En tanke aldrig utan knog

Plank of love

Hon var sjukt frisk i jämförelse med gemene svarande Happypancaketjej: ansträngningsastma, sjukskrivning för utbrändhet och avsaknad av aptit.

Rena friskvårdsprojektet.

Men hon skrattade inte en enda gång under två telefonsamtal.

För henne var en planka alltid en planka. En planka var tråkig och så var hon. Eller om det var för att hon inte var intresserad som jag försökte intala mig det.

Det var jag eller hon.

Simma eller sjunk.

Hyvens hyvel

Hon var inte som Rubanks-Rebecka Rebusdotter, som skrattade så att ryggen var i krok. Hon som ville rädda utrotningshotade fåglar i en voljär i skogen.

För henne var en planka allt annat än en planka.

Varför hon inte var intresserad flög mig bi.

Hon skrattade blott man nämnde hennes namn. Fanns mycket gratis i hennes namn.

Vem döper ens sin unge till "Rubanks-Rebecka Rebusdotter"?

Fantasia mia

Utan fantasi vore jag blott en arbetslös krake. Så stod det mig i dagstidningen, att SCB räknar som "arbetslösa" endast dom som de senaste fyra veckorna sökt ett arbete. Med ens var jag inte längre arbetslös, i varje fall inte i SCB:s ögon. Planktjejen hade nog inte velat förstå det, om jag försökt förklara. Jag hade ju inget arbete, oavsett vad SCB sa.

Alltså var jag arbetslös.

Som vore det en egenskap. En diagnos. Som vore jag en annan om have jag ett arbete.

Grunda tankar tänkta på uttorkad flodbädd nära havet.

Hjärta av stål och hjärna av kol.

Ersatt av Hybrit.

Shipbuilding

Och Julia den försvunna kvarnen, alla texter som genom henne malts. Hon som aldrig velat prata i telefon på tre år. Planktjejen tyckte man borde gett upp före. Kunde hon säga, som hade killar i kö. Varför åto man inte enbart bakelser? Och jag sade henne sen, när spelet var över: varför bygga en båt när femtio färjor ligger förtöjda och redo att avgå?

Det finns inget att bygga en båt av, sade hon.

Jag såg mig omkring på drivveden och förstod inte vad hon menade.

Hon visste nog inte hur man byggde en båt.

Inte jag heller förresten.

Tre män i en båt

Hur funkar ens en båt? En gång såg jag en övergiven pulka på en frusen sjö. När isen smälte, vad skulle då hända med pulkan? Förmodligen skulle den flyta, men om man tryckte ner dess kanter under ytan skulle den sjunka. Varför? Utan gravitation skulle pulkan flyta ens utan vatten. Det var något med Arkimedes i sitt badkar, något med tryck, och med badkarets och pulkans kanter.

Så länge trycket ovanifrån var mindre än trycket från kanterna så skulle fartygspulkebadkaret flyta.

Och en stock flöt bara om den innehöll mer luft än trä.

Och nu hittade jag bara på.

Påhittad man försvunnen.

Eller som jag sade min bror en gång som artonåring och aldrig glömt sedan dess: "En artonårig man hittades idag försvunnen".

Jag skrattar fortfarande.

Situationen är så sjuk, som Veronica Maggio skulle ha sagt.

Monologen

I några ögonblick var det "fina monologer", men kort därefter var det "dina monologer". Från falltal till talfall. Men ögonblicket var redan pärmat, enzymatiskt befäst.

Den stunden då min blogg betydde något, satt jag vid Karlshamnsfontänen Böljelek, och tog bort efter önskemål.

Hon ville inte ha en blogg - hon ville ha riktiga förhållanden.

Ett motsatsernas förhållande.

Lätta (t)ankar

Och jag undrade om mitt senaste förhållande varit på riktigt.

På vilket sätt var det inte en kort episod i hennes mångåriga dramaserie?

Eller en reklampaus.

Som Piratebaynestorn Peter Sunde sade en gång: "Vi tycker att det är på riktigt med Internet"

Kanske verkligare än verkligheten. Så nära man kommer fantasin i ett kretskort.

Dikten slapp gå på plankan.

En diktare var aldrig arbetslös.

En tanke aldrig utan knog.

Noas ark var aldrig mer än en tanke.

Men vem har klagat på det?

Så länge tanken flyter.

Så länge skutan kan gå.

Två röda rosor växte ovan jord

Fasettögon

Hennes ögon såg inte mig som mina såg henne, som bröt vi ljuset på olika vis. Insekten såg det ultravioletta i blomman, men blomman tittade inte tillbaka.

Ett eko av ljus

Seendet berodde av solljusets reflektioner på tingen vi ansåg oss se. 

Strålarnas studsande kring.

Som ett eko av ljus.

Svart eller vitt

Att se var att ta in reflektioner av ljus, på samma sätt som att höra var att ta in reflekterande ljudvågor. Om man inte var en fladdermus och såg med ljud.

Det tomma rummets eko var i färgernas värld vitt - allt ljus reflekterades. Vi såg allreflekterande ytor som vita, utan att reflektera över det. Svarta ytor å sin sida reflekterade inget ljus. Svarta hål var becksvarta just för att inget ljus kunde fly därifrån.

Vitt var allt och svart var inget, reflektionsmässigt; absorptionsmässigt var det tvärtom. En vit yta absorberade inget, medan en svart yta absorberade allt. Det var därför svarta ytor blev varmare än vita, för att solljus inte bara manifesterade färg utan även värme.

Roses are red, violets are blue.

Men allt var inte svart eller vitt.

I gråskalorna fanns färgerna.

Växter var gröna för att de absorberade rött och blått ljus, medan grönt ljus reflekterades.

Växterna var alltså gröna för att de inte gillade grönt ljus.

Växternas rötter var vita för att de inte gillade solljus överhuvudtaget, då de höll till under jord.

Den som inte gillade sol behövde inte reflektera över färgval.

Den som inte gillade sol höll sig i skuggan.

Varför var skuggor svartvita och inte i färg?

Ögats val och ve

Den upp- och nedvända bilden i en camera obscura, såsom havets spegelbild av staden dikt an.

Och himlen var blå för att vi ville ha det så.

Om ögat kunde välja vad det kunde se.

Jag kunde verkligen inte se vad hon inte såg i mig.

Wondering what she don't see in me 
I've been funny, I've been cool with the lines
Ain't that the way love's supposed to be? 

(Jessie's Girl, 1981)

Skuggspelet

Man fascinerades av det man inte förstod. Det var som att hon skrev i ljus - fotografi - om så än i månsken. Man kunde se månsken som allt i skugga, månen som skuggade jorden.

Och skuggor var inte alls svartvita, snarare mindrevita, mindre reflektion av det allvita.

En ögonvita kunde ingenting se, medan ögats mörka pupill slukade allt ljus - det dunkelt sedda var det dunkelt tänkta.

Det gick inte att förstå och det fanns ett namn för det: qualia.

The apple of my eye

Ögat var en ros, synnerven dess rot och hjärnan den mörka jord där vi alla skola åter varda.

Begravning i eget huvud.

Men före det en massa ljus och blomningar och vissningar av ögats kronblad. Fördunklade av tid och envig, alltmer i skugga och till slut en främling bland egna rosor.

Ett förfrämligande av jaget genom eget eller annans öga.

Att bära olika lins på vardera öga.

Att plantera rosor i annans växthus.

Tvättäkta människor, levande bland döda pixlar

Vi kommer att dö samtidigt

I juristfrågespalten fanns en undran: "Vad händer med våra testamenten om båda dör samtidigt?".

Tidningsanden backade tillbaka in bakom ögonen och jag kom att tänka på mig själv, under gymnasietiden.

Yrkesvägledaren var så lång att han fick böja sig ner för att komma in i klassrummet, som om han besökte hobernas Fylke i Sagan om Ringen. I minnet var jag på hans kontor och skulle utöka mitt gymnasieprogram. Vi diskuterade igenom proceduren men istället för en registrering bad han mig återkomma efter sommarlovet.

Då började bekymren hopa sig i mig. Tänk om... han slutat på skolan. Han försäkrade att han tänkte jobba kvar. Men han kanske glömt bort att jag skulle registreras och registrerat någon annan i mitt ställe? Han försäkrade att han skulle komma ihåg.

Jag tror mig minnas att han blev förvånad.

Men minnet var vagt.

Bättre minns jag Annika Norlins låt "Vi kommer att dö samtidigt" (2007) där hon sjunger under artistnamnet "Säkert!", följande: "Likadana hjärner som redan tänkt på allt innan nånting hänt".

Jag och juristspaltfrågeställaren inom samma kranium: vi som redan tänkt på allt innan nånting hänt.

Men vad hände egentligen om båda dog samtidigt?

Cynikern hade svarat att det ledde till två bekymmer färre.

Bekymmer var människans arvedel.

Antropomorfism och den begravda hunden

Vidare sjunger Norlin:

En hund jag kände

dog för en vecka sen

och några dagar

senare

dog hans hundkamrat

dom kände varann

det fanns

ingen poäng att

leva

utan en bästa vän jag förstod inte då men nu vet jag vem det kommer bli...

Vi kommer-å dö-Ö samtidigt du och jag

Antropomorfism innebar förmänskligande av icke-människor. I Norlins fall tanken att hunden dog av saknad, som man tänker sig människor vara kapabla till. Hon menar också att hon funnit en människa som hon kommer sakna ihjäl sig efter, nån som också tänkt på allt innan nånting hänt.

Sinnen på samma frekvens.

Men så började radion brusa.

Hundar var människans bästa vän, fulla av liv och personlighet. Men att avliva hundar på grund av brutna ben eller skära av dem det allra heligaste - då var de inte längre att betrakta som mänskliga och kapabla till sorg och saknad.

Man fick intala sig att de inte led eller saknade något.

Och kanske hade hundar inga bekymmer.

Utan kulor blev det hursomhelst två bekymmer färre.

Artificiell intelligens och Turingtestet

Hundar var åtminstone levande men människan kunde även antropomorfera maskiner.

Datorernas framväxt under 1900-talet påbjöd Alan Turing att 1950 utforma ett test för artificiell intelligens - Turingtestet - ett test för att avgöra om en maskin kunde anses vara tänkande eller inte. Turing menade att om en människa som chattade med en maskin inte kunde avgöra om svaren var skriva av en människa eller automatgenererade av maskinen, kunde maskinen räknas som intelligent.

Att skapa en sådan maskin blev möjligt först när man tillvaratog möjligheten att simulera intelligensen hos en yngre människa, som kunde ge lagom otydliga svar. Till slut gick det inte att veta om det var en dator som svarade, eller en tolvåring.

Hundtricket var alltså att fördumma datorn till en tolvårings nivå. 

Kritikerna menade att fördumning inte var tanken bakom intelligens, att Turingtestet var ogenomtänkt.

Färdigtänkta tankar

Vissa man chattade med uppfyllde knappt Turingtestet, eller framstod som färdigprogrammerade karbonkopior, nickedockor utan verkshöjd. Och visst var det enklare att inte tänka på allt innan nånting hänt - alltid enklare att tro på något som någon annan redan tänkt ut. 

Religion exempelvis.

I Bibeln stod att läsa (5 Mos 22:20) "Men om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis på att flickan var oskuld, skall flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet i Israel. Du skall utrota det onda ur folket."

En poäng kunde vara att kontemplera om dagens normala kunde ses som en framtida grymhet.

Fast vilka hade egentligen rätt, vi eller dom i framtiden?

Hursomhelst gällde att tvivla, även på det färdigt givna.

Deux ex tvättmachina

Ibland kändes hon kusligt levande, fångad bakom flytande kristall - levande bland döda pixlar.

Man kunde nästan känna henne sparka, känna livsanden i glaset. 

Som en inspirationstvättmaskins kulörtvättmedel.

Bakom glaset, regnrocksskyddad från blekmedel, mitt i centrifugens brum: "Allt vi skriver är mellan dig och mig. Inte mellan dig mig och bloggen".

Ingen maskin skulle uttrycka sig så - hon uppfyllde Turingtestet, genom sitt orostänk bland bubblorna och skummet.

Om andra kunde se hennes smutsiga tvätt, vore hon aldrig ren igen, tänkte hon kanske, ens innan nånting hänt.

Människan var det enda djur som kunde oroa sig för framtiden, brukade människor säga till varandra.

The Quiz

Men allt som lästes och skrevs var mellan mina ögon och än djupare. 

Tanken gjorde inte skillnad på pixel och pixel.

Från två meter läkekött till ihoprullade isterband. Småvilt på menyn. Vad gör en stjärna över de dödas himmel?

Och hon fattade "exakt noll" av vad jag skrev.

Precis så skulle en maskin utttrycka sig.

Men ibland kunde jag nästan knacka på glaset och vinka.

Som att hon hade en själ, som cigarren i "Kan du vissla Johanna?" (1994)

Hon befanns sig tretton trappor opp i Sveriges tolfte högsta byggnad.

Eller om hon var en tvättmaskin blött.

Med två prickar färre.

Som ett utökat tvättprogram.

"Men om filmen går av då?" (Yrrol, 1994)

Det måste väl gå att leva för evigt i elektronik?

Eller som Philip K. Dick undrade: "Do Androids Dream of Electric Sheep?"