efter sig.

Rödtröjan Ida var rättskaffens med konkreta tips och råd angående dansen. Tryck efter snurren. Tänkte på kvällen sedan om det var mannens eller kvinnans snurr hon menade; gav hon privatlektioner tro?

I pausen såg jag Joakim slinka ner före till toaletterna. Men vi kände inte varandra. Kebabrestaurangen var nog bara en dröm.

Pratade istället med sextonåringarna (sjutton i år då antar jag) tills pausen var slut. Ämnet verkade vara ett kladdkaksbak.

Stefan såg jag inte röken av, kanske att han varit på kurstillfället timmen före? Om det nu inte varit en dröm alltsammans, trots allt.

Men mössan saknades fortfarande, alltså hade det varit på riktigt.

Sambodansen

Efter pausen mot slutet av kurstillfället dök ett nytt ansikte upp. Hon hade haft uppehåll i några år, men nu hoppat rakt in i fortsättningskursen. Frågade hur det kom sig att hon börjat dansa igen.

Det berodde på hennes sambo.

På dansbanan intet nytt (se "Danskursen, vecka 4 av 10" och "Danskursen, vecka 5 av 10 - The Thrill Is Gone").

Mössans betydelse

Måndag. Kunde inte släppa mössan. Trots pub, skräpsamling och danskurs så verkade tanken på mössan dröja sig kvar. Jag hade en annan mössa att ha, som jag även hade.

Varför var den gamla mössan så viktig? Kanske för att jag haft den så länge jag kunde minnas. Ett slags minnespunkt bakåt. En tidlös vattenstämpel.

Som en klocka utan urverk.

Mössan hade inte åldrats, men jag hade.

Vad skiljde mig från de sextonåriga tjejerna på danskursen?

Utan mössan - en hel del.

Med mössan - ingenting.

Kunde svära på att jag haft den mössan när jag var sexton.

Mössan var som ett intyg på att jag inte alls var 30.

En slags ögonbindel.

Som när man dricker och tror sig ha roligare än man har.

Eller när man spelade dator medan ens sambo var ute och samlade skräp.

Mössans återfinnande

Puben Loch Ness hade stängt på måndagen. Men på tisdagen var det öppnet. Helt tomt på folk när jag klev in just vid öppningstiden.

Sade till mannen bakom bardisken att jag glömt min mössa i lördags:

"Hur såg den ut?"
"Svart, med vitt Nike-märke i pannan"

Han hukade sig ner och rotade bland svarta tygbitar. Tänkte att han väl inte kunde se om det var min mössa bland dem? Sen gick han till hallen och konstaterade att den inte låg där heller, men att jag kunde få en ny mössa, som hade "kommit in".

Han återvände till baren för att hämta denna nya mössa.

Jag tittade lite noggrannare i hallen. Fick syn på en papperskorgsliknade korg. Där låg en svart mössa. Plockade upp den och vred runt den i handen i jakt på märket.

Märket fanns.

Det var ju min mössa som låg där.

Log på vägen ut.

Mössan.

Enda riktiga leendet på hela veckan.

Real happiness.