Mimikry av något som inte längre finns

Semesterveckorna i juli

Semestermänniskor tog sig tid och ut. D'var juli och småbarnsföräldrar i stan, om sig och kring sig med sina barn.

Köbildning vid kafédisken utanför bibliotekets dagstidningsmatning.

Igelkottsmamman

I en dagstidningsartikel berättades om en kvinna som börjat ta hand om vilda igelkottar genom att bygga små igelkottshus i sin trädgård, där hon även placerade ut mat och halm. Igelkottarna fick komma och gå som dom ville.

Det slog mig senare: tänk om inte dagstidningen hade varit på plats när jag dök upp på biblioteket? En kort insikt: det var jag som var igelkotten, och biblioteket var min igelkottsmamma.

Dagens tidning

Det var jag och de vanliga pensionärerna på plats. Dagens tidning var villebrådet i allas kikare. "Dagens?", sade jag till en pensionär som stod och rotade i tidningshögen, och räckte fram dagens tidning som jag just läst klart. "Den har jag hemma", sade den äldre mannen. Genom tidigare tjuvlyssningar visste jag att mannen hette Ivan och var över åttio. En annan man i omkringliggande ålder hade någon vecka tidigare utropat att han fått tag på dagens på första försöket - det brukade man aldrig lyckas med, sade han, och tittade på mig för förståelse.

Jag förstod precis.

Kanske var jag också pensionär, innerst inne.

Semestersabotörerna

Det fanns oskrivna regler. Tidningarna skulle ligga i någorlunda ordning, med dagens högst upp i högen, gårdagens under, och så vidare. Denna julimånad hade semesterhänder varit inne och bringat oordning i högen. 18 juni? Överst? Steget till en arg insändare vore inte långt, om jag varit pensionär ytterst ute. Jag var dock jag otvivelaktigt i deras lag, mot semestersabotörerna som inte kunde reglerna.

Vi och dom.

Taggarna utåt.

Två män i diskussion vid tidningshögen. Blott en del av en tvådelad tidning syntes till. Den ena mannen drog slutsatsen att någon läst klart båda delarna, och sedan lagt dem tillbaka i oordning, vilket han påtalade i smått upprörd ton.

Han var upprörd på felaktiga grunder.

Faktum var att jag satt med andra delen. Det var bättre att lägga beslag på endast en del i taget - så kunde någon annan läsa den andra delen under tiden. Samma tankegång som att hyra ut sin bil när den inte användes - enligt någon tidning någon dag stod en genomsnittlig bil stilla 23 av dygnets 24 timmar.

Vilket slöseri egentligen.

Men man fick ha överseende.

Kaféet på andra sidan mittgången

Som kaféet mittemot, som var inom hörhåll. Minst en gång i veckan åkte porslin i golvet med ett krasklirrande. De måste ha stengolv där bakom disken. Man vande sig till slut. Samma med radioskalmusiken som tycktes rökslingra sig längs taket för att i sippra in i ens läsvärld. Småbarnsföräldrarna manade sina kaniniska telningar från kaféköplats och pekade mot biblioteksingången: "Där inne ska det vara tyst".

Nästan lika heligt som att flytta sig för ankommande cyklist.

Inifrån kafét hördes en degblandarmaskins oväsen. Stockholmskillen som var rösten utåt ursäktade sig till någon gäst beträffande ljudnivån. Instinktivt ogillande när man hörde honom i för höga doser. Säljig typ: "Jag ser på dig att du vill ha en fruktsmoothie", kunde han säga till sin kund. Någon kafégäst berömde "Piña colada-shoten". Säljkillen replikerade utan att blinka: "Du ska inte köpa mer då?"

Det skulle hon inte.

Småkottarna

Man kunde alltså höra dem tala, de bakom disken, som från en igelkottsinhägnad. Endast ungdomar. En ung kille frågade en tjej om hon skulle göra något efter jobbet. Hon svarade något banalt. Men killen gav sig inte utan fick röstskärpa.

Jag gled ur min läsning. Var det något på gång här?

Jag såg upp, en snabb blick.

Vad unga dom såg ut. Säkert tjugoåringar. Bara dom två, bland kakor och smoothies. Och han hade väl gått och funderat på dethär i flera dagar. Det hade jag gjort i hans kläder. Han tänkte inte ge upp så enkelt. Hon skulle inte göra något efter jobbet och han gav något förslag jag inte hörde, men jag visste ändå.

För jag hade också varit ung en gång.

Typ för fyra år sedan.

Och ännu tidigare än så.

Solen

När jag var liten skulle man bli solbränd. På samma självklara sätt som att man skulle äta grönsaker, eller borsta tänderna.

Några år senare gav solsken hudcancer.

Leverfläckar blev med ens ett rorschachtest för dödsångest.

Ytterligare några år senare gav solljus D-vitamin, vilket var bra på alla sätt, och var en brist i nordliga länder som Sverige.

Och nu var solljus en del av det elektromagnetiska spektrumet - samma fenomen som exempelvis radiovågor och röntgenstrålar - livgivande och dödsbringande på samma gång.

Träden

Träden hade inbyggda solpaneler för att samla in solljusets energi, ungefär som människans parabolantenner samlade in radiovågor. Näring tog träden direkt ur marken. Varför springa omkring och leta efter mat när näringen fanns underåt?

Människans livsviktiga syre var bara en bieffekt av trädens solenergiinsamling.

Träden kanske var en bättre idé än människan? Näring och energi, utan att behöva förflytta sig. Regenerativa förmågor.

Inget "vi och dom".

Inte vi mot Stockholm.

Inte vi mot semestersabotörerna.

Inte religionskrig.

Min Gud eller ledare säger mig vad solen är och gör, och din Gud eller ledare har fel.

Och därför ska du dö.

Trädens akilleshäl

Min träddröm slutade en dag när brandlarmet gick:

"Viktigt meddelande. Viktigt meddelande. Brand har utbrutit i byggnaden. Lämna omedelbart byggnaden genom närmaste utgång."

Brand var trädens akilleshäl, eftersom dom var orörliga. Om det faktiskt hade brunnit - och jag varit ett träd - hade jag brunnit upp. Den meningen får stå orörligt kvar.

Människan hade dessutom trumfkortet "uppfinningsrikedom"; numera höll även hon på att samla in solenergi. När människan sedan kommit på att rikta solcellerna mot solen i dess färd över himlavalvet, som träden gjorde, då skulle hon kanske springa förbi och ikapp träden som tvangs stå rotade kvar.

En del arter hann helt enkelt inte med.

Sån var evolutionens regler (även om just träden var ganska framträdande såhär långt i historien).

Mimikry av något som inte längre fanns

När jag lagt mig efter att ha sett de första tio minuterna av Killinggängets humorserie "I Manegen hos Glenn Killing" (1992) på Öppet Arkiv slog det mig att det de drev med, inte längre fanns.

Och jag kom att tänka på att jag läst något om det: blomflugor som utseendemässigt efterliknade getingar som inte längre fanns - blomflugans maskeraddräkt var det enda minnet av getingens existens.

Kanske skulle "I Manegen hos Glenn Killing" bli det enda minnet av vad det nu var de drev med - det roliga var borta, men parodin fanns kvar.

Människans trädmimikry

Träden lagrade sin energi i stammen, potatisen i det gula, äggen i både det gula och det vita. Människan åt upp potatisen och äggen. Träden höggs ner och eldades upp för att komma åt energin.

Men nu hade människan tänkt till: stulit idén att fånga in solenljuset direkt, snarare än att elda upp stambatteriet där solenergin lagrades.

Och när människan slutligen stulit idén om syretillverkning kanske träden bara skulle finnas kvar som inspirationskälla till dess imitatörer, människorna - som ett slags "Special Thanks To" i eftertexterna till människans triumffilm.

Idéerna

Det var när jag lagt mig som det hade dykt upp: "mimikry av något som inte längre finns", tänkte jag, angående Killinggänget, och vävde ihop tanken med insekten jag läst om. Det var som att jag första gången jag läst om det inte insett det oerhörda, men att det nu plötsligt dagrat för mig.

Det fick bli en text om det. Skulle jag anteckna nånstans nu direkt? Kanske var det glömt imorn?

Tänkte på stackars Hans Alfredsons tappade fantasi på ålderns höst. Hemligheten att man inte skrev sånger, böcker eller film. Det bara kom, dök upp, plötsligt bara fanns där: I badrummet; på gatan; framför TV:n.

Men att det gick till så var en hemlighet.

Ingen skulle tro på det.

Alfredson lär ha trott på det.

Och jag trodde på det.

Det var på gatan hem från biblioteket dagen efter "mimikry"-tanken som jag kom att tänka på solen. Vad man sagt mig om solen under uppväxten. Hade tidigare antecknat om träd och dess skillnad gentemot människor - trodde det skulle bli temat på nästa blogginlägg.

Men nu var det tydligen solen också, för att inte tala om mimikryt.

Bäst att börja pussla ihop det innan det blev för idétungt.

Passa på medan man hade idéer och kom ihåg dem.

Solstinget

Hade kommit på mig själv med att vakna upp som om hjärnan startats om. Sett mig omkring, sittande på biblioteket i en av mina fyratimmarsläsningar: "Här är jag", liksom. Svårt att beskriva. När man tappat ens inre verklighet och bara yttervärlden tycks finnas till. Några sekunders glapp, sen är man tillbaka igen.

Fyratimmarsläsningarna gjorde mig vimmelkantig. Vinglande i ett slags töcken färden genom gallerian och ut på kullerstenarna.

Hjärnan kanske fungerade sämre i hög värme? Det var kanske därför vanligtvis kalla Sverige var så bra... ("vi och dom" igen).

Tankehoppet från värme till sol var inte långt, och närmast en triangulering ifrån leverfläckar.

Leverfläckstriangeln

Mindes att jag som liten hade tre små leverfläckar i ett triangelmönster på undersidan av höger underarm. Dom borde ju finnas kvar. När kollade jag dom senast? Kunde inte minnas. Säkert flera år sedan.

Vände upp högerhanden - handflatan som en parabol mot solljuset.

Minsann.

Leverfläckarna satt kvar, i samma triangelmönster som sist.

Frågan var om han som tittade ner på leverfläckarna var samma person som senast såg dem, eller om fläckarna utgjorde ett mimikry av någon som inte längre fanns.

Lindas sandpapprade lyckokaka (kodad som OCR-nummer)

Par

Utgick förbi bibliotekets larmbågar. Scenen som i ögonvrån.  Ett snabbt förbiskymtande var allt som behövdes för att minnet skulle återväxa i mig, som när en vattensalamander återväxte en kroppsdel.

Ögonvråscenen var en kvinna och en man vid ett avsides bord. De såg ut som statister ur en filmatisering av Vilhelm Mobergs "Utvandrarna". De hade händerna på bordet, och mannen kramade kvinnans hand och såg henne i ögonen.

Scenen klipptes bort och jag var på väg hem längsmed kullerstensgatan.

Liten stege

Men scenen hade slagit rot och jag mindes tillståndet av att titta in i någons ögon. Jag hade suttit på restaurang med Linda, när jag var den gode, snarare än den onde.

Minnet blommade och jag var i tanken tillbaka på tågstationen i Göteborg, november 2016, fyrtio mil från hemma. Stationen var enorm. Femtio meter bort stod hon. Eller hundra meter bort. En promenad i egen rätt, bara att kliva av tåget. Massor av spår. Massor av människor. Jag gick åt hållet alla andra gick åt.

Hon stod längst bort där spåren tåg [heh] slut. En grå figur, som Morran i Mumindalen. Men det jag mindes om var häxan i Snövit. Hon var insvept i en stor svart rock som om hon försöka dölja sig själv. Det visste jag inte då, att världen var emot henne, att kanske tänkte hon sig synas mindre i en stor svart rock.

Kanske skulle världen kunna tämjas genom skenbar osynlighet.

En kram.

Hon köpte mig ett busskort och så stod vi på bussen på väg nånstans - bara hon visste vart. I Göteborg stod man upp i bussen. Att sitta fanns det inte plats till. Vi stod tysta och såg på varandra. Efter en stund sade hon att hon var tyst på grund av att vi var på bussen, att vi kunde prata sen. Jag visste det inte då, men hennes tillvaro var full av mentala minor. Hon tänkte väl att jag tänkte att hon tänkte, och så fortsatte hon så tills tanken var tom.

Och hon mindes allt. Vilken rad hon suttit på när hon gått på bio med kompisar för åtta år sedan, vilken film, vilken tid. Kompisarna mindes säkert inte ens att de gått på bio den dagen.

Att aldrig kunna glömma måste vara en förbannelse.

Men ännu hade jag inte gjort något oförglömligt.

Stor stege

Vi hade pratat i telefon under två veckors tid, över trettio timmar totalt. Redan efter två dagar tyckte hon vi hade pratat jättemycket. Hon började prata om att ses. Vid något tillfälle sade hon att vi ju kunde spela Yatzy.

I mitt stilla sinne tänkte jag: "Jag åker inte till Göteborg för att spela Yatzy."

Och det blev heller inget Yatzy.

Solbulle

Tillbaka till nutid. Långt bortom kullerstenarna, ovanför Karlshamns tågspår. Stationshuset som en undanstoppad skokartong.

Tydligen var det sommar.

Tanken hade slagit mig dagar tidigare.

Det var folk på torget.

Något var i görningen.

Just ja, sommar.

Det förklarade solskenet också, eller om det var tvärtom.

Sandpappret

Men minnet hade inte vuxit klart. Det dök upp en metafor: sandpappret i grundskoleslöjden hade olika grovlek. Tanken var att först använda det grövsta, sedan det nästgrövsta och avslutningsvis det finkorniga, som en extra finputs. Men jag ville minnas att man sandpapprade med det finkorniga i säkert femton minuter - trots att det inte kunde krävas mer än trettio sekunder. Man förstod inte bättre - dessutom var det ju kul att sandpappra.

Gillade metaforen. Ett narrativ höll på att byggas. Ett slags korsord.

Antecknade i telefonen:

"Sandpappra en kvart, när allt som krävdes var tio minuter [måste ha menat "sekunder"]. Häxan på centralstationen. Nalle Puh. Jacka. Sagobok i början. Gömma sig själv. Det visste jag inte så. Tid att passa. De fattade händerna utanför bibblan. Mindes som bakåt. 2 år att hela. Xkill."

Dagen efter hade jag glömt vad sandpapprandet var en metafor för.

Ett förhållande? Nä?

Att övertänka saker?

Jag mindes inte allt.

Jag mindes knappt längre varför jag var ond.

Minnesallokering

Två år var nog ett bra riktmärke för tankarna att suddas ut. Mindes 2013 när jag under ett grupparbete i högskolan var med och gjorde datorspelet "XKILL". Ett år senare var det ettårsjubileum. Okomplicerat att minnas. Två år senare var minnet svagare, men fanns ändå där.

Tre år senare däremot: XKILL?

Då var det närmast en historik punkt: Karl XII blir kung; Eldkvarn brinner.

Mars 2018 hade hon tröttnat, och jag mindes snart inte varför.

Snart.

Nalle Puh

Hon hade en orange jacka och i den såg hon ut som Nalle Puh. Visst började Disneydags Nalle Puh-avsnitt alltid med att visa att Nalle Puh var en sagobok?

Det vill säga: inte på riktigt.

Jag antar att Nalle Puh-sagan hörde ihop med sandpappret på något sätt.

Men jag hade glömt kopplingen.

Sliding Doors

Kanske klev vi aldrig av dendär bussen - det är kanske därför vi inte pratar?

Kanske somnade jag efter bron till Hisingen. Hon kanske väckte mig. Vi spelade kanske Yatzy och jag kanske åkte hem sen

För henne var skillnaden mellan det som hänt och det som inte hänt blott semantik.

Det SKULLE bli värre.

Där låg hennes oro.

Om hon bara kunde köpa en ännu större jacka, eller mer porslin, eller fler klänningar, fler allting.

Hennes lycka som en kinesisk lyckokaka kodad i OCR-nummer.

Och att jag såg mönster och trodde mig ha lösningar.

Det var ju därför jag var ond.

Just det.

Jag kom ihåg, ännu så länge.

Men det SKULLE bli bättre.

Vi var nog för olika (eller annan valfri lyckokakeklyscha).

Obegripligt inlägg om Eldamera och Planeten Pluto

Eldamera och hoppets pannkaka

Fyra år efter 2016 dök Eldameras avatar upp i den störtflod av vrakgods som utgjorde Happypancake. Hon var tillbaka bland de skramlande tunnorna som kastats överbord.

Jag mindes min egen återkomst två år tidigare. Alltings viktighet - varje meddelande som ett eko av hopp om frälsning och förståelse. Fastän hjärnan egentligen var uppdämd och ett år från att flöda fritt.

Jag skrev till henne. Sade att det var för tidigt ännu. Och en himla massa mer, mina ord som trögflytande olja. Hon visste vad hon gjorde, sade hon, och simmade bort från oljeläckan.

Hade jag velat ta hoppet ifrån henne?

Inception

Planeten Pluto hade ringt. Hennes budskap: inga av mina ord kunde göra skillnad, och hopp var lönlöst.

Ville hon ta hoppet ifrån mig?

Jag började prata om de olika nivåerna i filmen "Inception" (2010).

Det var som en egen liten anekdot.

Tesen var att filmen Inception var den enda film som faktiskt behövde reklampauser - tid att klura ut hur allting hängde samman. Sen hade jag utrymme för improvisation i mitten, när jag skulle förklara handlingen, hur allt hängde samman.

Man skulle dyka in i folks medvetanden, och därinne dyka in i nästa medvetande - ett medvetande inuti ett annat medvetande. Men det fanns ännu fler nivåer - därav reklampausbehovet.

Min mamma brukade skratta medan jag improvisationsberättade vad som skedde i de olika lagren. Kanske därför jag behållit anekdoten i ett mentalt arkiv. Likt Thommy Berggren som berättade samma anekdot gång på gång.

"Plockar hallon."

Men vad hade "Inception" med saken att göra? Och vadå "Plockar hallon."?

Oljan började tränga in på nedre däck.

Och vad är det ens för olja du pratar om?

Prata så man begriper, sade min pappa alltid.

Han var färdtjänstchaufför.

Nivåerna

Första nivån bestod i att mina ord och mitt hopp måste få leva. Den som aldrig hoppats blev aldrig besviken. Och den som aldrig blev besviken var förmodligen ofödd.

Andra nivån bestod i att hundar inte var människor. Och hur kom hundar in i bilden? Något med vargar för länge sedan.

Tredje nivån bestod i att kanske kunde man aldrig förstå, människor. Kanske var det enklare med hundar. Där blev man aldrig besviken - ofödda människor fastnade i treårsåldern.

Fjärde nivån var att jag inte var en hund.

Härnånstans började det bli krångligt bortom pausförståelse.

Bäst att försöka ta sig till ytan igen.

Skallade högt och ställde mig på bakbenen, välte en besviken treåring som inte förstod. Sprang förbi vargarna som rev tag i min jacka, vilket gjorde mig besviken, men ändå hoppfullt mänsklig.

Purjoblomman Pumeblora

Naturen

Richard Feynman fick en kick av att föreställa sig naturen - inte djuren, skogen och växterna - utan snarare fysikaliska fundamentalkrafter som elektricitet. Hos tandläkaren, för att distrahera tankarna från tandläkarborren, funderade han på var borren fick sin energi ifrån. Feynman tänkte sig att någonstans i staden snurrade ett stort vattenhjul, vars energi sedan transporterades via kopparledningar till den snurrande borren. Det var som om koppartråden själv kom i rörelse, som vågor i ett hopprep, fast i minuskel skala. Elektricitet var alltså vibrerande koppar. Tandläkaren var nog klar med borren när han kommit fram till det.

Själv fick jag en kick när hjärnan började tröga sig, inte var så alert. Effekten kunde märkas när jag reste mig och gick iväg från biblioteket och hade läst i ett antal timmar. Utanför, i Citygallerian schackrutekorridor, medan hjärnan snurrade igång, som ett trögt vattenhjul, kunde man känna en kort stund av bliss. Det var före man såg spöregnet i backen utanför de automatiska dörrarna. Regndropparna som tusentals små vattenringsgeneratorer på vattenpölarna. Borde man inte mäta regn genom att tänka sig antalet samtidiga nedslag per kvadratmeter? Tittade på en ruta på gatan. Var det tvåhundra droppar per kvadrat kanske? Behövde nog höghastighetskamera för att se. Det var väl hursomhelst ett bättre mått än "4 millimeter"? När jag tänkt klart hade det slutat regna.

Ändlösa Pumeblora

Pumeblora hade ny bild på Facebook. Det var som en smakupplevelse utan lukt, som jag och min pollenallergi, som ändå kunde känna smak i form av textur, temperatur och en frätande sensation - var det kanske sälta och sötma frätandet kallades? Nog hade man sett saltet fräta på spanska skogssniglar i varje fall. Känslan av hennes bild var en frätande sensation. Mycket kortvarig, som ett saltkorn på tungan.

Hennes förhållande var på upphällningen, och vinet likaså, kanske för att sandpappra själens skrubbsår. Eller så överanalyserade jag igen. Nyligen hade jag för första gången "underanalyserat", det var helt nytt, som att se en purjolök blomma. Kunde purjolök ens blomma? Ja, såklart. Naturen och det. Regnet och åskan. Åskan måste vara en lång piska i koppar. Eller tog jag det för bokstavligt, Feynman?

Ville hon se en purjolök som blommade? Nu fick hon se det i varje fall. Det var som att blomman inte kunde hållas upp av egen kraft, så den hade stöd. Och Pumeblora hade också stöd, så hon ville inte älta det spruckna förhållandet i detalj med mig. Nämnde istället att Mumindalen hade gjorts i 3D förra året, något jag blivit varse precis då och känt behov att dela med mig av. På samma sätt som att jag länkade den internationella jukeboxen https://radiooooo.com/, men hon låg i sin säng och lyssnade på annat.

Vetenskapsbubblan

Förresten hade hon sett alla avsnitt av Mumindalen i vuxen ålder tillsammans med sitt förra ex. Såg en bit av ett avsnitt från den tecknade versionen, där Mumintrollen flöt omkring i kroppsstora såpbubblor. Jag mindes att jag hade sett det avsnittet som barn, för över tjugo år sedan. Sensmoralen hade inte alls framgått då, men var glasklar nu.

En häxa representerade "trolldom" medan ett mumintroll med glasögonen representerade "vetenskap". Häxans trolleri kunde inte spräcka bubblorna och få ut mumintrollen, som således var fångna i bubblorna.

Vetenskapen till räddning.

Vetenskapsmannen bad om att få ett stearinljus och en sax, varpå han först brände hål på bubblorna och sedan via hålet stack in saxen och klippte upp bubblorna. Häxan förnärmades över att vetenskapen lyckats där hennes trolldom misslyckats. Vetenskapsmannen tyckte att häxan borde flyga och rädda de kvarvarande bubbelfångarna, men häxan svarade att det kunde han väl klara av själv, han som var så duktig. Vetenskapsmannen svarade vardagligt:

"Du vet ju att du är den enda här som kan flyga"

Hon gav med sig.

Vetenskap och trolldom i symbios.

Tältet

Året 2016 och jag tältade på gräsmattan på tomten på Granliden. Någonstans i någon stad snurrade ett stort vattenhjul, och via koppar kunde det drivas en maskin som på något sätt skickade min röst långt bort iväg till Pumeblora, som hade en egen maskin som skickade hennes röst skickades till mig. Vi pratade flera dagar i rad, många timmar i streck. Det kändes som magi, som om jag kunde flyga. Men att flyga var att falla, så bubblan sprack. Egentligen var väl alltihop blott koppar i rörelse, med en blommande purjolök i ena änden, och en vetenskapsman i den andra.