Danskursen

I maj 2009 påbörjade Markus Persson det som kom att bli megasuccén Minecraft. Han skulle fylla trettio år, och blev alltid tyst bland folk han inte kände. Då var jag nitton år och skulle just gå ut gymnasiet. Mindes det på väg mot danslokalen, gymnasiets väggar före en lektion, hur jag blev stående där i observation och tystnad inför övrigas skådespel. Jag läste spelutveckling på högskolan sen. Nu skulle jag snart fylla trettio.

Inne i danslokalen var det fullt med folk. Det satt en kvinna vid ett bord och bockade av dom som kom. Hon verkade ha satt prestige i att titta varje person i ögonen och säga välkommen. Mindes att han som sedermera tog över utvecklingen av Minecraft, Jens Bergensten, under autografskrivande också hade som policy att titta varje person i ögonen. Och på bilden i Minecraftboken jag läst på biblioteket satt han just vid ett bord med armbågen vinklad utåt i skrivläge, såsom registratorn här.

Blev i väntan stående lutad mot en bärande pelare. Stod en tjej med eksem på handen en halvmeter ifrån. Hade inte sett henne först, för det var så mycket annat folk. Hade kunnat säga hej eller nåt. Fick inte bli en creeper igen var tanken. Utveckling, dans, kontakt. Stod och tvekade. Så drog kursen igång.

Ledaren stod i mitten av dansgolvet iklädd headset kopplat till ett högtalarsystem där hans stämma hördes. Dansen genomfördes i två vida ringar, en yttre och en inre. Danspartner byttes efter 15-60 sekunder ungefär. Personer i röda tröjor var några slags ledare som skulle kunna dethär med dans. Det fanns ungefär tio stycken utspridda i ringarna, och totalt fanns över hundra personer på den fyrkantiga dansbanan.

Tidigt mötte jag ett par leende ögon bakom glasögon. Det liksom sprakade bakom dem. Kunde hon vara trettiofem eller ännu äldre? Man och barn? Vem vet. Det var intressant att det var så många olika typer. En ung men giftasvuxen tjej tittade mig inte över huvud taget i ögonen. Jag roades mest av det. Kunde se hennes tankar. Men jag var ju faktiskt äldre nu, så allt var inte så himla allvarlig längre. Skönt. Och jag mötte även en mumie från fjärde dynastin. Förmodligen gravplundrad före år 0. Hon såg kanske mina tankar, men high-five-handen man skulle göra när man bytte partner såg hon inte, det såg jag. Stackare.

Någon hade samma rörlighet i steget som en person stående på ett fönsterbleck uppe i en skyskrapa, med ryggen tätt mot fönstret, ögonen riktade neråt mot de kringsusande strålkäglorna från bilarna på South Las Vegas Boulevard. En annan såg ut som att hon glömts kvar i en centrifugerande tvättmaskin i 25 år, förkrympt och med smala ben och armar. Helt enkelt en tant man kunde stjäla - stoppa under armen och gå iväg med.

Det var vattendrickspaus. Gick till toaletterna och drack. Röster vid handfaten. Någon i 30-årsåldern pratade kort med en man i 60-årsåldern. Den yngre mannen tyckte kursen verkade pedagogisk. Han lät entusiastisk. Den äldre mannen tyckte att det mest vara samma sak om och om igen, att det var "lite tjatigt". Han lät som han lät.

Väl ute igen stod eksemet vid stolpen igen, samt en lång tjej vars namn jag mindes från dansen. Såg en dragvagn med tillbringare och vatten. Började prata med eksemet. Hade mints hennes namn fel. Inga leende ögon bak hennes glasögon. Sade att jag varit på toa och druckit, men sen sett att det fanns vatten framtaget. Föreslog att ledaren hade kunnat styra pausen på samma sätt som dansen: "Och så drick, å fram-bak, fram-bak. Drick." Hon skrattade inte. Pratade med den längre tjejen istället. Hon var 186 centimeter. Det var väl allt vi hann säga ungefär. Dansen drog igång igen.

Den första jag sett i lokalen var förresten en tjej jag klippte gräset med under ett treveckors sommarjobb i gymnasiet. Hon hade röd ledartröja på sig, men sade att hon inte visste hur man gjorde ändå. Hade sett henne i festivalparaden i somras, som reklampelare just för denna danskursen. Funderade på att anmäla mig till kursen efter att ha sett paraden. Men nä. Sinnesblockad. Dock hade jag månader senare överhört en konversation på biblioteket där en gulvästarbetare sade till sin kollega att han anmält sig till kursen. Att han ville lära sig dansa. För att i nästa mening hoppas att det fanns någon i hans ålder där. Tog fram min telefon och anmälde mig. Det var 12 september 2019. Nu var det 22 september och första veckotillfället av 10 tillfällen. En halvtimme kvar. Vissa man dansat med började dyka upp igen.

Magica de hex-kvinnan, i 45-årsåldern med snörpig mun och utebliven ögonkontakt. Hon var en sådan person som färgade sitt hår på samma sätt som man färgar möbler - med en välomskakad sprejburk svart färg. Kunde se hur hon med korslagda armar gick framåtlutad i spetsiga skor längs en korridor, med den svarta slängkappan med den borttappad kapuschongen, slängande om sig när hon attackerade dörren på väg ut för att säga till några barn att inte klättra i träd, spela boll mot just den väggen, eller bara att inte vara ivägen i största allmänhet. Och så regnade det alltid när hon jobbade. Hon var en vädermakternas gud på det sättet. Men det var bara i mitt huvud detdär, när jag vaknade dagen efter. I en amerikansk actionfilm skulle hon spelat kvinnan som håller ett knivblad mot strupen på hjälten och frågar om han letar efter något, samtidigt som hon räcker fram diamanten och ber hjälten ta den, för att samtidigt väsa: "Vågar du inte? Vad är det som skrämmer dig?" Sen trycker hon till honom mot en vägg så att han svimmar av och filmen kan gå vidare till nästa scen.

Dansen var slut. Den långa hade börjat fingra på sin telefon på väg till sin bil. Det var mörkt ute. Bilarnas lyktsken gled fram längs den mörka parkeringsplatsen likt jetplan som slickar däck på ett hangarfartyg. Ljusen försvann sedan iväg bortom danshåll.

Väl hemma såg min bror på Parlamentet. Såg Sven Melander. "Jaså de har dammat av honom?", sade jag. Sade att de begått ett brott när de tagit med honom i programmet: "Brott mot griftefriden". Sade att ett sånt skämt skulle kunna ha varit med i programmet. Jag snackade för mycket. Ibland.