Danskursen, vecka 4 av 10

Hon den långa. Det var enklare nu. Inte som 2014 då det var allt eller inget. Tänkte fiska lite. Hon stod vid stolpen då jag kom dit. Påtalade att det tydligen inte var någon yoga denna veckan. Frågade om hon var ledare (tanke från förra veckan); hon var volontär. Frågade hur det kom sig att hon började på yoga. Hon hade blivit kallad otränad av några på högskolan. Hon pratade lite om det. Hon var ganska konversabel. Jag stack in frågan om det var samma anledning till att hon var här, att hon var otränad alltså. Nä, det var för att pojkvännen (ding) sagt att... nånting. Pojkvännen. Då var hon utom tävlan. Vi pratade vidare, tills dansen började. Hon verkade inte sugen på inner-ringen (se förra veckan), och inte jag heller, när jag tittade in där.

Foxtrott var dagens första dans. Det lades till en snurr på slutet. Mannen fick stegen förevisade först. Snurrstegen. Det verkade gå bra. Men sen med en danspartner var det inte samma grej. Fick ett tips av en rödtröja att vända på överkroppen i steg 2. Aha. Polletten trillade ner. Sen gled man omkring där på golvet långt långt iväg från där man började, och sen var det kaos att hitta där man var i ringen, ens nästa partner. Fast det var kvinnorna som skulle gå fram i ringen, till nästa partner. Så mannen (jag) kunde gå runt och bara le. Lite radiobilskänsla. Påtalade detta. Påtalade en massa. Snabba byten, långa danssträckor. Kom nog in i något flow där, när det inte var så mycket avbrott för instruktioner som det brukade vara annars.

Det fanns en tjej med en svart tröja. Det var inget speciellt med henne. Hon var obetydligt kortare än mig. Hon var väl egentligen ganska obetydlig. Som jag. Hon kanske tyckte att även jag var obetydlig. Vi dansade iväg och sen vid partnerbytet hittade vi inte vart vi var, så vi dansade igen. Men vi lade ingen vikt vid detta. Det var bara en lite obetydlighet. Jag är säker på att hon inte ens minns detta. Och det gör inte jag heller. Så obetydligt var det.

Dansade också med en skrattrynkekvinna som såg ut som en några år äldre kollega. Som man tänker sig en några år äldre kollega ser ut, om man har ett jobb. Som man tänker sig någon som dricker kaffe och pratar på en kafferast, i en vit tröja. Som man kan låna ett passerkort av, när man tappat sitt. Man lovar att lämna tillbaka.

På dansgolvet fanns också en fjäderlätt nattfjäril med sidentyg över berg och dalar. Eller om det var en pyjamas hon var klädd i. Det var som ur ett barnprogram. Hade hon varit på TV på 1980-talet hade hon tuggat tuggummi. Hon var max 19, och hade ett ansikte som en TV-kändis. Vet att jag sett henne förut. Var det föregående veckorna eller på TV? Jag kände mig gammal bara genom att tänka på att titta på henne. Hennes blick var frånfladdrande som en fjäril. Hon tackade artigt efter dansen.

I pausen stod den långa vid stolpen och jag sade att jag tyckte foxtrott var roligare än bugg. Vid bugg stod man ju nästan bara stilla, som man. I foxtrott var man ju ute på dansgolvet och rörde sig. Den långa tyckte tvärtom, för hon sade sig ha svårt med takten, "två vänsterfötter", sådana saker. Hon frågade varför jag var där. Sade att jag var där för att träffa folk. Annars hade jag bara suttit hemma.
"Så det är bara jobb och hem och...", sade hon.
"Jag har inget jobb. Jag bor hos min bror. Det är inom gångavstånd. Jag är nog den enda som går härifrån, tror jag", sade jag.
Jag kan ha tvekat. Jag kan ha tittat åt sidan. Hade det varit poker hade jag avslöjat min hand. Hon jag träffade i söndags hade velat ha en man med jobb, med lägenhet. En man som bjöd henne på resa till Köpenhamn, på restauranger, köpte presenter. Det ville kanske alla ha. Men den långa var ändå upptagen, så det borde inte ha spelat någon roll, att säga det. Ändå var det som att jag kastade in handuken när jag nämnde det. Är det så illa egentligen? Det kanske det är. Ojdå.

Det var bugg sen, efter pausen. Stötte på Monica. "Monica", sade jag. Frågade henne om hon mindes vad jag hette. Det gjorde hon. Sade att jag inte trott det. Sen var det partnerbyte. Stötte på Felicia. "Felicia", sade jag. Minns inte om hon mindes mitt namn. Förmodligen.

En tjej med pojkkropp och hästsvans dök upp. Hon var liten och smal. Hennes öron var som från grundskolan. Hon verkade blyg och osäker i stegen. Ville liva upp henne lite. "Å-dra", "å-press", "å-pingis" instruerade jag, och avslutade med ett halvkvävt "bra", när jag insåg att det inte var jag som var instruktör. Hon dök upp igen senare. Hon påminde förresten om ett pommes frites som legat i frysen.

Sen var det vilda musen-tjejen. Hade stött på henne tidigare med missat att beskriva henne. Det var en energi i hennes uppenbarelse. Fast hennes kropp var liksom stel. Som att hon suttit i elektriska stolen men överlevt. Händerna som stela klor, luggen som fransar på en gardin. Hon hade lätt till skratt. Jag tänkte mig att hon kunde skratta av att titta på ett paket vetekli med två veckor kvar till bäst före. "Å-pinis", sade jag vid snurren, som instruktören. Hon skrattade. Sade massa mer som jag glömt. Hann avsluta med "rundpingis", som ju vore ett bättre namn, innan hon snurrade iväg till nästa.

En som jag däremot inte stött på tidigare var Frankensteins monster, i Boris Karlov-tappning då. Hon var plötsligt bara där. Rynkor där tänderna skulle varit. Hon måste varit längre än mig. Bredare än mig. Men hon var inte tjock. Det var det jag inte förstod. Det var något nytt. Något konstruerat. Som att hon hade halm runt kroppen, men inte fett. Armar i skala 1.5. Hon hade en text tatuerad vid nyckelbenet. Fick inte in skärpan. "Mathilda" kanske, eller "Monster". Hmm. Hon måste varit 45 plus. Hennes röst var max 20.

Sen var det en liten ekorrtjej i rödtröja. Också påstött tidigare. Kanske var det kinderna som var ekorriga. Att munnen var längre ut än övriga ansiktet, som för Piff och Puff. Hon rörde inte en min, därav att jag kunde se hennes defaultmin. Hon funderade kanske på ekollonförrådet inför vintern. Hon var mycket kortare än mig. Som att jag befann mig högre upp i ett träd.

Avslutningsvis kan nämnas 50-plusiga Nanna Bumbi med svarta fläckar på tänderna, porslinsögon, och puffig stuss. Hon kunde dansa sedan tidigare, vilket märktes tydligt.

På slutet nämndes återigen avslutningsfesten, 29 november. Nu var det bestämt att det var samma lokal som danskursen, mellan 20:00-01:00. Det skulle vara fri uppbjudning. Bandet "Voice" skulle spela.

På vägen till bilarna efter dansen gick jag ikapp långtjejen och sade att dansinstruktionerna fastnat i mitt huvud: "å-höger, å-vänster, å-höger, å-vänster". Hon sade bland annat att hon var svettig under dansen och nämnde att det "inte var så charmigt". Tänkte att man väl inte behövde vara charmig om man redan hade pojkvän. Men var väl lite som mig och icke-jobbet, att även om det är utom tävlan så är det ändå en form av nederlag att säga det. Det regnade. Hon sade att vi ses nästa vecka. "Då är det halvlek", sade jag. Hon verkade nästan förvånad. Men så var det.