Danskursen, vecka 5 av 10 - The Thrill Is Gone

The Thrill Is Gone, sjöng B.B. King, beträffande den slocknade känslognistan. Det var nu vecka 5. Man hade dansat med alla. Det blev nästan äktenskapligt till slut, när man stötte på samma person om och om igen. Stötte på någon som pekade med hela handen, vilket jag påpekade. Men det kanske var dumt. Eller så kanske hon var dum. Konflikter, pakter och politik resterande fem veckor.

Det enda beslut som gick att fatta var: inner-ringen eller ytter-ringen. Inner-ringen erbjöd färre personer, men mer tid per person totalt, jämfört med ytter-ringens större utbud med mindre tid per capita. Optimalt hade varit att ha alla intressanta personer i inner-ringen, samt sig själv. Så en satsning på inner-ringen kunde bli jackpot, men det kunde också bli pannkaka, om ingen intressant person fanns inringad. Hade bara varit i inner-ringen vid ett tillfälle: vecka 3. Jag ville prova igen. Dra i spaken på den enarmade banditen en gång till.

Alexandra stod vid stolpen som vanligt. Hon hade pluggat till socionom, och blivit mordhotad i Malmö när hon jobbade med missbrukare. Hon hade köpt ett renoveringsobjekt (kedjehus) som hon målade invändigt. Hon lade även om golvet. Den spruckna plastmattan från 1988 föll henne nämligen inte i smaken. Hon tyckte hon pratade för mycket. Började med politiken och frågade om inner-ringen, om hon kände för den idag. Det gjorde hon inte. Danskursen drog igång och jag såg Monica (som jag i ögonvrån sett stå ensam hela tiden dessförinnan). Tänkte att hon väl skulle para ihop sig med någon, men det gjorde hon inte. Gick fram och frågade om hon kände för inner-ringen. Det spelade ingen roll för henne. Så nu var jag i inner-ringen. Pannkaka. Av 40 personer var ungefär 5 yngre än mig, eller i min ålder.

Foxtrot var dagens första dans. Nytt för denna vecka var att dansa utan att instruktören räknade steg. Ett fåtal ganska långa danssekvenser. Jag kände mig mer eller mindre bortkollrad. Visste inte om det var jag som gjorde fel, eller min danspartner. Men förmodligen jag, för jag försökte ta ett steg mellan benen på partnern, men det skulle man nog inte. En av de få jag dansade långdans med var en liten och ganska smal rödtröja, men det kändes som att hon var fästad i taket med en stålvajer. Var hon kanske oväntat muskulös eller vad var det frågan om? Kändes som att skjuta en fullastad städvagn framför sig.

Det blev paus. Frågade Alexandra om hon trivdes i ytter-ringen. Det gjorde hon. Jag sade att jag inte trivdes i inner-ringen. Sade att inom matematiken fanns det något som hette "ring theory". Jag visste att vi ändå inte talade samma språk, men jag sade det i alla fall. Hon var en sån person som alltid satt längst bak, sade hon. Det var jag också, sade jag. På högskolan. Det var då hon sade att hon läst till socionom, när jag frågade, och om hennes många olika jobb. Då frågade jag hur gammal hon var (27). Hon fick gissa min ålder. Hon gissade på 25. Jag var 29. Monica stod bredvid plötsligt. Frågade henne hur gammal hon var. Hon var 28. Tripp, trapp, trull, sade jag inte. De började prata. Hade visualiserat detta i mitt huvud för någon vecka sedan: hur jag skulle sammanföra de två. Efter några meningar så nämnde Monica sin sambo (ding) och även hon var bortförd ur utredningen. Fem veckor och två icke-singlar. Och pakterna var redan låsta nu. Nu handlade det om gruppdynamik snarare än persondynamik. Att ens gå ifrån Alexandra i början och plocka upp Monica istället kändes på ett sätt lite svekfullt. Så resterande veckor skulle det bli svårt att gå över till en annan grupp och börja prata. Monica nämnde att hon bara kände till mig här. Jag sade att jag förstod hennes besvikelse över detta. Jag försökte nog vara rolig.

Efter pausen var det bugg igen. Dansade med en släkting till Vilda musen från förra veckan: Husmusen. Hon hade en annan lugg, men hade likadana gripklor och tänder som vilda musen. Jag tror axlarna var höga, och armarna spända som domkrafter. Rödtröjan med stålvajern dök upp igen. Hon var lättskrattad men avbröt abrupt ett av sina skratt med att i vanligt röstläge säga någon instruktion. Hennes skrattaktie kunde alltså köpas billigt, men dess värdepapper var värdelösa. Sen var det någon tjej som inte inspirerade mig, med platt näsa och glasögon. Hade dansat med henne förut, men bara som en parentes - hon hade inte blivit till text. Att hon dyker upp nu handlar mest om flit, att få med att: "jo, hon fanns, faktiskt". Vem ska skriva hennes historia? Hon var nog i min ålder. Men gnistan saknades. Var det jag eller hon eller tiden? Hon verkade så erbarmligt tråkig, såsom en skärbräda, ett vedträ doppat i beck, eller som en speta i fingret. Men hon kanske egentligen var en oslipad diamant, och inte alls gravstensmaterial?

Det hade för övrigt dykt upp en antagonist. Mannen före mig. Han som lämnade över danspartners till mig. Hans dansglädje hördes genom tjo och tjim, och kvinnorna lämnades över med ett artigt: "Här har du din nästa herre" (det vill säga: jag). Hur skulle jag kunna toppa det? Han kändes som huvudrollen och jag som eftertexterna. Såg hans höga panna och kände mig som Frollo i Disneys version av Ringaren i Notre Dame.

Det gick så snabbt nu. Hjärnan hade roddat detta förr. Den satte inte ögonen att titta på folk längre. Det var samma människor som tidigare. Nyhetens behag var B.B.-orta. Högersnurren. Rundsvängar med randomsteg och sen högersnurr igen: "en fantastisk värld att komma tillbaka till, om och om igen" (som det hette i början av 1990-talets Disneyfilmer). Var någon som tyckte att jag buggade bra på något sätt. Att det var tydligast hos mig. Och då kom hon ju ändå direkt från huvudrollen. Men det var lite för mycket snurrande på slutet. Och inga nyheter mera. Eller jo, det var någon jag kanske inte sett. En i min längd med snurrklänning, ljust hår och synligt tandkött. Såg henne på parkeringsplatsen efteråt, gå in i en bil tillsammans med någon. Jag blev inte längre förvånad. Hade sett gymnasiepakten utanför dörren. Alla hade under dansen varit i ytter-ringen. Skymtade däri nattfjärilstjejen från förra veckan. Men jag var (väl ändå) för gammal för gymnasister. Fem veckor kvar.