Pandemihugget
Coronapandemins tydliga före och efter, som ett halshugg med giljotin.
Danskursen var tydlig före, men nu var jag efter.
Efter en vinterdvala i 19 månader, kunde jag inte dansa längre.
Pandemin hade varit som ett moln man flyger igenom och först på andra sidan ser var man är.
Hade aldrig hunnit ta danslicens, aldrig hunnit ur hangaren före Covid-19 kom till planet(en).
Nybegynnaren
På dansgolvet fanns en kvinna på 50 år och 50 kilo som dansade i högklackat, panna mot panna med en man som rörde på skulderbladen som en björn som kliade sig mot en trädstam.
Det jag kunde var några foxtrotsteg samt några snurrar i buggen.
En tjej hade ont i ryggen och dansade bara foxtrot, även till snabb musik. Hade ingen koll på att man kunde dansa foxtrot till snabb musik, vilket jag påtalade. Hon tyckte jag kunde gå en kurs eller nånting för hon hade ingen vilja att lära mig.
Hon försvann.
Pandemihugget som stucket.
Sen var det hon som skulle på toaletten.
Och någon skulle hämta kaffe och försvann.
Fanns massa oskrivna regler här.
Tänkte att det var som Dan Glimne sagt angående pokerbord, att har du inte identifierat nybörjaren vid bordet inom en viss tid så är det förmodligen du som är nybörjaren.
Danskursdialekterna
Stod en annan jag vid sidan av dansbanan, en man i min ålder. Han hade gått danskurser i olika städer. Enligt honom var Karlshamnskursen inte inriktad mot "musikanpassning", vilket jag tolkade som skulderbladens guppande och pannornas gnussande, utan fokus låg istället på olika "turer", som jag tolkade som "moves".
Det fanns dialekter i dans – små skillnader mellan olika städer – förmodligen lika nyansrika som språkets många dialekter. Men för mig var det som ett annat språk, med skulderblad och pannor istället för händer och fötter.
Ni talar bra latin, men jag fordrar undertext.
Pepparkakssmulan
Fick syn på någon jag tyckte mig känna igen, antingen från en julkalender eller från danskursen hösten 2019 och våren 2020. Från före pandemihugget långt före allt. Som en tråd till det förflutna. Som att minnas hur jordgubbarna smakade i Tant Bertas sommarkvällsberså.
Det var hon som var glad och tindrade hela tiden. Som ville att jag skulle vara glad, fast jag redan var glad. Det kanske inte syntes utåt på samma sätt som med henne. Jag tänkte att hon måste jobba på förskola. Jobba med barn. Men jag visste inte. Det bara kändes så. För hon skulle inte hämta kaffe eller gå på toaletten. Kom så buggar vi sade hon, när jag satt mig ner för att prata med henne.
Hur kunde jag ha glömt henne? För jag hade glömt henne, såsom jag glömt dansen. Började minnas ett ögonblick i sänder, som att minnet legat i huvudet men inrullat i en madrass i en garderob. Och nu hade någon öppnat garderoben och madrassen rullade ut sig på golvet.
På vägen hem funderade jag på om jag skulle kalla hennes för Lyckopillret eller Snorkråkan. Och att hon skulle skratta åt att jag frågade henne vilket hon föredrog. Hon tycktes skratta åt allt. Det var så det var. Som att låta drömmarna ta fart. Men hon var minst 45 och säkert gift och begraven.
Men det måste finnas fler brända minnen. Vem hade jag mer glömt? Förmodligen var det samma med ens person. Man blev en annan person i varje andetag, som en flod som flöt och aldrig gick att gå ner i två gånger. Man märkte det inte själv men till slut var man sur och att det mesta var bättre förr.
Även om det djupt där inne fanns en väg tillbaka.
Som Hans och Gretas pepparkakssmulor.
