Två barn är fler än fyra elefanter

Dans i Mörrum

Fredag. Cyklade milen till Mörrum Folkets Park, där dansbandet Wahlströms spelade. Doserade 33 centiliter starköl på bron över den skummande Mörrumsån, känd för sitt laxfiske.

Fick en förstagångsdansartjej på kroken, 22 år gammal. Hon hade samåkt till Mörrum med sin danslärare. Hennes största rädsla var att få kritik för sin dans. Där jag fått lära "tryck och drag" verkade hennes danslärare ha sagt tvärtom: "drag och tryck", vilket gjorde att buggen vi dansade kändes som att försöka cykla när kedjan hoppat av.

Men det gjorde inget - dansen var för mig blott en ursäkt för att fiska efter någon som var singel och sökande. Men jag ville inte fråga om samåkningstjejen var singel, för att kanske få höra att hon var gift. Det var redan gjort (se "Giftet och anden i flaskan").

Jag skulle ta det lugnt, denna gång.

Märkte musiken skära i öronen. Avbröt den kedjelösa cykelturen mellan två danser för att hämta öronproppar.

Blå blå ögon

När jag återkom stod tre tjejer på rad och jag bjöd upp den längsta och närmsta. Hon log och var glad och det var ren tur.

Under dansen skämtade jag om träfisken på väggen, om Laxens Hus, att laxar också behövde ha nånstans att bo.

Jag nämnde att den enda låten jag kände till med Wahlströms var "Blå blå ögon". En kort stund senare spelade bandet just den låten. Dessutom hade ölen börjat verka, öronpropparna var på plats och framför mig stod en ung tjej som kunde dansa. Hon såg ut som ett dykande grodyngel. Hon tyckte jag dansade bra, trots att jag bara gått en nybörjarkurs, precis som hon.

Jag tog det lugnt och vi dansade klart.

Vid nästa dans bjöds hon upp av en skum typ, en slags Gargamel, fast med grumlig blick - kanske att hans mentala förmågor var begränsade. Grodynglet tog sig loss efter en dans och var tillbaka vid dansbanekanten.

Gick fram till henne igen. Helst hade jag velat prata, men hon frågade istället om vi skulle dansa igen och jag tvingades acceptera.

Vi dansade två bugglåtar. Sen skulle två foxtrotlåtar följa.

Istället tackade hon för dansen.

"Ska vi inte dansa foxtroten också?", undrade jag förvånat.
"Det är så varmt", urskuldade hon sig.

Två sekunder senare knackades hon på axeln - jag såg bara armen, inte den tillhörande mannen - sen dansade hon med honom istället.

Kanske var det inte så varmt - kanske var jag den skumma typen.

Stentrappan i pausen

Samåkningstjejen bjöd upp mig igen. Det var hon som bjudit upp även första gången. Hon bjöd upp alla hon såg, i någon slags frenesi. Hon sade att jag hade fina ögon. Jag skrattade, sade att hennes ögon också var fina.

Det blev paus.

Hon tyckte vi kunde gå ut, så vi satte oss på stentrappan utanför och pratade.

Hon hade fått kritik, för sin dans.

Förmodligen rättmätigt, tänkte jag.

Vi pratade vidare, tiden gick och den egentliga pausen var säkert slut för länge sedan.

Så dök den plötsligt upp - meningen - som en slags repstege till den hemliga kojan: Hon hade varit singel ett år och det var så tråkigt att vara singel.

Sade att jag också var singel.

"Vi borde hitta på något någon dag", sade jag.
"Jomen eller hur?", sade hon och pratade vidare som om ingenting hade hänt.

Var det allt?

Satt jag här och pratade på en trappa med en singeltjej när pausen egentligen var slut, men hon att hon ändå inte var intresserad? I så fall hade jag hellre gått in igen och försökt med någon annan.

Frågade igen. Denna gång tyckte hon att det kunde vi göra, men vad skulle vi hitta på för något?

Plötsligt ville hon in och dansa igen, med dansläraren.

Simma vidare eller stanna kvar

Stod en bit från dansgolvskanten och väntade. Funderade på om det var en bra idé att invänta henne eller inte. Ville hon ses? Insåg att jag inte kunde släppa detta och bjuda upp någon annan helt plötsligt. Det hade varit som att fiska lax men sedan tillreda rödspetta till lunch.

Vid ett dansbyte - när samåkningstjejen förmodligen skulle dyka upp igen - kom det fram en kort kille i nedre tjugoårsåldern. Han såg vänligt på mig, och frågade hur det gick.

Just då dök samåkningstjejen upp och gick förbi. Tiden var således inte rätt för ännu ett Luke moment (se "Luke Ness"), så jag sade till den korta killen att jag skulle "in här", och gick genom valvet fram till vattendrickskranen och samåkningstjejen.

Laxen i nätet

Vi satte oss vid ett bord och pratade vidare. Hon frågade om vi skulle ses som kompisar eller som en dejt. Som en dejt, var mitt svar.

Sen gick tiden ganska fort. Plötsligt var det 20 minuter kvar till stängning. Hon frågade om jag trodde att "han där" (någon helt okänd vid ett annat bord) skulle säga ja om hon bjöd upp honom. Jag såg inte vem hon menade, men sade att jag trodde det.

Det trodde inte hon.

"Ska jag prova?", undrade tjejen.
"Du gör som du vill", sade jag.

Sen var hon borta på dansgolvet i 5-10 minuter, medan jag glodde rakt ut och funderade på om jag kanske missuppfattat något. Men hon kom tillbaka till bordet, med kommentaren att hon inte trott att han skulle säga ja.

Frågade om hennes nummer.

Hon knappade in sitt nummer i min telefon.

Slutligen något konkret: en fisk i nätet.

Två barn är fler än fyra elefanter

Lördag. Vi pratade i telefon. Hon hade två neuropsykiatriska diagnoser, var deprimerad till och från, och hade god man, tills hon "fått ordning på livet".

Till slut undrade hon om jag hade dejtat någon med barn.

Barn?

Hon var alltså inte gift; istället hade hon två barn. Hon var 22 år gammal, men två barn, det hade hon. Det borde jag ha frågat om, sade jag. Sade att jag tog på mig det, att det var "fel av mig" att inte ha frågat om det.

För jag hade inga barn, men ville ha.

Hon sade att hennes 19-åriga ex hade lekt med hennes barn, att det inte hade varit några problem.

"Hade jag varit 19 år hade jag säkert också kunnat leka med dina barn i några år. Men jag är 30. Jag har... lekt färdigt", sade jag.

Hon frågade om vi skulle vara vänner ändå. Det kunde vi säkert vara, sa jag, men vi skulle i varje fall inte planera någon dejt.

Vi lade på.

Där hade det kunnat vara slut.

Men vi hördes på Facebook någon timme senare. Hon var sur, skickade röstmeddelanden om att jag inte var... bra, kort sagt. Hennes grundtes verkade vara att vi hade bestämt en dejt, hennes första dejt, enligt henne, och nu hade jag ställt in den, och var en svikare och så vidare.

Jag svarade att hon inte verkade så sugen på en dejt med mig, att det kanske var bäst att det blev som det blev?

Och där kunde det också varit slut.

Men det gick vidare.

Kompromissen

Egentligen borde jag kanske inte svarat mer, men jag tänkte på mitt ex, när jag försökt nå henne men att det inte gick (se "Lindas återuppståndelse").

Så vi pratade i telefon igen.

Jag nämnde att jag var jättesnål, att jag hellre cyklade en mil än tog bussen. Det verkade som att hon ville träffa mig, ändå, eftersom hon tyckte jag hade lovat henne en dejt. Jag nämnde att hon ju kunde komma hit (3 mil) isåfall, eftersom jag ju var för snål för att ta bussen till henne.

Slutligen föll polletten ner och hon insåg att jag fortfarande inte var intresserad, just eftersom hon hade barn.

Hon sade att vi kunde lämna det öppet, om hon skulle komma eller inte.

Så fick hon dissa mig istället - kompromissen som inte gjorde någon lycklig, men som alla kunde leva med.