Gatumusikantens sirensång

På gågatan utanför biblioteksingången stod en tjej och sjöng rakt ut. Hon hade en telefon i handen som spelade knappt hörbar musik, men hon hade ingen scen, och ingen publik. Det stod en gitarr på en bänk bredvid henne, och dess fodral låg uppslaget på marken. Jag sneglade på henne när jag gick förbi. Hon sjöng en slags sirensång - aria - är ordet jag får upp, men jag vet inte vad det betyder. Men det kändes som när jag var på min mormors begravning. Det kändes på låtsas. Hon var inte ett med sången. Hon var ingen "riktig" gatumusikant. Det var som att hon härmade någon som sjöng opera, fast på öppen gata bara, rakt ut. Hur vågade hon?

Svängde in på bibblan och läste i dagens tidning att det skulle startas en "Matakuten Karlshamn", där gratis mat skulle delas ut till behövande, men att ingen kontroll skulle göras, att man fick rådfråga sitt samvete om man var behövande eller inte. Såg vindruvor och fil på bilderna. Tja, varför inte. Besökare från bordet intill hördes diskutera att folk ju skulle hämta "30 kilo kaffe", trots att de hade massor av pengar. Mannen anmärkte förtjust några minuter senare att han ju bodde i området. Han kanske skulle gå dit, för att se vilka som var där. En slags social kontroll. Dom rika fick ju inte gå dit. Någon rättvisa fick det faktiskt vara här i samhället. Dom pratade om någon rik och snål som brukade åka runt och leta efter parkeringsplatser som var 2 kronor billigare än den hittade platsen, utan att tänka på att bensin värd minst tio gånger så mycket förbrukades genom letningskörningen.

Läste i "brännvinskungen" L.O. Smiths memoarer att han på äldre dagar skänkt bort massa pengar, men att han istället för tacksamhet fått se: hat, avund och slösaktighet. Tommy Berggren berättade i sina memoarer om Jimmy och Marianne, två syskon där den ena blivit bråkstake och missbrukare, kanske på grund av att han som barn misshandlats av sin far. Jimmy hade begått självmord. På begravningen hade Marianne vänt sig till sin far och undrat hur det kändes att gå på sin sons begravning, när man behandlat sonen som pappan gjort. Hon tillade att han om en månad skulle ha ännu en begravning att gå på. En månad senare tog nämligen även Marianne livet av sig. Tommy berättade även en episod när han som fjortonåring jobbat på Volvo i Göteborg med en jämnårig tjej, hur han hade bytt bort sina föräldrars Strindbergböcker för att betala av ett lån från en kollega, som låtit Tommy äta nötchoklad, som han också bjöd den jämnåriga tjejen på. Berättade vidare den anekdoten till nån nättjej, som också jobbade på Volvo, men hon var föga intresserad. Hade tänkt fråga om hon gillade choklad, som avslutning, men suddade ut det. Hade nån charmörtanke i bakhuvudet där. Tyckte vi kunde prata istället, för text var så stelt, ansåg jag. Hon svarade inte på det meddelandet.

När jag gick ut på gatan igen två timmar senare stod sirentjejen kvar. Klockan var 17:30 och det hade börjat höstmörkna. Jag sneglade på henne när jag gick förbi. Hon såg på mig. Det var ju bara en person i taget som gick förbi, det var det som gjorde det hela så intimt, att stå där bara. Var det någon slags reklam? Hon kanske var manisk? Den sociala kontrollen? Man kunde väl inte bara stå och sjunga rakt upp och ner? Om alla skulle göra det, vem skulle då slösa pengar och kontrollera att alla rika inte hämtar gratis mat? Kände mig på samma våglängd som sirenen på något sätt. Sådär ville jag väl också kunna stå och sjunga bara. Vem ville inte? Gick förbi, men stannade en bit bort vid en bokhandels skyltfönster: "Världens största butik - Biografin om Jeff Bezos och Amazon". Läste titlarna bara som ett spel inför mig själv och eventuella andra som också spelade spelet. Skulle jag bryta spelet, och gå fram till tjejen som stod och sjöng? Vågade jag? Rådfrågade mig själv. Hörde sången runt hörnet. Hon stod ju bara där. Hade hon inte varit ensam hade jag aldrig i livet vågat. Vände tillbaka.

Jag gick och ställde mig några meter ifrån henne. Tittade på henne. Eftersom det bara var jag i publiken så räknades min blick. Hon sjöng vidare. Det var så ovanligt. Det var 4 meter mellan oss. Vi stod på samma gågata. Hon sjöng på "Let Her Go" med Passenger. Hon hade ljust långt hår och pannband. Jag tittade bort ibland. Hon också. Det var som att man tittade på sin storasyster och undrade när det blev ens egen tur att försöka. Det gick en eller två minuter så hade hon sjungit klart, och det blev tyst. Jag applåderade, som för att bevisa för mig själv att det hela var på riktigt och att jag inte bara var en kamera. Hon kan ha sagt tack. Gick fram några steg: "Så... vad är detta för något? Vad är idén?" Hon berättade att hon det var hennes jobb att stå såhär och sjunga. Jag frågade vidare. Hon berättade att hon varit i Stockholm och Berlin och några fler städer. Själv bodde hon i Karlskrona med sin familj. Hon hade inte velat sitta "hemma på loven", och så hade det hela börjat, sjungeriet. "På loven... det är väl inte... gymnasiet, hmm... då är du 21 år?" Jag hade gissat rätt. Hon var 21 år. Sade att jag var 29, att tiden gick. Hon frågade om jag också gått i gymnasiet. Jag skrockade lite. Jo, och sen hade läst i Karlskrona 2009-2014 på högskolan, sökt jobb ett år, men sen sökt relationer via nätet, hittat en tjej 2016, bott med henne i Göteborg till mars 2018, och nu bodde jag med min bror. Och tiden tickade på. Den vanliga storyn. Och betala gjorde jag med sparade pengar. Köpte inte en massa prylar.

Jag frågade om cykeln som stod intill var hennes. Det var den inte. Frågade retoriskt: "Men gitarren, den är din?" "Ja, vill du spela?", sade hon. Jag förklarade att jag bara kunde några ackord, men tackade för förslaget. Hur tog hon sig hem då, var det med bil? Hon sade att en kompis som ändå var i Karlshamn skulle skjutsa henne hem snart. Hon började prata om något, men avbröt sig: "Vill du höra?" Jag försäkrade att det ville jag. Hon berättade att hennes ex hade hört av sig igen för några dagar sedan. De hade varit ihop 2 år, bott ihop i 1 år och varit isär i 1 år, med viss sporadisk kontakt. Nu hade han givit henne en flamingominiatyrfigur att fästa i handväskans dragkedjelöpare. Exet hade sagt att han själv hade en likadan, och avslutat med: "Nu har du mig med dig hela tiden". Nu ville hon veta av mig om detta var ett avsked, eller en slags början på något nytt. Jag sade att jag hade för lite information att gå på, men att hon ju antingen skulle bli ihop med honom igen, eller så skulle någon av dem hitta någon ny. Kom på senare att det var lika dumt sagt som Johans Glans mammas påstående vid sakletning: "Man hittar det alltid på den sista plats man letar på". Glans kommentar: "Jah, sen böör du sluta leeta". Givetvis blir de antingen ihop med varandra eller någon annan. Om de inte skulle vara singlar resten av livet, förstås.

Ena benet började skaka. Tänkte att jag kanske var nervös. Flyttade över tyngden från det ena benet till det andra. Hon sade att hennes ex var missbrukare, att han igår blivit rånad på 40 000 kronor i kontanter, av sina "kompisar", under pistolhot. Hon sade att hon drogs till såna. Men att hon om en månad skulle åka till ett "varmt land.", kanske Kanarieöarna, för att "trubadura". Sen kanske hon skulle stanna där. Karriären gick före kärleken för henne, sade hon. För mig var det tvärtom. Men hon kunde lika gärna dejta exet så länge tänkte hon. Berättade "Jimmy och Marianne"-anekdoten. Hon frågade, av någon anledning, vad jag tyckte lycka var och jag sade att det ju var när man kunde sitta stilla i tio minuter utan att vilja ta livet av sig. Att många av tjejerna jag pratat med på nätet ofta hade psykiska problem. Jag hade sagt det att de vanföreställningar man kunde ha i schizofreni nog kunde beskrivas som att grejen som gör att man i en dröm inte reagerar på absurda saker, att den funktionen förblir påslagen i vaket tillstånd. Då tycker man det verkar rimligt att FBI vill anställa en, eller att man har ett chip inopererat i huvudet, eller vad det nu kunde gälla. Att bara slippa sådant, och kunna bara vara, var ju någon form av lycka.

Hon sade att hon tyckte jag verkade smart. "Tack", sade jag. Hon sträckte fram sin hand: "Anastacia", sade hon. "Henrik. Anastacia? Som den... döda prinsessan.", sade jag.

Hon satte sig ner på bänken bakom henne och började knappa på sin telefon. Jag gick fram och hon flyttade in så att jag fick plats. Hon ringde upp vännen som skulle hämta henne. Hon försökte beskriva vägen, men sade: "Du är ju typ femti bast, så du klarar nog detta". Man hörde en fryntlig mansröst i andra änden: "Femti bast?!" Han verkade glad och helt ofarlig. Som att han ansvarade för bollhavet på McDonalds. Han meddelade efter en stund att han var 37. Hon skulle möta honom vid tågstationen. "Hejdå", sade hon till mig. Jag sade att jag ju kunde följa henne dit. "Vill du det då?", sade hon. Jodå.

Hon räknade ihop till 300 kronor som hon fått in, sedan klockan 13:00. Jag bar hennes väska mot tågstationen. Berättade att när jag hemkommit från Göteborg hade jag haft dubbla ryggsäckar, en bak och en fram, samt en draghjulsväska, samt en plastsäck full med grejer. Hade varit helt slut när jag gått 30 minuter från stationen då. Hon såg lite överlastad ut med gitarren på ryggen. Hon frågade om jag då frågat någon om bärhjälp. Jag nämnde att jag ju kunde ha ställt mig och börjat sjunga och fått uppmärksamhet av förbipasserande, och sen frågat om de ville hjälpa mig att bära. Hon skrattade. Hon berättade att hon aldrig träffat vännen som skulle hämta henne vid tågstationen. De hade chattat på Facebook i två månader. Hon nämnde att han kanske skulle "rape me", böjde sig ner och plockade upp en trettiocentimeters pinne och lade i handväskan jag bar på.

När vi satt oss i väntrummet skakade jag igen. Blev varse att det var på grund av kylan, som jag stått stillstående i. Och inomhus var det som att tas ut ur frysen. Det var väldigt ljust här inne. Nu såg man det svarta sminkstrecket bredvid hennes ena öga väldigt tydligt. Såg in i hennes globformade ögon - det blev så när man satt bredvid varandra och inte satt mitt emot varandra - att ögonen var som kulor i gropar, snarare än de vanliga blå brunnarna. Berättade L.O. Smith-anekdoten, men avbröts av att hennes telefon ringde. Jag avbröt mig: "Ja du får ta det först". Han var nog framme snart. "Vad sade du?", sade hon när hon var klar. Återvände till anekdoten. Hade sett hennes händer och visat mina. Hon hade sagt att jag hade pianofingrar. Det hade jag nog. Hade fått in att jag tagit bort Facebook 2014, att det inte var för mig att se vad alla andra hade för sig, men att jag skapat ett nytt konto för några dagar sedan. "Så jag kan adda dig", sade jag. Frågade om henne efternamn. Hon frågade om mitt. Hon hade fått för sig att jag hette "Björn", för hon hade pratat om Björn Rosenström tidigare, att hon skulle lära sig en av hans låtar, och sjunga den, minns inte vilken. Hon hade också tidigare sagt att hon ju hade en "jävligt grym röst", och undrat om jag tyckte hon sjöng bra. Jag hade sagt att den ju var helt okej, men att själva grejen ju var, att man vågade stå sådär, nu i Idol-tider, att man skulle ha ett eget signum och hela den biten, var nog viktigare än själva sången i sig.

Vi gick ut mot den ankommande bilen. Hon undrade om jag ville ha skjuts. Tanken om hur man av en man man aldrig träffat, kunde utlova en skjuts åt en annan man man nästan aldrig träffat, sköt jag delvis åt sidan. Funderade, men kom ändå fram till att jag inte ville ha någon skjuts. Att åka med okända män i bil var nog inget för mig, tänkte jag. "Hejdå", sade hon. "Vi hörs på Facebook kanske", sade jag. "Absolut", sade hon. Gick hemåt. När bilen sedan körde förbi hade hon vevat ner rutan och ropade "Hejdå Henrik", samtidigt som hon vinkade. Hon hade sagt det, att hon nog saknade spärrar, när jag undrat om hon var psykotisk, eller manisk. Enkannerligen. Förhoppningsvis gick det bra med allt.

Gick hem och åt hembakat bröd med timjan i.

Danskursen, vecka 6 av 10 - Pärlan och Alldagligheten

Kan ha sett en från dansen i det civila livet, när jag var på väg hem från biblioteket. Hon såg ut att träna rugby eller brottning, eller att hon körde enduro. Det gick att tänka sig henne i motorcykelhjälm och sponsorkläder. Och att hon tog av hjälmen och lät det blonda långa håret hänga fritt. Hon gick med en kille vid sin sida. Kan även ha sett Vilda musen, på själva biblioteket, men kan ha tagit miste.

På väg till dansen var hon där igen, Vilda musen. Hon gick med en tjej vid sin sida. Det regnade lite, och jag hade paraply men inte hon. Men jag avvaktade. Regredierade mentalt. Gick in i mig själv och stannade där. Vid stolpen fanns varken Monica eller Alexandra. Hade tänkt när jag borstade tänderna att Alexandra skulle vara där, trots att hon sagt förra veckan att hon skulle på yoga denna veckan. Så skulle jag säga: "Är du Alexförsta?", och så skulle hon säga: "Va?", och så skulle jag säga: "Ja, Alexandras tvillingsyster", och så skulle jag börjat förklara att jag menade att hon ju sagt att Alexandra inte skulle vara på plats, men att hon kanske var Alexförsta, Alexandras tvillingsyster. Och när jag skulle förklara namnet så skulle jag blivit avbruten på grund av att dansen skulle börja. Nu blev det inte så. Jag såg istället 2-3 killar runt 20 år, och 2-3 tjejer, som bildat en pratring. Det var som i gymnasiet, fast nu var jag i läraråldern. Dags för lektion.

Gick ner på golvet utan partner, men lyckades gå bak och fiska upp någon i "barnen-har-flyttat-ut-men-den-yngsta-bor-kvar-hemma-till-sommaren"-åldern. Hon frågade om jag ville vara i mittenringen. Hon frågade mig. Det var andra bullar det. Men det ville jag inte (se förra veckan).

Inner-ringsgamblingen förra veckan hade ju misslyckats, men idag fick jag en varianskorrigerad giv: flertalet jämnåriga eller yngre, i långdansen foxtrot. Bingo. Hade en minuter-eller-mer-lång foxtrotvända med den svarttröjade tjejen från förra veckan, som jag tydligen betecknat som "obetydlig". "Alldaglig" är mer passande. Vi småpratade lite dans. "Inga steg på stegräknaren" var det, sade hon, när jag nämnde att man skulle gå med böjda knän utan att vicka på höften, eller vad det var, försökte minnas instruktionerna från tidigare veckor. Men hon och jag på dansgolvet var liksom inget betydligt, egentligen. Det var väl lite som att komma hem bara, ställa sina skor tillrätta, utan fanfarer. Betala räkningarna i tid, ta in posten och frosta av frysen.

Ymnighetshornet fortsatte att ge. Nästa eller nära inpå nästa tjej var en flicka med pärlörhänge(n), lätt som en fjäder och med en skrattig mun. Instruktören hade sagt det, att man skulle vara lätt som en fjäder, och så lade hon till: "Och det kan alla vara, oavsett hur man ser ut". Men Pärlan var lätt som en fjäder, av naturen. Kände knappt att hon var framför mig. Sade något och hon svarade direkt. Hon verkade hänga med på vad jag menade. Hon kanske låg steget före mentalt. Minns inte vad jag sade, men hon verkade ha räknat ut vad jag menade, innan jag ens hunnit förklara klart. Inget "va?":ande där inte. Men jag tror att hon kanske var för ung, eller att jag var för gammal (beroende på vem man ville lägga skulden på). Och att hon skulle vara singel, det var en absurd tanke, så den tänkte jag inte ens.

Så efter de två så hade det ju bordat varit slut. Men det dök upp en till, släkting till Husmusen: Systermusen. Dragen var lite musiga, men hon var i varje fall i min ålder ungefär. Det var nu någon foxtrotlek som gick ut på att tjejen skulle bestämma hur många långsamma och hur många snabba steg man skulle ta i följd, till exempel två plus fyra (två långsamma och fyra snabba). Jag frågade hur många vi skulle ta. "Ska jag bestämma?", sade hon. "Ja" (det var hela tanken, ja, sade jag inte). Hon sade något om att hon hade svårt att bestämma sig, eller vad det var. Hon tyckte jag kunde bestämma. Men jag gav henne lite mer tid, så hon fick fram två plus fem. Det blev ett udda tal, vilket gjorde att förstafoten blev andrafoten. Instruktören tog upp det: "Var det någon som sade ett udda tal?" Jag vände mig och tittade på Systermusen, som fick räcka upp handen. "Vad hände då?", undrade instrukröen. "Man kom i otakt", sade hon. Nu var det väl inte det som "otakt" betydde, tänkte jag. Men vad visste jag om dans. Det kanske det var, och det kanske man gjorde.

Men nu måste det vara slut med turen. Inte. Stålvajertjejen i rödtröjan, a.k.a. aktieskrattet dök upp. Jag hade ju blivit betingad att här var det bara att spela ut hela registret. Hade fått henne på radarn redan före bytet, när vi stod vid sidlinjen och betraktade en demo i mitten, och stegnummerleken introducerades. Hon hade sagt något och jag hade fiskat upp med "10 minus 6", och sen svarat fiktivt på min egen fråga: "Ska du blanda in minus?", och hon hade skrattat, som hon gjorde åt allt. Så nu hade jag henne framför mig. Hade redan repliken klar i huvudet. "Endast primtal", sade jag. Och hon var ju så illa tvungen att skratta. Hon valde två plus fyra. Sen i mitten av dansen sade hon att vi skulle vända på det. Sade sen efteråt att "Vadå vända på det? Så att sex blir nio?". "Var det så du trodde?", skrattade hon. "Nä, det trodde jag inte", sade jag i samma röstbytarläge som hon genomförde när hon mitt i ett skratt kunde bryta ut i en instruktion. På så vis var hon en slags invers. Dom flesta bryter ju ut i skratt, medan hon istället bröt ut i instruktion. Man kunde säga att skrattet var hennes normaltillstånd, och att ett utbrott för henne var det man i dagligt tal kallade: tal, det vill säga en siffra (inte). Hade jag sagt detta till henne hade hon skrattat högt - före jag ens kommit fram till poängen (var nu den fanns att finna).

Vid pausen var min danspartner en rejälare tjej jag sett i inner-ringen för veckor sedan. Kanske det som lockat in mig i inner-ringen förra veckan. Nu var hon här, framför mig. Bara paus före. I pausen såg jag henne sitta och prata med en man i lila tröja. Det var väl dom två, då. Jahapp. Aktieskrattet syntes skratta på golvet ihop med rödtröjad kille i borstfrisyr och glasögon. Det var väl dom två, då. Husmusen var en meter framför mig, i steget på väg. Vart? Så dök det upp en man kring 40 år, med toppgrånat hår. De började prata som om de kände varandra. Det var väl dom två, då. Såg hon den alldagliga tjejen sitta vid ett bord med en tjej till. Men jag tog inte det steget. De ville kanske vara ifred. Vem visste. Jag hade ju en bra giv, så jag kanske nöjde mig. Eller så fegade jag bara ur. Det blev alltså inget pausprat denna vecka. Såg innan dansen gick igång igen, mannen som var före mig denna veckan. Han var i tjugoårsåldern, och stod och tittade ner i golvet och såg blyg ut. Det gick inte att avgöra om det bara var blyghet eller något mer. Det var kanske synd om honom? Hur som helst var det väldig kontrast mot glädjespridaren från förra veckan.

Efter pausen var det dags för bugg... luften gick ur lite. Nu skulle man stå och guppa bara, med en meter mellan varandra. Men det var i varje fall snabbare byten. Mot slutet när det gått ett varv började jag fundera om jag skulle hinna få samma giv igen, dom i början. Det skulle jag väl inte hinna? Var som i 1990-talets Bingolotto, det stora Superchansen-hjulet som var i snurrning. Skulle den stanna på en fyrklöver? Bara... lite... till. Sådärja. Bingo, igen. Jag fick en vända till, och det fick jag faktiskt vara nöjd med, även om det denna gång endast var en snabb svängom. Man blir oftast mest yr på slutet, och varm. Minns att det var "Jag ringer på fredag" när jag hade Pärlan igen. Men det var kortare danstid nu per person. Man hann knappt säga något. Dök upp en rödtröja med tandläkarleende och mascara, men buggdansens subliminalperceptionskorthet hindrade mig från att få fler intryck av henne. Hade förresten fått vila ögonen en stund på endurotjejen också. Det var lite svajande rapsfält i solsken över henne. Så var dansen plötsligt slut.

Gick och vertikalsnurrade det ihopfällda paraplyet i handen på vägen hem. Försökte halvhjärtat snärta till nypon som stack fram genom ett gunnebostängsel. Hade sett Systermusen i sällskap med kille på väg mot bilarna på parkeringen. Borde nästan haft en lista över allas status. Skulle jag, eller skulle jag inte, gå på avslutningsfesten den 29:e november? Å ena sidan är ju alla upptagna, å andra sidan kanske "alla" inte alls är upptagna. Men man blev lite hormonellt boostad. Hade kommit dit med paraplyet i fast hand och mentalt hämmad, men hade gått därifrån på spatserhumör. Det kanske var värt 150 kronor ändå, avslutningsfesten. Dök ju på något sätt upp lite nytt blod varje vecka. Hade aldrig sett Pärlan förut. Vart hade hon hållit hus? Till exempel. Och festen skulle även inbegripa fortsättningskursdeltagarna (som hade kurstillfället före, samma dag), om vilka jag intet visste.

Danskursen, vecka 5 av 10 - The Thrill Is Gone

The Thrill Is Gone, sjöng B.B. King, beträffande den slocknade känslognistan. Det var nu vecka 5. Man hade dansat med alla. Det blev nästan äktenskapligt till slut, när man stötte på samma person om och om igen. Stötte på någon som pekade med hela handen, vilket jag påpekade. Men det kanske var dumt. Eller så kanske hon var dum. Konflikter, pakter och politik resterande fem veckor.

Det enda beslut som gick att fatta var: inner-ringen eller ytter-ringen. Inner-ringen erbjöd färre personer, men mer tid per person totalt, jämfört med ytter-ringens större utbud med mindre tid per capita. Optimalt hade varit att ha alla intressanta personer i inner-ringen, samt sig själv. Så en satsning på inner-ringen kunde bli jackpot, men det kunde också bli pannkaka, om ingen intressant person fanns inringad. Hade bara varit i inner-ringen vid ett tillfälle: vecka 3. Jag ville prova igen. Dra i spaken på den enarmade banditen en gång till.

Alexandra stod vid stolpen som vanligt. Hon hade pluggat till socionom, och blivit mordhotad i Malmö när hon jobbade med missbrukare. Hon hade köpt ett renoveringsobjekt (kedjehus) som hon målade invändigt. Hon lade även om golvet. Den spruckna plastmattan från 1988 föll henne nämligen inte i smaken. Hon tyckte hon pratade för mycket. Började med politiken och frågade om inner-ringen, om hon kände för den idag. Det gjorde hon inte. Danskursen drog igång och jag såg Monica (som jag i ögonvrån sett stå ensam hela tiden dessförinnan). Tänkte att hon väl skulle para ihop sig med någon, men det gjorde hon inte. Gick fram och frågade om hon kände för inner-ringen. Det spelade ingen roll för henne. Så nu var jag i inner-ringen. Pannkaka. Av 40 personer var ungefär 5 yngre än mig, eller i min ålder.

Foxtrot var dagens första dans. Nytt för denna vecka var att dansa utan att instruktören räknade steg. Ett fåtal ganska långa danssekvenser. Jag kände mig mer eller mindre bortkollrad. Visste inte om det var jag som gjorde fel, eller min danspartner. Men förmodligen jag, för jag försökte ta ett steg mellan benen på partnern, men det skulle man nog inte. En av de få jag dansade långdans med var en liten och ganska smal rödtröja, men det kändes som att hon var fästad i taket med en stålvajer. Var hon kanske oväntat muskulös eller vad var det frågan om? Kändes som att skjuta en fullastad städvagn framför sig.

Det blev paus. Frågade Alexandra om hon trivdes i ytter-ringen. Det gjorde hon. Jag sade att jag inte trivdes i inner-ringen. Sade att inom matematiken fanns det något som hette "ring theory". Jag visste att vi ändå inte talade samma språk, men jag sade det i alla fall. Hon var en sån person som alltid satt längst bak, sade hon. Det var jag också, sade jag. På högskolan. Det var då hon sade att hon läst till socionom, när jag frågade, och om hennes många olika jobb. Då frågade jag hur gammal hon var (27). Hon fick gissa min ålder. Hon gissade på 25. Jag var 29. Monica stod bredvid plötsligt. Frågade henne hur gammal hon var. Hon var 28. Tripp, trapp, trull, sade jag inte. De började prata. Hade visualiserat detta i mitt huvud för någon vecka sedan: hur jag skulle sammanföra de två. Efter några meningar så nämnde Monica sin sambo (ding) och även hon var bortförd ur utredningen. Fem veckor och två icke-singlar. Och pakterna var redan låsta nu. Nu handlade det om gruppdynamik snarare än persondynamik. Att ens gå ifrån Alexandra i början och plocka upp Monica istället kändes på ett sätt lite svekfullt. Så resterande veckor skulle det bli svårt att gå över till en annan grupp och börja prata. Monica nämnde att hon bara kände till mig här. Jag sade att jag förstod hennes besvikelse över detta. Jag försökte nog vara rolig.

Efter pausen var det bugg igen. Dansade med en släkting till Vilda musen från förra veckan: Husmusen. Hon hade en annan lugg, men hade likadana gripklor och tänder som vilda musen. Jag tror axlarna var höga, och armarna spända som domkrafter. Rödtröjan med stålvajern dök upp igen. Hon var lättskrattad men avbröt abrupt ett av sina skratt med att i vanligt röstläge säga någon instruktion. Hennes skrattaktie kunde alltså köpas billigt, men dess värdepapper var värdelösa. Sen var det någon tjej som inte inspirerade mig, med platt näsa och glasögon. Hade dansat med henne förut, men bara som en parentes - hon hade inte blivit till text. Att hon dyker upp nu handlar mest om flit, att få med att: "jo, hon fanns, faktiskt". Vem ska skriva hennes historia? Hon var nog i min ålder. Men gnistan saknades. Var det jag eller hon eller tiden? Hon verkade så erbarmligt tråkig, såsom en skärbräda, ett vedträ doppat i beck, eller som en speta i fingret. Men hon kanske egentligen var en oslipad diamant, och inte alls gravstensmaterial?

Det hade för övrigt dykt upp en antagonist. Mannen före mig. Han som lämnade över danspartners till mig. Hans dansglädje hördes genom tjo och tjim, och kvinnorna lämnades över med ett artigt: "Här har du din nästa herre" (det vill säga: jag). Hur skulle jag kunna toppa det? Han kändes som huvudrollen och jag som eftertexterna. Såg hans höga panna och kände mig som Frollo i Disneys version av Ringaren i Notre Dame.

Det gick så snabbt nu. Hjärnan hade roddat detta förr. Den satte inte ögonen att titta på folk längre. Det var samma människor som tidigare. Nyhetens behag var B.B.-orta. Högersnurren. Rundsvängar med randomsteg och sen högersnurr igen: "en fantastisk värld att komma tillbaka till, om och om igen" (som det hette i början av 1990-talets Disneyfilmer). Var någon som tyckte att jag buggade bra på något sätt. Att det var tydligast hos mig. Och då kom hon ju ändå direkt från huvudrollen. Men det var lite för mycket snurrande på slutet. Och inga nyheter mera. Eller jo, det var någon jag kanske inte sett. En i min längd med snurrklänning, ljust hår och synligt tandkött. Såg henne på parkeringsplatsen efteråt, gå in i en bil tillsammans med någon. Jag blev inte längre förvånad. Hade sett gymnasiepakten utanför dörren. Alla hade under dansen varit i ytter-ringen. Skymtade däri nattfjärilstjejen från förra veckan. Men jag var (väl ändå) för gammal för gymnasister. Fem veckor kvar.

Danskursen, vecka 4 av 10

Hon den långa. Det var enklare nu. Inte som 2014 då det var allt eller inget. Tänkte fiska lite. Hon stod vid stolpen då jag kom dit. Påtalade att det tydligen inte var någon yoga denna veckan. Frågade om hon var ledare (tanke från förra veckan); hon var volontär. Frågade hur det kom sig att hon började på yoga. Hon hade blivit kallad otränad av några på högskolan. Hon pratade lite om det. Hon var ganska konversabel. Jag stack in frågan om det var samma anledning till att hon var här, att hon var otränad alltså. Nä, det var för att pojkvännen (ding) sagt att... nånting. Pojkvännen. Då var hon utom tävlan. Vi pratade vidare, tills dansen började. Hon verkade inte sugen på inner-ringen (se förra veckan), och inte jag heller, när jag tittade in där.

Foxtrott var dagens första dans. Det lades till en snurr på slutet. Mannen fick stegen förevisade först. Snurrstegen. Det verkade gå bra. Men sen med en danspartner var det inte samma grej. Fick ett tips av en rödtröja att vända på överkroppen i steg 2. Aha. Polletten trillade ner. Sen gled man omkring där på golvet långt långt iväg från där man började, och sen var det kaos att hitta där man var i ringen, ens nästa partner. Fast det var kvinnorna som skulle gå fram i ringen, till nästa partner. Så mannen (jag) kunde gå runt och bara le. Lite radiobilskänsla. Påtalade detta. Påtalade en massa. Snabba byten, långa danssträckor. Kom nog in i något flow där, när det inte var så mycket avbrott för instruktioner som det brukade vara annars.

Det fanns en tjej med en svart tröja. Det var inget speciellt med henne. Hon var obetydligt kortare än mig. Hon var väl egentligen ganska obetydlig. Som jag. Hon kanske tyckte att även jag var obetydlig. Vi dansade iväg och sen vid partnerbytet hittade vi inte vart vi var, så vi dansade igen. Men vi lade ingen vikt vid detta. Det var bara en lite obetydlighet. Jag är säker på att hon inte ens minns detta. Och det gör inte jag heller. Så obetydligt var det.

Dansade också med en skrattrynkekvinna som såg ut som en några år äldre kollega. Som man tänker sig en några år äldre kollega ser ut, om man har ett jobb. Som man tänker sig någon som dricker kaffe och pratar på en kafferast, i en vit tröja. Som man kan låna ett passerkort av, när man tappat sitt. Man lovar att lämna tillbaka.

På dansgolvet fanns också en fjäderlätt nattfjäril med sidentyg över berg och dalar. Eller om det var en pyjamas hon var klädd i. Det var som ur ett barnprogram. Hade hon varit på TV på 1980-talet hade hon tuggat tuggummi. Hon var max 19, och hade ett ansikte som en TV-kändis. Vet att jag sett henne förut. Var det föregående veckorna eller på TV? Jag kände mig gammal bara genom att tänka på att titta på henne. Hennes blick var frånfladdrande som en fjäril. Hon tackade artigt efter dansen.

I pausen stod den långa vid stolpen och jag sade att jag tyckte foxtrott var roligare än bugg. Vid bugg stod man ju nästan bara stilla, som man. I foxtrott var man ju ute på dansgolvet och rörde sig. Den långa tyckte tvärtom, för hon sade sig ha svårt med takten, "två vänsterfötter", sådana saker. Hon frågade varför jag var där. Sade att jag var där för att träffa folk. Annars hade jag bara suttit hemma.
"Så det är bara jobb och hem och...", sade hon.
"Jag har inget jobb. Jag bor hos min bror. Det är inom gångavstånd. Jag är nog den enda som går härifrån, tror jag", sade jag.
Jag kan ha tvekat. Jag kan ha tittat åt sidan. Hade det varit poker hade jag avslöjat min hand. Hon jag träffade i söndags hade velat ha en man med jobb, med lägenhet. En man som bjöd henne på resa till Köpenhamn, på restauranger, köpte presenter. Det ville kanske alla ha. Men den långa var ändå upptagen, så det borde inte ha spelat någon roll, att säga det. Ändå var det som att jag kastade in handuken när jag nämnde det. Är det så illa egentligen? Det kanske det är. Ojdå.

Det var bugg sen, efter pausen. Stötte på Monica. "Monica", sade jag. Frågade henne om hon mindes vad jag hette. Det gjorde hon. Sade att jag inte trott det. Sen var det partnerbyte. Stötte på Felicia. "Felicia", sade jag. Minns inte om hon mindes mitt namn. Förmodligen.

En tjej med pojkkropp och hästsvans dök upp. Hon var liten och smal. Hennes öron var som från grundskolan. Hon verkade blyg och osäker i stegen. Ville liva upp henne lite. "Å-dra", "å-press", "å-pingis" instruerade jag, och avslutade med ett halvkvävt "bra", när jag insåg att det inte var jag som var instruktör. Hon dök upp igen senare. Hon påminde förresten om ett pommes frites som legat i frysen.

Sen var det vilda musen-tjejen. Hade stött på henne tidigare med missat att beskriva henne. Det var en energi i hennes uppenbarelse. Fast hennes kropp var liksom stel. Som att hon suttit i elektriska stolen men överlevt. Händerna som stela klor, luggen som fransar på en gardin. Hon hade lätt till skratt. Jag tänkte mig att hon kunde skratta av att titta på ett paket vetekli med två veckor kvar till bäst före. "Å-pinis", sade jag vid snurren, som instruktören. Hon skrattade. Sade massa mer som jag glömt. Hann avsluta med "rundpingis", som ju vore ett bättre namn, innan hon snurrade iväg till nästa.

En som jag däremot inte stött på tidigare var Frankensteins monster, i Boris Karlov-tappning då. Hon var plötsligt bara där. Rynkor där tänderna skulle varit. Hon måste varit längre än mig. Bredare än mig. Men hon var inte tjock. Det var det jag inte förstod. Det var något nytt. Något konstruerat. Som att hon hade halm runt kroppen, men inte fett. Armar i skala 1.5. Hon hade en text tatuerad vid nyckelbenet. Fick inte in skärpan. "Mathilda" kanske, eller "Monster". Hmm. Hon måste varit 45 plus. Hennes röst var max 20.

Sen var det en liten ekorrtjej i rödtröja. Också påstött tidigare. Kanske var det kinderna som var ekorriga. Att munnen var längre ut än övriga ansiktet, som för Piff och Puff. Hon rörde inte en min, därav att jag kunde se hennes defaultmin. Hon funderade kanske på ekollonförrådet inför vintern. Hon var mycket kortare än mig. Som att jag befann mig högre upp i ett träd.

Avslutningsvis kan nämnas 50-plusiga Nanna Bumbi med svarta fläckar på tänderna, porslinsögon, och puffig stuss. Hon kunde dansa sedan tidigare, vilket märktes tydligt.

På slutet nämndes återigen avslutningsfesten, 29 november. Nu var det bestämt att det var samma lokal som danskursen, mellan 20:00-01:00. Det skulle vara fri uppbjudning. Bandet "Voice" skulle spela.

På vägen till bilarna efter dansen gick jag ikapp långtjejen och sade att dansinstruktionerna fastnat i mitt huvud: "å-höger, å-vänster, å-höger, å-vänster". Hon sade bland annat att hon var svettig under dansen och nämnde att det "inte var så charmigt". Tänkte att man väl inte behövde vara charmig om man redan hade pojkvän. Men var väl lite som mig och icke-jobbet, att även om det är utom tävlan så är det ändå en form av nederlag att säga det. Det regnade. Hon sade att vi ses nästa vecka. "Då är det halvlek", sade jag. Hon verkade nästan förvånad. Men så var det.

Danskursen, vecka 3 av 10

De tranströmerska stuprännorna för intryck var mer lövade nu, på vecka tre. Jag stod utanför dansgolvet i väntan på att kursen skulle dra igång för idag. Tänkte på träffen igår. Var lite mätt på intryck kanske, just idag. Tänkte att här stod jag tyst - jag som pratat som en väderkvarn i stormväder igår. Livets kontraster.

186 centimeter-Alexandra från vecka 1 dök upp framför mig på golvet vid starten. Tog hennes arm. Hon hade varit på yogabootcamp förra veckan, sade hon. Sade att hon inte missat något nytt, utom snurren då, kom jag på, snurren i bugg. Frågade om vi skulle ta inner-ringen. Hon sade: "Vågar vi det?". Jag drog in oss i inner-ringen. Hade tänkt på det vägen hem förra veckan: inner-ringen. Han hade hintat om det, ledaren, "om man kände sig 'extra spänstig'". Det var ju ett kodord för dom som ville vara unga. Anti-mumie. Jag klev rätt in nu. Färre personer, fler danspartners samma gånger, jämfört med ytter-ringen.

Idag var det inledningsvis foxtrot. Hålla-om-varandra-dansen där man går i varandras steg nästan. Ben mot ben. De leende ögonen dök upp. "What Do You Want to Make Those Eyes at Me For"-blicken var på plats bakom glasen. Vilka skogar skulle hon bränna ner med den blicken? Var hon 25 eller 35? Var hon kanske lika gammal som jag, 29, och det var kruxet i åldersbestämningen? Mina ben är ju bara ben, typ. De leende ögonen hade mer kött på benen. Willendorf-Julia dök upp, nu mer påklädd än förra gången. Hon tackade artigt utan att notera existens. Men hon dök upp igen i nästa varv, för ringen var ju så liten, inner-ringen. Hon var nån slags instruktör, hade jag noterat förut. Hon verkade komma ur takt, och räknade i huvudet vilka steg hon var på såg det ut som. Som att det fanns ett litet tickande urverk där inne. Hennes mentala ande fick krypa ut för att jag tryckte för hårt. Det skulle vara 0,3 kilos tryck. "Var det 0,5 nu?", sade jag. Ansiktet var som en anslagstavla utan affischer, med ett par glasögonen fastsatta i mitten. Tror inte hon log. Anslagstavlor ler ju inte. Det var som att glasögonen var två boetter, en anslagstavla med urverk. Vet inte om jag fick ur hennes ande eller om den fastnade som imma på glaset.

Hade sett stjärntjejen av slump när jag tittade ut i ytterringen. Hon skulle nog aldrig våga inner-ringen. Hennes ansikte lyste som en födelsedagstårta med brinnande ljus. Eller om hon kanske var som en säl som just tittade upp från vattnet. Formen var nog mer säl, på vissa ställen. Två sälar som lår. Det var som om hade en light radius, som i Diablo. Men jag tog en snabb titt bara; hon var i fel ring. Såg henne i pausen sen, vid sitt vanliga lilla hörn. Men så vände jag mig och så stod Alexandra där vid stolpen. Så jag började prata. Yogan var i Göteborg och Malmö och Stockholm. Hon hade varit i Göteborg. Hon talade på ett sätt som fick det att låta som om hon höll i det hela. Var hon någon slags instruktör? Det var en "yogafestival". Hon kanske skulle dit igen, sade hon, till Malmö nästa gång. Frågade aldrig om hon var instruktör. Pratade om dansen, att det blev helt förvirrat i huvudet när man skulle snurra runt i foxtrot. Skulle föraren (mannen) gå baklänges då, eller hur var det? Hon visste inte heller. Vi möttes några gånger i ringen sen. "Har vi koll på dethär nu?", var väl våra frågor ungefär.

Efter pausen var det återigen dags för bugg. Snabba byten för inövande av en ny snurr: högersnurr. Mer levande med många byten. 10 sekunder per person ungefär. Det kunde dyka upp lite vad som helst att spänna ögonen i. Och alla så osäkra, på vilka steg. Och hur gör man nu? Och så vidare. Man kunde bara stå och le. Mannens steg i högersnurren var att ta ett steg åt sidan och sedan dra tjejens händer mot sin mage. Sen var det nästa danspartner. Samma steg. Snurren kunde gå lite hur som helst, men för mannen var det som att trycka på en knapp för att få kaffe, jämfört med tjejens kaffemalande och skördande av bönor. Så var det plötsligt slut. Redan?

Drack vatten på toa, för att komma efter, som för att på artificiell väg inducera lagg. Att få en omväg till slutdestinationen, utan att irra planlöst omkring. Såg Alexandra gå mot sin bil. Hon verkade solovarande, noterade mina lövade stuprännor innan jag gick hem till Martin och slutet av Parlamentet.

Nya byskor

Hon gillade inte bröd. Hade med mig en bulle till Karlshamns tågstation, där hon dök upp. Kort tjej, kort kram. Hon var från Kenya och hade börjat läsa svenska för en vecka sedan, så vi kommunicerade på engelska. Sade att när jag hade kommit tillbaka från Göteborg tyckte jag att allt såg så litet ut här i Karlshamn: bussarna, skyltarna, trafikljusen. Pekade på en skylt lika hög som jag. Hon tyckte sig se litenheten, inte i mig men i staden. Jag pratade nästan oavbrutet. Hon ville inte ha bullen. Jag sade att min mamma jobbade med kaffeautomater slash vending machines, och att denna bulle hade blivit över eller nåt, och att hon sagt att den om den lades i kylen skulle bli hård. Så jag lade den i kylen. Nu skulle jag se om den gick att äta. "Like I thought", sade jag efter första bettet, "completely eatable". "Are you sure you don't want it?" Hon ville inte ha. Hade en flaska vatten med mig också. Det jag fått med mig när jag gått mot tågstationen. Hon hade skrivit på WhatsApp när hon gick till tåget, men ej när hon klev på, så hade blivit osäker på om hon skulle komma eller ej. Hade ringt henne tidigare samma dag och avsagt mig att betala för hennes mat, och bett henne äta före mötet. Bara en sån grej; vem gör det? Hon borde inte ha velat komma, tänkte jag. Men hon dök upp. Tredje tjejen jag träffade, sedan tidernas begynnelse.

När hennes blyghet släppt så sade hon: "Are your siriazz, about these pants?" Hon gillade inte mina byxor. Och inte skorna heller. "Don't they smell bad?", sade hon om skorna. Hon sade att jag borde vara "representable". Jag sade att för mig så var skor och byxor ingen stor grej, alls. Men visst, om vi skulle ses en nästa gång kunde jag ha andra skor och byxor. Hon tog upp det igen senare, som att det var något att bry sig om. Det var i varje fall bättre än när vi pratat i telefon för någon vecka sedan och hon tyckt att om mitt mål var att bilda familj, vad skulle då hända om jag hade dåliga spermier? Och om jag inte fick barn, borde jag då inte ta livet av mig vid 45? Eller jag kanske skulle donera mina spermier istället? Tänkte att hon nog inte ville prata mer efter det. Men det är kanske hennes stil bara. Lite sådär "på". Annars var det mest jag som pratade, en massa babbel.

På bibblan. Visade "Sapiens"-boken jag höll på att läsa i. Och "Poltava"-boken, Karl XII, att han gick vidare sen, efter nederlaget. "Why didn't he give up?", undrade hon. Sade att han hade Gud på sin sida. "No, really, it says so in the book", tillade jag. Hon trodde på Gud. Hon var protestant. Jag var mer världslig. Fanns ju många gudar och religioner att välja mellan. Frågan var inte varför hon trodde på Gud, utan hon frågade mig varför jag INTE trodde på Gud. Nämnde att jag inte blivit uppfostrad att tro på Gud. Vilket ju var hela grejen med Gud, grupptryck, uppfostran, men det var hon nog inte mottaglig för så jag babblade om annat. Lennart Nilsson, "Is he really famous or is it only in Sweden that we think so?", frågade jag. Det var bara vi i Sverige, tydligen. Kom inte på vad "foster" hette på engelska.

Höll min hand över bokryggar med ord som "vägen". Höll över "en" och sade "väg", "road". Tog bort handen, "the road", "vägen". Kärlek kände hon inte till, och vem gör egentligen det? "Isn't it 'älska'?", sa hon. Sade att det var verbformen, men att substantivet var kärlek. Den fanns på många bokryggar, dendär kärleken. "Ä" var för övrigt främmande för henne. ÅÄÖ i följd verkade inte bekant. Tror hon ansåg "Ä" som ett specialfall av "A", snarare än som en egen bokstav. "Färg", lärde jag henne. Läste högt ur en del böcker och översatte till engelska on the fly. Det var Kulturnatten, årligt event i Karlshamn. Biblioteket var öppet på kvällen och hade någon slags tilldragelse med en scen och någon som pratade. Och så jag och hon då, borta bland böckerna. Facklitteratur kunde jag inte översätta. "Facts?", sade hon. Det hade jag inte tänkt på, "clever", sade jag. Pratade om att det går tio centimeter på en decimeter, på tal om någon bok. Hon började oironiskt prata och fråga om jag var ett "math genius". Nä, det var jag ju inte, men hon fortsatte med: "Do people tell you you have high IQ?". "They say I'm smart, maybe that's the same thing?", sade jag, och babblade vidare om någon annan bokrygg. Hon kanske fått blå dunster i ögonen av att jag läst fem år på Blekinge Tekniska Högskola. Hon kanske hade Idéer om det, såsom man kan ha om Gud och annat. Eller så tilltalades hon av mitt babbel. Man kunde ju hoppas. Det var väl därför jag babblade, som vi alla babblar och håller på, för att vår litenhet inte ska synas, för att vi ska bli en idé om något större.

Vi gick till kyrkan, där det var tre personer som spelade och sjöng framme vid altaret. Hon var trött i benen, sade hon. Här blev det lite babbelpaus, vilket ju jag tyckte var slöseri med tid. Sade till henne att: "Tell me when you're hungry", så att vi skulle lämna Guds hus. Men vi satt kvar. Here Comes the Sun hade hon inte hört. Sade att det var George Harrisons, fast krediterad till The Beatles. Att astronauterna lyssnat till den när de åkte till månen. Så nog fick jag in lite mer babbel, trots allt. Håkan Hellström-låten med textraden: "Om du vill ha en idiot, lägg din hand i min", dök upp på spellistan. Viskade till henne översättningen: "If you want an idiot, put your hand in mine". Det var lite som öppet mål. Fick henne att fatta min hand. "Are you an idiot?", sade hon. "Now I am, since you are holding my hand". Hon släppte.

Hade försökt hålla hennes hand tidigare. Men det var "too cold", tyckte hon. Hon hade hellre händerna i fickorna på sin rock. Hon hade fått låna min mössa. Det var faktiskt kallt. Hade varnat om det i telefon, och tipsat om bra gångskor på kullerstenarna, "cobblestones". Hon visste inte vad det betydde. Hon köpte sig en egen mössa på HM. De flesta var för små för hennes tjocka flätade hår. Hon köpte "korv med bröd". Hon hade velat gå till en ATM för att ta ut pengar; jag hade sagt att jag kunde bjuda på en korv och vatten. Men hon verkade vilja betala nu. Det jag menat tidigare var ju att betala på en dyr restaurangnota, det hade jag inte haft lust med. Men en grillad korv med bröd var ju annat. Hon köpte två, och gav den ena till mig. Ketchup- och senapsflaskelocken gick knappt att få av i kylan. "Mustard" ja, den gula. Jag sade att hon kunde få båda, då jag inte var hungrig. "Eat it; we havn't even shared a meal together", sade hon. Jag sade att detta kanske var samma grej som detdär med byxorna och "representable", som hon hade pratat om. Fast det var visst "presentable", och nä, det hade ingen koppling, enligt henne. Men jag åt väl korven då, för hennes skull, så att vi hade delat en måltid, typ, vad nu grejen var med det. Fick en insikt, pekade på henne: "Aha, you eat bread. I've got you!?". Hon skrattade.

När jag innan hon kommit hit sagt det med att jag inte ville betala hennes mat, så hade hon sagt att hon skulle åka hem vid 19:00, efter att ha varit här i 2,5 timmar. Sade att det ju var lite kort. Hon sade att vi fick väl se, hur det var att ses i verkligheten. Nu hade det gått mer än 2,5 timmar. Klockan var 21:00. Hon kollade när sista tåget till Karlskrona gick. 23:19. Två timmar kvar. "Two hours, that's the same time as the whole thing", sade jag. Hon sade att hon var besviken på Kulturnatten-eventet, men att mitt sällskap burit upp det hela. "So I'm the event?", sade jag. "Yes", sade hon. Kulturnatten var ju mest en förespegling för att få henne att komma hit över huvud taget. Hade inte vågat föreslå det annars. Då hade jag åkt till Karlskrona istället. Det hade jag för övrigt föreslagit veckan före. Men då hade hon skullat tvätta håret och ta det lugnt. Så jag tänkte väl att här fanns det nog inte mycket att hämta. Men nu var hon här i varje fall.

På tågstationen vid avskedet. Hon verkade inte gilla kramar, eller att hålla i handen. Hon sade åt mig att gå hem och "throw away those shoes". Jag sade att jag ju kunde ha andra skor om vi skulle ses igen, vilket jag redan tidigare sagt. Var detta det viktiga? Allt mitt babbel bara just babbel? Hon åkte iväg med tåget genom mörkertunneln och vidare bort.

Hon hade undrat över ordet "vidare". Jag frågade om hon sett Toy Story. Det hade hon inte. Men sade att där fanns det någon som sade: "To infinity, and beyond", och att det på svenska blev: "Till oändligheten, och vidare". "So it's like, to continue on, to go on. Like in a relationship, you can say: 'You should move on'. In Swedish: 'du borde gå vidare'".

Hörde i huvudet dagen efter, hennes ord: "And you should throw away those shoes. Riiiilly? Are you siriazz, or are you joking, with those shoes? Riiiiiily!?"

"Somliga går med trasiga skor. Säg, vad beror det på? Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?"

Hade givetvis babblat om Cornelis i telefon, att han kom till Sverige som trettonåring och hade lärt sig svenska genom att läsa serietidningen Fantomen. "That's the story, anyway. Maybe you should read comic books?", hade jag sagt.

And maybe I should läsa bibeln, få Gud på min sida, och gå vidare (i mina trasiga skor), som Karl XII.