Vände mig om och såg en tjej som verkade bekant, men ändå obekant: "...Monica", sade jag, och lade till: "Fick hjärnsläpp. Du har andra kläder på dig eller nåt". "Det är glasögonen", sade hon. Då märkte jag: hon saknade glasögon. Hon såg ut som en hermelin nu, inte som Ulla-Bella från Solstollarna. Samma effekt hade uppstått när en klasskamrat från högskolan plötsligt tog av sig sina glasögon, och på ett ögonblick förvandlades från Clark Kent till Stålmannen. Från nörden längst bak till mannen i reklamfilmen, på en sekund. Glasögoneffekten. Nämnde att jag borde skaffa mig glasögon med vanligt glas, och sedan ta av mig dem ibland, för att skapa mig två skiljda personligheter. Eller mer som extraliv, menade jag nog.
Frågade om vi kunde köra ytter-ringen. För Monica spelade det ingen roll, hon kunde inte skilja på höger och vänster, sade hon. Den sägning hörde jag även senare. En så kallad "färdig sägning". Såsom att ha "två vänsterfötter", som ju Alexandra hade. Alexandra hade kanske slutat? Monica tyckte det var färre denna gång. Hon sade: "Är vi inte mindre nu?", och jag drog inga växlar på mindre vs färre. Inte nu. Det var nog färre. Vissa hade nog droppat av såhär vecka 7. Till exempel stjärngensdottern hade saknats två veckor i rad.
Första dansen var foxtrot. Fick en vända med Systermusen från förra veckan. Numera känd under beteckningen "2+5"-tjejen. Hon mindes. Hon var den enda som nämnt ett negativt tal förra veckan, eller i varje fall den enda som vågade erkänna, lade jag till. Hon var i min längd och var liksom böjlig och medgörlig. Sade att hon var lång. Hon frågade om det var positivt eller negativt. Jag sade något i stil med att "allting behöver ju inte vara negativt här i världen". Hennes överkropp svajade av sig själv. Frågade om hon gjorde gjort detta förut. Hon sade att det var så hon brukade dansa med folk. Testade jag också. Och då var det som i slutet av Skönheten och odjuret, kandelabern som dansade med dendär dammvippetjejen, när de båda blev till människor igen precis i slutet av filmen.
Sedan var det var en trycka-överkroppen-mot-danspartnern-övning. Då fick jag hon med pärlörhänget från förra veckan. Vilket flyt. Hon var nu kläd i farmarkläder. Bondmoran. Inga pärlor åt svinen idag. Hon såg ut som Emil i Lönnebergas adelskusin från stan, som påhittades just för denna mening. En prinsessa i slappa jeans. Det fanns inget där, att trycka sig mot. Hon var bara en fjäder. Hon hade en bröstkorg, sen var det blott ett bråddjup ner till golvet. Hade kanske varit enklare att trycka på hakan, själva fjäderspetsen. Fick även en instruktör som jag känt igen tidigare veckor. Det var något bekant över hennes ansiktsdrag, men jag inte placera henne. Kanske hade hon varit städerska på min grundskola? Vänta nu: mat-tant? Hon var väl lite rynkigare nu kanske. När det sedan var kvinnans tur att trycka sade hon att det ofta var svårare, så jag böjde på knäna lite men hon sade att jag kunde ha kvar min "ståtliga längd". Lite så min mormor pratade när hon levde.
Felicia dök upp. Det stod "Whatever" över hennes bröstkorg. Sade att hon var kort, och kände direkt att detdär var nog dumt sagt. Längdkommentarer kanske bara funkade åt ena hållet. Hon sade att det fanns för- och nackdelar. Jag frågade vad nackdelarna var. Hon sade att man ofta fick stå på en stol, och stå på tå. Jag sade, i ett försök att skämta bort det, att hon behövde stå på en stol för att öppna en dörr. Nu när jag skriver det ser jag inte det roliga. Kanske minns jag fel, för liite roligare än så var det, även om man inte precis trillade av stolen och förblev inlåst. Dansade även med en kvinna som påminde om Gabe Newell, både i ålder och omfång.
I pausen stod Monica och pratat med en Henrik Zetterberg-kopia, huvudet högre än henne. Var det pojkvännen tro? Han såg ut som pojkvänsmaterial. Pärlörhänget och Felicia var nog de yngsta här idag. De andra gymnasisterna har nog droppat av, som sagt. Det var två killar yngre ån 20, och så dom två, som stod och pratade. Andra stod med sina män och pratade. Hon den alldagliga och Endurotjejen verkade gå tillsammans, både när de kom hit, och när de gick omkring. Var de ihop? Eller bara bra kompisar? Nån ung kille kom fram till dem.
Pausen var slut. Nästa dans var bugg, vilket markerades av Streaplers-mannens inträde som mittinstruktör. Man var rätt van vid hans tugg om "vänster tass" och att han gillade Streaplers, någon viss låt, som vi skulle komma upp i tempo till nu. Så det började från början med tryck-drag-tryck-drag, ett tag. Sen var det en snurr. Man fick bara snurra en snurr, annars skulle han dela ut gult kort. Han var på skämtarhumör. Vem var inte det.
Louise dök upp, instruktör-Louise. Hon var känd som "rödtröja med tandläkarleende" förra veckan. Egentligen visste jag inte att hon heter Louise. Och egentligen visste jag inte att hon inte har någon ifylld civilstatus på Facebook. Han var admin till danskursens Facebookgrupp och hade accepterat min förfrågan förra veckan. Det var allt. Nu skulle jag få henne att le. Det var lite som en tuggummiautomat. Man stoppar i fem kronor och ut kommer tuggummit. Det var inte mer än så. Hade lagt upp det på ett ungefär: "Det är bara en snurr nu. När kommer den?" Såg väl busig ut kanske. Hon tuggummilog. "Man vet inte", sade jag efter några sekunder. Tuggummi. "Snart så", sade jag. Tuggummi igen. Så kom snurren. Kan ha fått ett leende till. Hade ärvt denna humor av min far, eller om det var uppväxtmiljön. Men Louise var benhård. Om en bomb hade briserat i byggnaden intill hade hon bättrat på mascaran, med fingerspetsrörelser bortstat av sig väggdamm från axlarna, och sedan fortsatt dansa som om ingenting hade hänt.
Pärlörhänget dök upp i sina äppelknyckarbyxor. Nu var det kanske två snurr man fick. Sade något om detta. Hon sade att man skulle snurra "lite spontant sådär". Kopplade det till att sådär kunde ju bankrånare säga. Och sen sade jag att det var som att balansera ett ägg på en sked i munnen, men det kan ha varit varvet före, vid tryckövningen. Minns inte hur allt hängde ihop. Dök upp en ny tjej: "Du var inte här förra varvet?", sade jag. Det visade sig att hon var instruktör, men hade glömt sin röda instruktörströja.
Ny bugg-grej introducerades: 3 steg tillbaka-manövern. Man kunde lägga till en handgest också, så jag lade till det. Blev komplimenterad för min handgest av en instruktör som jag inte visste hette Jeanette. Tror hennes barn bodde kvar hemma ännu. Vilda musen var trött och jag också. Hennes elektrolyt var på upphällningen. Hon hade en tröja eller ett linne med massa hästar på. Massvis. Tänkte säga något med att "räkna hästar", med tanke på att hon tog upp tröttheten, men avstod.
Den alldagliga dök upp. Hon hade en tag i ett halsband runt halsen. Frågade vad där stod. "Dream". Hon hade jobbat som au pair "I Australien?", avbröt jag. "I USA." Hon hade fått halsbandet av barnen i den familjen hon varit hos. Tänkte sjunga på Everly Brothers "All I Have to Do Is Dream", men hjärnan var felkopplad nu så fick mentalt istället upp texten till Johnny Tillotsons "Dreamy Eyes", så jag avstod även i det fallet vidare yttringar i ämnet. Endurotjejen två personer längre fram, påminde hon kanske om en Pokémon? Väldigt runda ögon möjligtvis. En larv-tuggar-på-blad-blick. Tvättbjörnsögon.
Såg aktieskrattsinstruktören i inner-ringen. Fick upp lines jag aldrig skulle få säga, för hon var i fel ring: "Vad skall han nu säga för skoj?", tänkte jag, som att jag klättrat in i hennes sinne och var hennes inre röst. Och även: "Med tanke på den globala humoruppvärmningen måste jag minska mina utsläpp av skämt så att inte jorden blir 1,5 grader roligare", eller något sådant. Sen var det kanske slut, dansen. Det fick fort.
Bytte till skor jag hade i en plastpåse. Det hade höstregnat, men temperaturen var mycket skonsam. Gick hem och pratade i telefon 20 minuter med Anastasia från i onsdags (se inlägget "Gatumusikantens sirensång" (2019-10-30)). Hade många "All I Have to Do Is Dream"-vibbar av henne i mitt huvud. När jag frågade påstod hon sig vilja ses. Att jag var jättetrevlig. Och smart. Låg och tänkte skämtsamt på kvällen sen: "Men jag är ju rolig också". Men hon var nog bara allmänt trevlig. Hon behövde inte mena något särskilt med dedär komplimangerna. Hade i dagarna skrivit att jag tyckt att hon var en helt egen person, där de flesta snarare är kopior av varandra. Kanske menade jag inget med det heller. Kanske var jag bara jättetrevlig. Och smart. Smart betyder "smärta" på engelska.
"Varför skriver du inte en bok?", hade hon sagt. Ingenting var omöjligt för henne. Gillade den inställningen. Det var bara att plocka frukterna av livet. Hon skulle uppträda på nån pizzeria den 16 november. Det var alltid något på gång. Hon skulle utomlands 25 november, hade hon bestämt. "Vad kul att dansa bugg", hade hon sagt, när vi pratade om dans. I tanken dansade det förbi att avslutningsfesten var den 29 november, att hon kanske kunde åka senare, och så vidare, och så vidare. Hon skulle ju till Kanarieöarna. Fast det var inte bestämt exakt var, i och för sig. Världen väntade väl på henne vart hon än åkte, förmodar jag. Vet inte om den väntade på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar