Cykelhjälmen och den huvudsakliga knä(ck)frågan

Cykelgränsen

Cyklandet (se "Cykelfallet och skyddsänglarna") hade varit ett sätt att testa mina gränser.

Hur lång tid och sträcka kunde jag cykla?

Min längsta cykeltur hittills, 6 timmar och 6 mil, skedde veckan före min trettioårsdag. Vid återkomsten kände jag mig småtrött, trots pauser och födointag.

Kanske hade jag funnit min gräns?

Att gå på knäna

Istället för en uttröttande runda tänkte jag mig en regelbunden "hålla-igång"-runda. Rundan jag fann tog en och en halv timme att cykla.

Då jag fyllde trettio cyklade jag rundan för andra gången, men jag blev trött ännu en gång.

Efter bara en och en halv timme.

Dessutom hade jag flera dagar senare känningar i knäna när jag böjde mig ner. Det var jag inte van vid eller bekväm med. Så länge jag kände av mina knän tänkte jag inte cykla, meddelade jag mig själv.

Drömmen om Eringsboda

Nio dagar efter min trettioårsdag skulle det vara dans i Eringsboda - 6 mil bort - just på cykelgränsavstånd.

Men då skulle jag behöva cykla hem också, mitt i natten i så fall.

Det skulle ha blivit 12 mil på ett dygn, varav 6 i beckmörker.

Det kändes orimligt.

Särskilt med tanke på knäna.

Och dessutom hade jag inte ens cykelhjälm.

Utvandrarna

Satt i Karlshamns stadsbibliotek och läste i Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" (1949). Hade föregående dag funnit boken faktauppradande och oinspirerande, då jag läst de inledande sidorna. Kanske hade jag varit trött; boken kunde få en ny chans.

Utvandrarseriens fyra böcker var välkända och i Karlshamn fanns "Utvandrarmonumentet" (1959), en staty föreställande Karl Oskar och Kristina, bokseriens fiktiva huvudpersoner. Dessutom hade Björn Ulvaeus gjort en kritikerrosad musikal, "Kristina från Duvemåla" (1995), baserad på böckerna.

Så "något" måste det ju funnits mellan bokens pärmar.

Men mina tankar vandrade.

Sanden blev till guld

Medan jag läste det inledande "Kung av sten"-kapitlet började drömmen om Eringsboda dyka upp igen.

Ännu var det två dagar kvar till Eringsbodadansen.

Skulle jag gå igenom hela "ska-jag-gå-på-krogen"-tankegången från förra veckan (se "Den honungsdrömmande drönaren") ännu en helg, eller skulle jag plöja åkern trots alla stenarna? Finna nya stigar på möjligheternas tankekarta?

Det var som när Apple-VD:n Steve Jobs året före lanseringen av den första Machintosh-datorn (1984) lockade över Pepsi-VD:n John Sculley till Apple med orden:

"Do you want to spend the rest of your life selling sugared water, or do you want a chance to change the world?"

När tanken väl börjat gro var den svår att upprota.

Tankens väg mot Eringsboda

Kanske kunde jag samåka med någon? Skriva i dansgruppens Facebook-grupp: "Ska någon till Eringsboda?"

Men det tog emot.

Det var inget världsomvälvande med det. Möjligen en vanlig dans, möjligen ett fiasko: "Där är han som ville ha skjuts till Eringsboda."

Istället kunde det bli ett äventyr. En anekdot: "Det gör jag aldrig om", repeterade jag mentalt anekdoten i huvudet, innan jag ens bestämt mig för att genomföra handlingen som anekdoten skulle handla om.

Försökte läsa vidare, men tankarna vällde fram som bomull ur ett gosedjur som stött emot något vasst.

Googlade cykelhjälmar och kollade klockan - för att inte råka stänga några mentala dörrar - nu när det doftade nybakat bröd innanför dem.

Möjligheterna förgrenade sig.

Kanske kunde jag kompromissa? Ta tåget till Ronneby (halva sträckan). Eller cykla en bit mot Ronneby och sedan ta tåget, så att tågbiljetten blev billigare. Fast varför inte cykla hela vägen i så fall? Det kanske gick?

Och hela tiden skulle jag ha telefonen i fickan, som en livlina om jag cyklade omkull.

Och jag skulle köpa en cykelhjälm.

Och det var ju bara 6 mil.

Jag hade ju cyklat 6 mil.

Vad var svårigheten?

Det var kanske snarare enkelt?

Jag fascinerades som inför en klar stjärnhimmel.

Det var som att jag skulle kunna riva ner hela himlavalvet som en himmelsängsgardin.

"Utvandrarna" tvangs jag lägga åt sidan.

Cykling jämfört med löpning

Bytte bok till: "Born to Run: Jakten på löpningens själ" (2009). I den dök det upp en sentens som jag själv hade tänkt någon vecka tidigare: att löpning var mycket mer påfrestande än cykling. En cykel var en maskin. Man kunde förmodligen komma nästan hur långt som helst med den. För att citera Keve Hjelms karaktär i "Kvarteret Korpen" (1963):

"Förresten, vad finns att uppfinna efter cykel... en apparat som gör att man kan sitta när man går - det är ju snillrikt för fan"

I löpningsfallet innebar varje fotisättning en rejäl påfrestning för kroppen, medan cyklingsfallet var ett närmast ansträngningsfritt cyborgfall, frånsett uppförsbackar och motvind.

Jag hade till och med gjort någon slags stand-up-monolog av det, spontant framförd inför min mamma.

Cykling var: "lugnt-lugnt-lugnt-lugnt", och så i uppförsbackarna: "jobiggt-jobbigt-jobbigt-jobbigt", sen "lugnt-lugnt-lugnt-lugnt" igen på barmark.
Löpning var (för varje steg): "jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt-jobbigt".

Om det nu gått att översätta stand-up till text.

Boken började förresten med att en löpare i fyrtioårsåldern sökte upp en läkare på grund av smärtor i foten.

Läkarens rekommendation: "Köp en cykel."

Knäfrågan

Cykel hade jag, men knän?

När jag reste mig upp från biblioteksfåtöljen böjde jag lite extra på knäna, för att se om det skulle kännas något.

Det kändes ingenting alls.

Den känslan allena hade räckt - om man någon gång skulle utforska sina gränser gällde det att passa på innan kroppen föll samman.

Jag hade fått en ny chans.

Nu fanns inga ursäkter längre.

Nu behövde jag bara en cykelhjälm.

Cykelhjälmen

Promenaden mot cykelaffären avgicks i regn. Men det skulle inte regna om två dagar. Så enkelt var det. Och om det gjorde det, så skulle det inte spela någon roll.

Jag kände mig ostoppbar.

Bad om den billigaste hjälmen. Fick frågan vilken färg jag föredrog. Tänkte på mitt snart hårdkokta huvud som inte skulle knäckas. Färgen? Jag sade att den inte spelade någon roll. Kanske som en slags upplysning, vilket ju även färger krävde för att ens framträda.

Storleken var L/XL, 58-62.

Kunde precis pressa in mössan under.

Och alltsammans till priset av nästan ingenting - cykelhjälmen kostade en tredjedel av det jag googlat fram.

Huvudsakliga knäckfrågan

Tänkte på hemvägen att jag kanske fått en dålig hjälm. Att den inte skulle skydda huvudet tillräckligt bra. Slöt mig slutligen till att den var bättre än ingenting. Skulle jag ramla illa eller bli påkörd ordentligt så skulle inte en hjälm hjälpa ändå, oavsett kostnad.

Det gick inte att köpa sig fri från dödsolyckor.

Så tänkte jag, bärande i en låda den billigaste hjälm jag kunnat hitta.

Tjejen i kassan hade sagt: "Vill du ha lådan också?"
Jag hade svarat: "Ja, om den ingår i priset"

Vad jag nu skulle med lådan till.

En hjälm i en låda var för övrigt ett lustigt fenomen, om man betänker hjälmens funktion, vilket ståuppkomikern Jerry Seinfeld gjort:

"There are many things that we can point to as proof that the human being is not smart. The helmet, is my personal favorite - the fact that we had to invent, the helmet.  

Now, why did we, invent the helmet? Well, because we were participating in many activities that were cracking our heads... we looked at the situation - we choose not to avoid these activities - but to just make little plastic hats, so that we can continue our head-cracking lifestyles.

The only thing dumber than the helmet is the helmet law - the point of which is to protect the brain, that is functioning so poorly, it's not even trying to stop the cracking of the head that it's in." 

(Jerry Seinfeld, "I'm Telling You for the Last Time", 1998)