Ikväll var det avslutningsfest för danskursen, men när denna text börjar var det morgon. Låg och tänkte på Dr Jekyll och Mr Hyde, som jag läst dagen före. Han hade uppfunnit en brygd som gjorde att han kunde förvandlas från den äldre gudfruktige Henry Jekyll till den yngre och ondskefulle Mr Hyde. För mig framstod denna brygd helt enkelt som öl. Att dricka öl var som att få en kram, eller sitta i en bastu. På ett sätt blev man en annan person. Det var inte ett fiktivt medel man behövde uppfinna - det fanns redan. Hade aldrig varit inne på Systembolaget tidigare, trots att jag passerat dess gap varje dagliga bibliotekspromenad. Idag skulle bli första gången jag klev in i dess flaskegrotta.
På min väg mot gågatan där både bibliotek och Systembolag fanns fick jag syn på en ensam tjej som satt på en busshållplats, på andra sidan gatan. Hennes lår påminde om båtfendrar mot en kaj och mina ögon riktade sig som det röda på en kompassnål. Tittade några sekunder för länge medan jag gick; hon tittade upp och jag tittade snabbt mot gångriktningen igen. Bussen kom nog inom kort. Ingen idé att... hur ofta gick bussen förresten? Hade gått säkert hundra meter innan höstlövstankarna var ihopsopade i en prydlig hög. Vände mig om i stillastående. Hon satt ju bara där. Satt hon kvar? Gick inte att se från där jag stod. Började gå tillbaka. Gick över till hennes sida av gatan. Ett par fötter (förmodligen hennes) stack fram inifrån busskuren. Gick in. Det var bara vi där.
Tittade på henne där hon satt i grälla hörlurar och svart rock, och scrollade på sin telefon. "Ursäkta mig", fick jag fram, och sade, i brist på annat att säga: "när går bussen?" Hon svarade: "Jag tror den går tjugosex" (klockan var 13:25). Det gick några sekunder i tystnad. "Jag ska inte med bussen", bekände jag. "Jag ska på danskurs ikväll. Jag övar mig på att prata med folk." Mina händer började röra sig, och jag fortsatte: "Jag gick förbi på andra sidan där borta och tänkte: 'Nä, jag skiter i det', men sen vände jag om och tänkte att om du sitter kvar så. Och det gjorde du." Hon hette Marika. Sade vad jag hette. "Är du social av dig?", frågade jag. "Sådär", svarade hon. Hon var tydligen präst, och skulle ta bussen in till stan. Nu kom bussen. Att fråga om hon var singel skulle jag inte hinna, eller jag skulle inte kunna agera på svaret, snarare. Hon reste sig upp: "Lycka till på danskursen", sade hon, och klev på bussen. Gick åter gå mot gågatan. Bussen brummade stilla förbi.
Jag hade ännu en gång vågat mig fram ur mitt skal. Prästen Marika. Tankarna växte i huvudet. Hon kanske jobbade i kyrkan, som också fanns längs gågatan. Kyrkan hade drop-in-fika nu i veckan, hade jag sett på skyltar tidigare dagar. Var det så enkelt, att hon jobbade där jag ändå skulle gå förbi? Som att allt var en del av ett dåligt designat datorrollspel med konstiga sidequests. Kanske hade jag en quest att besöka henne i kyrkan nu? Hon kanske kunde följa med på avslutningsfesten? Fick fram bilden av hur en pumpa förvandlas till en vagn i Askungen. Robert Broberg sjöng: "en av dom stunder, när verkligheten blir sagolik". Började få upp repliker jag skulle säga när jag mötte henne i kyrkan: "Är det här man anmäler sig till Gud?", provade jag mentalt. Men det var för raljant; jag var kanske en liten rackare innerst inne, en Mr Hyde?
Drop-in-fikat skulle börja vid 14:00, meddelades av skylten utanför kyrkan. "Swisha 10 kronor", stod det. Hade inte Swish.
Gick in till biblioteket så länge. Plockade fram Dr Jekyll och Mr Hyde från igår, för att läsa efterordet. Vilda musen satt på plats i sin gröna tröja. Det föreföll mig när jag pratat några minuter med henne att hon i sin uppenbarelse var ämnad att spela "Stora stygga vargen" i någon teateruppsättning av Rödluvan. Hon var ulvlik och blicken klippte som en sax. Frågade om hon skrev en C-uppsats (det gjorde hon inte), om det fanns B-uppsats, vilken som var den högsta, och så vidare. Jag hade skrivit en C-uppsats 2014, men jag visste inget om såntdär ändå. Kanske bekom det mig inte. Fantasin hade ändå inga graderingar. Hade imorse, återigen (se "Till handling på secondhand"), fantiserat om att visa henne bloggen, men i verkliga köttet var detta helt uteslutet, i varje fall i skepnad av Henry Jekyll. Ville inte störa mer än några få minuter. Visade henne boken. Hon hade inte läst den. Drog premissen lite snabbt. Nämnde att jag kopplade det till alkohol, förvandlingsbrygden. Tackade för mig och gick och läste efterordet.
Klockan var nu en bit efter 14:00. Gick till kyrkobyggnaden, men vågade inte öppna porten och gå in, inte som Henry Jekyll. Jag hade ju inte Swishat några 10 kronor. Vad innebar fikat egentligen? Var Marika ens där? På skylten stod att man kunde få mer information på deras hemsida. Återvände till biblioteket för att få wifi och nå hemsidan, men där stod intet. Återvände till kyrkan igen. Tänkte att jag kan ju kunde öppna porten i varje fall, så fick det ske som Herren hade bestämt skulle ske. Jag öppnade kyrkoporten och klev in.
Antiklimax. Jag klev in i en liten farstu med anslagstavlor och några meter fram fanns ännu en port, in till kyrkosalen där själva fikat pågick. Påmindes om Mitch Hedbergs sägning om det dubbelpåseinslagna brödet Pepperidge Farm: "You open it, and it still ain't open."
Porten i farstun som ledde in till kyrkan var tvådelad, en döbattangdörr. Det fanns en smal centimetersglipa i mitten av dörrarna. Cirklade runt som en solstråle längs ett solur, för att se om min blick kunde slinka in, eller snarare om ljuset därinne kunde landa på min näthinna. Ljudet hördes desto bättre: tantröster och kaffekoppsklirr. Tantrösterna var jag säker på; kaffekoppsklirret tänkte jag när jag gick därifrån att minnet kanske besmyckat i efterhand för att inge den förväntade kafferepskänslan som "fika"-skylten förmedlat. Men inte stod Marika där i ett förkläde med en kaffekanna i högsta hugg? Jag hade svårt att tro det, och lät döbattangdörrens hemlighet om vad som egentligen pågick, förbli förborgad.
Från Guds hus till djävulens grotta femtio meter därifrån: Systembolaget. Mycket vin och sprit, tydligt skyltat - men var fanns vanlig öl? "Julöl", stod det på en skylt hängande från taket. Gick mot julölen och den vanliga ölen uppenbarade sig för Moses avfälling längs väggarna, staplade på varandra i ölflak. Det gick att köpa en burköl för samma pris som ett drop-in-fika i kyrkan. Jag hade valt den breda vägen och var nu på väg att sälja mig till djävulen. Valde ut en halvliterburk och en 330-millilitersburk. Vad det hette och smakade brydde jag mig inte om. För mig var det blott en brygd, en genväg till bastukramen.
I kassan kom det upp tankar på legitimationsvisning. Endast folk äldre än 20 år fick handla på Systembolaget. Folk som låg i gränszonen behövde legitimationskollas, för att säkerställa att åldern verkligen översteg 20 år. Hade hört om människor som var över 20 och ändå fick visa upp sin legitimation. Att det var ett slags kvitto på att man såg yngre ut än man var. Ett slags kvitto på att döden var långt borta och att världen låg som en dörrmatta framför ens fötter. Tänkte att jag kunde släppa den tanken, för jag hade inte rakat mig på 10 år och hade nu uppnått en ålder av 29 år. Tjejerna på danskursen, de jag frågat, hade tyckt jag såg ut att vara mellan 25 och 30.
Tjejen i kassan kastade en snabb blick på mig. Hon hälsade, som brukligt. Hon blippade in ölen jag lagt upp på bandet. Men så kastade hon ännu en snabb blick på mig: "Har du möjligtvis legitimation på dig?", sade hon. Mitt inre gräddades som en lussebulle. "Jomen det har jag", sade jag och legitimerade mig. På andra sidan bandet skulle jag göra den kontroll som alltid krävdes för att kunna dra någon form av slutsats. Nästa kund. Skulle kassörskan fråga denna person om legitimation? Det kanske var en formsak, att man efterfrågade alla kunders legitimation? Jag såg från andra sidan bandet medan jag tog mina öl i handen, på nästa kund. En kvinna på 35 år ungefär. Hon blippade sitt kort direkt. Ingen legitimationskoll. Lade de båda ölburkarna i jackfickan och gick leende hemåt över kullerstenarna på gågatan.
(Kanske var det för att jag hade mössa på mig. Kanske var det en ren formsak, men att kassörskan råkade vara tidigare bekant med kunden efter mig, och därför inte frågade denne om legitimation.)
Nu kunde jag på kvällens avslutningsfest vid behov omvandla mig från den äldre Henry Jekyll till den yngre Edward Hyde, men kanske skulle det inte behövas?
fredag 29 november 2019
onsdag 27 november 2019
Luckan i lagen
På gågatan i småstaden. På spaning efter den tid som flytt. Män, äldre eller sällskap sorterades bort. Systembolaget sög in folk. Klädbutiker likaså. Man var ej här för varandet alena. Man hade ett syfte med sin visit. Berusning eller tyger. Jag var höstlövet här, drivande i vinden.
Gick in på H&M. Man kunde ju bara gå in på H&M. Som en ny feature i GTA, att gå in i byggnader. Det hade man kunnat göra länge. Skulle jag kanske bli "han som driver omkring på H&M och aldrig köper något"? Tänkte på viskandet i kassan och väktarnas vakande öga. En butiksbesökare utan köpsug var värdelös. Förr var lösdriveri olagligt. Olagligheten i varandet för varandets skull.
Skönhetssalongens inglasade tjej stod ensam och kammade håret på ett dockhuvud. Bakom smyckesbutikens glasrutor stod en annan fånge i väntan på kundens pengar. Djupt inne i klädbutiken hade jag spanat in en tjej för några dagar sedan. Kunde jag bara gå fram till kassan och säga att jag inte skulle köpa något. Var det ens tillåtet? En besökare utan köpsug? Följaktligen en inkräktare. Vakter!
Och chokladasken. Fantasin om att lägga en chokladask utanför Tinas (se 2019-11-25) dörr, 12 kilometer från Citygallerians inglasade butiker. Det skulle stå: "Kanske kan choklad få ditt hjärta att Tina". Men det kunde den ju inte, för verkligheten var sockerfri. Fick man ens gå till någons dörr utan tillåtelse? Vakter!
Och fantasin om påringandet. Att ringa på hos en tjej från danskursen. Oanmäld. Lys honom. Vakter!
Ännu så länge fanns det en lucka: den allmänna platsen. Man kunde gå fram till vem som helst och börja prata. Detta lagens kryphål var ingångshålet till den varande samhällskroppen. Som att tjuvöppna luckorna i en julkalender. Hade hittills tjuvöppnat Anastasia (se 2019-10-30 och 2019-11-17), Julia (se 2019-11-19) och Nelly (se 2019-11-27). Vem var nästa lycka, höll jag på att skriva. Menar såklart "lucka".
Fann minst två upptagna i telefon. Fysiskt på plats men mentalt samma mentalitet som på nätet, där svarsfrekvensen var 10 procent. I köttet var väl svarsfrekvensen 100 procent, om personen fanns på plats mentalt. Om man såg otrevlig ut, innebar det då att man var otrevlig? Vilka dumheter. Så vad väntade jag på? Väntade på rätt känsla, någon som inte såg ut att ha bråttom. Och som såg trevlig ut, även om jag inte ville bry mig om sånt.
Hur kunde man veta om någon var singel? Ring på fingret? Fantiserade om att vid åsynen av ringen istället fråga om vägen. Eller "vad är klockan?" Skulle jag börja med det? Att gå fram till folk och fråga vad klockan var? Som en slags övning; varför inte gå hela vägen och bli en tok fullt ut?
Funderade på att dopa mig med alkohol på avslutningsfesten den 29 november. Systembolaget låg ju just här, och sup in folk. En öl som en backup kanske? I min väska? Om jag låste mig? Som nu.
Gick in på biblioteket och läste tidningen. På vägen genom gallerian såg jag en tjej jag tidigare sett sömmas in i en jeansbutik. Hon satt ner och såg ut att försöka ringa någon, som inte svarade. Tänkte mig att hon försökte ringa sin pojkvän, så slapp jag gå fram till henne och ändra tidens gång.
Ute på gågatan igen. Mötte av en slump en klasskamrat från gymnasiet, som jag inte sett sedan 2014. Han var vuxen nu. "Har du växt?", frågade jag. "Bara på bredden", svarade han. Det blev ett kort samtal på några minuter.
Såg henne en stund senare, korsa min väg 25 meter längre fram. Jag visste ännu inte vem hon var. Hon hade en fylld plastkasse i handen och gick inte så bråttomfort. Det var skumt ljus och en bit bort. Var det kanske en tant dethär? Hann komma närmare och från sidan se att det nog inte var det. Följde hennes väg på avfartsgatan. Hon hade en gymnastikbag på ena axeln. Hon gick långsamt över en kort kutryggsbro som sträckte sig över Mieån. Testkörde repliker i huvudet. Visste knappt själv: "Jag försöker bara prata med folk", försökte jag kraniellt. Hon hade gympaskor som trampade trögt och nu var hon på andra sidan kutryggen.
Det var en parkeringsplats här. Jaha. Hon skulle väl till sin parkerade bil. Eller? Kanske skulle hon bara gena. Fanns plats för ungefär 10 bilar och gångvägen fortsatte bortåt i andra änden. Tog samma väg, ifall hon skulle fortsätta bortåt. Längst bort i längan tog hon fram bilnyckeln ur fickan. Det var en minibuss av något slag hon låste upp. Ingen singelbil direkt. Nåja. Tanken som räknas. Gick förbi och upp på gågatan igen. Svårt att ladda om efter det; mentalt hade jag redan gått fram, det hade bara råkat komma en bil ivägen, så att det faktiska skeendet inte hade skett.
Kroppen förstod ingenting.
Gick till biblioteket och sögs in i en bok istället.
Gick in på H&M. Man kunde ju bara gå in på H&M. Som en ny feature i GTA, att gå in i byggnader. Det hade man kunnat göra länge. Skulle jag kanske bli "han som driver omkring på H&M och aldrig köper något"? Tänkte på viskandet i kassan och väktarnas vakande öga. En butiksbesökare utan köpsug var värdelös. Förr var lösdriveri olagligt. Olagligheten i varandet för varandets skull.
Skönhetssalongens inglasade tjej stod ensam och kammade håret på ett dockhuvud. Bakom smyckesbutikens glasrutor stod en annan fånge i väntan på kundens pengar. Djupt inne i klädbutiken hade jag spanat in en tjej för några dagar sedan. Kunde jag bara gå fram till kassan och säga att jag inte skulle köpa något. Var det ens tillåtet? En besökare utan köpsug? Följaktligen en inkräktare. Vakter!
Och chokladasken. Fantasin om att lägga en chokladask utanför Tinas (se 2019-11-25) dörr, 12 kilometer från Citygallerians inglasade butiker. Det skulle stå: "Kanske kan choklad få ditt hjärta att Tina". Men det kunde den ju inte, för verkligheten var sockerfri. Fick man ens gå till någons dörr utan tillåtelse? Vakter!
Och fantasin om påringandet. Att ringa på hos en tjej från danskursen. Oanmäld. Lys honom. Vakter!
Ännu så länge fanns det en lucka: den allmänna platsen. Man kunde gå fram till vem som helst och börja prata. Detta lagens kryphål var ingångshålet till den varande samhällskroppen. Som att tjuvöppna luckorna i en julkalender. Hade hittills tjuvöppnat Anastasia (se 2019-10-30 och 2019-11-17), Julia (se 2019-11-19) och Nelly (se 2019-11-27). Vem var nästa lycka, höll jag på att skriva. Menar såklart "lucka".
Fann minst två upptagna i telefon. Fysiskt på plats men mentalt samma mentalitet som på nätet, där svarsfrekvensen var 10 procent. I köttet var väl svarsfrekvensen 100 procent, om personen fanns på plats mentalt. Om man såg otrevlig ut, innebar det då att man var otrevlig? Vilka dumheter. Så vad väntade jag på? Väntade på rätt känsla, någon som inte såg ut att ha bråttom. Och som såg trevlig ut, även om jag inte ville bry mig om sånt.
Hur kunde man veta om någon var singel? Ring på fingret? Fantiserade om att vid åsynen av ringen istället fråga om vägen. Eller "vad är klockan?" Skulle jag börja med det? Att gå fram till folk och fråga vad klockan var? Som en slags övning; varför inte gå hela vägen och bli en tok fullt ut?
Funderade på att dopa mig med alkohol på avslutningsfesten den 29 november. Systembolaget låg ju just här, och sup in folk. En öl som en backup kanske? I min väska? Om jag låste mig? Som nu.
Gick in på biblioteket och läste tidningen. På vägen genom gallerian såg jag en tjej jag tidigare sett sömmas in i en jeansbutik. Hon satt ner och såg ut att försöka ringa någon, som inte svarade. Tänkte mig att hon försökte ringa sin pojkvän, så slapp jag gå fram till henne och ändra tidens gång.
Ute på gågatan igen. Mötte av en slump en klasskamrat från gymnasiet, som jag inte sett sedan 2014. Han var vuxen nu. "Har du växt?", frågade jag. "Bara på bredden", svarade han. Det blev ett kort samtal på några minuter.
Såg henne en stund senare, korsa min väg 25 meter längre fram. Jag visste ännu inte vem hon var. Hon hade en fylld plastkasse i handen och gick inte så bråttomfort. Det var skumt ljus och en bit bort. Var det kanske en tant dethär? Hann komma närmare och från sidan se att det nog inte var det. Följde hennes väg på avfartsgatan. Hon hade en gymnastikbag på ena axeln. Hon gick långsamt över en kort kutryggsbro som sträckte sig över Mieån. Testkörde repliker i huvudet. Visste knappt själv: "Jag försöker bara prata med folk", försökte jag kraniellt. Hon hade gympaskor som trampade trögt och nu var hon på andra sidan kutryggen.
Det var en parkeringsplats här. Jaha. Hon skulle väl till sin parkerade bil. Eller? Kanske skulle hon bara gena. Fanns plats för ungefär 10 bilar och gångvägen fortsatte bortåt i andra änden. Tog samma väg, ifall hon skulle fortsätta bortåt. Längst bort i längan tog hon fram bilnyckeln ur fickan. Det var en minibuss av något slag hon låste upp. Ingen singelbil direkt. Nåja. Tanken som räknas. Gick förbi och upp på gågatan igen. Svårt att ladda om efter det; mentalt hade jag redan gått fram, det hade bara råkat komma en bil ivägen, så att det faktiska skeendet inte hade skett.
Kroppen förstod ingenting.
Gick till biblioteket och sögs in i en bok istället.
tisdag 26 november 2019
Till handling på secondhand
Det myllrar av pensionärer utanför secondhandbutikens ännu stängda dörrar. Det är två minuter till öppningsdags då jag kommer gående på cykelbanan och får syn på insläppet. En reflexvästbeklädd parkeringsstående man håller upp en skylt med texten: "Fullt". Då jag närmar mig och dörrarna öppnas hör jag reflexvästmannen säga något om "kosläpp", eller om det är jag som felhör i trampet av 100 personer som väntar på att ta sig in. Kösläppet tar några minuter.
Det är snart jul, vilket innebär exponering av stjärnor och andra juldekorationer, utöver det sedvanliga krafset av glas och kastruller och kläder och elektriska apparater - brödrostar, vattenkokare och våffeljärn med enkelplatta - de är storsäljarna, eller så säljer de kanske snarare inte alls. Men det är inte kommersens väsen jag söker. Jag söker efter en andra hand.
Hon drar runt en röd kundkorg på hjul. Det ligger en adventsljusstake i den. Kanske har hon nyligen flyttat hemifrån, utan en tanke på julens plötsliga ankomst. Och nu drar hon alltså en adventsljusstake efter sig. Och mina blickar. Hon ser ut att vara i tjugoårsåldern. Pumpaformad i svarta mjukisbyxor och grå huvtröja. Hennes hår är brunt och axellångt och kröns av en slags hårdekoration upptill. Hon är dagens fynd, secondhand eller inte. Hennes ansikte anar inget.
Jag stryker omkring i butiken med en räv bakom örat. Ska jag gå fram nu? Hon går omkring utan vetskap, utan aning. Jag kan blåsa av hela operationen. Den finns bara i mitt huvud. Enklast är att bara lämna butiken och återvända till verkligheten. Jag blir kvar i fantasin. Men det är för mycket folk omkring för att jag ska våga mig fram. Hon skulle rosta mig och sen gå vidare, och då skulle jag inte kunna följa efter, sedan jag röjt mig. Men nu, nu är jag bara en någon av många, som går och letar efter en träfigur eller ett par begagnade skridskor, eller kanske ett våffeljärn med enkelplatta. Jag kanske alltid har närt en fantasi om att endast kunna grädda endast en våffla åt gången?
Hon går djupare in i butiken. Jag följer efter. Eller det gör jag ju inte, för det är många som går åt det hållet. Jag är bara en av många molekyler i ett kokande vatten. Jag rinner efter, på avstånd. Står och tittar på något obestämbart. Tankarna bubblar. Kanske blir jag sjuk av miasman här inne? Höstens hostande. Missar avslutningsfesten den 29 november. Vad synd. Nu går hon tillbaka igen, mot klädavdelningen.
Jag går också till klädavdelningen.
Tittar på de hängande tygbitarna. Har ingen aning vilket kön de är till, men vet att det finns en sådan uppdelning, som med toaletter. Inte kan män och kvinnor bruka samma toaletter, och att bekläda en man med rosa kofta går ju inte för sig. Hon behöver gå förbi mig så jag makar på mig. Hon vet inte vem jag är. Jag är bara någon som står ivägen i en secondhandbutik. Ännu så länge.
Hon går djupare in i butiken igen. Ska hon gå flera varv? Jag kan väl vänta utanför istället? Why overdo it? Går ut. Inser snabbt att här avslöjar jag ju mig. Vem står "utanför" en secondhandbutik? Det är unheard of. The herd moves inward, till betet. Återvänder till hagen och idisslar fantasin att ingen vet något. Det fascinerar mig, att denna värld inom mig är dold för omvärlden. Kafka skriver om en frusen sjö inom oss. Inom mig porlar vattnet, hälsar jag tillbaka.
Hon står i kassakön nu. Förutsägbarheten i köstrukturen. Den är ostoppbar som fenomen. Hon kommer att passera kassan och gå ut, några meter från där jag står och låtsas titta på glas och krukor utställda på vägglösa hyllor. Man ser rakt igenom hyllorna. Jag kan titta på henne i kön, men för en utomstående ser det ut som att jag tittar på sakerna på hyllan. Känner mig som när jag som barn var tagaren i en lek och medlekande skolkamrater befann sig i en intilliggande dal, där se spejade efter mig. Men de visste inte att jag hörde och såg dem bakom en sten uppe på krönet. Nu var det inte heller någon som visste. Känslan av hemlig agent.
Hjärnspöken. Kanske är mannen bakom henne, som också har grå luvtröja - kanske är han här med henne? De handlade kanske separat och sammanstrålade i kön? Ser dock ingen kontakt mellan dem. Det är förmodligen för att de inte känner varandra, sluter jag mig till. Smart tänkt. Då är det bara mobiltricket som kan rädda henne nu. Så fort hon går ut ur butiken, kan hon dra fram telefonen ur fickan. Det är ett vattentät mansavstötningsmedel: upptagenhet.
Gick hon ut? Missade jag henne? Jag hukar bakom hyllan. Det står massa flaskor och annat skräp ivägen. Nä, hon är kvar. Snart dags för min entré. När hon går ut, tänker jag gå ut efter. Det är 100 meter till bilarna utanför. Eller, om hon parkerat nära, 30 meter. Det ger mig precis tiden som krävs för att utföra mitt uppdrag, varken mer eller mindre. Kallpratsrisken är väldigt låg på så få steg. Nu går hon.
Jag stegar de 6 stegen mot dörren. Hon stannar till. Kundkorgen ska ställas tillbaka. Det hade jag inte tänkt på. Jag stannar också till, i brist på andra alternativ. Hon går ut och svänger av till höger. Jag är också ute nu. Jag antar att jag gått efter henne. Hon går längs byggnadsväggen förbi någon kort tant, eller vad det är för något som flimrar förbi i utkanten av blickfånget. Jag är efter henne, mjukisbyxorna. Några steg bakom bara. Hon tar fram något ur fickan. Fan, givetvis. Det var det. Kod röd. Organisationen kommer inte att kännas vid er existens vid ett eventuellt tillfångatagande av främmande makt. Ser hennes hand vaja vid sidan av kroppen. Något sticker fram, som ett drag ur munnen på en fisk. Det är bara bilnycklar. Bilnyckeln. Ingen telefon. Ebba Grön. Nu är det fri lejd. Manegen är krattad.
20 meter kvar.
Går upp jämsides: "Ursäkta mig", säger jag. Hon ser på mig och jag är röjd. Hon kanske vet. Det är kanske hennes vardag, dessa män, drällande som bortskänkt elektronik. Men jag vet inte. "Ja?", säger hon klentroget. Vi rör oss vidare mot bilen ett vattenstänk bort. En man på vift är inget att stanna för.
"Du har handlat julgrejer ser jag", säger jag i ett försök att visa att jag är obeväpnad. Hon är inte imponerad. "Vad heter du?", försöker jag och vi är framme vid bilen: "Nelly", säger hon. Det är bara nyckelisättandet och upplåsandet kvar. Det finns inte tid för kompromisser. "Du är väl inte singel?", frågar jag. Hon svarar förstrött: "Nä, jag har sambo och barn och allt". Men det får inte vara över här. Det saknas något. Ett slags sigill: "vad roligt", säger jag, och sträcker fram min hand: "Henrik heter jag". Hon tar min hand. Hon ska åka nu. Uppdraget är slutfört.
Jag log som ett fån på cykelgatan därifrån. Det var ju detta, jag skulle hålla på med. Detta var bättre än Counter-Strike. Kroppen förstod inte konceptet "sambo" eller "barn". Dessa ord var bara figment, inte alls lika reella som de hormon som nu bubblade i mig. Det var samma hormon som fick mig att framstöta ett läte - som en blandning av skratt och hicka - när Anastasia 10 dagar tidigare (se 2019-11-17) i ett telefonsamtal meddelat att hon skulle komma om en timme. När vi lagt på det tvåminuterssamtalet var det som att kliva ner i ett varmt bad.
Elektroniska textmeddelanden hade mist sin effekt. Ingen förstod nånsin hur jag menade. Men ansikte mot ansikte fanns det inget att försöka förstå. Det bara var.
Dagen var redan gjord. Klockan var 13:30. Fortsatte mot biblioteket. Vilda musen (se 2019-11-21) satt och såg ner i sina papper. Knackade på bordet: "Vill du vara ifred?", viskade jag. Repliken hade jag tänkt ut för flera dagar sedan. Jag ville inte vara han som vid åsyn gav upphov till tanken: "Nej, inte han. Han kommer vilja prata." Det var mitt mål. Frågade om hon skulle gå på avslutningsfesten, vilket hon skulle. Tänkte på det efteråt; brydde jag mig? Kanske var jag en kallpratare innerst inne i dendär frusna sjön? Hon sade: "Då blir det examination för oss". Hon syftade på att en av dansledarna pratat om en "stämpel i baken", som tomten ger dockan i Kalle Anka på Julafton. Jag sade att jag först tänkt att vi skulle tas ut två och två och göra något prov, men lade till att det skulle de ju inte tjäna några pengar på. Sen kom jag på att de kunde skapa ett slags danscertifikat som man kunde köpa för en hundralapp. Pratade vidare om att det på min simskola var så att man fick "köpa" märkena, när man gjort det som krävts. Sen tackade jag för mig. Målbilden. Inte han som störde.
Satt i fåtöljen bakom Vilda musen och läste i "Genen - en högst privat historia" (Siddhartha Mukherjee (översättning av Joachim Retzlaff, 2018), 2016, 789100170318). Virus var tydligen gener insvepta i ett proteinhölje. Protein var uppenbarligen något annat än det man fått lära på hemkunskapen i högstadiet, så mycket hade jag förstått av boken hittills. Och gener kunde stängas av och på, för att producera olika proteiner, beroende av situation.
Det gick en och en halv timme. Mitt varmbadshormon hade då tagit slut. Kunde jag förmå generna att producera ännu mer "gå-fram-till-okänd-tjej"-protein? Det var högst osäkert. Nu var det en social situation igen. Skulle jag bara gå förbi Vilda musen, eller skulle jag störa igen och säga hejdå? Jag gick förbi, men tittade på henne, ifall hon skulle tittat upp, vilket hon inte gjorde. Mot toaletten. Fantiserade om att visa henne bloggen. Skulle hon förstå att hon var Vilda musen? Jag kanske skulle meddela att jag nu var charmör, tänkte jag när jag spände på mig bältet igen. När toalettdörren stängdes igen bakom mig stängdes också charmörfantasigenen.
På vägen hem i höstdunklet gick det en tjej med svart jacka framför mig. Jag hade kunnat säga hej till henne. Varför? Det var inte samma sak. Det behövdes uppvärmning. Ett litet äventyr, en fantasi. Kanske behövdes det även dagsljus. Och att rätt gener var påslagna.
Det är snart jul, vilket innebär exponering av stjärnor och andra juldekorationer, utöver det sedvanliga krafset av glas och kastruller och kläder och elektriska apparater - brödrostar, vattenkokare och våffeljärn med enkelplatta - de är storsäljarna, eller så säljer de kanske snarare inte alls. Men det är inte kommersens väsen jag söker. Jag söker efter en andra hand.
Hon drar runt en röd kundkorg på hjul. Det ligger en adventsljusstake i den. Kanske har hon nyligen flyttat hemifrån, utan en tanke på julens plötsliga ankomst. Och nu drar hon alltså en adventsljusstake efter sig. Och mina blickar. Hon ser ut att vara i tjugoårsåldern. Pumpaformad i svarta mjukisbyxor och grå huvtröja. Hennes hår är brunt och axellångt och kröns av en slags hårdekoration upptill. Hon är dagens fynd, secondhand eller inte. Hennes ansikte anar inget.
Jag stryker omkring i butiken med en räv bakom örat. Ska jag gå fram nu? Hon går omkring utan vetskap, utan aning. Jag kan blåsa av hela operationen. Den finns bara i mitt huvud. Enklast är att bara lämna butiken och återvända till verkligheten. Jag blir kvar i fantasin. Men det är för mycket folk omkring för att jag ska våga mig fram. Hon skulle rosta mig och sen gå vidare, och då skulle jag inte kunna följa efter, sedan jag röjt mig. Men nu, nu är jag bara en någon av många, som går och letar efter en träfigur eller ett par begagnade skridskor, eller kanske ett våffeljärn med enkelplatta. Jag kanske alltid har närt en fantasi om att endast kunna grädda endast en våffla åt gången?
Hon går djupare in i butiken. Jag följer efter. Eller det gör jag ju inte, för det är många som går åt det hållet. Jag är bara en av många molekyler i ett kokande vatten. Jag rinner efter, på avstånd. Står och tittar på något obestämbart. Tankarna bubblar. Kanske blir jag sjuk av miasman här inne? Höstens hostande. Missar avslutningsfesten den 29 november. Vad synd. Nu går hon tillbaka igen, mot klädavdelningen.
Jag går också till klädavdelningen.
Tittar på de hängande tygbitarna. Har ingen aning vilket kön de är till, men vet att det finns en sådan uppdelning, som med toaletter. Inte kan män och kvinnor bruka samma toaletter, och att bekläda en man med rosa kofta går ju inte för sig. Hon behöver gå förbi mig så jag makar på mig. Hon vet inte vem jag är. Jag är bara någon som står ivägen i en secondhandbutik. Ännu så länge.
Hon går djupare in i butiken igen. Ska hon gå flera varv? Jag kan väl vänta utanför istället? Why overdo it? Går ut. Inser snabbt att här avslöjar jag ju mig. Vem står "utanför" en secondhandbutik? Det är unheard of. The herd moves inward, till betet. Återvänder till hagen och idisslar fantasin att ingen vet något. Det fascinerar mig, att denna värld inom mig är dold för omvärlden. Kafka skriver om en frusen sjö inom oss. Inom mig porlar vattnet, hälsar jag tillbaka.
Hon står i kassakön nu. Förutsägbarheten i köstrukturen. Den är ostoppbar som fenomen. Hon kommer att passera kassan och gå ut, några meter från där jag står och låtsas titta på glas och krukor utställda på vägglösa hyllor. Man ser rakt igenom hyllorna. Jag kan titta på henne i kön, men för en utomstående ser det ut som att jag tittar på sakerna på hyllan. Känner mig som när jag som barn var tagaren i en lek och medlekande skolkamrater befann sig i en intilliggande dal, där se spejade efter mig. Men de visste inte att jag hörde och såg dem bakom en sten uppe på krönet. Nu var det inte heller någon som visste. Känslan av hemlig agent.
Hjärnspöken. Kanske är mannen bakom henne, som också har grå luvtröja - kanske är han här med henne? De handlade kanske separat och sammanstrålade i kön? Ser dock ingen kontakt mellan dem. Det är förmodligen för att de inte känner varandra, sluter jag mig till. Smart tänkt. Då är det bara mobiltricket som kan rädda henne nu. Så fort hon går ut ur butiken, kan hon dra fram telefonen ur fickan. Det är ett vattentät mansavstötningsmedel: upptagenhet.
Gick hon ut? Missade jag henne? Jag hukar bakom hyllan. Det står massa flaskor och annat skräp ivägen. Nä, hon är kvar. Snart dags för min entré. När hon går ut, tänker jag gå ut efter. Det är 100 meter till bilarna utanför. Eller, om hon parkerat nära, 30 meter. Det ger mig precis tiden som krävs för att utföra mitt uppdrag, varken mer eller mindre. Kallpratsrisken är väldigt låg på så få steg. Nu går hon.
Jag stegar de 6 stegen mot dörren. Hon stannar till. Kundkorgen ska ställas tillbaka. Det hade jag inte tänkt på. Jag stannar också till, i brist på andra alternativ. Hon går ut och svänger av till höger. Jag är också ute nu. Jag antar att jag gått efter henne. Hon går längs byggnadsväggen förbi någon kort tant, eller vad det är för något som flimrar förbi i utkanten av blickfånget. Jag är efter henne, mjukisbyxorna. Några steg bakom bara. Hon tar fram något ur fickan. Fan, givetvis. Det var det. Kod röd. Organisationen kommer inte att kännas vid er existens vid ett eventuellt tillfångatagande av främmande makt. Ser hennes hand vaja vid sidan av kroppen. Något sticker fram, som ett drag ur munnen på en fisk. Det är bara bilnycklar. Bilnyckeln. Ingen telefon. Ebba Grön. Nu är det fri lejd. Manegen är krattad.
20 meter kvar.
Går upp jämsides: "Ursäkta mig", säger jag. Hon ser på mig och jag är röjd. Hon kanske vet. Det är kanske hennes vardag, dessa män, drällande som bortskänkt elektronik. Men jag vet inte. "Ja?", säger hon klentroget. Vi rör oss vidare mot bilen ett vattenstänk bort. En man på vift är inget att stanna för.
"Du har handlat julgrejer ser jag", säger jag i ett försök att visa att jag är obeväpnad. Hon är inte imponerad. "Vad heter du?", försöker jag och vi är framme vid bilen: "Nelly", säger hon. Det är bara nyckelisättandet och upplåsandet kvar. Det finns inte tid för kompromisser. "Du är väl inte singel?", frågar jag. Hon svarar förstrött: "Nä, jag har sambo och barn och allt". Men det får inte vara över här. Det saknas något. Ett slags sigill: "vad roligt", säger jag, och sträcker fram min hand: "Henrik heter jag". Hon tar min hand. Hon ska åka nu. Uppdraget är slutfört.
Jag log som ett fån på cykelgatan därifrån. Det var ju detta, jag skulle hålla på med. Detta var bättre än Counter-Strike. Kroppen förstod inte konceptet "sambo" eller "barn". Dessa ord var bara figment, inte alls lika reella som de hormon som nu bubblade i mig. Det var samma hormon som fick mig att framstöta ett läte - som en blandning av skratt och hicka - när Anastasia 10 dagar tidigare (se 2019-11-17) i ett telefonsamtal meddelat att hon skulle komma om en timme. När vi lagt på det tvåminuterssamtalet var det som att kliva ner i ett varmt bad.
Elektroniska textmeddelanden hade mist sin effekt. Ingen förstod nånsin hur jag menade. Men ansikte mot ansikte fanns det inget att försöka förstå. Det bara var.
Dagen var redan gjord. Klockan var 13:30. Fortsatte mot biblioteket. Vilda musen (se 2019-11-21) satt och såg ner i sina papper. Knackade på bordet: "Vill du vara ifred?", viskade jag. Repliken hade jag tänkt ut för flera dagar sedan. Jag ville inte vara han som vid åsyn gav upphov till tanken: "Nej, inte han. Han kommer vilja prata." Det var mitt mål. Frågade om hon skulle gå på avslutningsfesten, vilket hon skulle. Tänkte på det efteråt; brydde jag mig? Kanske var jag en kallpratare innerst inne i dendär frusna sjön? Hon sade: "Då blir det examination för oss". Hon syftade på att en av dansledarna pratat om en "stämpel i baken", som tomten ger dockan i Kalle Anka på Julafton. Jag sade att jag först tänkt att vi skulle tas ut två och två och göra något prov, men lade till att det skulle de ju inte tjäna några pengar på. Sen kom jag på att de kunde skapa ett slags danscertifikat som man kunde köpa för en hundralapp. Pratade vidare om att det på min simskola var så att man fick "köpa" märkena, när man gjort det som krävts. Sen tackade jag för mig. Målbilden. Inte han som störde.
Satt i fåtöljen bakom Vilda musen och läste i "Genen - en högst privat historia" (Siddhartha Mukherjee (översättning av Joachim Retzlaff, 2018), 2016, 789100170318). Virus var tydligen gener insvepta i ett proteinhölje. Protein var uppenbarligen något annat än det man fått lära på hemkunskapen i högstadiet, så mycket hade jag förstått av boken hittills. Och gener kunde stängas av och på, för att producera olika proteiner, beroende av situation.
Det gick en och en halv timme. Mitt varmbadshormon hade då tagit slut. Kunde jag förmå generna att producera ännu mer "gå-fram-till-okänd-tjej"-protein? Det var högst osäkert. Nu var det en social situation igen. Skulle jag bara gå förbi Vilda musen, eller skulle jag störa igen och säga hejdå? Jag gick förbi, men tittade på henne, ifall hon skulle tittat upp, vilket hon inte gjorde. Mot toaletten. Fantiserade om att visa henne bloggen. Skulle hon förstå att hon var Vilda musen? Jag kanske skulle meddela att jag nu var charmör, tänkte jag när jag spände på mig bältet igen. När toalettdörren stängdes igen bakom mig stängdes också charmörfantasigenen.
På vägen hem i höstdunklet gick det en tjej med svart jacka framför mig. Jag hade kunnat säga hej till henne. Varför? Det var inte samma sak. Det behövdes uppvärmning. Ett litet äventyr, en fantasi. Kanske behövdes det även dagsljus. Och att rätt gener var påslagna.
söndag 24 november 2019
Danskursen, vecka 10 av 10 - Runaway
Kom 12 minuter tidigare denna sista gång, för att spana in fortsättningskursdeltagarna, vars kurs gick precis före nybörjarkursen (som jag gick). Fortsättningskursdeltagarna var även dom inbjudna till avslutningsfesten den 29 november.
Monica stod vid stolpen som vanligt. Hon tyckte sig känna igen några killar från nybörjarkursen, som alltså även gick fortsättningskursen. Hon undrade varför. Jag sade att om man bara gick kursen för att träffa folk så innehöll ju nybörjarkursen endast nya ansikten, medan man redan kände till alla i fortsättningskursen. Hade själv funderat på att gå båda kurserna.
Såg min pappa på dansgolvet. Han var där tillsammans med sin nya fru. Han såg stel ut. Var nog frun som dragit med honom. Verkade vara vanligt, att pojkvännen inte ville följa med, sade jag till Monica, vars pojkvän inte velat följa med, och så pekade jag i luften och sade att Alexandras pojkvän inte heller velat följa med. Fast Alexandra hade ju inte stått där vid stolpen på över fyra veckor. Föreslog skämtsamt att man borde ha en tyst minut för dom som hoppat av kursen. Denna sista gång var det inte nog med folk till en inner-ring. Det var färst hittills.
Foxtrot i början.
Fick ganska tidigt en smal historia, som jag sett ungefär en gång tidigare. Frågade om hon brukade vara i inner-ringen. Det brukade hon. Nämnde att hon nu utan inner-ring fick se vad det var för troll här ute i ytter-ringen. Emma hette hon, precis som hon från förra veckan, som inte dök upp idag. Såg inte My från förra veckan heller.
Fick några äldre och skred runt på golvet. Vänstersnurr. Högersnurr. Nervositeten från tidigare veckor var borta nu. Ingenting var längre omöjligt. Tänkte att jag signar upp på vad som helst för att få fortsätta. Det var värt det. Write me up, buttercup. Tänkte mig ha en kristallklar blick, som en putsad vindruta, då jag blickade ut i salen bland de dansande. Jag själv som en del av ett myller. Såg Vilda musen. Hon var jag klar med. Såg 5+2-tjejen. Hon var jag ju mer eller mindre klar med. Såg gentjejen, numera kallad rådjuret. Hon var jag inte klar med ännu. Jag visste att jag skulle våga idag. Det var som att plocka hallon. Tanken var som jordgubbar med mjölk.
Dansen bytte till bugg.
Den alldagliga från vecka sju dök upp. Hon visade sig heta Johanna. Hon hade inte längre på sig sin "Dream"-amulett, vilket jag kommenterade. Hon kanske hade slutat drömma, sade hon. Hennes hand skulle vara ovanför min hand efter att jag vänt ett varv, tyckte hon. Ingen annan verkade tänkt på det. Och så var det partnerbyte. Nu dansade jag med hon som Johanna umgicks med. De kanske var ihop. Men det var ju ett känsligt ämne. Frågade först om hon hette Mikaela, att det var namnet som kom upp i mitt huvud. Hon hette Ida. "Men vem är Mikaela?", undrade jag. "Är det någon här?", frågade hon. "Jag vet inte. Men nånstans finns det någon som heter Mikaela. Jag får gå runt och fråga på stan." Ida var kortare än Johanna. Fick för mig att hon lät som en av mina kusiner lät när jag var liten, men kommenterade inte det. Jag sade att jag hette Henrik. Hon sade att hon knappt kunde namnet på någon här. Jag sade att jag kunde namnet på Johanna. "Ni känner varandra?", undrade jag. "Ja, vi känner varandra", sade Ida. Sade något om att jag sett dem ihop ofta. Tänk att fråga om dom var ihop och så var dom inte det. Frågade inte det.
Pärlan dök upp. Hon sade att vi inte var vid en trappa nu. Fick leta i minnet. Just det, jag brukade stå på andra sidan salen, där det fanns trappsteg. Jag brukade skämta att hon brukade skada sig när hon dansade med mig, då hon vid minst två tillfällen stött emot andra dansare i buggen. Frågade om hon hette Mikaela. Moa hette hon. Kände igen det på något sätt. "Men du är inte så gammal?", frågade jag. "Nä, jag är sexton", sade Moa. Mina ögon spärrades upp: "Sexton?" sade jag förundrat, som att man talat om för mig att solljus och radiovågar var samma fenomen. Började prata om Idol, vilket var min enda erfarenhet av sextonåringar. I det sångtalangprogrammet kunde man ha överseende med vissa brister, om personen var sexton år. För det kunde finnas potential. Man kunde fortfarande lära sig. Det fanns liv och hopp. Men var man i min ålder, 29, så skulle allt sitta perfekt, annars kom man inte med. Det fanns inte tid till potential för en 29-åring i Idol. När det gick upp för mig att hon rent ålderstekniskt inte kunde ha sett så många säsonger av Idol, då började ögonmusklerna jobba igen. Kunde knappt ta in det. Som att man sagt mig att fjärilar lever en tid som larver som sen blir en puppa som sen blir en fjäril. Sexton år. Där befann hon sig. Sade att när jag var sexton så spelade jag Counter-Strike. "Vad gör en sextonåring idag?", undrade jag. Hon sade att hon läste. Frågade vad hon läste. "Science-fiction", sade hon. Det kom upp "Neuromancer" i huvudet men det var partnerbyte. Den hade jag läst när jag var, sjutton kanske. Sexton år. Måste varit minst tretton år sedan jag sist pratat med en sextonårig tjej, och då kan jag inte ha sagt särskilt mycket, ska sägas med emfas.
Det blev paus. Gick helt sonika fram till rådjuret: "Är det dom du är här med?", undrade jag, om några som stod i närheten. Nä, hon var här själv idag, sade hon. Rena bjudfikat. Det vara bara att springa uppför sommarängen, som att kasta bollar mot plåtburkar på tivolit. Hade skämtat om det med Monica, hur det var på avslutningsfesten, när man skulle bjuda upp. Om det var som på tivoli, att det var kö på vissa ställen. Att man kanske kunde köpa åkband och gå före. Hon sade att det nog var som en vanligt danskväll. Sade att jag aldrig varit på en danskväll. Men nu stod jag framför det ensamma rådjuret.
Frågade hur det kom sig att hon gick på dansen. Hon sade att en hund var sjuk nu, vilket gjorde att det nu fanns tid till det. Frågade om hon hade fler hundar. Det hade hon. Hon kanske tränade agility. Det gjorde hon. Hon hade dansat tidigare, men nu gick hon på kurs för att börja våga igen. Hon hade haft en kompis som flyttat till Lund, som hon tidigare gått och dansat med. Påstod det att hon var lite blyg och så kanske. Det kanske hon var. Sade det att jag hållit på med datorer förut, men att jag sedan tjugofemårsåldern tog igen allt jag aldrig sade då. Att jag nu pratade för mycket snarare. Att min grej var att våga prata med folk, att det var därför jag var här. Att jag förra veckan då jag sett henne vid stolpen, att jag då hade vågat. Och nu stod jag här igen på sista veckan, att jag var fullärd nu. Hon hette Tina. Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Fast det hade jag frågat förra veckan. Men nu var det lite osäkert. Hon fick se om hon var trött efter jobbet eller inte. Hon kanske inte skulle komma. Det var således nu eller aldrig.
Gissade att hon var nitton år. Det var fel. Gissade på tjugo. Det var också fel. Hon sade sig vara trettiotre år. Jag bara stirrade. "Trettiotre?". Var tyst några sekunder, och lade till: "men folk tror du är yngre?" "Jo", sade hon. Sade att jag pratat med någon som var sexton, att jag inte förstod, att de lika väl kunde ha bytt ålder. Mörsade vidare: "Du är väl inte singel?". "Jo", svarade hon.
Det var den första bekräftade singeln på tio veckor. Nu var jag i jordgubbslandet med slåttermaskinen utan bromsar. "Vi kanske kan hitta på något någon gång", frågade jag. "Kanske", sade hon avvaktande. Det skulle ju inte hända bara sådär. Okej. Men framtiden var ännu inte skriven. Den skrevs just precis nu, så jag körde vidare. Tänkte inte ge upp bara sådär. "Jag kan adda dig på Facebook", sade jag, och lade till: "så kan du ju köra den att du har mycket på jobbet eller så". Hon sade sitt efternamn. Frågade var hon bodde. Hon bodde i Asarum, obetydligt avstånd härifrån. Sade att min bror brukade spela bangolf i Asarum. Hon tog sig till kursen med bil. Hon sade att hon sett mig gående. Nämnde det, att jag tänkte mig att hon lade märkte till saker, att hon höll uppsikt över grejer, hade koll. Att jag sett henne speja från stolpen. Sen sade jag att jag fått för mig att hon varit här med sin mamma. Det var hon inte, men hon nämnde att mamman hade peppat henne. Pausen var slut.
5+2-tjejen dök upp efter ett tag. Det första jag sade var: "Har du ett riktigt namn också?" Sandra hette hon. Hon var 32 år. Det var ju hon som jag egentligen skulle haft. Hon var jättebra. Ville mest få det på pränt så frågade om hon var singel, men det var hon inte. Lade till att jag tänkt mig det, att jag sett henne med någon. Hon sade att hon kunde dansa med mig ändå. Antar att hon menade på avslutningsfesten, för på kursen dansade man ju med alla oavsett. Sade att såna som hon gick åt snabbt. Att det var marknadsekonomi. Hon förstod inte först men när jag förtydligade förstod hon, och tackade. Jag sade att på avslutningsfesten fanns det ju även folk från andra kursen, och att den osynliga handen skulle se till att det var jämvikt. En obegriplig sägning. Sade att det var en ekonomisk sägning, att jag tänkt mig att hon jobbade med ekonomi, med tanke på hennes svarta skjorta. Hon sade att hon bara hade den på fest. Hon jobbade inom hemtjänsten, sade hon. Men hon hade faktiskt tänkt läsa vidare. Där ser man tänkte jag, jag hade inte varit helt ute och cyklat. Till förskollärare. Eller så hade jag det. "Ja, det är ju ett ganska vanligt yrke", sade jag. Majoriteten av alla nättjejer jag pratat med hade jobbat antingen som undersköterska eller förskollärare. Hennes namn fanns plötsligt inte i mitt minne, så frågade igen vad hon hette. "Sandra. Men du kan ju kalla mig 5+2", sade hon, och lade till: "det glömmer du aldrig". "Nä, det glömmer jag aldrig", sade jag och blickade i fjärran som sökande en högre mening. Var det Gud jag sökte kanske? Hon var ju inte singel; den enda detaljen som inte stämde i denna saga. Snipp snapp snut.
Louise dök upp. Hon var admin i Facebookgruppen. Officiellt visste jag inte att hon hette Louise. "Louise heter du", sade jag. "Henrik heter jag. Du är ju admin i Facebookgruppen, så alla känner dig, men du känner ingen. Lite som dendär: 'Alla känner apan, men apan känner ingen.'" Så nu visste jag att hon hette Louise. Så enkelt var det fixat. Frågade hur länge hon hade dansat. I tolv år hade hon dansat. Oj. Kommenterade att då måste hon vara en bit över trettio. Hon var tjugonio. Sade att det var jag också, men att jag inte dansat i tolv år. Jag hade dansat i tio veckar, log jag. Kursen var ju just så lång. Och här var jag. Frågade inte om hon var singel. Hon verkade som bakom en försvarsmur på något sätt. Deltagare i tandkrämsreklam. Det fanns en hård emalj inom henne, bakom tandläkarleendet.
Dansade även med hon som var master elite över allting. Tävlingsdansaren på 46 år, som dansat vem vet hur länge. Hon vars varande var fyllt av ansvar. Hon var kursens medvetande. Skulle ha koll på att allt gick rätt till, att låtarna stämde, att varje moment förevisades korrekt och på ett så bra sätt som möjligt. Hade dansat med henne tidigare veckor, men hon var så inne i sig själv. Hon kanske fick nåt flow av att dansa. Att om man pratade med henne så var det som att väcka en sömngångare. Och det fick man ju inte göra. Det hette inte "Tre steg tillbaka". Det hette: "Tre små steg". "Jaha, då har jag memorerat fel", sade jag. Att låta henne göra tre små steg. Vem trodde jag att jag var? Nu när jag dansade med kvinno-Jesus, och tilltalade henne dessutom. Som att prata med Ronald McDonald, Michelinmannen eller GB-gubben. En avatar. Jag hade krossat den heliga katedralens glas och lagt nyckeln till alltings ljus i min bakficka.
Dansen var slut och jag gick fram till Tina. Pang på bara. Frågade om hon skulle gå fortsättningskursen. Det skulle hon. Hon hade skrivit upp sig på några listor där borta. Tittade bort lite och sade att jag funderade på att också göra det...
Sen ba gick hon.
Kursen var slut.
Monica stod vid stolpen som vanligt. Hon tyckte sig känna igen några killar från nybörjarkursen, som alltså även gick fortsättningskursen. Hon undrade varför. Jag sade att om man bara gick kursen för att träffa folk så innehöll ju nybörjarkursen endast nya ansikten, medan man redan kände till alla i fortsättningskursen. Hade själv funderat på att gå båda kurserna.
Såg min pappa på dansgolvet. Han var där tillsammans med sin nya fru. Han såg stel ut. Var nog frun som dragit med honom. Verkade vara vanligt, att pojkvännen inte ville följa med, sade jag till Monica, vars pojkvän inte velat följa med, och så pekade jag i luften och sade att Alexandras pojkvän inte heller velat följa med. Fast Alexandra hade ju inte stått där vid stolpen på över fyra veckor. Föreslog skämtsamt att man borde ha en tyst minut för dom som hoppat av kursen. Denna sista gång var det inte nog med folk till en inner-ring. Det var färst hittills.
Foxtrot i början.
Fick ganska tidigt en smal historia, som jag sett ungefär en gång tidigare. Frågade om hon brukade vara i inner-ringen. Det brukade hon. Nämnde att hon nu utan inner-ring fick se vad det var för troll här ute i ytter-ringen. Emma hette hon, precis som hon från förra veckan, som inte dök upp idag. Såg inte My från förra veckan heller.
Fick några äldre och skred runt på golvet. Vänstersnurr. Högersnurr. Nervositeten från tidigare veckor var borta nu. Ingenting var längre omöjligt. Tänkte att jag signar upp på vad som helst för att få fortsätta. Det var värt det. Write me up, buttercup. Tänkte mig ha en kristallklar blick, som en putsad vindruta, då jag blickade ut i salen bland de dansande. Jag själv som en del av ett myller. Såg Vilda musen. Hon var jag klar med. Såg 5+2-tjejen. Hon var jag ju mer eller mindre klar med. Såg gentjejen, numera kallad rådjuret. Hon var jag inte klar med ännu. Jag visste att jag skulle våga idag. Det var som att plocka hallon. Tanken var som jordgubbar med mjölk.
Dansen bytte till bugg.
Den alldagliga från vecka sju dök upp. Hon visade sig heta Johanna. Hon hade inte längre på sig sin "Dream"-amulett, vilket jag kommenterade. Hon kanske hade slutat drömma, sade hon. Hennes hand skulle vara ovanför min hand efter att jag vänt ett varv, tyckte hon. Ingen annan verkade tänkt på det. Och så var det partnerbyte. Nu dansade jag med hon som Johanna umgicks med. De kanske var ihop. Men det var ju ett känsligt ämne. Frågade först om hon hette Mikaela, att det var namnet som kom upp i mitt huvud. Hon hette Ida. "Men vem är Mikaela?", undrade jag. "Är det någon här?", frågade hon. "Jag vet inte. Men nånstans finns det någon som heter Mikaela. Jag får gå runt och fråga på stan." Ida var kortare än Johanna. Fick för mig att hon lät som en av mina kusiner lät när jag var liten, men kommenterade inte det. Jag sade att jag hette Henrik. Hon sade att hon knappt kunde namnet på någon här. Jag sade att jag kunde namnet på Johanna. "Ni känner varandra?", undrade jag. "Ja, vi känner varandra", sade Ida. Sade något om att jag sett dem ihop ofta. Tänk att fråga om dom var ihop och så var dom inte det. Frågade inte det.
Pärlan dök upp. Hon sade att vi inte var vid en trappa nu. Fick leta i minnet. Just det, jag brukade stå på andra sidan salen, där det fanns trappsteg. Jag brukade skämta att hon brukade skada sig när hon dansade med mig, då hon vid minst två tillfällen stött emot andra dansare i buggen. Frågade om hon hette Mikaela. Moa hette hon. Kände igen det på något sätt. "Men du är inte så gammal?", frågade jag. "Nä, jag är sexton", sade Moa. Mina ögon spärrades upp: "Sexton?" sade jag förundrat, som att man talat om för mig att solljus och radiovågar var samma fenomen. Började prata om Idol, vilket var min enda erfarenhet av sextonåringar. I det sångtalangprogrammet kunde man ha överseende med vissa brister, om personen var sexton år. För det kunde finnas potential. Man kunde fortfarande lära sig. Det fanns liv och hopp. Men var man i min ålder, 29, så skulle allt sitta perfekt, annars kom man inte med. Det fanns inte tid till potential för en 29-åring i Idol. När det gick upp för mig att hon rent ålderstekniskt inte kunde ha sett så många säsonger av Idol, då började ögonmusklerna jobba igen. Kunde knappt ta in det. Som att man sagt mig att fjärilar lever en tid som larver som sen blir en puppa som sen blir en fjäril. Sexton år. Där befann hon sig. Sade att när jag var sexton så spelade jag Counter-Strike. "Vad gör en sextonåring idag?", undrade jag. Hon sade att hon läste. Frågade vad hon läste. "Science-fiction", sade hon. Det kom upp "Neuromancer" i huvudet men det var partnerbyte. Den hade jag läst när jag var, sjutton kanske. Sexton år. Måste varit minst tretton år sedan jag sist pratat med en sextonårig tjej, och då kan jag inte ha sagt särskilt mycket, ska sägas med emfas.
Det blev paus. Gick helt sonika fram till rådjuret: "Är det dom du är här med?", undrade jag, om några som stod i närheten. Nä, hon var här själv idag, sade hon. Rena bjudfikat. Det vara bara att springa uppför sommarängen, som att kasta bollar mot plåtburkar på tivolit. Hade skämtat om det med Monica, hur det var på avslutningsfesten, när man skulle bjuda upp. Om det var som på tivoli, att det var kö på vissa ställen. Att man kanske kunde köpa åkband och gå före. Hon sade att det nog var som en vanligt danskväll. Sade att jag aldrig varit på en danskväll. Men nu stod jag framför det ensamma rådjuret.
Frågade hur det kom sig att hon gick på dansen. Hon sade att en hund var sjuk nu, vilket gjorde att det nu fanns tid till det. Frågade om hon hade fler hundar. Det hade hon. Hon kanske tränade agility. Det gjorde hon. Hon hade dansat tidigare, men nu gick hon på kurs för att börja våga igen. Hon hade haft en kompis som flyttat till Lund, som hon tidigare gått och dansat med. Påstod det att hon var lite blyg och så kanske. Det kanske hon var. Sade det att jag hållit på med datorer förut, men att jag sedan tjugofemårsåldern tog igen allt jag aldrig sade då. Att jag nu pratade för mycket snarare. Att min grej var att våga prata med folk, att det var därför jag var här. Att jag förra veckan då jag sett henne vid stolpen, att jag då hade vågat. Och nu stod jag här igen på sista veckan, att jag var fullärd nu. Hon hette Tina. Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Fast det hade jag frågat förra veckan. Men nu var det lite osäkert. Hon fick se om hon var trött efter jobbet eller inte. Hon kanske inte skulle komma. Det var således nu eller aldrig.
Gissade att hon var nitton år. Det var fel. Gissade på tjugo. Det var också fel. Hon sade sig vara trettiotre år. Jag bara stirrade. "Trettiotre?". Var tyst några sekunder, och lade till: "men folk tror du är yngre?" "Jo", sade hon. Sade att jag pratat med någon som var sexton, att jag inte förstod, att de lika väl kunde ha bytt ålder. Mörsade vidare: "Du är väl inte singel?". "Jo", svarade hon.
Det var den första bekräftade singeln på tio veckor. Nu var jag i jordgubbslandet med slåttermaskinen utan bromsar. "Vi kanske kan hitta på något någon gång", frågade jag. "Kanske", sade hon avvaktande. Det skulle ju inte hända bara sådär. Okej. Men framtiden var ännu inte skriven. Den skrevs just precis nu, så jag körde vidare. Tänkte inte ge upp bara sådär. "Jag kan adda dig på Facebook", sade jag, och lade till: "så kan du ju köra den att du har mycket på jobbet eller så". Hon sade sitt efternamn. Frågade var hon bodde. Hon bodde i Asarum, obetydligt avstånd härifrån. Sade att min bror brukade spela bangolf i Asarum. Hon tog sig till kursen med bil. Hon sade att hon sett mig gående. Nämnde det, att jag tänkte mig att hon lade märkte till saker, att hon höll uppsikt över grejer, hade koll. Att jag sett henne speja från stolpen. Sen sade jag att jag fått för mig att hon varit här med sin mamma. Det var hon inte, men hon nämnde att mamman hade peppat henne. Pausen var slut.
5+2-tjejen dök upp efter ett tag. Det första jag sade var: "Har du ett riktigt namn också?" Sandra hette hon. Hon var 32 år. Det var ju hon som jag egentligen skulle haft. Hon var jättebra. Ville mest få det på pränt så frågade om hon var singel, men det var hon inte. Lade till att jag tänkt mig det, att jag sett henne med någon. Hon sade att hon kunde dansa med mig ändå. Antar att hon menade på avslutningsfesten, för på kursen dansade man ju med alla oavsett. Sade att såna som hon gick åt snabbt. Att det var marknadsekonomi. Hon förstod inte först men när jag förtydligade förstod hon, och tackade. Jag sade att på avslutningsfesten fanns det ju även folk från andra kursen, och att den osynliga handen skulle se till att det var jämvikt. En obegriplig sägning. Sade att det var en ekonomisk sägning, att jag tänkt mig att hon jobbade med ekonomi, med tanke på hennes svarta skjorta. Hon sade att hon bara hade den på fest. Hon jobbade inom hemtjänsten, sade hon. Men hon hade faktiskt tänkt läsa vidare. Där ser man tänkte jag, jag hade inte varit helt ute och cyklat. Till förskollärare. Eller så hade jag det. "Ja, det är ju ett ganska vanligt yrke", sade jag. Majoriteten av alla nättjejer jag pratat med hade jobbat antingen som undersköterska eller förskollärare. Hennes namn fanns plötsligt inte i mitt minne, så frågade igen vad hon hette. "Sandra. Men du kan ju kalla mig 5+2", sade hon, och lade till: "det glömmer du aldrig". "Nä, det glömmer jag aldrig", sade jag och blickade i fjärran som sökande en högre mening. Var det Gud jag sökte kanske? Hon var ju inte singel; den enda detaljen som inte stämde i denna saga. Snipp snapp snut.
Louise dök upp. Hon var admin i Facebookgruppen. Officiellt visste jag inte att hon hette Louise. "Louise heter du", sade jag. "Henrik heter jag. Du är ju admin i Facebookgruppen, så alla känner dig, men du känner ingen. Lite som dendär: 'Alla känner apan, men apan känner ingen.'" Så nu visste jag att hon hette Louise. Så enkelt var det fixat. Frågade hur länge hon hade dansat. I tolv år hade hon dansat. Oj. Kommenterade att då måste hon vara en bit över trettio. Hon var tjugonio. Sade att det var jag också, men att jag inte dansat i tolv år. Jag hade dansat i tio veckar, log jag. Kursen var ju just så lång. Och här var jag. Frågade inte om hon var singel. Hon verkade som bakom en försvarsmur på något sätt. Deltagare i tandkrämsreklam. Det fanns en hård emalj inom henne, bakom tandläkarleendet.
Dansade även med hon som var master elite över allting. Tävlingsdansaren på 46 år, som dansat vem vet hur länge. Hon vars varande var fyllt av ansvar. Hon var kursens medvetande. Skulle ha koll på att allt gick rätt till, att låtarna stämde, att varje moment förevisades korrekt och på ett så bra sätt som möjligt. Hade dansat med henne tidigare veckor, men hon var så inne i sig själv. Hon kanske fick nåt flow av att dansa. Att om man pratade med henne så var det som att väcka en sömngångare. Och det fick man ju inte göra. Det hette inte "Tre steg tillbaka". Det hette: "Tre små steg". "Jaha, då har jag memorerat fel", sade jag. Att låta henne göra tre små steg. Vem trodde jag att jag var? Nu när jag dansade med kvinno-Jesus, och tilltalade henne dessutom. Som att prata med Ronald McDonald, Michelinmannen eller GB-gubben. En avatar. Jag hade krossat den heliga katedralens glas och lagt nyckeln till alltings ljus i min bakficka.
Dansen var slut och jag gick fram till Tina. Pang på bara. Frågade om hon skulle gå fortsättningskursen. Det skulle hon. Hon hade skrivit upp sig på några listor där borta. Tittade bort lite och sade att jag funderade på att också göra det...
Sen ba gick hon.
Kursen var slut.
Fågel i isen
Drömde idag att jag i en fotbollsmatch stod utanför de båda lagen. Jag fick inte vara med. Jag skulle väl sättas på plats, av lagets starke män. Det var nog gymnasiet igen, som spökade i mig.
I Alex Schulmans "Bränn alla mina brev" (2018) väver han samman tre tidsaxlar: 1932, 1988 och nutid. Boken behandlade hans morfars frus otrohet med Olof Lagercrantz, sommaren 1932. I nutiden sökte Schulman efter roten till sin vrede, och fann den i arkiven efter morfadern Sven Stolpe. Kanske fanns roten till min osäkerhet i gymnasiet?
När Tommy Berggren på 1960-talet blev kallad till Stockholm och Kungliga Dramatiska Teatern av teaterchefen Karl Ragnar Gierow, sade dom unga på Dramaten att Bergren borde återvända hem, då det var omöjlighet att komma in på Dramaten utan att ha genomgått Dramatens elevskola. Om en anställning skulle komma på fråga så skulle Berggren få statera som flaggbärare i någon Shakespeareuppsättning. De skulle väl sätta honom på plats, av Dramatenspökena.
Schulman läste i Olof Lagercrantz dagbok vad Lagercrantz debutroman skulle handla om. Schulman ville kunna meddela Lagercrantz att debuten skulle dröja ytterligare tre år, och att den inte skulle handla om en dödsdömd man, som dagboken sade, utan istället vara en diktsamling. Mest uppmärksamhet skulle ges till en dikt som handlade om en fågel som frusit fast i isen. Jag sökte i arkiven och fann, i Bonniers litterära magasin från 1943, i en recension av Lagercrantz tredje diktsamling, dikten Schulman kanske syftade på:
"
Genom den klara
isens skiva
lyser blått
anden, vars vänstra
vinge sårats
av ett skott.
"
Recensionen var undertecknad: KARL RAGNAR GIEROW.
Gierow var på 1960-talet, vid Berggren möte med honom som teaterchef på Dramaten, även Svenska Akademiens ständige sekreterare. Berggren fick veta att flaggor, det skulle han inte få tid att bära. Istället skulle han spela dom stora rollerna. Visst uppseende skulle förstås väckas hos skådespelarkollegorna, men det skulle Berggren inte fästa så stor vikt vid, tyckte Gierow.
Trots att jag inte hade något lag gjorde jag mål. I drömmen. Jag ledde med 1-0-0.
Momentum. Anastasia hade jag träffat på lördagen (se 2019-11-17). Vecka 9 av 10 av danskursen hade varit på söndagen (se 2019-11-18). Hade frågat två om de var singlar. Det hade de inte varit. Men jag hade vågat fråga. Hade fått syn på rådjuret som spejade vid stolpen. Hade gått fram. På måndagen hade jag gått fram till en okänd tjej på biblioteket (se 2019-11-19). Och på torsdagen hade jag pratat med Vilda musen (se 2019-11-21) på biblioteket.
Jag hade momentum. Jag hade kallat det så, när jag bowlade med min bror igår. Enligt honom var det mina nästbästa 5 serier någonsin. Rörelsemängd. Det var fysik. Rörelse gånger vikt. Nya inre hål på bältet. Tror det var bältet som sträckt ut sig. Fäste inte så stor vikt vid vikt, men kontrollväga mig till 58 kilo, samma som i april.
Våren var förbi. På stan idag var det kalt som i ett ökenlandskap, och kallt som långt bortom ett ökenlandskap. I radion hördes att Paul McCartney släppt en ny singel: "Home Tonight". Han levde alltså i all välmåga, som jag sagt till Anastasia.
Danskursens sista tillfälle var idag. Sen var avslutningsfesten den 29 november. Rådjuret i strålkastarens sken. Varför stod hon där? Varför sprang hon inte? Fick låta rådjuret löpa, inte snöa in. Hålla mig i rörelse, dricka glöd. Tänkte spana in kursdeltagarna från timmen före. Komma lite tidigare idag. Se om de släppt några nya singlar. Innan momentumet släppte. Innan jag frös fast i gymnasieisen igen.
I Alex Schulmans "Bränn alla mina brev" (2018) väver han samman tre tidsaxlar: 1932, 1988 och nutid. Boken behandlade hans morfars frus otrohet med Olof Lagercrantz, sommaren 1932. I nutiden sökte Schulman efter roten till sin vrede, och fann den i arkiven efter morfadern Sven Stolpe. Kanske fanns roten till min osäkerhet i gymnasiet?
När Tommy Berggren på 1960-talet blev kallad till Stockholm och Kungliga Dramatiska Teatern av teaterchefen Karl Ragnar Gierow, sade dom unga på Dramaten att Bergren borde återvända hem, då det var omöjlighet att komma in på Dramaten utan att ha genomgått Dramatens elevskola. Om en anställning skulle komma på fråga så skulle Berggren få statera som flaggbärare i någon Shakespeareuppsättning. De skulle väl sätta honom på plats, av Dramatenspökena.
Schulman läste i Olof Lagercrantz dagbok vad Lagercrantz debutroman skulle handla om. Schulman ville kunna meddela Lagercrantz att debuten skulle dröja ytterligare tre år, och att den inte skulle handla om en dödsdömd man, som dagboken sade, utan istället vara en diktsamling. Mest uppmärksamhet skulle ges till en dikt som handlade om en fågel som frusit fast i isen. Jag sökte i arkiven och fann, i Bonniers litterära magasin från 1943, i en recension av Lagercrantz tredje diktsamling, dikten Schulman kanske syftade på:
"
Genom den klara
isens skiva
lyser blått
anden, vars vänstra
vinge sårats
av ett skott.
"
Recensionen var undertecknad: KARL RAGNAR GIEROW.
Gierow var på 1960-talet, vid Berggren möte med honom som teaterchef på Dramaten, även Svenska Akademiens ständige sekreterare. Berggren fick veta att flaggor, det skulle han inte få tid att bära. Istället skulle han spela dom stora rollerna. Visst uppseende skulle förstås väckas hos skådespelarkollegorna, men det skulle Berggren inte fästa så stor vikt vid, tyckte Gierow.
Trots att jag inte hade något lag gjorde jag mål. I drömmen. Jag ledde med 1-0-0.
Momentum. Anastasia hade jag träffat på lördagen (se 2019-11-17). Vecka 9 av 10 av danskursen hade varit på söndagen (se 2019-11-18). Hade frågat två om de var singlar. Det hade de inte varit. Men jag hade vågat fråga. Hade fått syn på rådjuret som spejade vid stolpen. Hade gått fram. På måndagen hade jag gått fram till en okänd tjej på biblioteket (se 2019-11-19). Och på torsdagen hade jag pratat med Vilda musen (se 2019-11-21) på biblioteket.
Jag hade momentum. Jag hade kallat det så, när jag bowlade med min bror igår. Enligt honom var det mina nästbästa 5 serier någonsin. Rörelsemängd. Det var fysik. Rörelse gånger vikt. Nya inre hål på bältet. Tror det var bältet som sträckt ut sig. Fäste inte så stor vikt vid vikt, men kontrollväga mig till 58 kilo, samma som i april.
Våren var förbi. På stan idag var det kalt som i ett ökenlandskap, och kallt som långt bortom ett ökenlandskap. I radion hördes att Paul McCartney släppt en ny singel: "Home Tonight". Han levde alltså i all välmåga, som jag sagt till Anastasia.
Danskursens sista tillfälle var idag. Sen var avslutningsfesten den 29 november. Rådjuret i strålkastarens sken. Varför stod hon där? Varför sprang hon inte? Fick låta rådjuret löpa, inte snöa in. Hålla mig i rörelse, dricka glöd. Tänkte spana in kursdeltagarna från timmen före. Komma lite tidigare idag. Se om de släppt några nya singlar. Innan momentumet släppte. Innan jag frös fast i gymnasieisen igen.
torsdag 21 november 2019
Vilda musen
För en månad sedan hade jag sett Vilda musen från danskursen på biblioteket, halvt genom en bokhylla, om det nu var hon. Satt kvar och läste. Det var säkert någon annan. Hon satt bortom synhåll. Det kanske var folk där. Och så vidare. Hade fegat ur.
Förra veckan hade jag suttit i en hörnfåtölj och kanske läst i Flugfällan när hon dök upp. Hade tittat ner i boken. Hon satte sig en bit bort med sin laptop. Hon kanske studerade något, hade någon uppgift. Dumt att störa. Och så vidare. Hade fegat ur igen.
I förrgår såg jag henne på stan. Hon såg mig också och vi hälsade kort.
Igår satt jag i fåtöljen igen och hon dök upp. Nu hejade vi båda och tänkte kanske att: "värst vad vi ses ofta". Sen var det inte mer med det. Men vi hade erkänt varandras existens.
Idag såg jag henne sitta bakom glaset redan när jag var i rulltrappan på väg att kliva in på bibblan. Hon hade en grön tröja. Hon var ju dock inte singel, hade jag fått för mig i varje fall. Och hon var kanske uppemot fyrtio år (se 2019-11-11), även om hon på håll såg ut som 17. Men det spelade ingen roll. Detta var att betrakta som ett rutinuppdrag.
Det vara bara hon där, vad jag kunde se från rulltrappan. Letade fram Alex Schulmans "Bränn alla mina brev" som jag påbörjat dagen före. Stod och tittade på en plansch och övervägde om jag skulle gå till fåtöljen eller sätta mig på annat ställe. När hon sedan gick förbi för att lämna biblioteket, skulle inte det vara konstigt då, att jag satt på ett annat ställe? På en hård stol. Jag "brukade" ju sitta i fåtöljen. Hon kanske skulle tro att... sen lät jag alla såna tankar falla till marken som drönare med slut på batterikraft. Gick runt hörnet med boken i hand.
Hon kan ha tittat upp och hälsat, men nu tittade hon åter ner mot bordet. Fåtöljen visade sig vara upptagen av en gråskäggstubbad man som satt och läste. En bikaraktär. Hon hade laptopen och kollegieblock och papper och jacka och diverse på bordet där hon satt. Eftersom fåtöljen var upptagen kunde jag inte fega ur och bara gå förbi. "Vad studerar du?", frågade jag. Hon tittade upp.
Det var inte som att jag störde, snarare som jag räddat henne. Hon hade suttit här hela dagen sade hon och var slut i hjärnan nu. Hon läste till specialpedagog och höll på med en uppgift som gick ut på att sammanfatta en vetenskaplig artikel. Hon betonade "vetenskaplig" på samma sätt som man kan tänkas betona "ekologisk", som ett slags förstklassigt prefix. Här var det inte tal om en vanlig simpel "artikel", minsann.
Jag såg text på laptopskärmen. "Får man läsa lite?", undrade jag. Det var fritt fram bara go for it cowboy, sade hon inte, men hennes sätt var lite så. Full gas. Läste på skärmen kort men tog upp sedan upp pappret där uppgiftsartikeln fanns utskriven och började stirra. Informationen gick inte in. Istället funderade jag på hur länge jag kunde stå tyst bredvid henne utan att det skulle bli awkward. Hon kanske ville vara ifred? Sprutade mentalt myggmedel över tankarna.
Massvis av ord och rader var markerade med gul tuschpenna. "Qualitative analysis" var markerat. I marginalen stod att läsa i blyertsskrift: "kvalitativ analys". Frågade om det var hennes markeringar. Det var det. Hon hade läst artikeln tretton gånger, sade hon. Frågade vad kvalitativ analys innebar. Hon sade att det inte byggde på siffror, och jag mindes min egen högskoletid. Sade att jag också gått på högskola, att jag mindes detdär med att kvalitativt var mer "svammel". Hon kan ha skrattat. Kanske som försvar. Hon undrade vad jag läst. Sade att jag läst "Civilingenjör i spel- och programvaruteknik", men övergick till att säga "programmering", men att ingen brukade veta vad det var, att det inte kändes så meningsfullt att säga. Frågade om hon visste vad det var. Hon sade att det numer var på kursplanen. Hon hade läst till lärare för "jättelänge sedan", men nu börjat läsa igen. Nu när hon hade familj och hela den biten. Reagerade knappt, för hade ändå inte tänkt mig att hon var singel.
En annan gul understrykning: "interpretation of the aspects of the three dimensions". "aspects" nämndes tre meningar i rad. Sade att det påminde om en doktorsavhandling från en av mina föreläsare på högskolan, där varje stycke refererade till föregående och nästa stycke, och kanske även till sig själv. Något slags avancerat snömos, att det var lite "Kejsarens nya kläder" över såntdär. Att ingen vågade säga att det var obegripligt, för att inte själva verka obildade. Frågade vad artikeln handlade om, om hon kunde berätta det i en (1) mening. Hon sade att artikelförfattarna gjort en jätteliten studie och att det krävdes mer forskning. Det var något med speciallärarsamtal, någon studie kring det. Frågade om vilka de tre dimensionerna var. Hon började scrolla på sin laptop: "Vänta här ska vi se". Det var tre ord: rådfrågning, reflektion och samverkan. Eller något sådant. Och vad innebar det? (frågade jag inte; fick tagga ner lite). Sade lite löst att det påminde om en bok jag tittat i igår, där någon läst en massa böcker inom ett visst ämne och sammanfattat varje bok för sig (men missat helheten, vad det hela gick ut på) (det inom parentes sade jag inte, heller).
Hade sagt tidigare att själv behövde jag minst åtta timmar på mig innan jag kunde börja påbörja en sådan uppgift som hon satt med, att jag inte hade kunnat komma till biblioteket och sitta här med uppgiften på det sätt hon gjorde. Hon sade att hon läste på halvtid, och jobbade på halvtid, och så hade hon ju familjen. "Det kanske är de tre dimensionerna?", sade jag. Hade även sagt att hon ju dansade, vilket såhär i efterhand hade gjort det hela till någon slags fyrdimensionell rumtidshistoria.
Stod kvar och läste i pappret. Läste inledningen. Studiegenomförarna hade använt två metoder av typ "Lindbergs metod" och "Johanssons metod". Mindes att just ja, man använde alltid andras metoder, "så att man slapp tänka själv". Hon kan ha skrattat igen. Förmodligen som försvar. Frågade om hon tyckte utbildningen var intressant. Det tyckte hon. Det var jätteintressant. Hon hade börjat "nu i höst", sade hon.
Räckte henne pappret. Hon skulle nog gå snart. Frågade vad hon hette. "Hanna". Räckte fram min hand: "Henrik". Visade upp boken jag hade. Hon sade att hon läst en bit i den, men sen glömt bort den. Jag sade att i den var det mer tydligt vad det handlade om, att den var ganska bra, att jag nog skulle läsa ut den nu om jag hann.
Gick bort till platsen där jag inledningsvis tänkt kapitulationssitta. Tittade i boken, men mötet tog de närmaste minuter i mentalt anspråk. Det bubblade upp en rad: "Hennes ögon var väl egentligen stilla, men under ytan brusade de på samma sätt som när vatten precis ska börja koka." Skrev ner den i telefonen. Den kunde jag säkert använda i blogginlägget. Det skulle tydligen bli ett sådant, annars hade jag ju fått raden i onödan?
Nu hade jag vågat Vilda musen också. Jag var inne på den kvalitativa banan. Bortom siffrorna. Inom programmering måste allt ha ett syfte - inget sker där av en slump. Slumpen markeras där av prefixet "pseudo-" för att markera att den är illusorisk. Men här bland ens handlingar kanske den fanns, den gäckande fria viljan. Bortom skrankorna. Handling exception: memory out of bounds.
Förra veckan hade jag suttit i en hörnfåtölj och kanske läst i Flugfällan när hon dök upp. Hade tittat ner i boken. Hon satte sig en bit bort med sin laptop. Hon kanske studerade något, hade någon uppgift. Dumt att störa. Och så vidare. Hade fegat ur igen.
I förrgår såg jag henne på stan. Hon såg mig också och vi hälsade kort.
Igår satt jag i fåtöljen igen och hon dök upp. Nu hejade vi båda och tänkte kanske att: "värst vad vi ses ofta". Sen var det inte mer med det. Men vi hade erkänt varandras existens.
Idag såg jag henne sitta bakom glaset redan när jag var i rulltrappan på väg att kliva in på bibblan. Hon hade en grön tröja. Hon var ju dock inte singel, hade jag fått för mig i varje fall. Och hon var kanske uppemot fyrtio år (se 2019-11-11), även om hon på håll såg ut som 17. Men det spelade ingen roll. Detta var att betrakta som ett rutinuppdrag.
Det vara bara hon där, vad jag kunde se från rulltrappan. Letade fram Alex Schulmans "Bränn alla mina brev" som jag påbörjat dagen före. Stod och tittade på en plansch och övervägde om jag skulle gå till fåtöljen eller sätta mig på annat ställe. När hon sedan gick förbi för att lämna biblioteket, skulle inte det vara konstigt då, att jag satt på ett annat ställe? På en hård stol. Jag "brukade" ju sitta i fåtöljen. Hon kanske skulle tro att... sen lät jag alla såna tankar falla till marken som drönare med slut på batterikraft. Gick runt hörnet med boken i hand.
Hon kan ha tittat upp och hälsat, men nu tittade hon åter ner mot bordet. Fåtöljen visade sig vara upptagen av en gråskäggstubbad man som satt och läste. En bikaraktär. Hon hade laptopen och kollegieblock och papper och jacka och diverse på bordet där hon satt. Eftersom fåtöljen var upptagen kunde jag inte fega ur och bara gå förbi. "Vad studerar du?", frågade jag. Hon tittade upp.
Det var inte som att jag störde, snarare som jag räddat henne. Hon hade suttit här hela dagen sade hon och var slut i hjärnan nu. Hon läste till specialpedagog och höll på med en uppgift som gick ut på att sammanfatta en vetenskaplig artikel. Hon betonade "vetenskaplig" på samma sätt som man kan tänkas betona "ekologisk", som ett slags förstklassigt prefix. Här var det inte tal om en vanlig simpel "artikel", minsann.
Jag såg text på laptopskärmen. "Får man läsa lite?", undrade jag. Det var fritt fram bara go for it cowboy, sade hon inte, men hennes sätt var lite så. Full gas. Läste på skärmen kort men tog upp sedan upp pappret där uppgiftsartikeln fanns utskriven och började stirra. Informationen gick inte in. Istället funderade jag på hur länge jag kunde stå tyst bredvid henne utan att det skulle bli awkward. Hon kanske ville vara ifred? Sprutade mentalt myggmedel över tankarna.
Massvis av ord och rader var markerade med gul tuschpenna. "Qualitative analysis" var markerat. I marginalen stod att läsa i blyertsskrift: "kvalitativ analys". Frågade om det var hennes markeringar. Det var det. Hon hade läst artikeln tretton gånger, sade hon. Frågade vad kvalitativ analys innebar. Hon sade att det inte byggde på siffror, och jag mindes min egen högskoletid. Sade att jag också gått på högskola, att jag mindes detdär med att kvalitativt var mer "svammel". Hon kan ha skrattat. Kanske som försvar. Hon undrade vad jag läst. Sade att jag läst "Civilingenjör i spel- och programvaruteknik", men övergick till att säga "programmering", men att ingen brukade veta vad det var, att det inte kändes så meningsfullt att säga. Frågade om hon visste vad det var. Hon sade att det numer var på kursplanen. Hon hade läst till lärare för "jättelänge sedan", men nu börjat läsa igen. Nu när hon hade familj och hela den biten. Reagerade knappt, för hade ändå inte tänkt mig att hon var singel.
En annan gul understrykning: "interpretation of the aspects of the three dimensions". "aspects" nämndes tre meningar i rad. Sade att det påminde om en doktorsavhandling från en av mina föreläsare på högskolan, där varje stycke refererade till föregående och nästa stycke, och kanske även till sig själv. Något slags avancerat snömos, att det var lite "Kejsarens nya kläder" över såntdär. Att ingen vågade säga att det var obegripligt, för att inte själva verka obildade. Frågade vad artikeln handlade om, om hon kunde berätta det i en (1) mening. Hon sade att artikelförfattarna gjort en jätteliten studie och att det krävdes mer forskning. Det var något med speciallärarsamtal, någon studie kring det. Frågade om vilka de tre dimensionerna var. Hon började scrolla på sin laptop: "Vänta här ska vi se". Det var tre ord: rådfrågning, reflektion och samverkan. Eller något sådant. Och vad innebar det? (frågade jag inte; fick tagga ner lite). Sade lite löst att det påminde om en bok jag tittat i igår, där någon läst en massa böcker inom ett visst ämne och sammanfattat varje bok för sig (men missat helheten, vad det hela gick ut på) (det inom parentes sade jag inte, heller).
Hade sagt tidigare att själv behövde jag minst åtta timmar på mig innan jag kunde börja påbörja en sådan uppgift som hon satt med, att jag inte hade kunnat komma till biblioteket och sitta här med uppgiften på det sätt hon gjorde. Hon sade att hon läste på halvtid, och jobbade på halvtid, och så hade hon ju familjen. "Det kanske är de tre dimensionerna?", sade jag. Hade även sagt att hon ju dansade, vilket såhär i efterhand hade gjort det hela till någon slags fyrdimensionell rumtidshistoria.
Stod kvar och läste i pappret. Läste inledningen. Studiegenomförarna hade använt två metoder av typ "Lindbergs metod" och "Johanssons metod". Mindes att just ja, man använde alltid andras metoder, "så att man slapp tänka själv". Hon kan ha skrattat igen. Förmodligen som försvar. Frågade om hon tyckte utbildningen var intressant. Det tyckte hon. Det var jätteintressant. Hon hade börjat "nu i höst", sade hon.
Räckte henne pappret. Hon skulle nog gå snart. Frågade vad hon hette. "Hanna". Räckte fram min hand: "Henrik". Visade upp boken jag hade. Hon sade att hon läst en bit i den, men sen glömt bort den. Jag sade att i den var det mer tydligt vad det handlade om, att den var ganska bra, att jag nog skulle läsa ut den nu om jag hann.
Gick bort till platsen där jag inledningsvis tänkt kapitulationssitta. Tittade i boken, men mötet tog de närmaste minuter i mentalt anspråk. Det bubblade upp en rad: "Hennes ögon var väl egentligen stilla, men under ytan brusade de på samma sätt som när vatten precis ska börja koka." Skrev ner den i telefonen. Den kunde jag säkert använda i blogginlägget. Det skulle tydligen bli ett sådant, annars hade jag ju fått raden i onödan?
Nu hade jag vågat Vilda musen också. Jag var inne på den kvalitativa banan. Bortom siffrorna. Inom programmering måste allt ha ett syfte - inget sker där av en slump. Slumpen markeras där av prefixet "pseudo-" för att markera att den är illusorisk. Men här bland ens handlingar kanske den fanns, den gäckande fria viljan. Bortom skrankorna. Handling exception: memory out of bounds.
tisdag 19 november 2019
Maskiningenjören som spelade piano
"Ibland är man bara så jävla ensam". Var hade jag hört den raden? Hade sträcklyssnat på Lars Winnerbäcks senaste album (Eldtuppen, 2019) ett antal gånger de senaste veckorna, samtidigt som jag sysslat med annat, men tyckte inte att någon av låtarna "fastnat på mig" (som Thåström sjunger i "Fanfanfan", 2005). Men ensam-raden ekade i mitt huvud när jag vaknade.
Igår hade jag fått syn på en tjej på biblioteket. Jag hade stått och ögnat i Richard Dawkins "Kampen mot illusionerna" (2015). Läste första kapitlet på stående fot. Det stod att om man inte uppskattade utvikande anekdoter hade man valt fel bok. Jag hade nog valt fel bok. Tommy Berggrens biografi, och Bergmans, var redan fulla av anekdoter. Och Dawkins skall väl komma med insikter, inte anekdoter? Hade gått en vända på gågatan och spanat, men återvänt till biblioteket istället för att vända hemåt, och på återbesöket, nu på första planet, fått syn på Dawkins bok i en av hyllorna. Tjejen gled förbi bakom min rygg. Kanske hade jag ögon i nacken?
Hon svängde runt bokhyllan på andra sidan och gick till entrédisken. Hon verkade aktivt söka efter en bok. Tjejer som aktivt sökte efter böcker, det kanske var något? Hörde entrédiskspersonen säga att boken fanns en våning upp. Så jag gick i förväg upp och väntade. Men tjejen dök inte upp, så jag återvände ner efter någon minut eller två. Hon stod kvar i entrédisken. Stod utanför och fingrade på telefonen, för att någorlunda smälta in. Såg henne beträda rulltrappan i ögonvrån. Åkte upp jag också när hon var utom synhåll. Hon gick mot barnavdelningen. Det var nog fel. Gick in där jag också. Hade aldrig varit där. "Ursäkta mig", sade jag. Hon vände sig om.
"Vad söker du efter för bok?", frågade jag. Hon kanske trodde jag jobbade där, för hon verkade öppen och förklarade att hon sökte efter en bok om piano. Jag sade att detta var barnavdelningen, men att det fanns en annan avdelning en bit bort, där den kanske fanns. "Men jag vet inte", sade jag. "Du kanske har rätt", sade hon funderande. Hon sade att det kändes lite som att hon gått fel. Sade att jag tidigare idag, på andra avdelningen sett, och att det varit lite gulligt, ett ensamt barn som frågat en bibliotekarie efter en pianobok till sin mamma. Och att jag sett en "Så lär du dig noter"-bok där förra veckan. Det måste vara dit hon skulle. Hon fick följa mig (ombytta roller).
Visade henne hörnet där jag sett allt utspela sig och sade att här slutade spåren. Frågade om pianot och boken. Hon sade att hon varit i Belgien och på en flygplats där sett ett piano där alla fick få fram och spela (scenen med golvpianot ur filmen "Big" (1988) dök upp i mitt huvud, men jag lyssnade vidare, ville inte avbryta). Där i Belgien hade hon sett en tjej gå fram och spela på pianot och känt att: "Detdär vill jag också göra". Hon hade bestämt att hon för sin första lön skulle köpa ett keyboard. Hon hade tagit studenten i juni, sade hon. Hon hade varit toastmaster på en kompis bröllop och även där sett någon spela piano, så nu var det dags att lära sig. Det var därför hon var här nu. Hon böjde sig ner bland hyllorna.
Hon hade läst maskinteknik. Jag sade, med händerna vilande på mina knän i en framåtböjd position, att jag hade kunnat läsa det, men att jag istället läst till "Civilingenjör i spel- och programvaruteknik". "Här på BTH?", frågade hon. "Ja, i Karlskrona", sade jag, "2009-2014". Jag sade: "Får man ens...", och så halvviskade jag: "...prata på bibliotek?" Hon jobbade på Avalon, som konsult. Jag sade att jag inte jobbade, att jag brukade gå till biblioteket. Att jag bodde hos min bror, som betalade hyran. "Ja, det är ju bra om man kan göra så", försökte hon på huk efter att ha upprepat: "Du jobbar inte?" Nä, jag jobbade inte. Det hade mest blivit "Shallow" (2018), med Lady Gaga, sade hon, men nu ville hon lära sig mer. Sjöng lite på den: "In the Sha-ha-ha-ha-low. I'm in the shallow now." Nämnde "A Star is Born" (2018). Hon hittade boken hon sökte: "100 lätta låtar piano/keyboard".
"Hur lånar man dom nu?", sade jag. Sade att jag aldrig brukade låna något, men att jag hade kvar mitt lånekort från mellanstadiet. Hade det i plånboken. Tog fram och visade. "Ett sånt hade jag också", sade hon. "Är du också från Karlshamn?", frågade jag. Det var hon. Hon hade sagt att hon tog studenten 2014. "Hur gammal är du?", frågade jag. "Jag är nittiosexa", sade hon, och fortsatte: "23". "Tjugotre?", upprepade jag förvånat. Jag fortsatte: "Ja nu vet du ju hur gammal jag är eftersom jag sade att jag läste på högskolan till 2014". Hon gissade med den ledningen på 28/29 och jag var ju 29. Det var något med hennes överläpp. Kanske hade hon injicerat gift i den men att det misslyckats. Ögonen glimmade. Frågade vad hon skulle göra nu. Hon skulle till gymmet. "Så hur bor du?", frågade jag. "Just nu bor jag med min sambo". Tilt. Mitt huvud tilt:ades, som ett flipperspel. Ny kula lades i loppet. "...i en trea", hörde jag henne fortsätta på den nya kulan.
"Hur träffades ni?", undrade jag. Hon sade att de gått i samma klass i gymnasiet. Frågade vad hon hette. "Julia", sade hon. "Henrik heter jag". Det visste hon redan för det såg hon på lånekortet, sade hon. Jag sade: "Ja jag tänkte det när jag tog fram det och såg att mitt namn stod där, att, nu är jag fast". Sen sade jag något om att hennes ex kanske jobbade med lönnmord och att han nu visste vem jag var. Hon hade sagt att man kunde ha nån kod när man lånade och vi kom in på Kinas massövervakning. "Vet man egentligen hur utbrett det är?", sade hon. Jag fortsatte med att nä, det visste man ju inte. Vi visste ju bara vad som stod i tidningarna. Nämnde att Kungliga biblioteket hade skannat in massa tidningar från 1800-talet och där kunde man läsa hur den tiden människor såg på "primitiva folk". Givetvis var det samma sak idag, att dom som inte tillhörde ens egen grupp, var "dom konstiga". Att man lägger folk i mentala lådor. "Han på biblioteket, vi vet ju hur han här. Och hon maskiningenjören som spelade piano, henne vet man ju hur hon är". Hon sade att det var intressant att prata om sånthär. Att det alltid var bättre att lära känna personen ifråga.
Hon skulle bege sig. Hade tyckt hon sade "jobbet", när hon sa "gymmet". Kanske något med överläppen som spökade. Hon sade att det var bekvämt med flextid på jobbet. Klockan var före 17:00. Jag stäckte fram min hand. Hon sade att det var trevligt att mötas, att "vi kanske ses igen", och så lade hon till: "Henrik". Var ovan vid att höra mitt namn uttalas. Påminde mig om när jag gick i skolan. "Detsamma... Julia", sade jag när hon gick ut genom de larmade bågarna efter utlåningen.
Stod kvar en stund. Sen gick jag hemåt. Gick förbi Isabella från högstadiet. Hon tog upp sin telefon och låtsades inte se mig. Hade sett henne för några dagar sedan, då hon varit i samma galleria, med en dubbelsitsig barnvagn och pappan till barnen (får man förmoda). Hon var ju inte alls lika öppen som denhär Julia. Fast hon var ändå inte singel, Julia. Fanns det några singlar kvar, ens?
Väl hemma kollade jag upp att det fanns två Julia födda 1996 i Karlshamn, varav en bodde ett stenkast från biblioteket, ihop med en kille född 1995. Det måste ju vara "den" Julia. Addade henne på Facebook. Vi kanske kunde hitta på något alla tre en dag. Jag kanske kunde komma dit en dag. Baka bröd. Vad visste jag. Men så skulle det ju inte bli. Tiden gjorde fantasierna till grus. Hon besvarade inte min vänförfrågan. Och varför skulle hon?
Hade pratat med Anastasia i telefon på morgonen före biblioteksbesöket jag här beskrivit. Hon skulle till denhär killen hon berättat om (se 2019-11-17). Hon ville inte längre slösa sina kontantkortspengar i samtal med mig. Det fick bli ett kort samtal idag. Men vi kunde ju vara vänner, tyckte hon. Jag kunde ju ringa om jag ville berätta något, tyckte hon. Jag sade att vi ju kunde ses igen när hon var klar med dendär killen, som hon inte påstod det vara något seriöst med. Nu skulle hon kanske inte till utlandet längre. På grund av "ekonomin". Det borde hon väl tänkt på innan? (sade jag inte). Hon sade att man väl inte kunde ha någon som "nummer 2" (angående mitt förslag). Samtalet var över efter 4 minuter och 40 sekunder.
Och när jag vaknade idag, dagen efter ovanstående, så ekade inledningsraden i huvudet, där flipperkulan nu väntade på nya uppskjut.
"Det är inte lätt när man inte kan inse sina fel. Jag är som en boll I ett flipperspel" (Eloise, Arvingarna, 1993)
Igår hade jag fått syn på en tjej på biblioteket. Jag hade stått och ögnat i Richard Dawkins "Kampen mot illusionerna" (2015). Läste första kapitlet på stående fot. Det stod att om man inte uppskattade utvikande anekdoter hade man valt fel bok. Jag hade nog valt fel bok. Tommy Berggrens biografi, och Bergmans, var redan fulla av anekdoter. Och Dawkins skall väl komma med insikter, inte anekdoter? Hade gått en vända på gågatan och spanat, men återvänt till biblioteket istället för att vända hemåt, och på återbesöket, nu på första planet, fått syn på Dawkins bok i en av hyllorna. Tjejen gled förbi bakom min rygg. Kanske hade jag ögon i nacken?
Hon svängde runt bokhyllan på andra sidan och gick till entrédisken. Hon verkade aktivt söka efter en bok. Tjejer som aktivt sökte efter böcker, det kanske var något? Hörde entrédiskspersonen säga att boken fanns en våning upp. Så jag gick i förväg upp och väntade. Men tjejen dök inte upp, så jag återvände ner efter någon minut eller två. Hon stod kvar i entrédisken. Stod utanför och fingrade på telefonen, för att någorlunda smälta in. Såg henne beträda rulltrappan i ögonvrån. Åkte upp jag också när hon var utom synhåll. Hon gick mot barnavdelningen. Det var nog fel. Gick in där jag också. Hade aldrig varit där. "Ursäkta mig", sade jag. Hon vände sig om.
"Vad söker du efter för bok?", frågade jag. Hon kanske trodde jag jobbade där, för hon verkade öppen och förklarade att hon sökte efter en bok om piano. Jag sade att detta var barnavdelningen, men att det fanns en annan avdelning en bit bort, där den kanske fanns. "Men jag vet inte", sade jag. "Du kanske har rätt", sade hon funderande. Hon sade att det kändes lite som att hon gått fel. Sade att jag tidigare idag, på andra avdelningen sett, och att det varit lite gulligt, ett ensamt barn som frågat en bibliotekarie efter en pianobok till sin mamma. Och att jag sett en "Så lär du dig noter"-bok där förra veckan. Det måste vara dit hon skulle. Hon fick följa mig (ombytta roller).
Visade henne hörnet där jag sett allt utspela sig och sade att här slutade spåren. Frågade om pianot och boken. Hon sade att hon varit i Belgien och på en flygplats där sett ett piano där alla fick få fram och spela (scenen med golvpianot ur filmen "Big" (1988) dök upp i mitt huvud, men jag lyssnade vidare, ville inte avbryta). Där i Belgien hade hon sett en tjej gå fram och spela på pianot och känt att: "Detdär vill jag också göra". Hon hade bestämt att hon för sin första lön skulle köpa ett keyboard. Hon hade tagit studenten i juni, sade hon. Hon hade varit toastmaster på en kompis bröllop och även där sett någon spela piano, så nu var det dags att lära sig. Det var därför hon var här nu. Hon böjde sig ner bland hyllorna.
Hon hade läst maskinteknik. Jag sade, med händerna vilande på mina knän i en framåtböjd position, att jag hade kunnat läsa det, men att jag istället läst till "Civilingenjör i spel- och programvaruteknik". "Här på BTH?", frågade hon. "Ja, i Karlskrona", sade jag, "2009-2014". Jag sade: "Får man ens...", och så halvviskade jag: "...prata på bibliotek?" Hon jobbade på Avalon, som konsult. Jag sade att jag inte jobbade, att jag brukade gå till biblioteket. Att jag bodde hos min bror, som betalade hyran. "Ja, det är ju bra om man kan göra så", försökte hon på huk efter att ha upprepat: "Du jobbar inte?" Nä, jag jobbade inte. Det hade mest blivit "Shallow" (2018), med Lady Gaga, sade hon, men nu ville hon lära sig mer. Sjöng lite på den: "In the Sha-ha-ha-ha-low. I'm in the shallow now." Nämnde "A Star is Born" (2018). Hon hittade boken hon sökte: "100 lätta låtar piano/keyboard".
"Hur lånar man dom nu?", sade jag. Sade att jag aldrig brukade låna något, men att jag hade kvar mitt lånekort från mellanstadiet. Hade det i plånboken. Tog fram och visade. "Ett sånt hade jag också", sade hon. "Är du också från Karlshamn?", frågade jag. Det var hon. Hon hade sagt att hon tog studenten 2014. "Hur gammal är du?", frågade jag. "Jag är nittiosexa", sade hon, och fortsatte: "23". "Tjugotre?", upprepade jag förvånat. Jag fortsatte: "Ja nu vet du ju hur gammal jag är eftersom jag sade att jag läste på högskolan till 2014". Hon gissade med den ledningen på 28/29 och jag var ju 29. Det var något med hennes överläpp. Kanske hade hon injicerat gift i den men att det misslyckats. Ögonen glimmade. Frågade vad hon skulle göra nu. Hon skulle till gymmet. "Så hur bor du?", frågade jag. "Just nu bor jag med min sambo". Tilt. Mitt huvud tilt:ades, som ett flipperspel. Ny kula lades i loppet. "...i en trea", hörde jag henne fortsätta på den nya kulan.
"Hur träffades ni?", undrade jag. Hon sade att de gått i samma klass i gymnasiet. Frågade vad hon hette. "Julia", sade hon. "Henrik heter jag". Det visste hon redan för det såg hon på lånekortet, sade hon. Jag sade: "Ja jag tänkte det när jag tog fram det och såg att mitt namn stod där, att, nu är jag fast". Sen sade jag något om att hennes ex kanske jobbade med lönnmord och att han nu visste vem jag var. Hon hade sagt att man kunde ha nån kod när man lånade och vi kom in på Kinas massövervakning. "Vet man egentligen hur utbrett det är?", sade hon. Jag fortsatte med att nä, det visste man ju inte. Vi visste ju bara vad som stod i tidningarna. Nämnde att Kungliga biblioteket hade skannat in massa tidningar från 1800-talet och där kunde man läsa hur den tiden människor såg på "primitiva folk". Givetvis var det samma sak idag, att dom som inte tillhörde ens egen grupp, var "dom konstiga". Att man lägger folk i mentala lådor. "Han på biblioteket, vi vet ju hur han här. Och hon maskiningenjören som spelade piano, henne vet man ju hur hon är". Hon sade att det var intressant att prata om sånthär. Att det alltid var bättre att lära känna personen ifråga.
Hon skulle bege sig. Hade tyckt hon sade "jobbet", när hon sa "gymmet". Kanske något med överläppen som spökade. Hon sade att det var bekvämt med flextid på jobbet. Klockan var före 17:00. Jag stäckte fram min hand. Hon sade att det var trevligt att mötas, att "vi kanske ses igen", och så lade hon till: "Henrik". Var ovan vid att höra mitt namn uttalas. Påminde mig om när jag gick i skolan. "Detsamma... Julia", sade jag när hon gick ut genom de larmade bågarna efter utlåningen.
Stod kvar en stund. Sen gick jag hemåt. Gick förbi Isabella från högstadiet. Hon tog upp sin telefon och låtsades inte se mig. Hade sett henne för några dagar sedan, då hon varit i samma galleria, med en dubbelsitsig barnvagn och pappan till barnen (får man förmoda). Hon var ju inte alls lika öppen som denhär Julia. Fast hon var ändå inte singel, Julia. Fanns det några singlar kvar, ens?
Väl hemma kollade jag upp att det fanns två Julia födda 1996 i Karlshamn, varav en bodde ett stenkast från biblioteket, ihop med en kille född 1995. Det måste ju vara "den" Julia. Addade henne på Facebook. Vi kanske kunde hitta på något alla tre en dag. Jag kanske kunde komma dit en dag. Baka bröd. Vad visste jag. Men så skulle det ju inte bli. Tiden gjorde fantasierna till grus. Hon besvarade inte min vänförfrågan. Och varför skulle hon?
Hade pratat med Anastasia i telefon på morgonen före biblioteksbesöket jag här beskrivit. Hon skulle till denhär killen hon berättat om (se 2019-11-17). Hon ville inte längre slösa sina kontantkortspengar i samtal med mig. Det fick bli ett kort samtal idag. Men vi kunde ju vara vänner, tyckte hon. Jag kunde ju ringa om jag ville berätta något, tyckte hon. Jag sade att vi ju kunde ses igen när hon var klar med dendär killen, som hon inte påstod det vara något seriöst med. Nu skulle hon kanske inte till utlandet längre. På grund av "ekonomin". Det borde hon väl tänkt på innan? (sade jag inte). Hon sade att man väl inte kunde ha någon som "nummer 2" (angående mitt förslag). Samtalet var över efter 4 minuter och 40 sekunder.
Och när jag vaknade idag, dagen efter ovanstående, så ekade inledningsraden i huvudet, där flipperkulan nu väntade på nya uppskjut.
"Det är inte lätt när man inte kan inse sina fel. Jag är som en boll I ett flipperspel" (Eloise, Arvingarna, 1993)
söndag 17 november 2019
Danskursen, vecka 9 av 10 - Mansalliansen
Stod bakom Monica vid stolpen. En tjej stod snett bakom bredvid henne och blockerade framfarten. Tänkte att hon skulle vända sig om, Monica, men hon gjorde aldrig det. Tänkte att jag skulle knacka henne på ryggen, men jag gjorde aldrig det, heller. När dansen drog igång efter 5 minuter blev det ett mellanrum och jag hejade på Monica och vi gick ner på dansgolvet. Första dansen var foxtrot som vanligt. Det gick upp för mig nu. Hon kunde inte dansa. Hon hade tränat på stegen hemma, sade hon. Hennes son hade kunnat stegen. Hennes son? "Hur gammal är han?", frågade jag. "Fyra", sade hon. Jag nämnde att han kanske skulle komma att bli ett dansämne när han växte upp. Hennes son.
Hade lite oflyt med vilka jag fick först. Men så dök 5+2-tjejen upp. På bild hade hon inte varit något speciellt, men live glimmade hon som ett prisma i solsken. Det var som att hålla i ett kokande såpbubblerör. Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. "Ska inte du det?", sade hon på ett sätt som om det handlade om organdonation. "Jag vet inte", sade jag. Berodde ju på om det fanns några singlar i min ålder där. Men det sade jag inte. Hon var helt klart intressant. Var hon singel? Det var ont om tid; det var bara denna och nästa gång kvar. Före dansen startade såg jag henne stå vid två skalliga pratande män. Det bådade inte gott. I pausen senare letade jag upp henne med blicken. Samma skallige pratman mötte henne och klappade henne på ryggen. Vände bort blicken.
Vänstersnurrsinstruktören från förra veckan dök upp, och sade att jag kunde den nu, vänstersnurren. Det var inte så svårt, så länge danspartnern tog rätt steg, vilket var mer undantag än regel. Dansade även med någon femtioplussare som jag sett jogga när jag gått mina promenader under sommaren 2018 till våren 2019, då jag ej brukade gå till biblioteket utan istället en runda runt kvarteret: 3 kilometer. Då kunde hon komma springande, lite som en maskin. Hon var byggd som, och sprang ungefär som, en duracellkanin. När hon tog tag om min axel kändes det först som att hon skulle krossa mig som en pantburk vid pantning, men hon lättade greppet. Nån ny grej var att man kunde gunga tillbaka på samma steg och sen byta riktning, om det var folk ivägen. Övade på det med en sann tant, sjuttiofemplus.
Sen hade jag någon i min ålder med uggleaura, lång och med glasögon. Kan ha sett henne förut, men hon har ändå inte fastnat, trots att hon var lång, och i min ålder ungefär. Det kanske var något jag skulle undersöka närmare? Kom på det nu när jag satt och skrev detta. Hmm. Jag nämnde för henne att instruktörerna ju hade sina tåspetsar mot varandra, även när de var tätt tryckta mot varandra, men hur skulle det gå till? Testade det och det blev knä mot knä då. Hon visste inte heller. Sen glömde jag bort henne, tyvärr, tills jag skrev detta. Kanske hade 5+2-tjejen dykt upp direkt efter och sugit upp mitt fokus, på samma sätt som en pappersnäsduk suger åt sig såpbubblevatten. Man kunde polera speglar med hennes glans. Fem plus två. Det var allt jag behövde säga, så mindes hon mig. Jag hade kunnat bli kär i henne på en eftermiddag. Men vad spelade det för roll, om hon redan var tagen. Synd på så rara ärtor. Hade nog skämtat om dansfängelse och indragen danslicens och massa annat jox, angående om man fick ta högerfoten fort i foxtrot efter en bakgungning. Att skämta med henne, det kändes så naturligt på något sätt. Så självklart. Som en hand i en handske eller en smörkniv i en smörask. Eller som en ryggklapp.
Bugginstruktören tog över. Inga instruktioner på de första danserna. Sade till de jag mötte att jag glömt högersnurren. "3 steg tillbaka" satt bättre. Det dök upp någon jag halvt kände igen. Det kanske var hon jag antecknade mentalt förra veckan. "Brukar du ha glasögon?", frågade jag. "Ja", sade hon. Sen var det snabbt partnerbyte. Minns inte vilka fler jag dansade med kort före pausen. Men pausen minns jag.
Första avfärdades 5+2-tjejen, som tidigare nämnts. Nu var det hon, numera utan glasögon, som jag spanade efter bland folket i lokalen. Men hon verkade inte vara där. Vad konstigt. Visste ju att vissa gick ut i pausen. Jag gick ut och kollade. Tyckte mig se 5+2-tjejen stå i nån killgrupp och prata. Vände snabbt in. Män hade jag undvikit hittills. Samtidigt som jag gick in kom antagonisten från vecka 5 (se 2019-10-20). "Tackar", sade han när jag gav dörren. Ställde mig vid stolpen som vanligt. Han stod en bit bakom såg jag när jag vände mig om. Jag insåg att vi var på samma uppdrag här. Han var också själv. Ensamma män på danskurs. Krävs ingen Sherlock Holmes-vägledningsförmåga för att leda i bevis vad dessa typer är ute efter. Fantiserade på hemvägen sedan att jag skulle allierat mig med honom, ungefär såhär: "Är du singel? Ja, jag är inte gay eller så, men visst är du singel?" Han skulle svara att han var det. Sen skulle jag framlägga en plan. Vi skulle dela upp hälften var och fråga runt vilka som var singlar, så skulle vi bli hälften så bortgjorda som om vi behövt fråga alla själva. Det hände sig nämligen, på slutet, att jag kanske gjorde bort mig.
Före bortgörandet, innan pausen var slut, så såg jag henne: Gentjejen från de tidigare veckorna. Hon den blyga som jag trott varit här med sin mamma. Hon stod borta vid en annan stolpe och spejade, precis som jag. Våra ögon möttes och båda tittade bort. Men jag var deus ex machina nu. Jag försökte titta mer. Försökte le lite på något sätt, men det gick inte så bra. Det gick en lång minut. Vände mig och såg antagonisten i ögonvrån. Tjejen stod orörlig och ensam kvar vid stolpen och såg blyg ut. Jag tänkte att nu gör jag det bara. Så gick jag fram. Det var kanske 5 meter. "Är det roligt?", sade jag. Hon förstod inte. "Är det kul med dansen?", förtydligade jag. Hon tyckte det var roligt med dansen. Jag sade att hon verkade vara en som likt mig stod i hörnet och såg på. Hon sade att hon var där med en kompis och dennes partner, men annars hade hon ingen att prata med. Sade att jag också var här själv. Så frågade jag om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. Hon skulle dit. Sen började dansen. Hann inte fråga vad hon hette, eller om hon var singel. Men jag tänkte det sen att hon ju var singel; man såg det på henne. Eller så fanns det en kille som frågat chans på henne och hon hade sagt ja, men att han var ute och festade med sina kompisar och sådär. Det syntes att hon inte hittat någon "på riktigt" ännu. Intalade jag mig. Jag kanske var för gammal, men ändå. Hon skulle på avslutningsfesten. Hmm. Dansen drog igång, som jag redan skrivit.
Nu var det bugg igen. I högtalarna hördes Robert Gustafsson sjunga en svensk text till en amerikansk låt som jag kände igen. Det var säkert hans band Rolandz. Men vad var det för låt? Fick upp originaltexten i huvudet när jag hörde melodin: "and a cat, named Frank-en-stein". Det var ju, hmm, Sam Cooke var det. Sade det till hon jag dansade med, som ändå var för gammal. Sam Cooke. Men vad hette låten? Saturday Night? Nä? Another Saturday Night. Just det. Min danspartner sade att hon bara kände igen låtarna men inte mindes vad dom hette. Sen var det nån slags cover på Blueberry Hill, där det sjöngs: "I've found my thrill", om och om igen, men inget "on Blueberry Hill". Nån slags dansbandssampling? När jag fick duracellkaninen igen var det något regn som hördes. Jag sade: "Detta var ingen låt; detta var ett väder". Hon sade att det var "Babylon". "Babylon, jaha", sade jag, och tillade: "den har jag aldrig hört". "Det är Boney M", sade hon. "Jaha, det var länge sedan", sade jag. Var nog mer att jag inte var inne på disco. Men så var det en dansbandscover, visade det sig sedan.
En ny grej introducerades. Det var en slags väntesnurr. Man skulle lyfta sin arm och så skulle följaren ta ett mångtaligt antal korta steg framför föraren före snurren genomfördes. Felicia och Vilda musen betades av i snabb takt. Fick även Pärlan, som ju var fjärilslätt och skir. Före pausen hade hon drösat in i någon när vi buggat. Inget allvarlig. "Klarade du dig?", hade jag sagt. Det hade hon gjort. Men jag har för mig att det hänt någon annan vecka, just med henne också. Konstigt. Noterade det när hon återkom, att hon klarat sig helskinnad ett varv, att det bara var här det var fara på färde. Fick även det jag tidigare trott var gentjejens mamma (men det kanske var den äldre kompisen?). Hon nämnde att vissa rödtröjor följde med en bit när tjejerna gick de korta stegen. Att jag kunde prova det om jag ville. Som ett litet easter egg typ. Några vändor senare introducerades den grejen officiellt. Och dansen var nästan slut.
Hon som numer saknade glasögon, hon jag inte lyckades finna i pausen, stod nu framför mig. Det var ett bra pratläge i denna sekvens i och med grundsteg-grundsteg och att tjejen sedan gick långsamt framför en. "Vad heter du?", frågade jag. "Emma", sade hon. "Henrik heter jag." Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. "Är du singel?", frågade jag. "Nja", sade hon. Jag fyllde i: "It's complicated". Hon sade att hon var van att säga ja (på singelfrågan). Frågade hur länge de hade träffats. "En månad", sade hon. "Jaha. Så du var inte singel när du började danskursen", tänkte jag högt, och sade: "träffade du honom här?". "Nä", sade hon. Jag babblade vidare: "Ja nä det är ju lite mer spännande när det är lite förbjudet, när man inte vet var man har varandra och sådär". Något sådant sade jag. Kanske var dumt sagt. Men det var sagt. När dansen var slut hade hon av en slump kommit precis efter mig och vi råkade gå jämsides. Hon tittade i sin telefon och skyndade på stegen. Kanske var dumt sagt. Tänkte jag. Eller så var det en överanalys som vanligt (se igår). Men nu gick jag händelserna i förväg.
Efter Emma hann jag fråga ut ännu en tjej. En tjej som jag förra veckan tyckt påmint om den nya kocken i "Vår tid är nu" (som jag glömt notera i text på grund av telefonsamtalet med Rubanks-Rebecka). Nu tyckte jag hon påminde om tjejen i Lost. Evangeline Lillys karaktär. Katie, kom jag på att jag menade, på vägen hem sedan. Sade det till henne, att jag förra varvet tyckte hon påminde om någon i Lost, och lade till: "Men det kanske du får höra ofta?" "Nä", sade hon. Frågade om hon sett Lost. "Eller du kanske inte är så gammal?", sade jag. Hon såg ut som 20 ungefär. "Nä, 25", sade hon, och fortsatte: "så jag var liten när det gick". Jag körde vidare: "Hur gammal tror du jag är?", sade jag. "26", gissade hon. Jag log. "29. Men tack ändå. 26, det får bli min nya ålder från och med nu." "Vad heter du?", frågade jag. "My", sade hon. "Henrik heter jag". Tiden var knapp. "Ska du gå på avslutningsfesten?", frågade jag. "Ja", sade hon. "Är du från Karlshamn?", frågade hon. "Ja", svarade jag. Det var precis partnerbyte nu. "Är du singel?", frågade jag, likt någon som stod ute ensam i regnet när det åskade och regnade och man borde gå in. "Nej", sade hon. Detta var ett oväder, Babylon. Jag försökte överkompensera: "Jaha, ja. My. Men vad trevligt." Sen var det partnerbyte och jag såg henne aldrig mer.
Dansen tog slut precis före jag skulle få gentjejen för andra varvet, så jag fick inte reda på hennes namn.
Gick hem i milt väder. Avslutningsfesten. Hmm. Gentjejen och hon den långa kanske? Var det värt det? 150 kronor? Skulle jag ens våga bjuda upp någon? Inte om de satt i grupp. Eller skulle jag bryta även den spärren. Var det kanske dags? Skulle det gå? När jag väl hade börjat prata var det inga problem. Problemet var det att gå fram. Hade lyckats med gentjejen idag. För hon stod helt ensam. Men hade misslyckats med Monica i början, när det stod en tjej precis invid henne. Så det var inga problem att jag inte kände människan; det var omgivningen som skrämde mig. Deras tankar och blickar. Och öron. De hörde. Och de visste. Vad visste dom? Vad var jag rädd för? Om jag kunde koppla bort det kanske jag kunde bli helt fri, eller i varje fall mindre hämmad. Nu idag vågade jag ju fråga om singelskap i varje fall. I grevens tid. Sista danskursveckan nästa vecka.
Hade lite oflyt med vilka jag fick först. Men så dök 5+2-tjejen upp. På bild hade hon inte varit något speciellt, men live glimmade hon som ett prisma i solsken. Det var som att hålla i ett kokande såpbubblerör. Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. "Ska inte du det?", sade hon på ett sätt som om det handlade om organdonation. "Jag vet inte", sade jag. Berodde ju på om det fanns några singlar i min ålder där. Men det sade jag inte. Hon var helt klart intressant. Var hon singel? Det var ont om tid; det var bara denna och nästa gång kvar. Före dansen startade såg jag henne stå vid två skalliga pratande män. Det bådade inte gott. I pausen senare letade jag upp henne med blicken. Samma skallige pratman mötte henne och klappade henne på ryggen. Vände bort blicken.
Vänstersnurrsinstruktören från förra veckan dök upp, och sade att jag kunde den nu, vänstersnurren. Det var inte så svårt, så länge danspartnern tog rätt steg, vilket var mer undantag än regel. Dansade även med någon femtioplussare som jag sett jogga när jag gått mina promenader under sommaren 2018 till våren 2019, då jag ej brukade gå till biblioteket utan istället en runda runt kvarteret: 3 kilometer. Då kunde hon komma springande, lite som en maskin. Hon var byggd som, och sprang ungefär som, en duracellkanin. När hon tog tag om min axel kändes det först som att hon skulle krossa mig som en pantburk vid pantning, men hon lättade greppet. Nån ny grej var att man kunde gunga tillbaka på samma steg och sen byta riktning, om det var folk ivägen. Övade på det med en sann tant, sjuttiofemplus.
Sen hade jag någon i min ålder med uggleaura, lång och med glasögon. Kan ha sett henne förut, men hon har ändå inte fastnat, trots att hon var lång, och i min ålder ungefär. Det kanske var något jag skulle undersöka närmare? Kom på det nu när jag satt och skrev detta. Hmm. Jag nämnde för henne att instruktörerna ju hade sina tåspetsar mot varandra, även när de var tätt tryckta mot varandra, men hur skulle det gå till? Testade det och det blev knä mot knä då. Hon visste inte heller. Sen glömde jag bort henne, tyvärr, tills jag skrev detta. Kanske hade 5+2-tjejen dykt upp direkt efter och sugit upp mitt fokus, på samma sätt som en pappersnäsduk suger åt sig såpbubblevatten. Man kunde polera speglar med hennes glans. Fem plus två. Det var allt jag behövde säga, så mindes hon mig. Jag hade kunnat bli kär i henne på en eftermiddag. Men vad spelade det för roll, om hon redan var tagen. Synd på så rara ärtor. Hade nog skämtat om dansfängelse och indragen danslicens och massa annat jox, angående om man fick ta högerfoten fort i foxtrot efter en bakgungning. Att skämta med henne, det kändes så naturligt på något sätt. Så självklart. Som en hand i en handske eller en smörkniv i en smörask. Eller som en ryggklapp.
Bugginstruktören tog över. Inga instruktioner på de första danserna. Sade till de jag mötte att jag glömt högersnurren. "3 steg tillbaka" satt bättre. Det dök upp någon jag halvt kände igen. Det kanske var hon jag antecknade mentalt förra veckan. "Brukar du ha glasögon?", frågade jag. "Ja", sade hon. Sen var det snabbt partnerbyte. Minns inte vilka fler jag dansade med kort före pausen. Men pausen minns jag.
Första avfärdades 5+2-tjejen, som tidigare nämnts. Nu var det hon, numera utan glasögon, som jag spanade efter bland folket i lokalen. Men hon verkade inte vara där. Vad konstigt. Visste ju att vissa gick ut i pausen. Jag gick ut och kollade. Tyckte mig se 5+2-tjejen stå i nån killgrupp och prata. Vände snabbt in. Män hade jag undvikit hittills. Samtidigt som jag gick in kom antagonisten från vecka 5 (se 2019-10-20). "Tackar", sade han när jag gav dörren. Ställde mig vid stolpen som vanligt. Han stod en bit bakom såg jag när jag vände mig om. Jag insåg att vi var på samma uppdrag här. Han var också själv. Ensamma män på danskurs. Krävs ingen Sherlock Holmes-vägledningsförmåga för att leda i bevis vad dessa typer är ute efter. Fantiserade på hemvägen sedan att jag skulle allierat mig med honom, ungefär såhär: "Är du singel? Ja, jag är inte gay eller så, men visst är du singel?" Han skulle svara att han var det. Sen skulle jag framlägga en plan. Vi skulle dela upp hälften var och fråga runt vilka som var singlar, så skulle vi bli hälften så bortgjorda som om vi behövt fråga alla själva. Det hände sig nämligen, på slutet, att jag kanske gjorde bort mig.
Före bortgörandet, innan pausen var slut, så såg jag henne: Gentjejen från de tidigare veckorna. Hon den blyga som jag trott varit här med sin mamma. Hon stod borta vid en annan stolpe och spejade, precis som jag. Våra ögon möttes och båda tittade bort. Men jag var deus ex machina nu. Jag försökte titta mer. Försökte le lite på något sätt, men det gick inte så bra. Det gick en lång minut. Vände mig och såg antagonisten i ögonvrån. Tjejen stod orörlig och ensam kvar vid stolpen och såg blyg ut. Jag tänkte att nu gör jag det bara. Så gick jag fram. Det var kanske 5 meter. "Är det roligt?", sade jag. Hon förstod inte. "Är det kul med dansen?", förtydligade jag. Hon tyckte det var roligt med dansen. Jag sade att hon verkade vara en som likt mig stod i hörnet och såg på. Hon sade att hon var där med en kompis och dennes partner, men annars hade hon ingen att prata med. Sade att jag också var här själv. Så frågade jag om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. Hon skulle dit. Sen började dansen. Hann inte fråga vad hon hette, eller om hon var singel. Men jag tänkte det sen att hon ju var singel; man såg det på henne. Eller så fanns det en kille som frågat chans på henne och hon hade sagt ja, men att han var ute och festade med sina kompisar och sådär. Det syntes att hon inte hittat någon "på riktigt" ännu. Intalade jag mig. Jag kanske var för gammal, men ändå. Hon skulle på avslutningsfesten. Hmm. Dansen drog igång, som jag redan skrivit.
Nu var det bugg igen. I högtalarna hördes Robert Gustafsson sjunga en svensk text till en amerikansk låt som jag kände igen. Det var säkert hans band Rolandz. Men vad var det för låt? Fick upp originaltexten i huvudet när jag hörde melodin: "and a cat, named Frank-en-stein". Det var ju, hmm, Sam Cooke var det. Sade det till hon jag dansade med, som ändå var för gammal. Sam Cooke. Men vad hette låten? Saturday Night? Nä? Another Saturday Night. Just det. Min danspartner sade att hon bara kände igen låtarna men inte mindes vad dom hette. Sen var det nån slags cover på Blueberry Hill, där det sjöngs: "I've found my thrill", om och om igen, men inget "on Blueberry Hill". Nån slags dansbandssampling? När jag fick duracellkaninen igen var det något regn som hördes. Jag sade: "Detta var ingen låt; detta var ett väder". Hon sade att det var "Babylon". "Babylon, jaha", sade jag, och tillade: "den har jag aldrig hört". "Det är Boney M", sade hon. "Jaha, det var länge sedan", sade jag. Var nog mer att jag inte var inne på disco. Men så var det en dansbandscover, visade det sig sedan.
En ny grej introducerades. Det var en slags väntesnurr. Man skulle lyfta sin arm och så skulle följaren ta ett mångtaligt antal korta steg framför föraren före snurren genomfördes. Felicia och Vilda musen betades av i snabb takt. Fick även Pärlan, som ju var fjärilslätt och skir. Före pausen hade hon drösat in i någon när vi buggat. Inget allvarlig. "Klarade du dig?", hade jag sagt. Det hade hon gjort. Men jag har för mig att det hänt någon annan vecka, just med henne också. Konstigt. Noterade det när hon återkom, att hon klarat sig helskinnad ett varv, att det bara var här det var fara på färde. Fick även det jag tidigare trott var gentjejens mamma (men det kanske var den äldre kompisen?). Hon nämnde att vissa rödtröjor följde med en bit när tjejerna gick de korta stegen. Att jag kunde prova det om jag ville. Som ett litet easter egg typ. Några vändor senare introducerades den grejen officiellt. Och dansen var nästan slut.
Hon som numer saknade glasögon, hon jag inte lyckades finna i pausen, stod nu framför mig. Det var ett bra pratläge i denna sekvens i och med grundsteg-grundsteg och att tjejen sedan gick långsamt framför en. "Vad heter du?", frågade jag. "Emma", sade hon. "Henrik heter jag." Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. "Är du singel?", frågade jag. "Nja", sade hon. Jag fyllde i: "It's complicated". Hon sade att hon var van att säga ja (på singelfrågan). Frågade hur länge de hade träffats. "En månad", sade hon. "Jaha. Så du var inte singel när du började danskursen", tänkte jag högt, och sade: "träffade du honom här?". "Nä", sade hon. Jag babblade vidare: "Ja nä det är ju lite mer spännande när det är lite förbjudet, när man inte vet var man har varandra och sådär". Något sådant sade jag. Kanske var dumt sagt. Men det var sagt. När dansen var slut hade hon av en slump kommit precis efter mig och vi råkade gå jämsides. Hon tittade i sin telefon och skyndade på stegen. Kanske var dumt sagt. Tänkte jag. Eller så var det en överanalys som vanligt (se igår). Men nu gick jag händelserna i förväg.
Efter Emma hann jag fråga ut ännu en tjej. En tjej som jag förra veckan tyckt påmint om den nya kocken i "Vår tid är nu" (som jag glömt notera i text på grund av telefonsamtalet med Rubanks-Rebecka). Nu tyckte jag hon påminde om tjejen i Lost. Evangeline Lillys karaktär. Katie, kom jag på att jag menade, på vägen hem sedan. Sade det till henne, att jag förra varvet tyckte hon påminde om någon i Lost, och lade till: "Men det kanske du får höra ofta?" "Nä", sade hon. Frågade om hon sett Lost. "Eller du kanske inte är så gammal?", sade jag. Hon såg ut som 20 ungefär. "Nä, 25", sade hon, och fortsatte: "så jag var liten när det gick". Jag körde vidare: "Hur gammal tror du jag är?", sade jag. "26", gissade hon. Jag log. "29. Men tack ändå. 26, det får bli min nya ålder från och med nu." "Vad heter du?", frågade jag. "My", sade hon. "Henrik heter jag". Tiden var knapp. "Ska du gå på avslutningsfesten?", frågade jag. "Ja", sade hon. "Är du från Karlshamn?", frågade hon. "Ja", svarade jag. Det var precis partnerbyte nu. "Är du singel?", frågade jag, likt någon som stod ute ensam i regnet när det åskade och regnade och man borde gå in. "Nej", sade hon. Detta var ett oväder, Babylon. Jag försökte överkompensera: "Jaha, ja. My. Men vad trevligt." Sen var det partnerbyte och jag såg henne aldrig mer.
Dansen tog slut precis före jag skulle få gentjejen för andra varvet, så jag fick inte reda på hennes namn.
Gick hem i milt väder. Avslutningsfesten. Hmm. Gentjejen och hon den långa kanske? Var det värt det? 150 kronor? Skulle jag ens våga bjuda upp någon? Inte om de satt i grupp. Eller skulle jag bryta även den spärren. Var det kanske dags? Skulle det gå? När jag väl hade börjat prata var det inga problem. Problemet var det att gå fram. Hade lyckats med gentjejen idag. För hon stod helt ensam. Men hade misslyckats med Monica i början, när det stod en tjej precis invid henne. Så det var inga problem att jag inte kände människan; det var omgivningen som skrämde mig. Deras tankar och blickar. Och öron. De hörde. Och de visste. Vad visste dom? Vad var jag rädd för? Om jag kunde koppla bort det kanske jag kunde bli helt fri, eller i varje fall mindre hämmad. Nu idag vågade jag ju fråga om singelskap i varje fall. I grevens tid. Sista danskursveckan nästa vecka.
måndag 11 november 2019
Danskursen, vecka 8 av 10 - Gammelskiftet och Rubanks-Rebecka Rebusdotter
Monica var glasögonbeklädd denna vecka (se förra veckan). Hon kändes familjär nu 8 veckor in i kursen. Nya intryck blev inte lika vassa. Man kände igen de flesta. Monica jobbade när avslutningsfesten skulle äga rum, den 29 november, på Black Friday. Det räknades nog med ett visst bortfall, för båda kursernas (grundkursen jag gick, och fortsättningskursen som gick timmen före) deltagare skulle inte få plats i lokalen. Monica sade att hon varit på ett julbord med sin sambos jobb i samma lokal. Då hade Barbados varit där. För mig var det en ö. Tiden hade gått och vattnet runnit kring det ordet.
Blev en mindre inner-ring än vanligt, för folk hade droppat av då veckorna plussats på. Intog den yttre ringen med Monica. Hon kände inte att hon fick till stegen i foxtrot. Fick sen piff- eller puff-tjejen med rödtröja. Hon kunde dansen väl. Hon kanske var som ett höstlöv, för fjäderliknelsen är tagen av tidigare veckors inlägg. Frågade hur länge hon hållit på. Tre år, hade hon dansat. Hur gammal kunde hon vara, 22? Det var längsta dansen hittills, och hon var nog prickfri. Började bli självmedveten av flytet. Såg mig omkring i salen, mot de höstmörkiga stora fönsterglasen som verkade som speglar i en spegelsal. Lyckades i reflektionen få en skymt av mitt huvud, men mer kunde jag inte se för allt dansfolk, annat än ett liten flimmer av en gestalt som gled förbi liksom beslöjad framför mig, eller vem det nu var som skymtade där i dunkelrutan.
Foxtrotens 6-stegiga vänstersnurr introducerades. Det tredje steget var rakt bakåt för mannen, och framåt för kvinnan. I text betyder detta ingenting, men väl på golvet var det som att ratta en bil med fötterna(undra hur länge den liknelsen håller). Hade inledningsvis svårt med det tredje steget, men insåg sen att det krävdes av kvinnan att ta ett steg framåt på sitt tredje steg, för att det skulle ske en uppvändning på steg fyra, fem och sex. Detta instruerades mycket riktigt vid nästa byte. Sen blev jag lite mentalinstruktör och sade "Ett, två, fram, tre, fyr, fem, sex", för att få med mig danspartnern i tredje steget. Så det gick till slut. Min gamla träslöjdslärare Håkan hade av en annan instruktör kallats in för att se om hon lärde ut rätt. Det sista var en parentes. En annan parentes var att hon jag inte kunde placera förra veckan, kanske hade jobbat på badhuset. Det var en badhusaura över henne, kanske för att hon varit där när jag varit där på skoltiden, och hon skulle säga reglerna i badhuset inför den ansamlade sittande skolklassen.
Fokus skiftade till bugg. Två nya grejer introducerades. Den första var att mannen stod stilla och kvinnan cirklade runt i tryck-drag-tryck-drag-takten. Fick Pärlan under en sådan övning. Hon sade att hon inte ville bryta av min hand. Jag sade att det var lugnt - jag hade ju två händer. En i reserv.
Den andra nya grejen innebar att mannen vände sig ett helt varv på samma tid det tog att genomföra ett tryck-drag. Fick gentjejen vid den introduktionen. Hon var blyg. Nästan ovan att sådant finns, för jag var ju alltid den blyga på den tiden sådant räknades. Hon hade en barnflickeaura. Såg henne senare i pausen stå och tindra vid två barn tillhörande en ung Lovis-mamma. Vändningen var gjord i en handvändning, i någon slags bokstavlig mening.
Paus. Monica stod vid Zetterbergaren likt förra veckan. Lutade mig mot en stolpe och försökte se mottaglig ut. En tant på 65 plus kom fram. Hon hade färgat håret mörkbrunt så hon kunde tas för 55. Hon tipsade om onsdagsdanserna, som jag sett i Facebookgruppen. Där dansades också "garage" (att man bytte partner i turordning), men man dansade hela låtar med varje partner. Frågade om hon gått på danskurs tidigare. Det hade hon inte. Hon hade trott att det skulle vara många unga på kursen, och hade kanske tvekat på grund av det. Undrar hur gammal jag såg ut, tänkte jag på hemvägen. Försökte vinka till henne när jag gick förbi henne senare när dansen var slut, men hon såg inte. Det är ju sånt man tar för givet, synen. Utan synskärpa kanske jag kan tas för, jag vet inte, 50 kanske? Men det var väl lite kul i så fall. Eller så var det skiftet: Julaftonen när det inte längre handlar om en själv, utan om barnen, som man varit del av bara julen året före. Men så plötsligt en jul så är man den vuxna, och man förstår inte hur det gått till. Och nu var väl jag en av dom "gamla", på danskursen. Skiftet skedde kanske här, vid en stolpe en höstdag 2019.
Buggen gick vidare efter pausen. Mötte 2+5-tjejen igen. Hann säga det: "2+5?" "Det är jag det", hann hon säga, sen var det partnerbyte. Hon såg ut ungefär som sånadär tecknade gubbar vars streck rör sig även när de står stilla. Det var något oformligt över hennes ansikte, som att legobitar hade trycks på plats där de inte hörde hemma, och att de likt dansande atomillustrationer krängde sig i svärm kring en mittpunkt. Men hon var ändå självklar som en julgran på något sätt, eller som en Wunderbaum hängande på backspegeln i bilen. En svart skjorta hade hon. Det var som att hon var en revisor på firmans julfest, och just ställt ifrån sig glögg-glaset för en kort svängom.
Dansade med en goding-tjej i min ålder, som jag sett förut, men minns inte vad eller om jag kallat henne i textform. Har inte blivit någon längre danstid vi fått, så icke heller denna gång. Hon hade glasögon, ljust hår och rejäla lår. Det var allt jag visste. Hade aldrig sett henne i pausen, tror jag. Eller just ja, hon hade gått förbi mig i pausen med en vattenflaska och satt sig på en annan plats runt hörnet. Mental anteckning till nästa vecka.
Avslutningsvis var det dags att kombinera ett "tryck-drag", följt av "3-steg-tillbaka" från förra veckan, följt av den nya handvändningen, följt av en högersnurr. Det var lite käckt. Tyckte jag fick till detdär. Nu hade mannen (jag) några steg åtminstone, samt en vändning.
Ser att jag skrivit i mina anteckningar nedtecknade direkt när jag kom hem att "44-åriga barnvaktskvinnan" och Vilda musen tyckte jag var tydlig. Då stämmer det nog. 44-åriga barnvaktskvinnan var lite som en mild ost ungefär. Hon hade något slags lugn över sig. Vilda musen är ju tvärtom spänd som ett gummiband. Hon var smal som ett adventsljus, men kanske var hon uppåt 40 ändå, på något vis? Även om jag inte kunde förstå. Men visst skymtade lite rynkor i ansiktet, och hennes pratman från tidigare veckor ju helt klart över 40.
Sen var det nog slut, ungefär. Gick hem och telefonpratade i 3,5 timmar med en tjej jag pratat med 3,5 timmar vid ett tidigare tillfälle för några dagar sedan. Då hade jag varit rolig, och "var får jag allt ifrån"-ig. Denna dag var hon dock: "jag får fundera på det", angående om vi skulle höras igen. Det vill säga: hennes eventuella intresse var lika bortfluget som de fåglar hon i åtta år hade jobbat med att rädda via Fågelcentralen i Göteborg. Nu drömde hon om ett eget hus samt tillstånd att på hobbybasis rädda rödlistade arter som till exempel vitryggad hackspett. Och så ville hon ha höns. Det var viktigt. Höns. Insåg att höns också var fåglar. Och det var visst viktigt. Jag förstod nog inte detdär riktigt. Fågelgrejen. Klockan var efter 01:00 när jag var i säng denna dag. Hade kallat henne Rubanks-Rebecka Rebusdotter. Rubank, det var Håkan som lärde mig det, i mellanstadiet. Samma Håkan som nu var rödtröja på danskursen. Världen liksom satt ihop på något vis.
Blev en mindre inner-ring än vanligt, för folk hade droppat av då veckorna plussats på. Intog den yttre ringen med Monica. Hon kände inte att hon fick till stegen i foxtrot. Fick sen piff- eller puff-tjejen med rödtröja. Hon kunde dansen väl. Hon kanske var som ett höstlöv, för fjäderliknelsen är tagen av tidigare veckors inlägg. Frågade hur länge hon hållit på. Tre år, hade hon dansat. Hur gammal kunde hon vara, 22? Det var längsta dansen hittills, och hon var nog prickfri. Började bli självmedveten av flytet. Såg mig omkring i salen, mot de höstmörkiga stora fönsterglasen som verkade som speglar i en spegelsal. Lyckades i reflektionen få en skymt av mitt huvud, men mer kunde jag inte se för allt dansfolk, annat än ett liten flimmer av en gestalt som gled förbi liksom beslöjad framför mig, eller vem det nu var som skymtade där i dunkelrutan.
Foxtrotens 6-stegiga vänstersnurr introducerades. Det tredje steget var rakt bakåt för mannen, och framåt för kvinnan. I text betyder detta ingenting, men väl på golvet var det som att ratta en bil med fötterna(undra hur länge den liknelsen håller). Hade inledningsvis svårt med det tredje steget, men insåg sen att det krävdes av kvinnan att ta ett steg framåt på sitt tredje steg, för att det skulle ske en uppvändning på steg fyra, fem och sex. Detta instruerades mycket riktigt vid nästa byte. Sen blev jag lite mentalinstruktör och sade "Ett, två, fram, tre, fyr, fem, sex", för att få med mig danspartnern i tredje steget. Så det gick till slut. Min gamla träslöjdslärare Håkan hade av en annan instruktör kallats in för att se om hon lärde ut rätt. Det sista var en parentes. En annan parentes var att hon jag inte kunde placera förra veckan, kanske hade jobbat på badhuset. Det var en badhusaura över henne, kanske för att hon varit där när jag varit där på skoltiden, och hon skulle säga reglerna i badhuset inför den ansamlade sittande skolklassen.
Fokus skiftade till bugg. Två nya grejer introducerades. Den första var att mannen stod stilla och kvinnan cirklade runt i tryck-drag-tryck-drag-takten. Fick Pärlan under en sådan övning. Hon sade att hon inte ville bryta av min hand. Jag sade att det var lugnt - jag hade ju två händer. En i reserv.
Den andra nya grejen innebar att mannen vände sig ett helt varv på samma tid det tog att genomföra ett tryck-drag. Fick gentjejen vid den introduktionen. Hon var blyg. Nästan ovan att sådant finns, för jag var ju alltid den blyga på den tiden sådant räknades. Hon hade en barnflickeaura. Såg henne senare i pausen stå och tindra vid två barn tillhörande en ung Lovis-mamma. Vändningen var gjord i en handvändning, i någon slags bokstavlig mening.
Paus. Monica stod vid Zetterbergaren likt förra veckan. Lutade mig mot en stolpe och försökte se mottaglig ut. En tant på 65 plus kom fram. Hon hade färgat håret mörkbrunt så hon kunde tas för 55. Hon tipsade om onsdagsdanserna, som jag sett i Facebookgruppen. Där dansades också "garage" (att man bytte partner i turordning), men man dansade hela låtar med varje partner. Frågade om hon gått på danskurs tidigare. Det hade hon inte. Hon hade trott att det skulle vara många unga på kursen, och hade kanske tvekat på grund av det. Undrar hur gammal jag såg ut, tänkte jag på hemvägen. Försökte vinka till henne när jag gick förbi henne senare när dansen var slut, men hon såg inte. Det är ju sånt man tar för givet, synen. Utan synskärpa kanske jag kan tas för, jag vet inte, 50 kanske? Men det var väl lite kul i så fall. Eller så var det skiftet: Julaftonen när det inte längre handlar om en själv, utan om barnen, som man varit del av bara julen året före. Men så plötsligt en jul så är man den vuxna, och man förstår inte hur det gått till. Och nu var väl jag en av dom "gamla", på danskursen. Skiftet skedde kanske här, vid en stolpe en höstdag 2019.
Buggen gick vidare efter pausen. Mötte 2+5-tjejen igen. Hann säga det: "2+5?" "Det är jag det", hann hon säga, sen var det partnerbyte. Hon såg ut ungefär som sånadär tecknade gubbar vars streck rör sig även när de står stilla. Det var något oformligt över hennes ansikte, som att legobitar hade trycks på plats där de inte hörde hemma, och att de likt dansande atomillustrationer krängde sig i svärm kring en mittpunkt. Men hon var ändå självklar som en julgran på något sätt, eller som en Wunderbaum hängande på backspegeln i bilen. En svart skjorta hade hon. Det var som att hon var en revisor på firmans julfest, och just ställt ifrån sig glögg-glaset för en kort svängom.
Dansade med en goding-tjej i min ålder, som jag sett förut, men minns inte vad eller om jag kallat henne i textform. Har inte blivit någon längre danstid vi fått, så icke heller denna gång. Hon hade glasögon, ljust hår och rejäla lår. Det var allt jag visste. Hade aldrig sett henne i pausen, tror jag. Eller just ja, hon hade gått förbi mig i pausen med en vattenflaska och satt sig på en annan plats runt hörnet. Mental anteckning till nästa vecka.
Avslutningsvis var det dags att kombinera ett "tryck-drag", följt av "3-steg-tillbaka" från förra veckan, följt av den nya handvändningen, följt av en högersnurr. Det var lite käckt. Tyckte jag fick till detdär. Nu hade mannen (jag) några steg åtminstone, samt en vändning.
Ser att jag skrivit i mina anteckningar nedtecknade direkt när jag kom hem att "44-åriga barnvaktskvinnan" och Vilda musen tyckte jag var tydlig. Då stämmer det nog. 44-åriga barnvaktskvinnan var lite som en mild ost ungefär. Hon hade något slags lugn över sig. Vilda musen är ju tvärtom spänd som ett gummiband. Hon var smal som ett adventsljus, men kanske var hon uppåt 40 ändå, på något vis? Även om jag inte kunde förstå. Men visst skymtade lite rynkor i ansiktet, och hennes pratman från tidigare veckor ju helt klart över 40.
Sen var det nog slut, ungefär. Gick hem och telefonpratade i 3,5 timmar med en tjej jag pratat med 3,5 timmar vid ett tidigare tillfälle för några dagar sedan. Då hade jag varit rolig, och "var får jag allt ifrån"-ig. Denna dag var hon dock: "jag får fundera på det", angående om vi skulle höras igen. Det vill säga: hennes eventuella intresse var lika bortfluget som de fåglar hon i åtta år hade jobbat med att rädda via Fågelcentralen i Göteborg. Nu drömde hon om ett eget hus samt tillstånd att på hobbybasis rädda rödlistade arter som till exempel vitryggad hackspett. Och så ville hon ha höns. Det var viktigt. Höns. Insåg att höns också var fåglar. Och det var visst viktigt. Jag förstod nog inte detdär riktigt. Fågelgrejen. Klockan var efter 01:00 när jag var i säng denna dag. Hade kallat henne Rubanks-Rebecka Rebusdotter. Rubank, det var Håkan som lärde mig det, i mellanstadiet. Samma Håkan som nu var rödtröja på danskursen. Världen liksom satt ihop på något vis.
måndag 4 november 2019
Danskursen, vecka 7 av 10 - Glasögon och drömmar
Vände mig om och såg en tjej som verkade bekant, men ändå obekant: "...Monica", sade jag, och lade till: "Fick hjärnsläpp. Du har andra kläder på dig eller nåt". "Det är glasögonen", sade hon. Då märkte jag: hon saknade glasögon. Hon såg ut som en hermelin nu, inte som Ulla-Bella från Solstollarna. Samma effekt hade uppstått när en klasskamrat från högskolan plötsligt tog av sig sina glasögon, och på ett ögonblick förvandlades från Clark Kent till Stålmannen. Från nörden längst bak till mannen i reklamfilmen, på en sekund. Glasögoneffekten. Nämnde att jag borde skaffa mig glasögon med vanligt glas, och sedan ta av mig dem ibland, för att skapa mig två skiljda personligheter. Eller mer som extraliv, menade jag nog.
Frågade om vi kunde köra ytter-ringen. För Monica spelade det ingen roll, hon kunde inte skilja på höger och vänster, sade hon. Den sägning hörde jag även senare. En så kallad "färdig sägning". Såsom att ha "två vänsterfötter", som ju Alexandra hade. Alexandra hade kanske slutat? Monica tyckte det var färre denna gång. Hon sade: "Är vi inte mindre nu?", och jag drog inga växlar på mindre vs färre. Inte nu. Det var nog färre. Vissa hade nog droppat av såhär vecka 7. Till exempel stjärngensdottern hade saknats två veckor i rad.
Första dansen var foxtrot. Fick en vända med Systermusen från förra veckan. Numera känd under beteckningen "2+5"-tjejen. Hon mindes. Hon var den enda som nämnt ett negativt tal förra veckan, eller i varje fall den enda som vågade erkänna, lade jag till. Hon var i min längd och var liksom böjlig och medgörlig. Sade att hon var lång. Hon frågade om det var positivt eller negativt. Jag sade något i stil med att "allting behöver ju inte vara negativt här i världen". Hennes överkropp svajade av sig själv. Frågade om hon gjorde gjort detta förut. Hon sade att det var så hon brukade dansa med folk. Testade jag också. Och då var det som i slutet av Skönheten och odjuret, kandelabern som dansade med dendär dammvippetjejen, när de båda blev till människor igen precis i slutet av filmen.
Sedan var det var en trycka-överkroppen-mot-danspartnern-övning. Då fick jag hon med pärlörhänget från förra veckan. Vilket flyt. Hon var nu kläd i farmarkläder. Bondmoran. Inga pärlor åt svinen idag. Hon såg ut som Emil i Lönnebergas adelskusin från stan, som påhittades just för denna mening. En prinsessa i slappa jeans. Det fanns inget där, att trycka sig mot. Hon var bara en fjäder. Hon hade en bröstkorg, sen var det blott ett bråddjup ner till golvet. Hade kanske varit enklare att trycka på hakan, själva fjäderspetsen. Fick även en instruktör som jag känt igen tidigare veckor. Det var något bekant över hennes ansiktsdrag, men jag inte placera henne. Kanske hade hon varit städerska på min grundskola? Vänta nu: mat-tant? Hon var väl lite rynkigare nu kanske. När det sedan var kvinnans tur att trycka sade hon att det ofta var svårare, så jag böjde på knäna lite men hon sade att jag kunde ha kvar min "ståtliga längd". Lite så min mormor pratade när hon levde.
Felicia dök upp. Det stod "Whatever" över hennes bröstkorg. Sade att hon var kort, och kände direkt att detdär var nog dumt sagt. Längdkommentarer kanske bara funkade åt ena hållet. Hon sade att det fanns för- och nackdelar. Jag frågade vad nackdelarna var. Hon sade att man ofta fick stå på en stol, och stå på tå. Jag sade, i ett försök att skämta bort det, att hon behövde stå på en stol för att öppna en dörr. Nu när jag skriver det ser jag inte det roliga. Kanske minns jag fel, för liite roligare än så var det, även om man inte precis trillade av stolen och förblev inlåst. Dansade även med en kvinna som påminde om Gabe Newell, både i ålder och omfång.
I pausen stod Monica och pratat med en Henrik Zetterberg-kopia, huvudet högre än henne. Var det pojkvännen tro? Han såg ut som pojkvänsmaterial. Pärlörhänget och Felicia var nog de yngsta här idag. De andra gymnasisterna har nog droppat av, som sagt. Det var två killar yngre ån 20, och så dom två, som stod och pratade. Andra stod med sina män och pratade. Hon den alldagliga och Endurotjejen verkade gå tillsammans, både när de kom hit, och när de gick omkring. Var de ihop? Eller bara bra kompisar? Nån ung kille kom fram till dem.
Pausen var slut. Nästa dans var bugg, vilket markerades av Streaplers-mannens inträde som mittinstruktör. Man var rätt van vid hans tugg om "vänster tass" och att han gillade Streaplers, någon viss låt, som vi skulle komma upp i tempo till nu. Så det började från början med tryck-drag-tryck-drag, ett tag. Sen var det en snurr. Man fick bara snurra en snurr, annars skulle han dela ut gult kort. Han var på skämtarhumör. Vem var inte det.
Louise dök upp, instruktör-Louise. Hon var känd som "rödtröja med tandläkarleende" förra veckan. Egentligen visste jag inte att hon heter Louise. Och egentligen visste jag inte att hon inte har någon ifylld civilstatus på Facebook. Han var admin till danskursens Facebookgrupp och hade accepterat min förfrågan förra veckan. Det var allt. Nu skulle jag få henne att le. Det var lite som en tuggummiautomat. Man stoppar i fem kronor och ut kommer tuggummit. Det var inte mer än så. Hade lagt upp det på ett ungefär: "Det är bara en snurr nu. När kommer den?" Såg väl busig ut kanske. Hon tuggummilog. "Man vet inte", sade jag efter några sekunder. Tuggummi. "Snart så", sade jag. Tuggummi igen. Så kom snurren. Kan ha fått ett leende till. Hade ärvt denna humor av min far, eller om det var uppväxtmiljön. Men Louise var benhård. Om en bomb hade briserat i byggnaden intill hade hon bättrat på mascaran, med fingerspetsrörelser bortstat av sig väggdamm från axlarna, och sedan fortsatt dansa som om ingenting hade hänt.
Pärlörhänget dök upp i sina äppelknyckarbyxor. Nu var det kanske två snurr man fick. Sade något om detta. Hon sade att man skulle snurra "lite spontant sådär". Kopplade det till att sådär kunde ju bankrånare säga. Och sen sade jag att det var som att balansera ett ägg på en sked i munnen, men det kan ha varit varvet före, vid tryckövningen. Minns inte hur allt hängde ihop. Dök upp en ny tjej: "Du var inte här förra varvet?", sade jag. Det visade sig att hon var instruktör, men hade glömt sin röda instruktörströja.
Ny bugg-grej introducerades: 3 steg tillbaka-manövern. Man kunde lägga till en handgest också, så jag lade till det. Blev komplimenterad för min handgest av en instruktör som jag inte visste hette Jeanette. Tror hennes barn bodde kvar hemma ännu. Vilda musen var trött och jag också. Hennes elektrolyt var på upphällningen. Hon hade en tröja eller ett linne med massa hästar på. Massvis. Tänkte säga något med att "räkna hästar", med tanke på att hon tog upp tröttheten, men avstod.
Den alldagliga dök upp. Hon hade en tag i ett halsband runt halsen. Frågade vad där stod. "Dream". Hon hade jobbat som au pair "I Australien?", avbröt jag. "I USA." Hon hade fått halsbandet av barnen i den familjen hon varit hos. Tänkte sjunga på Everly Brothers "All I Have to Do Is Dream", men hjärnan var felkopplad nu så fick mentalt istället upp texten till Johnny Tillotsons "Dreamy Eyes", så jag avstod även i det fallet vidare yttringar i ämnet. Endurotjejen två personer längre fram, påminde hon kanske om en Pokémon? Väldigt runda ögon möjligtvis. En larv-tuggar-på-blad-blick. Tvättbjörnsögon.
Såg aktieskrattsinstruktören i inner-ringen. Fick upp lines jag aldrig skulle få säga, för hon var i fel ring: "Vad skall han nu säga för skoj?", tänkte jag, som att jag klättrat in i hennes sinne och var hennes inre röst. Och även: "Med tanke på den globala humoruppvärmningen måste jag minska mina utsläpp av skämt så att inte jorden blir 1,5 grader roligare", eller något sådant. Sen var det kanske slut, dansen. Det fick fort.
Bytte till skor jag hade i en plastpåse. Det hade höstregnat, men temperaturen var mycket skonsam. Gick hem och pratade i telefon 20 minuter med Anastasia från i onsdags (se inlägget "Gatumusikantens sirensång" (2019-10-30)). Hade många "All I Have to Do Is Dream"-vibbar av henne i mitt huvud. När jag frågade påstod hon sig vilja ses. Att jag var jättetrevlig. Och smart. Låg och tänkte skämtsamt på kvällen sen: "Men jag är ju rolig också". Men hon var nog bara allmänt trevlig. Hon behövde inte mena något särskilt med dedär komplimangerna. Hade i dagarna skrivit att jag tyckt att hon var en helt egen person, där de flesta snarare är kopior av varandra. Kanske menade jag inget med det heller. Kanske var jag bara jättetrevlig. Och smart. Smart betyder "smärta" på engelska.
"Varför skriver du inte en bok?", hade hon sagt. Ingenting var omöjligt för henne. Gillade den inställningen. Det var bara att plocka frukterna av livet. Hon skulle uppträda på nån pizzeria den 16 november. Det var alltid något på gång. Hon skulle utomlands 25 november, hade hon bestämt. "Vad kul att dansa bugg", hade hon sagt, när vi pratade om dans. I tanken dansade det förbi att avslutningsfesten var den 29 november, att hon kanske kunde åka senare, och så vidare, och så vidare. Hon skulle ju till Kanarieöarna. Fast det var inte bestämt exakt var, i och för sig. Världen väntade väl på henne vart hon än åkte, förmodar jag. Vet inte om den väntade på mig.
Frågade om vi kunde köra ytter-ringen. För Monica spelade det ingen roll, hon kunde inte skilja på höger och vänster, sade hon. Den sägning hörde jag även senare. En så kallad "färdig sägning". Såsom att ha "två vänsterfötter", som ju Alexandra hade. Alexandra hade kanske slutat? Monica tyckte det var färre denna gång. Hon sade: "Är vi inte mindre nu?", och jag drog inga växlar på mindre vs färre. Inte nu. Det var nog färre. Vissa hade nog droppat av såhär vecka 7. Till exempel stjärngensdottern hade saknats två veckor i rad.
Första dansen var foxtrot. Fick en vända med Systermusen från förra veckan. Numera känd under beteckningen "2+5"-tjejen. Hon mindes. Hon var den enda som nämnt ett negativt tal förra veckan, eller i varje fall den enda som vågade erkänna, lade jag till. Hon var i min längd och var liksom böjlig och medgörlig. Sade att hon var lång. Hon frågade om det var positivt eller negativt. Jag sade något i stil med att "allting behöver ju inte vara negativt här i världen". Hennes överkropp svajade av sig själv. Frågade om hon gjorde gjort detta förut. Hon sade att det var så hon brukade dansa med folk. Testade jag också. Och då var det som i slutet av Skönheten och odjuret, kandelabern som dansade med dendär dammvippetjejen, när de båda blev till människor igen precis i slutet av filmen.
Sedan var det var en trycka-överkroppen-mot-danspartnern-övning. Då fick jag hon med pärlörhänget från förra veckan. Vilket flyt. Hon var nu kläd i farmarkläder. Bondmoran. Inga pärlor åt svinen idag. Hon såg ut som Emil i Lönnebergas adelskusin från stan, som påhittades just för denna mening. En prinsessa i slappa jeans. Det fanns inget där, att trycka sig mot. Hon var bara en fjäder. Hon hade en bröstkorg, sen var det blott ett bråddjup ner till golvet. Hade kanske varit enklare att trycka på hakan, själva fjäderspetsen. Fick även en instruktör som jag känt igen tidigare veckor. Det var något bekant över hennes ansiktsdrag, men jag inte placera henne. Kanske hade hon varit städerska på min grundskola? Vänta nu: mat-tant? Hon var väl lite rynkigare nu kanske. När det sedan var kvinnans tur att trycka sade hon att det ofta var svårare, så jag böjde på knäna lite men hon sade att jag kunde ha kvar min "ståtliga längd". Lite så min mormor pratade när hon levde.
Felicia dök upp. Det stod "Whatever" över hennes bröstkorg. Sade att hon var kort, och kände direkt att detdär var nog dumt sagt. Längdkommentarer kanske bara funkade åt ena hållet. Hon sade att det fanns för- och nackdelar. Jag frågade vad nackdelarna var. Hon sade att man ofta fick stå på en stol, och stå på tå. Jag sade, i ett försök att skämta bort det, att hon behövde stå på en stol för att öppna en dörr. Nu när jag skriver det ser jag inte det roliga. Kanske minns jag fel, för liite roligare än så var det, även om man inte precis trillade av stolen och förblev inlåst. Dansade även med en kvinna som påminde om Gabe Newell, både i ålder och omfång.
I pausen stod Monica och pratat med en Henrik Zetterberg-kopia, huvudet högre än henne. Var det pojkvännen tro? Han såg ut som pojkvänsmaterial. Pärlörhänget och Felicia var nog de yngsta här idag. De andra gymnasisterna har nog droppat av, som sagt. Det var två killar yngre ån 20, och så dom två, som stod och pratade. Andra stod med sina män och pratade. Hon den alldagliga och Endurotjejen verkade gå tillsammans, både när de kom hit, och när de gick omkring. Var de ihop? Eller bara bra kompisar? Nån ung kille kom fram till dem.
Pausen var slut. Nästa dans var bugg, vilket markerades av Streaplers-mannens inträde som mittinstruktör. Man var rätt van vid hans tugg om "vänster tass" och att han gillade Streaplers, någon viss låt, som vi skulle komma upp i tempo till nu. Så det började från början med tryck-drag-tryck-drag, ett tag. Sen var det en snurr. Man fick bara snurra en snurr, annars skulle han dela ut gult kort. Han var på skämtarhumör. Vem var inte det.
Louise dök upp, instruktör-Louise. Hon var känd som "rödtröja med tandläkarleende" förra veckan. Egentligen visste jag inte att hon heter Louise. Och egentligen visste jag inte att hon inte har någon ifylld civilstatus på Facebook. Han var admin till danskursens Facebookgrupp och hade accepterat min förfrågan förra veckan. Det var allt. Nu skulle jag få henne att le. Det var lite som en tuggummiautomat. Man stoppar i fem kronor och ut kommer tuggummit. Det var inte mer än så. Hade lagt upp det på ett ungefär: "Det är bara en snurr nu. När kommer den?" Såg väl busig ut kanske. Hon tuggummilog. "Man vet inte", sade jag efter några sekunder. Tuggummi. "Snart så", sade jag. Tuggummi igen. Så kom snurren. Kan ha fått ett leende till. Hade ärvt denna humor av min far, eller om det var uppväxtmiljön. Men Louise var benhård. Om en bomb hade briserat i byggnaden intill hade hon bättrat på mascaran, med fingerspetsrörelser bortstat av sig väggdamm från axlarna, och sedan fortsatt dansa som om ingenting hade hänt.
Pärlörhänget dök upp i sina äppelknyckarbyxor. Nu var det kanske två snurr man fick. Sade något om detta. Hon sade att man skulle snurra "lite spontant sådär". Kopplade det till att sådär kunde ju bankrånare säga. Och sen sade jag att det var som att balansera ett ägg på en sked i munnen, men det kan ha varit varvet före, vid tryckövningen. Minns inte hur allt hängde ihop. Dök upp en ny tjej: "Du var inte här förra varvet?", sade jag. Det visade sig att hon var instruktör, men hade glömt sin röda instruktörströja.
Ny bugg-grej introducerades: 3 steg tillbaka-manövern. Man kunde lägga till en handgest också, så jag lade till det. Blev komplimenterad för min handgest av en instruktör som jag inte visste hette Jeanette. Tror hennes barn bodde kvar hemma ännu. Vilda musen var trött och jag också. Hennes elektrolyt var på upphällningen. Hon hade en tröja eller ett linne med massa hästar på. Massvis. Tänkte säga något med att "räkna hästar", med tanke på att hon tog upp tröttheten, men avstod.
Den alldagliga dök upp. Hon hade en tag i ett halsband runt halsen. Frågade vad där stod. "Dream". Hon hade jobbat som au pair "I Australien?", avbröt jag. "I USA." Hon hade fått halsbandet av barnen i den familjen hon varit hos. Tänkte sjunga på Everly Brothers "All I Have to Do Is Dream", men hjärnan var felkopplad nu så fick mentalt istället upp texten till Johnny Tillotsons "Dreamy Eyes", så jag avstod även i det fallet vidare yttringar i ämnet. Endurotjejen två personer längre fram, påminde hon kanske om en Pokémon? Väldigt runda ögon möjligtvis. En larv-tuggar-på-blad-blick. Tvättbjörnsögon.
Såg aktieskrattsinstruktören i inner-ringen. Fick upp lines jag aldrig skulle få säga, för hon var i fel ring: "Vad skall han nu säga för skoj?", tänkte jag, som att jag klättrat in i hennes sinne och var hennes inre röst. Och även: "Med tanke på den globala humoruppvärmningen måste jag minska mina utsläpp av skämt så att inte jorden blir 1,5 grader roligare", eller något sådant. Sen var det kanske slut, dansen. Det fick fort.
Bytte till skor jag hade i en plastpåse. Det hade höstregnat, men temperaturen var mycket skonsam. Gick hem och pratade i telefon 20 minuter med Anastasia från i onsdags (se inlägget "Gatumusikantens sirensång" (2019-10-30)). Hade många "All I Have to Do Is Dream"-vibbar av henne i mitt huvud. När jag frågade påstod hon sig vilja ses. Att jag var jättetrevlig. Och smart. Låg och tänkte skämtsamt på kvällen sen: "Men jag är ju rolig också". Men hon var nog bara allmänt trevlig. Hon behövde inte mena något särskilt med dedär komplimangerna. Hade i dagarna skrivit att jag tyckt att hon var en helt egen person, där de flesta snarare är kopior av varandra. Kanske menade jag inget med det heller. Kanske var jag bara jättetrevlig. Och smart. Smart betyder "smärta" på engelska.
"Varför skriver du inte en bok?", hade hon sagt. Ingenting var omöjligt för henne. Gillade den inställningen. Det var bara att plocka frukterna av livet. Hon skulle uppträda på nån pizzeria den 16 november. Det var alltid något på gång. Hon skulle utomlands 25 november, hade hon bestämt. "Vad kul att dansa bugg", hade hon sagt, när vi pratade om dans. I tanken dansade det förbi att avslutningsfesten var den 29 november, att hon kanske kunde åka senare, och så vidare, och så vidare. Hon skulle ju till Kanarieöarna. Fast det var inte bestämt exakt var, i och för sig. Världen väntade väl på henne vart hon än åkte, förmodar jag. Vet inte om den väntade på mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)