Esmeraldas förbannelse

Biblioteket i coronatid

En bibliotekaries nyckelkompetens är att öppna och stänga dörrar till förråd. Ibland möts de två där inne, nästan som ett litet fikarum. Och jag står utanför vid balustraden och läser i en bok. Stolarna är borttagna i och med coronaviruset. Lite som varningstexten på cigarettpaketen, eller skyltarna: "Sitt gärna, men inte här."

En bibliotekarie tilltalar mig. Att bli tilltalad innebär aldrig glada nyheter: "Vi stänger om en kvart", säger hon. Dagen efter är biblioteket stängt i en månad, fram till 24 januari 2021. Coronaviruset har muterat och flygplan till och från Storbritannien ställs in, och biblioteken stängs.

Biblioteksfiguren

Dagen efter ser jag mannen med den gula regnjackan sitta och scrolla i sin telefon utanför det stängda biblioteket. Han brukar alltid dra en dramaten efter sig. Jag har undrat vad han är för en figur, som varje dag går till biblioteket, med gul regnjacka och dramaten i släptåg. Vad rör sig i hans huvud? Det jag inte inser är att han är jag, fast med gul regnjacka och en dramat i släptåg. Jag är en figur.

Står och läser på skärmen om nedstängningen. En kvinna i medelåldern kommer fram och tilltalar mig. Att bli tilltalad är aldrig goda nyheter. Kanske någon kundundersökning: "Hur bra tillgänglighetsanpassat är biblioteket? Ange ett svar mellan 1 till och där 5 är maximal tillgänglighetsanpassning och 1 är minimal tillgänglighetsanpassning". Sen ska siffrorna sammanställas till en graf och nämnas i något dokument: "33 procent av biblioteksbesökarna tycker att tillgängligheten på stans bibliotek ligger mellan 3 och 4, visar en nyligen genomförd undersökning". Och jag får själv läsa skräpet i tidningen sedan. Därför jag tröttnat på att läsa tidningen. För mycket rundgång, skräp, upprepningar, värdelös statistik. Och nu är det ju dessutom stängt.

Men kvinnan vill inte genomföra en kundundersökning. Hon säger att hon sett mig stå där inne (stå eftersom stolar inte finns) och fota av tidningar. Han undrar om jag jobbar med att dokumentera tidningen eller något i den stilen. Men det gör jag inte: "Jag är bara en figur", säger jag henne inte. Jag förklarar, vad det nu finns för förklaring. Som att jag skulle fråga mannen i den gula regnjackan varför han egentligen har en gul regnjacka, och vad är grejen med dramaten? Har du alltid saker du måste ha med? Vad är grejen med det? Va?

Hon går tillbaka till cafét där hon jobbar, tvärsöver mittgången.

Och jag går ensam hem i regnet.

Kontaktsbrott

Och Esmeralda har sagt upp kontakten. Hon blev arg. Eller hon blev ledsen, när jag skrev att killen hon kärat ner sig i inte var intresserad tillbaka, att hon inte skulle tolka hans vilja att fortsätta träffas som alltför personligt. Det var nog mitt fel alltihop. Om jag bara höll käften så skulle killen kanske gilla henne tillbaka.

Och Maggan har sagt upp kontakten. Hon blev sur. Att jag tyckte att det var psykiskt sjukt att vilja kapa av sina könsdelar. Det var modernt att vara transsexuell, det var ingen sjukdom. Hon tog upp homosexualitetens sjukdomsklassning fram till 1979, men i homosexualitet ingick ju inte självstympning. Vill man skära av fungerande könsdelar kan man inte vara annat än sjuk i huvudet, vad tillståndet än kallas. Om jag bara höll käften så kanske hon hade rätt ändå.

Och Julia har sagt upp kontakten. Hon trodde att hon skulle kunna bota sin psykiska ohälsa genom att genomföra en gastric bypass-operation. Som att det psykiska måendet var kopplat till vikten. Om hon bara gick ner i vikt skulle hon bli lycklig, och om jag bara höll käften och inte påpekade att mående inte sitter i kroppen skulle hon förmodligen bli frälst.

Och Linda har sagt upp kontakten. Var ska jag börja? Mitt fel var det i varje fall. Om jag bara kunde försvinna för gott så skulle allt bli bra.

Man borde nog stänga ner mig ett tag, minst till 24 januari 2021.

Snödroppar ur ögonvitorna; minusgrader i varje prognos

Det var kallt och jag saknade henne. Det var en sådan dag. Snödroppar ur ögonvitorna; minusgrader i varje prognos.

Jag hade köpt Swedbank-aktier som ett långsiktigt innehav. Aktiekurser svajade som förhållanden, men på lång sikt skulle det ordna sig till slut - sade dom - och på ännu längre sikt var vi alla döda, sade Keynes.

Efter tio procents uppgång på tio dagar sålde jag. Fantasin tog plötsligt slut när jag insåg att jag inte kunde räkna med sådan tur framöver. En gång i livet, den första gången. Den kanske enda gången. Har man nånsin sån tur igen?

Plötsligt slog kylan till och det var hon och jag igen för en stund, fastän hon bara var ett fantasifoster i mig, som en evigt stigande aktiekurs. Varför gjorde hon slut nu igen? Var mitt pris lägre än mitt värde? Då borde man ju investera i mig, enligt Benjamin Graham. På lång sikt skulle jag vara en bra investering.

På lång sikt.

Tio år.

Mindes hon mig då som ett misstag? Ett felaktigt beslut till felaktig kurs.

Om hon mindes mig alls.

Vi pratade hela tiden överallt. Det var väl det jag saknade. Fast inte bara, eller kanske mest. Men senast var jag bara ett hejdå-farväl. Ett sälj. Hon hade fått slut på fantasi, och sålt mig. Och jag vet inte om hon slutade på plus. Jag tror inte det. Gjorde jag?

Hon hade hört allt jag sagt, gjort sin värdering.

Vi var en tillfällig bubbla som sprack.

Kanske var hon lika "långsiktig" som jag själv?

Jag, själv.

Dagmammans gummigamblers

Gummidäcken och fascinationen för det oförutsägbara 

Hos dagmamman Evy fick vi inte pilla loss gummidäcken från leksaksbilen - så det gjorde vi. Däcken var stora som jordgubbar och vi kastade dem i taket så att de studsade omkring i rummet, tills de slutligen stannade, antingen på sidan eller stående. Vi tjoade extatiskt "min dog" när däcket hade vält och kastade snabbt iväg det igen för att förundras över att det ibland dog och ibland inte.

Hur kunde det vara så olika varje gång?

Vad vi inte förstod var att vi hade uppfunnit en tvåsidig tärning.

Vi var gamblers utan att veta om det, trots att vi var närmare pottan än potten.

Hasardens berusning utan att ha en susning.

Tärningen som hasardspelandets ursprung

Vi var inte först med att förstå hur kul man kunde ha med en tärning. Enligt ludofilen Dan Glimne var tärningens föregångare äldre än 5000 år och bestod i benbitar av djur och bemålade trästycken som kastades i marken. Hur dessa primordiala tärningar landade tolkades sedan för att få reda på gudarnas vilja, eller för att se in i framtiden.[1a]

Vidare var tärningen, enligt samme Glimne: "det mest grundläggande av alla spelföremål, det som har egentligen gett ursprunget till allt som har följt i form av lotterisedlar, spelpjäser, rouletthjul, allt vad du kan tänka dig."[1b]

Varje kasino och lotteri hämtade näring från tärningens lockelse på människan. Av denna anledning krävdes det i Sverige tillstånd för att anordna lotterier, och alla fysiska kasinon var statligt ägda.

"Gud kastar inte tärning", sade Albert Einstein i en missförstådd[2] passus. Einstein ville inte tro på kvantmekanikens osäkerhetsprincip, att universum i sitt innersta tillstånd berodde av slump - att alltings vara villkorades av en sannolikhetsberäkning.

Hur vore det om vara eller inte vara vore vare sig det ena eller det andra?

För att bringa klarhet fick man räkna på framtiden.

Sannolikhet

"Sannolikhetskalkyler [...] dom blir ju till exempel väldigt olika före och efter" (Tage Danielsson, ur monologen "Om sannolikhet" från revyn "Under Dubbelgöken" (1979)[3])

En sexsidig tärning visade efter varje kast en siffra mellan 1 och 6. Sannolikheten för varje utfall var alltid en på sex, vilket innebar att man i det långa loppet behövde kasta tärningen sex gånger för att få ett på förehand bestämt nummer.

Så långt gick det möjligen att begripa.

Men människohjärnan började krångla redan efter några fåtal kast med tärningen. Ponera att tärningen utfallit med en sexa sju gånger i följd. Intuitivt kändes det då sannolikare att inte få en sexa i nästa kast. Det kändes som att sannolikheten var lägre än en på sex.

Som att det fanns en Gud som höll koll på alla världens tärningar, eller att tärningen hade ett minne och egna muskler att styra sitt utfall med.

Tankegången var så vanlig att den blivit namngiven: "Gambler's fallacy".[4]

Och nu blev det ännu krångligare.

Allt berodde på före och efter, som Tage Danielsson var inne på, även om man trodde han skojade.

När något hade hänt, slutade sannolikheten att gälla. Den gällde bara före, inte efter. Det gick inte att räkna sannolikhet "baklänges"; sannolikhet var bara framtid, inte dåtid.

Sannolikt hade det krävts i genomsnitt 280 000 (6^7) kast för att få sju sexor i följd. Inte speciellt sannolikt, och då borde det väl inte hända?

Och det nu var nu alltihop bröt samman.

Det hände hela tiden.

Varje sju tärningar i rad, vilket utfall som helst, krävde i genomsnitt 280 000 kast för att ge just precis det utfall som det gav.

Fast bara före.

Inte efter.

Om någon före ett kast sade sig skola få tre sexor och fyra tvåor (eller vilka andra sju värden som helst), var sannolikheten låg för att så skulle ske på första kastet.

Det svåra i tärningsexemplet ovan var att förstå att utfallet som faktiskt skedde hade samma sannolik att ske som det utfallet som inte skedde.

Före, inte efter.

Danielsson igen: "Jag menar, till exempel, före Harrisburg, då var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg, skulle hända, men, så fort det hade hänt då rakade ju sannolikheten plötsligt upp till inte mindre än hundra procent, så det var nästan sant att det hade hänt."

Förr eller senare

Att ens vara född var osannolikt före.

Och så gällde för alla miljarder människor på jorden.

Ett sammelsurium av osannolika människor.

Om man räknade sannolikhet baklänges.

Vilket man ju inte kunde göra.

Att Island låg där det låg var osannolikt före det lade sig just där det låg, men inte efter.

Den osannolika döden

När någon dött i cancer var personens sannolikhet inte längre tjugo procent att dö i cancer.

Men om man hade tjugo procents sannolikhet att dö i cancer, då hade man i genomsnitt behövt dö fem gånger före man dog i cancer.

Så hur kunde man då dö i cancer?

Det var bara igår det var osannolikt.

Inte idag.

Mintchokladen i näsan

"Men den fungerade ju igår", kunde min mamma säga.

Alla saker som någonsin gått sönder hade fungerat dagen före.

Men vad skilde före från efter?

Var inte idag samma som igår, fast med lite mörker emellan?

Som rad av mintchoklad.

Döden. Men man levde ju igår?

Som att man rest iväg och inte hörde av sig.

Livsanden i annans näsa var kanske bara nys?

Som att Kalle Anka kunde bli sur, fastän han aldrig funnits.

Man kunde aldrig dö ifrån sina närmaste.

De som fanns fanns så länge man själv fanns.

Fan, när mitt ex gjorde slut - vi var ju ihop igår?

Det som inte var ihop var itu.

Skärvor och pusseldrömmar.

Carl-Einar Häckner, och kondomen genom näsan.

Lotterierna

Före din granne vann tio miljoner på Lotto var det inte särskilt sannolikt att grannen skulle vinna tio miljoner på Lotto.

Ändå vann hen.

Då måste det väl vara sannolikt?

Så tänkte människohjärnan.

Det som skedde måste väl ändå vara det sannolikaste av allt?

Människor vann på lotterier varje dag, året om. Det gick att läsa i reklamen och se på TV. Men man såg aldrig de miljontals dagliga förlorare som var mångfaldigt fler än vinnarna.

Fler för att de var sannolikare.

Att man hade en granne som förlorat på lotteri, det lade man ingen vikt vid.

Hen hade väl helt enkelt otur.

En slags förbannelse.

Så var det nog.

Inbillningar

Som människa kunde man få för sig vad som helst.

"Jag vinner aldrig i spel", kunde någon säga. Som att det var personligt. Som att Gud delade ut lyckoamuletter till några, medan resten fick nöja sig med trekantsmössor vikta av tidningspapper.

Som något att ha eller inte ha.

Trygghet eller kaos

Som att allt hängde samman, att varje sparv var taggad och varje gummidäck under bevakning.

Motsatsen vore kaos.

Utan kaos inga fria tankar.

Men nog vore tryggheten bättre?

Tryggheten i att veta att det som hände hade sin givna orsak.

Att det inte bara var slump, allting.

Hellre en mintchoklad i någon annans ask, än aska för vinden.

Hellre däcken kvar på leksaksbilen, än extasen i det ovetbara.

Om vi barn bara hade lyssnat på dagmamman.

Referenser

[1] https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=5208230 (a 01:08-01:21; b 06:35-06:46)

[2] https://www.businessinsider.com/god-does-not-play-dice-quote-meaning-2015-11

[3] https://www.oppetarkiv.se/video/8142257/under-dubbelgoken-under-dubbelgoken (44:34-48:45)

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/Gambler%27s_fallacy

En tanke aldrig utan knog

Plank of love

Hon var sjukt frisk i jämförelse med gemene svarande Happypancaketjej: ansträngningsastma, sjukskrivning för utbrändhet och avsaknad av aptit.

Rena friskvårdsprojektet.

Men hon skrattade inte en enda gång under två telefonsamtal.

För henne var en planka alltid en planka. En planka var tråkig och så var hon. Eller om det var för att hon inte var intresserad som jag försökte intala mig det.

Det var jag eller hon.

Simma eller sjunk.

Hyvens hyvel

Hon var inte som Rubanks-Rebecka Rebusdotter, som skrattade så att ryggen var i krok. Hon som ville rädda utrotningshotade fåglar i en voljär i skogen.

För henne var en planka allt annat än en planka.

Varför hon inte var intresserad flög mig bi.

Hon skrattade blott man nämnde hennes namn. Fanns mycket gratis i hennes namn.

Vem döper ens sin unge till "Rubanks-Rebecka Rebusdotter"?

Fantasia mia

Utan fantasi vore jag blott en arbetslös krake. Så stod det mig i dagstidningen, att SCB räknar som "arbetslösa" endast dom som de senaste fyra veckorna sökt ett arbete. Med ens var jag inte längre arbetslös, i varje fall inte i SCB:s ögon. Planktjejen hade nog inte velat förstå det, om jag försökt förklara. Jag hade ju inget arbete, oavsett vad SCB sa.

Alltså var jag arbetslös.

Som vore det en egenskap. En diagnos. Som vore jag en annan om have jag ett arbete.

Grunda tankar tänkta på uttorkad flodbädd nära havet.

Hjärta av stål och hjärna av kol.

Ersatt av Hybrit.

Shipbuilding

Och Julia den försvunna kvarnen, alla texter som genom henne malts. Hon som aldrig velat prata i telefon på tre år. Planktjejen tyckte man borde gett upp före. Kunde hon säga, som hade killar i kö. Varför åto man inte enbart bakelser? Och jag sade henne sen, när spelet var över: varför bygga en båt när femtio färjor ligger förtöjda och redo att avgå?

Det finns inget att bygga en båt av, sade hon.

Jag såg mig omkring på drivveden och förstod inte vad hon menade.

Hon visste nog inte hur man byggde en båt.

Inte jag heller förresten.

Tre män i en båt

Hur funkar ens en båt? En gång såg jag en övergiven pulka på en frusen sjö. När isen smälte, vad skulle då hända med pulkan? Förmodligen skulle den flyta, men om man tryckte ner dess kanter under ytan skulle den sjunka. Varför? Utan gravitation skulle pulkan flyta ens utan vatten. Det var något med Arkimedes i sitt badkar, något med tryck, och med badkarets och pulkans kanter.

Så länge trycket ovanifrån var mindre än trycket från kanterna så skulle fartygspulkebadkaret flyta.

Och en stock flöt bara om den innehöll mer luft än trä.

Och nu hittade jag bara på.

Påhittad man försvunnen.

Eller som jag sade min bror en gång som artonåring och aldrig glömt sedan dess: "En artonårig man hittades idag försvunnen".

Jag skrattar fortfarande.

Situationen är så sjuk, som Veronica Maggio skulle ha sagt.

Monologen

I några ögonblick var det "fina monologer", men kort därefter var det "dina monologer". Från falltal till talfall. Men ögonblicket var redan pärmat, enzymatiskt befäst.

Den stunden då min blogg betydde något, satt jag vid Karlshamnsfontänen Böljelek, och tog bort efter önskemål.

Hon ville inte ha en blogg - hon ville ha riktiga förhållanden.

Ett motsatsernas förhållande.

Lätta (t)ankar

Och jag undrade om mitt senaste förhållande varit på riktigt.

På vilket sätt var det inte en kort episod i hennes mångåriga dramaserie?

Eller en reklampaus.

Som Piratebaynestorn Peter Sunde sade en gång: "Vi tycker att det är på riktigt med Internet"

Kanske verkligare än verkligheten. Så nära man kommer fantasin i ett kretskort.

Dikten slapp gå på plankan.

En diktare var aldrig arbetslös.

En tanke aldrig utan knog.

Noas ark var aldrig mer än en tanke.

Men vem har klagat på det?

Så länge tanken flyter.

Så länge skutan kan gå.

Två röda rosor växte ovan jord

Fasettögon

Hennes ögon såg inte mig som mina såg henne, som bröt vi ljuset på olika vis. Insekten såg det ultravioletta i blomman, men blomman tittade inte tillbaka.

Ett eko av ljus

Seendet berodde av solljusets reflektioner på tingen vi ansåg oss se. 

Strålarnas studsande kring.

Som ett eko av ljus.

Svart eller vitt

Att se var att ta in reflektioner av ljus, på samma sätt som att höra var att ta in reflekterande ljudvågor. Om man inte var en fladdermus och såg med ljud.

Det tomma rummets eko var i färgernas värld vitt - allt ljus reflekterades. Vi såg allreflekterande ytor som vita, utan att reflektera över det. Svarta ytor å sin sida reflekterade inget ljus. Svarta hål var becksvarta just för att inget ljus kunde fly därifrån.

Vitt var allt och svart var inget, reflektionsmässigt; absorptionsmässigt var det tvärtom. En vit yta absorberade inget, medan en svart yta absorberade allt. Det var därför svarta ytor blev varmare än vita, för att solljus inte bara manifesterade färg utan även värme.

Roses are red, violets are blue.

Men allt var inte svart eller vitt.

I gråskalorna fanns färgerna.

Växter var gröna för att de absorberade rött och blått ljus, medan grönt ljus reflekterades.

Växterna var alltså gröna för att de inte gillade grönt ljus.

Växternas rötter var vita för att de inte gillade solljus överhuvudtaget, då de höll till under jord.

Den som inte gillade sol behövde inte reflektera över färgval.

Den som inte gillade sol höll sig i skuggan.

Varför var skuggor svartvita och inte i färg?

Ögats val och ve

Den upp- och nedvända bilden i en camera obscura, såsom havets spegelbild av staden dikt an.

Och himlen var blå för att vi ville ha det så.

Om ögat kunde välja vad det kunde se.

Jag kunde verkligen inte se vad hon inte såg i mig.

Wondering what she don't see in me 
I've been funny, I've been cool with the lines
Ain't that the way love's supposed to be? 

(Jessie's Girl, 1981)

Skuggspelet

Man fascinerades av det man inte förstod. Det var som att hon skrev i ljus - fotografi - om så än i månsken. Man kunde se månsken som allt i skugga, månen som skuggade jorden.

Och skuggor var inte alls svartvita, snarare mindrevita, mindre reflektion av det allvita.

En ögonvita kunde ingenting se, medan ögats mörka pupill slukade allt ljus - det dunkelt sedda var det dunkelt tänkta.

Det gick inte att förstå och det fanns ett namn för det: qualia.

The apple of my eye

Ögat var en ros, synnerven dess rot och hjärnan den mörka jord där vi alla skola åter varda.

Begravning i eget huvud.

Men före det en massa ljus och blomningar och vissningar av ögats kronblad. Fördunklade av tid och envig, alltmer i skugga och till slut en främling bland egna rosor.

Ett förfrämligande av jaget genom eget eller annans öga.

Att bära olika lins på vardera öga.

Att plantera rosor i annans växthus.

Tvättäkta människor, levande bland döda pixlar

Vi kommer att dö samtidigt

I juristfrågespalten fanns en undran: "Vad händer med våra testamenten om båda dör samtidigt?".

Tidningsanden backade tillbaka in bakom ögonen och jag kom att tänka på mig själv, under gymnasietiden.

Yrkesvägledaren var så lång att han fick böja sig ner för att komma in i klassrummet, som om han besökte hobernas Fylke i Sagan om Ringen. I minnet var jag på hans kontor och skulle utöka mitt gymnasieprogram. Vi diskuterade igenom proceduren men istället för en registrering bad han mig återkomma efter sommarlovet.

Då började bekymren hopa sig i mig. Tänk om... han slutat på skolan. Han försäkrade att han tänkte jobba kvar. Men han kanske glömt bort att jag skulle registreras och registrerat någon annan i mitt ställe? Han försäkrade att han skulle komma ihåg.

Jag tror mig minnas att han blev förvånad.

Men minnet var vagt.

Bättre minns jag Annika Norlins låt "Vi kommer att dö samtidigt" (2007) där hon sjunger under artistnamnet "Säkert!", följande: "Likadana hjärner som redan tänkt på allt innan nånting hänt".

Jag och juristspaltfrågeställaren inom samma kranium: vi som redan tänkt på allt innan nånting hänt.

Men vad hände egentligen om båda dog samtidigt?

Cynikern hade svarat att det ledde till två bekymmer färre.

Bekymmer var människans arvedel.

Antropomorfism och den begravda hunden

Vidare sjunger Norlin:

En hund jag kände

dog för en vecka sen

och några dagar

senare

dog hans hundkamrat

dom kände varann

det fanns

ingen poäng att

leva

utan en bästa vän jag förstod inte då men nu vet jag vem det kommer bli...

Vi kommer-å dö-Ö samtidigt du och jag

Antropomorfism innebar förmänskligande av icke-människor. I Norlins fall tanken att hunden dog av saknad, som man tänker sig människor vara kapabla till. Hon menar också att hon funnit en människa som hon kommer sakna ihjäl sig efter, nån som också tänkt på allt innan nånting hänt.

Sinnen på samma frekvens.

Men så började radion brusa.

Hundar var människans bästa vän, fulla av liv och personlighet. Men att avliva hundar på grund av brutna ben eller skära av dem det allra heligaste - då var de inte längre att betrakta som mänskliga och kapabla till sorg och saknad.

Man fick intala sig att de inte led eller saknade något.

Och kanske hade hundar inga bekymmer.

Utan kulor blev det hursomhelst två bekymmer färre.

Artificiell intelligens och Turingtestet

Hundar var åtminstone levande men människan kunde även antropomorfera maskiner.

Datorernas framväxt under 1900-talet påbjöd Alan Turing att 1950 utforma ett test för artificiell intelligens - Turingtestet - ett test för att avgöra om en maskin kunde anses vara tänkande eller inte. Turing menade att om en människa som chattade med en maskin inte kunde avgöra om svaren var skriva av en människa eller automatgenererade av maskinen, kunde maskinen räknas som intelligent.

Att skapa en sådan maskin blev möjligt först när man tillvaratog möjligheten att simulera intelligensen hos en yngre människa, som kunde ge lagom otydliga svar. Till slut gick det inte att veta om det var en dator som svarade, eller en tolvåring.

Hundtricket var alltså att fördumma datorn till en tolvårings nivå. 

Kritikerna menade att fördumning inte var tanken bakom intelligens, att Turingtestet var ogenomtänkt.

Färdigtänkta tankar

Vissa man chattade med uppfyllde knappt Turingtestet, eller framstod som färdigprogrammerade karbonkopior, nickedockor utan verkshöjd. Och visst var det enklare att inte tänka på allt innan nånting hänt - alltid enklare att tro på något som någon annan redan tänkt ut. 

Religion exempelvis.

I Bibeln stod att läsa (5 Mos 22:20) "Men om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis på att flickan var oskuld, skall flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet i Israel. Du skall utrota det onda ur folket."

En poäng kunde vara att kontemplera om dagens normala kunde ses som en framtida grymhet.

Fast vilka hade egentligen rätt, vi eller dom i framtiden?

Hursomhelst gällde att tvivla, även på det färdigt givna.

Deux ex tvättmachina

Ibland kändes hon kusligt levande, fångad bakom flytande kristall - levande bland döda pixlar.

Man kunde nästan känna henne sparka, känna livsanden i glaset. 

Som en inspirationstvättmaskins kulörtvättmedel.

Bakom glaset, regnrocksskyddad från blekmedel, mitt i centrifugens brum: "Allt vi skriver är mellan dig och mig. Inte mellan dig mig och bloggen".

Ingen maskin skulle uttrycka sig så - hon uppfyllde Turingtestet, genom sitt orostänk bland bubblorna och skummet.

Om andra kunde se hennes smutsiga tvätt, vore hon aldrig ren igen, tänkte hon kanske, ens innan nånting hänt.

Människan var det enda djur som kunde oroa sig för framtiden, brukade människor säga till varandra.

The Quiz

Men allt som lästes och skrevs var mellan mina ögon och än djupare. 

Tanken gjorde inte skillnad på pixel och pixel.

Från två meter läkekött till ihoprullade isterband. Småvilt på menyn. Vad gör en stjärna över de dödas himmel?

Och hon fattade "exakt noll" av vad jag skrev.

Precis så skulle en maskin utttrycka sig.

Men ibland kunde jag nästan knacka på glaset och vinka.

Som att hon hade en själ, som cigarren i "Kan du vissla Johanna?" (1994)

Hon befanns sig tretton trappor opp i Sveriges tolfte högsta byggnad.

Eller om hon var en tvättmaskin blött.

Med två prickar färre.

Som ett utökat tvättprogram.

"Men om filmen går av då?" (Yrrol, 1994)

Det måste väl gå att leva för evigt i elektronik?

Eller som Philip K. Dick undrade: "Do Androids Dream of Electric Sheep?"

Brödraskapet mellan pizza och vulkaner - smakkontinenternas kontinentalplattor i skälvan

Ost och vulkaner

I datorspelet The Curse of Monkey Island (1997) fanns en vulkanisk turist-ö som hette Blood Island. Eftersom vulkanen på ön slutat ha utbrott hade turisterna slutat komma. Spelets humor var absurd och invecklad (likt undertecknad i en skål full av nötskal), så för att ta sig vidare krävdes att man matade vulkanen (som inneboddes av en laktosintolerant osynlig vulkangud) med ost. Lava rann då nerför vulkanen och osten i en utplacerad kittel smälte. Den smälta osten användes sedan som tätningsmedel för att laga skeppet och komma bort från ön och...

Tidig morgon ännu en dag.

Läste att Hawaii var en vulkanisk ögrupp. Bredvid ett turiststråk i en nationalpark fanns på Google Maps utmärkt: Lava flow of 1959.

Lavan lockade alltså turister.

Monkey Islands Blood Island måste ha varit baserad på Hawaii.

Det förstod jag inte när jag var liten.

Det måste vara därför pizzan heter Hawaii, fick jag för mig. För vulkaner smälter ju ost, och Hawaii var en vulkanisk ögrupp, och dess pizzanamne bestod av mestadels smält ost.

Och så dubbelslog det mig: Vesuvius är en vulkan, och pizzan vesuvio består mestadels av smält ost.

Och vulkaner smälter ju ost...

Brödbutikens brända bullar

Hänt i veckan. En av Polarbröds fabriker hade brunnit ner eller upp i Älvsbyn, efter att en degklump fattat eld. Familjeföretagets VD uttalade sig i tidningen: "Jag såg en polarkaka och blev väldigt emotionellt berörd." Och jag såg att om man tog bort "e":et och andra "r":et från sista ordet så bildades ordet bröd. Insynen gick inte att bortse från sedan, som vore den inbakad i citatet.

VD:n menade att polarkakor inte längre fanns, eftersom fabriken brunnit i någon riktning.

Men Polarbröd hade ju en fabrik till.

Och den låg i...

Bredbyn.

En bokstav ifrån bröd. Tänk, att vara så nära bröd, fast ändå inte få bre.

Man blir nästan berörd.

Bröd på engelska blir väl förresten bredd? Om man slarvar med brödtexten. Bredd med smör, och sen en skiva ost på och in under vulkanen.

Pizza var inget annat än bröd med pålägg som turistade vid en vulkan.

Pizzakryddan

Det fanns en krydda, den som lukade pizza. Lukten utanför pizzerior. Det var inte oregano, som man kanske kunde få får sig. Och inte basilika heller.

Några misstänkta häktade från kryddhyllan: mejram, rosmarin, mynta, körvel, kyndel.

För mig var de bara namn på okända ting.

Såsom kummin och spiskummin varit.

Där kummin påminde om kardemumma var spiskummin en egen kontinent av smaker, samlad i en enda krydda. Spiskummin visade sig vara tacokrydda. Chocken i det, att kryddan hette spiskummin, men egentligen var tacokrydda.

Vad mer gick man runt och var ovetande om?

Som Guybrush Threepwood sade: "Blood Island, here I come."

Det var så tanken på pizzakryddan föddes - en krydda att sämja dem alla - spiskummin, kummin och den heliga pizzakryddan.

Eller så var doften en vulkangud, en turistfälla i form av en falsk doft, såsom rengöringsmedel luktade rent och doftgranar luktade nyköpt.

Men doften av nybakat bröd var svår att fejka.

Polarbröd var bröd bakat vid polcirkeln, inte bröd att vara kompis med.

Se ovän.

Top 10 Games

Jag hade vaknat med solen klockan tidigt på morgonen och kommit ihåg: när jag var liten fanns det ett företag vars affärsidé gick ut på att månadsvis skicka ut ett datorspel till prenumeranter. Det var på den tiden när man fortfarande spisade plattor - när spelen fanns på optisk skiva - och allestädes Internet ännu inte var en realitet.

Det var så jag kom i kontakt med The Curse of Monkey Island.

Vulkangudarnas lyckans ost.

Datorspel som barn, där kunde man snacka nya kontinenter, förnyade varje månad dessutom.

En vuxenanalogi skulle kunna vara att varje månad få hem en ny krydda - och nu menar jag inte ännu en kryddblandning à la citronpeppar - utan faktiskt en helt ny krydda man aldrig ens hört talas om.

Smakkontinenternas kontinentalplattor i skälvan.

Eller som Råd & Rön som testade en spis och satte alla plattor på max, varpå kretskortet brann upp.

Spiskamin.

Timida schizofrenida

Det var den femtonde dagen och den tolfte totaltimmen i telefon. Hon var lika gammal som jag, hade enligt sig själv hjärntvättats i samband med bibelskolestudier i Linköping nio år tidigare.

Tre psykoser var hennes lott. Den första i samband med bibelstudierna, då en ond ande skulle drivas ur hennes kropp. Den andra då hon inte blivit bjuden på en fest i gymnasiet, och den tredje i samband med att hennes bror begått självmord.

Psykiatrin hade diagnostiserat schizofreni, men själv var hon osäker, och varje gång hon påpekade det sade psykiatrin att hon hade "dålig sjukdomsinsikt". Och visst, hur tog man sig ur en sån diagnos när den väl fått fäste? När verklighetsuppfattningen var diagnosen. Hon hade inte hört röster, sade hon. Men ändå hade de skrivit det, sade hon. Jag sade att hon verkade vara en sån som gick med på allt. Hon höll med. Det gjorde hon mest hela tiden, höll med. Det var nog det som var grejen, att hon inte kunde freda sitt själv, som flöt ut som pannkaksmet i andras fräsande pannor.

Men jag var van vid elände. Hade knappt erfarenhet av någon som inte var gravt annanaktig. Hon hade i varje fall inte försökt ta sitt liv. Det var väl bra? Det var i vart fall något.

Men nu hade hon pratat om dendär bibelskolan och hjärntvätten och psykiatrin i evigheters evighet. Hade hon något mer att bjuda på eller var det allt? Så kom hon på det till slut: hon hade blivit drogad en gång, av en kille, tänkt polisanmäla.

Han hade hällt amfetamin i hennes te.

Det var två år sedan.

Vilket var hans motiv, undrade jag.

"Han ville att jag skulle bli kåt", sade hon.

De hade fortfarande kontakt.

"Man bör inte ha kontakt med såna idioter", sade jag.

Och jag visste att det var hit men inte längre. Inte en gång till. Jag var som Håkan Hellström som gjorde slut med en tjej han inte ens var ihop med.

Och jag fingrade på vassen, snirklade ett strå runt ett annat såsom silvertejp. Nån slags muskötladdare växte upp ur vassen, som en Calippo Cola från barndomen. Och jag skar med ett vasstrå ett annat strå itu. De blottade cellväggarna var som dubbelskiktad kartong, eller som hudens lagar i en biologibok från högstadiet.

Telefontjejen var precis som mitt ex. Jag mindes allt igen. Hennes älskare: 38-åringen. Att han gjorde mer ont än själva henne. Tanken på honom jag aldrig sett ens på bild, bara hört talas om som krokodilen i vassen. Kanske var hon kär i honom istället, hade hon sagt. Och tårarna hade fallit ur mig som fröna ur en kotte, och gjord jag var av kartong, skuren som ett strå och lämnad flytande i vassen.

Jag tänkte på honom i tre dagar efter att hon gjort slut. Melissa Horn sjöng: "Ja det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig". Och jag förstod vad hon menade. Hade själv varit där. Och nu stod jag vid vasskälet igen, men denna gång fanns chans att utarma sjön innan näckrosorna blomma.

Hon skulle aldrig kunna bryta med amfetaminmannen, och jag skulle slippa vara portvakt, slippa begära en massa. Slippa bli den onda. Fastän hon sade, både exet och telefontjejen, att hon länge tänkt på att bryta kontakten. Det var ju inte ens jag som begärde det. Men det var lätt att halka med och följa upp, ställa krav. Men nu visste jag att det inte funkade så. Mer gammal än ungt naiv. Hade man inte sagt upp kontaktskapen på två år samt undvikit polisanmälan efter vad-det-nu-var-jag-vill-inte-veta-mer så fanns inget att göra.

Jag tryckte på muskötladdaren i vassen för att se om den också var gjord av kartong.

Den verkade mer stabil.

Mer stabil än den fisk jag fick på tråden.

Det var nog bäst om vi inte pratade mer, ja, precis. Det var rimligt rent av. Och så var jag tyst och hon också för hon kunde ju inte göra sig av med folk. Det var hennes grej. Men kunde jag det? Tänkte att jag inte skulle "lösa" detta, som jag gjorde med allt annat. Allt skulle tydligen ha en lösning. Men kanske fanns det olösliga ting?

Jag förklarade storyn om mitt ex och hon förstod. Hon förstod alltid - höll alltid med - ville inte göra någon illa, och därför gjorde hon illa sig själv. Hennes självkänsla var ett evigt damma damma. Och jag kunde inte fixa henne. För jag kunde inte fixa mitt ex. Och hon kunde inte fixa mig heller. Vad var det med mig då? Jag hade inget elände, annat än andras elände på distans. Eller jag kunde kanske inte heller kasta någon i sjön? Jag kunde inte "ge upp", det var kanske det jag behövde fixa.

Jag var tyst igen. Stirrade mot trädtopparna. Hon undrade om jag ville säga något eller om det var allt. Och jag tänkte att jag inte skulle säga det jag tänkte. Försökte verkligen. Ingenting om att hon kunde höra av sig när hon var på banan igen. Det skulle inte bli så. Det skulle behöva inrättas kontrollinstanser, lagar behöva reformeras. Vem skulle se till att allt sköttes? Höll mentalt för munnen som apan som instinktivt måste ge ifrån sig ett läte för att locka dit flocken när den hittar föda men höll för munnen för att få all mat för sig själv.

Som en läst tanke sade hon att hon ju kunde höra av sig sen när allt var löst, om hon hade kvar mig då. Jag sade att det var det jag tänkte men nu slapp jag säga det. Jag sade att vi kunde "säga så", men att det förmodligen inte skulle hända.

Det trodde inte hon heller.

Eller så höll hon med mig igen, nu som då som alltid.

Lattesimuleringen och det utspädda ögonblicket

Kommersen vid kafédisken

Det här knatat in en treåring på bibliotekets läshörna. Hon är tre äpplen hög, har flätat hår och står gömd bakom en anslagstavla på hjul. Kanske gömmer hon sig för föräldrarna. Efter fem sekunder har hon tröttnat på leken och snubblar ut mot kafédisken igen.

Vid kafédisken står mammor och pappor i kö. Där står pensionärspar. Där står ungdomar. Där står barn, ofta 11-åriga flickor i grupp. En del med ena foten i sandlådan och andra på moppepedalen. "Men tjejer", utbrister någon av dem, och det är som teater, som ett skådespel.

Bakom disken pågår kommersen. Godbitarna ska kosta multiplar av inköpspriset. Alla blir lyckligare av att betala mer än vad godbitarna är värda, får då skapas värde som fler kan dela på, vilket ger utökad möjlighet att skapa ännu mer värde som ännu fler kan dela på. Sen blir det krasch, och då skapar man ännu mer värde från ingenstans och hoppas att värdet inte ska sjunka i värde.

Guldpriset ligger på rekordnivå, högre än 2011-toppen, rapporterar Dagens Industri.

Behovstrappan till våningen under

Jag tittar upp från tidningen ibland, tar del av kommersen på andra sidan mittgången, och de gratis replikskiftena som ges. 

Kaféets kundtoalett kostar fem kronor och ligger runt hörnet, men en trappa ner finns bibliotekets toalett som är gratis.

Denna upplysning hörs gång på gång, dag efter dag.

Man kunde tro att människan ägnar sin vakna tid åt att överkonsumera, äta, och gå på toaletten. Att det inte är mer än så. Och man hade inte varit helt fel ute. 

Numer hör jag bara första delen av meningen: "Vår kundtoalett kostar fem kronor, men...", sen stänger jag av, återvänder till tidningen.

Dagstidningsläsningen

Jag läser Dagens Nyheter, en dag som så många förut. Det skedde en explosion av ammoniumnitrat i Beiruts hamn för tre dagar sedan; hamnen som tuggat bröd, femtusen skadade och hundrafemtio döda.

Jag lyfter upp tidningen och sträcker den framför mig, för att slippa böja nacken ner mot bordet. Sen lutar jag mig mot stolens ryggstöd som en gymnasieelev som röker och kör moped genom skolans rabatter.

Simuleringsargumentet

En artikel handlar om rättegångar som genomförs på distans på grund av coronapandemin. Någon opponerar sig mot distansrättegångar, menar att paranoida personer då blir ännu mer övertygade om att verkligen bara är ett skådespel.

Har dom paranoida helt fel?

Och vad har paranoidas världsuppfattning för bäring på rättegångars genomförande? "Bara för att jag inte är paranoid längre betyder ju inte att folk inte är ute efter mig", som det heter.

Snart är även den artikeln slut och glömd.

Eller skulle varit, om inte.

Dagsdrömmen

Jag lägger ner tidningen.

Så står hon plötsligt där, borta vid kafédisken. Nån tjej. Kanske trettiofem år. Kanske tjugofem. Påminner lite om mitt ex. Säkert inget märkvärdigt egentligen. Sträcker ut tidningen framför mig och återvänder med blicken.

Men kön drar ut på tiden.

Kafébiträdet pratar med någon han känner.

Titta är ju gratis.

Jag tittar en gång till.

Snart blir det tjejens tur. Kafébiträdet ber om ursäkt för att hon fått vänta. Det är inga problem, hon ska bara ha en Latte, säger hon.

Rösten. Det är något med rösten.

Den är klar som vatten.

Hon går vidare in i kaféet.

Jag ser henne mellan pelaren bredvid sockerbitsbrickan.

Hon tittar åt mitt håll, men jag är bakom glas tio till tjugo meter bort.

Sen försvinner hon djupare in i kaféet, bortom synhåll.

Jag fikar efter kaffe

Där kunde det varit slut.

Men något har hänt i mitt system.

Med ens blir jag närvarande.

Som att någon injicierat närvarohormon rakt in i hypotalamus.

Ett luftslott börjar byggas. Kanske skulle jag? Först måste det klargöras vem jag är. Inget jobb. Oklippt. Vad är det att komma med?

Sen smälter jag bort.

Det är inte jag längre.

Sinnena skärps.

Livet som en kick.

Instant gratification.

Kasino och datorspel.

Livet som The Sims.

Ser tidningens buktande papper mellan mina armar. Kan inte längre ta mig bokstäverna till del. Det är som att jag håller en papperspåse framför mig, snarare än en tidning.

Kroppen är där men anden är all over the place.

Försöker läsa vidare, men det är som att försöka gräva ett hål i en sandlåda utan att någon sand trillar tillbaka ner i hålet. Det är omöjligt, sanden faller tillbaka gång på gång.

Om jag skulle? När hon är klar med kaffet. För jag kan ju inte kliva rakt in i kaféet. Då måste man väl köpa något, för fem gånger lyckan.

Eller kanske ska jag köpa en kaffe?

Nejnej, stopp.

Tänk.

Hon är inte singel, ändå.

Vad är dethär för dagdrömmeri?

Det utspädda ögonblicket

Lyfter blicken mot klockan på väggen: halv två.

Det är sommar. Hon har nog semester.

Så slår det mig som en gonggong: Hon dricker kaffe själv, på sin semester, inga barn som springer och gömmer sig, ingen pojkvän som ska gå på gratistoaletten en trappa ner.

Tiden tycks ha stannat; ögonblicket varar vidare - trots att det borde sjunkit undan för länge sedan - som skummad mjölk som kommit för att stanna.

Efter tjugo minuters ångande reser jag mig, stoppar tidningen tillbaka i facket och träder ut till en bättre utsiktsplats, där jag har uppsikt över kaféets båda utgångar.

Hur lång tid tar det att dricka en kaffe?

Kanske har hon redan perkolerat ut på andra sidan? 

Jag känner att tanken och jag växer isär. Tänker att jag inte ska överanalysera, att stunden får bjuda in mig, om jag är bjuden. 

Det är det som är så härligt - att kicken redan är fådd.

Gravkammaren upprättas

Det kryper som citrus i kroppen då jag sitter i gallerian och väntar på att ruset ska lägga sig.

Jag sätter mig och formulerar i telefonen, surfar på hormonvågen.

Det är ju egentligen inte henne det handlar om. 

Det är jag här och nu och alltid.

Alla anledningar att inte, försvann.

På fem sekunder röda.

Vägen tillbaka tar längre tid, men även pyramiderna blev ju byggda till slut. Långsamt börjar sanden falla tillbaka ner i hålet, som sanden genom ett timglas.

Gröna små äpplen

Efter en timme är ögonblicket över, skummet borta/hålet igentäppt.

Vad gör jag här ute på galleriagolvet?

Och jag blir så väldigt liten.

Plötsligt finns jättemånga anledningar att inte.

Och hon skulle trampa på mig, göra mig till äppelmos.

Hade hon passerat nu hade jag sprungit in och gömt mig bakom en anslagstavla på hjul.

Lönnfruktsvingarna, brännvinskryddan och den upp-och-nedvända Sverigekartan

Hypofysen och hormonerna

Ornitologipandemisten Björn Olsens kirurg sade att om Olsen vaknade och kunde se och röra sig hade operationen gått bra. Tumören satt i hypofysen, hjärnans hormonreglage. Just där synnerverna korsas skulle kirurgen in och gräva, via stålrör i näsan. Operationen var riskfylld och Olsen hade tagit farväl av sin familj i förebyggande syfte.

Fåglarna som i hög fart dök in under takbjälken men hann bromsa precis före de annars skulle dunka in i väggen - Olsen förstod plötsligt hur de gjorde, när han vaknade hormonrusig efter operationen, både rörlig och synlig.

Olsen överlevde således, och kunde berätta. Kirurgen hans dog ett år senare på grund av annan sjukdom. Ena stunden fåglar, andra stunden död. Olsens interdisciplinära bakgrund färgade av sig på sommarpratet, vars sista kvart jag avlyssnade på väg mot biblioteket precis då juli bländat av till augusti.

Hypofysen hade fason över sköldkörteln, och utan hormon från den blev man deprimerad och trött, sade Olsen. Visst hade Eldamera problem med sköldkörteln? Och hon hade nämnt att folk inte förstod hennes nedsättning. Var allt kanske bara hormoner och elektricitet? Läkarförfattaren P. C. Jersild hade varit inne på det i "En levande själ" (1980), där hjärnan i ett akvarium upplevde sitt medvetandet som ett elektroniskt hormonbad.

Och jag var trött men ändå pigg, kunde fiska i tankefloden utan varken spö eller pilbåge.

Upp-och-nedvända Sverige

Det var kväll. Vid trötthet förändrades verkligheten. Hade googlat fram en karta på Arktis. Sverige var inte i mitten. Chocken över det. Att Sverige inte var i mitten. Kände till sentensen sedan tidigare, när någon sagt eller skrivit att han sett en karta med Uruguay i mitten, och att det var en konstig sak att se.

På Arktis-kartan var Sverige dessutom upp-och-ner.

Det var bara det att så var det inte alls.

Sverige hade ingen orientering.

Det verkade som något oerhört, som att upptäcka en ny kontinent, eller att vakna drogad efter en hypofysoperation. Jag försökte spara känslan genom att placera ut en tankemässig checkpoint. Som att jag inte badade i (trötthets)hormoner - som att det fanns en tankeplats att återvända till senare. Som kärlek när den såras.

Jag tänkte mig skola trycka upp tröjor med det upp-och-nedvända Sverige som motiv, med vissa städers namn utskrivna. Städerna skulle alltså vara läsbara, trots att Sverige var "upp-och-ner". Annars var det ju bara en upp-och-nedvänd karta. Men detta var något mer, inbillade jag mig. Alla illusioner man gjort sig - en världsbild krossad mot en vägg som en fågel som missbedömt avståndet mellan takbjälke och vägg.

Folk skulle fråga varför Sverige var "upp-och-ner", och jag skulle förklara, gång på gång, att Sverige inte hade någon orientering.

Vissa skulle förstå, andra inte.

Eller så skulle ingen förstå.

Det kändes så ibland.

Eldamera hade benämnt Örebro som "här nere". Jag i Sydsverige kände mig som i en torktumlare först. Det var först när jag såg det upp-och-nedvända Sverige på Arktiskartan som det gick upp för mig.

Eller som det har sagts:

"Allting går upp för mig när solen går ner" 

(AKI (feat. Kapten Röd), 2012).

Att vara

Det var morgon. Frågan om vi alla var ungefär samma eller inte kanske kokade ner till hormoner, eller i varje fall kemi.

Att stiga upp tidigt var ett uppvaknande för personlighetsförändring.

Var allas grundtillstånd som mitt, eller var vissa personers grundtillstånd som ett nyvaket mig?

Nature versus nurture

Att vissa mådde dåligt hade jag förstått. Och jag hade tänkt mig att de mådde hela tiden, på det vis jag mådde då jag sovit dåligt. "Du får filosofera hur mycket du vill", mindes jag ur en textharang med negativ prägel, riktad mot mig. Budskapet var att det inte var relevant att filosofera. Tänkte att det kanske var en uppfostringsgrej, att hon som ung fått höra att filosofera, det skulle man inte syssla med.

Uppfostran skiljde oss åt, och slumpmässiga mutationer genom årmiljonerna. Någon lite kortare, eller längre, eller kanske med ögon känsliga för grönt, men i det stora hela en badande elektronisk hormonmassa av bakterier och virus.

Virus

Det var Björn Olsen som tagit upp virus i sitt sommarprat. Coronaviruset som orsakade sjukdomen Covid-19 hade lamslagit världen. Coronaviruspandemin var den nya it-kraschen, den nya finanskrisen. Den nya "sedan andra världskriget"-sägningen.

En checkpoint i historien.

Virusplanen och människorepriserna

Virus hade skippat hela befruktningsstadiet, och dessutom hela grejen med "livet", som vi människor bekymrade oss över. De var levande döda. Ett virus hade sin genuppsättning, och gjorde kopior av sig själv genom att parasitera på de levande. De behövde bara generna, inte bolån och dödsångest. Virus ville bara äta kakan. Evolutionsprincipiellt var de inte märkvärdigare än andra varelser, men de var så mycket snabbare och effektivare. Optimerade. Ett virus behövde inte göra sig till för att ta sig vidare i... livet?

Kopior gjordes snabbt och enkelt.

För människan tog det åratal.

Barnen växte upp som en avbild av föräldrarna, som människorepriser.

Hundarna i "Pongo och de 101 dalmatinerna" (1961) var lika sin matte eller husse. Jag såg samma på promenaden, fast för människor: mor och dotter, samma ryggrad, samma svank, samma hår. Far och son: samma frisyr, samma hår. Båda med glasögon.

Nyuppståndna individer som svamparna från generationsgamla mycelnätverk, med smådetaljer ändrade varje generation. Minnet raderat och så testades kombinationen av två individers anlag, gång efter annan, i en lång livssimulator, där även virusen frodades.

Virus: Vad är en tanke om inte en möjlighet till missförstånd?
Jag: Hur torftigt livet skulle bli om man inte googlade allt man inte förstod.
Virus: Jag förstår inte.

Bäddat för tankar

Hade kommit hem från biblioteket, lämnat på grund av höggradig tröttma. Och jag kände hormonvallen inför sömnen då jag lade mig i sängen och tiden vaggade mig. Tankarna som rullande kullar i en bilreklam.

Kom att tänka på att jag svarat "om hon saknar ögon", när Eldamera frågat vad som "hade fått mig att tveka", när det gällde tjejer. Jag nästan fnysfnissade då minnestanken dök upp, en fysisk reaktion, som att få damm i näsan. Varför hade just det minnet satt sig, med reaktion och allt? Hade nämligen fått upp det minnet några gånger de senaste veckorna. Kanske såg jag en historia i sägningen, som spelades upp som en tankemässig nysning: att jag tänkte att hon tänkte att jag tänkte svara någon ytlig grej men att jag svarat avsaknade ögon, att det var så oväntat. Som krutgubben tillika humoristen George Burns vid 94 års ålder i en talk-show:

Programledare: "When you work and perform now, do you find that there are groupies that follow you around?"
George Burns: "No I don't. My fans are... can't walk"

Programledaren bröt ihop av skratt. Han såg väl situationen framför sig i en snabb tankemässig nysning

En annan rolig sägning, ur ett kåseri i Blekinge Läns Tidning. En ung pojke under idrottsträning som med slutna ögon gått runt och samlat in bollar. När fritidsledaren hade frågat varför han hade ögonen stängda hade han svarat: "Jag övar mig på att se när jag blundar".

Att se utan ögon.

Att nysa i tanken.

Och virus som varken såg eller tänkte.

Grann-Göran och cykelpaketet

Tidigare samma dag, på väg hem från biblioteket. Tog upp en malört och luktade på den. Idag igen. Hade skett några dagar i sträck vid samma plats, före trafikljusen, på väg hem från biblioteket.

Mamma hade sagt att man använde malört som brännvinskrydda förr. Tänkte på att Grann-Göran sagt samma sak för några månader sedan, fast om någon annan ört.

Vid trafikljusen kände jag igen Grann-Göran tvärs över gaten på cykel. Hade aldrig sett honom ute förut. Över de åttio, trevande bakåt med handen över paktethållaren, för att försäkra sig om att paketet hans var kvar. Det var kvar, men Göran själv gled bortåt på cykeln.

Backventilen

Några månader tidigare hade jag hämtat en gammal cykel hemma hos pappa, där Grann-Göran bodde i huset intill. Cykeldäcket gick inte att pumpa. I däckets luftventil satt en kula vi petade på med ståltråd genom ett litet hål på sidan. Först då gick luften att pumpa in i däcket.

Pappa förklarade att det satt en liten kula i ventilen, så att luften inte skulle sippra ut. Jag såg säkert konfys ut som alltid. De flesta jag kände till sade med ens att de förstod precis. Men det gjorde de aldrig, när man ställde kontrollfrågor. Jag förstod inte hur ventilen fungerade, annat än att det satt en kula i, som på något sätt hindrade luften att åka ut, men inte att komma in. Många hade nog sagt: "Jag förstår".

Det var månader senare som jag läste om Karlshamnsföretaget Wapro som tillverkade något som fungerande som en "backventil", i deras fall ett avloppsrör som förhindrade översvämning genom att vattnet bara kunde flöda genom röret åt ett håll.

Endast flöde åt ett håll, precis som med cykeldäcksventilen.

Det var nog samma princip.

På något sätt satt sedan kulan fast vid hålet likt bollarna på Lottodragningen på TV. Google sade att det i cykeldäcksfallet handlade om tryck, högre tryck inuti däcket än utanför, vilket fick kulan att tryckas mot hålet, tvärtom mot Lottodragningen, som väl byggde på vakuumsug.

Anledningen till att cykelpumpar sögs fast ibland kanske också berodde på vakuum, att ett sådant bildades när man drog uppåt, om en cykelpump följde samma princip som en vattenpump jag sett på Youtube. Där såg jag också hur någon finurlig person tillverkade en backventil av en läskburkskork ihoplimmad med en tvålpump. Och det fiffiga var, förutom kulan, en liten nålpinne som stacks igenom anrättningen, som grillspettet på Souvlaki; var det Souvlaki även utan grillspett tro? ("Du får filosofera hur mycket du vill")

Men vad var grejen med pinnhållen?

Pinnhålen förblev ett backventilmysterium tills vidare.

Tillbaka till cykelstoryn.

Grann-Göran och brännvinskryddan

Vid cykelhämtningen hade Grann-Göran stått ute vid brevlådan när jag provcyklat en bokstavlig sväng vid avfarten. Vi hade börjat småprata. Han visade mig salvia och nån växt till, som växte precis vid brevlådan där vi stod. Lät mig lukta på dess blad, som han räckte mig. Han sade att man använde dem för att krydda brännvin.

Precis det som mamma sagt om malört. Jag tänkte nu att det nog var en vanlig sägning. På samma sätt som man sade att citron eller Coca Cola tog bort smuts. Något man har hört och som visat sig fungera.

För visst går smutsen bort om man gnuggar.

Och visst kunde man krydda brännvin med vilken växt som helst.

Lönnvingen

Lönnträdet var inte vilken växt som helst. Hur kunde det komma sig att lönnens frukt hade två vingar, snarare än en: om en mutation hade uppstått som på något sätt bildat en vinge, hur kunde exakt samma mutation uppstå igen, och just på direkt motstående sida? Var den inte redan "incheckad" i lönnarnas aktiebok: "Denna mutation är redan gjord, clearad och utbetald."

Men så visade det sig, om man studerade lönnfrukten i mer än en sekund, att det var två enkelvingar som klibbats ihop.

Klibbslumpen.

"Honom ska vi ha", hade evolutionen tänkt.

Men vilket uppstod egentligen först, fågelvingen eller lönnvingen?

Och är fåglar klibbiga på insidan?

"Du får filosofera hur mycket du vill"

Saknar du möjligtvis ögon?

Plattsynt som ögat på en fjärilsvinge.

Och vilka hade egentligen "kommit längst" i evolutionen, träden eller virusen?

Synkronicitet

I taket på biblioteket hängde en skulptur. När jag fått syn på den skakade jag nästan på huvudet mentalt. Det var en lönnfrukt, två ihopklibbade fröer, fast i glas.

Lönnfrukt, som jag tänkt skriva om redan före jag sett skulpturen.

"Synkronicitet" hette det fenomen som skedde när jag luktade på malörten som mamma sagt var en brännvinskrydda och tänkt att så hade Grann-Göran också sagt, precis före jag fick syn på just Grann-Göran.

Som att allt hängde ihop.

Som två lönnfruktsvingar symbiotiskt ihopklibbade.

Som att lönnfruktens glasvingar i taket klibbat av sig i mina tankar.

Eller Treriksröset, längst ner i Sverige.

Mimikry av något som inte längre finns

Semesterveckorna i juli

Semestermänniskor tog sig tid och ut. D'var juli och småbarnsföräldrar i stan, om sig och kring sig med sina barn.

Köbildning vid kafédisken utanför bibliotekets dagstidningsmatning.

Igelkottsmamman

I en dagstidningsartikel berättades om en kvinna som börjat ta hand om vilda igelkottar genom att bygga små igelkottshus i sin trädgård, där hon även placerade ut mat och halm. Igelkottarna fick komma och gå som dom ville.

Det slog mig senare: tänk om inte dagstidningen hade varit på plats när jag dök upp på biblioteket? En kort insikt: det var jag som var igelkotten, och biblioteket var min igelkottsmamma.

Dagens tidning

Det var jag och de vanliga pensionärerna på plats. Dagens tidning var villebrådet i allas kikare. "Dagens?", sade jag till en pensionär som stod och rotade i tidningshögen, och räckte fram dagens tidning som jag just läst klart. "Den har jag hemma", sade den äldre mannen. Genom tidigare tjuvlyssningar visste jag att mannen hette Ivan och var över åttio. En annan man i omkringliggande ålder hade någon vecka tidigare utropat att han fått tag på dagens på första försöket - det brukade man aldrig lyckas med, sade han, och tittade på mig för förståelse.

Jag förstod precis.

Kanske var jag också pensionär, innerst inne.

Semestersabotörerna

Det fanns oskrivna regler. Tidningarna skulle ligga i någorlunda ordning, med dagens högst upp i högen, gårdagens under, och så vidare. Denna julimånad hade semesterhänder varit inne och bringat oordning i högen. 18 juni? Överst? Steget till en arg insändare vore inte långt, om jag varit pensionär ytterst ute. Jag var dock jag otvivelaktigt i deras lag, mot semestersabotörerna som inte kunde reglerna.

Vi och dom.

Taggarna utåt.

Två män i diskussion vid tidningshögen. Blott en del av en tvådelad tidning syntes till. Den ena mannen drog slutsatsen att någon läst klart båda delarna, och sedan lagt dem tillbaka i oordning, vilket han påtalade i smått upprörd ton.

Han var upprörd på felaktiga grunder.

Faktum var att jag satt med andra delen. Det var bättre att lägga beslag på endast en del i taget - så kunde någon annan läsa den andra delen under tiden. Samma tankegång som att hyra ut sin bil när den inte användes - enligt någon tidning någon dag stod en genomsnittlig bil stilla 23 av dygnets 24 timmar.

Vilket slöseri egentligen.

Men man fick ha överseende.

Kaféet på andra sidan mittgången

Som kaféet mittemot, som var inom hörhåll. Minst en gång i veckan åkte porslin i golvet med ett krasklirrande. De måste ha stengolv där bakom disken. Man vande sig till slut. Samma med radioskalmusiken som tycktes rökslingra sig längs taket för att i sippra in i ens läsvärld. Småbarnsföräldrarna manade sina kaniniska telningar från kaféköplats och pekade mot biblioteksingången: "Där inne ska det vara tyst".

Nästan lika heligt som att flytta sig för ankommande cyklist.

Inifrån kafét hördes en degblandarmaskins oväsen. Stockholmskillen som var rösten utåt ursäktade sig till någon gäst beträffande ljudnivån. Instinktivt ogillande när man hörde honom i för höga doser. Säljig typ: "Jag ser på dig att du vill ha en fruktsmoothie", kunde han säga till sin kund. Någon kafégäst berömde "Piña colada-shoten". Säljkillen replikerade utan att blinka: "Du ska inte köpa mer då?"

Det skulle hon inte.

Småkottarna

Man kunde alltså höra dem tala, de bakom disken, som från en igelkottsinhägnad. Endast ungdomar. En ung kille frågade en tjej om hon skulle göra något efter jobbet. Hon svarade något banalt. Men killen gav sig inte utan fick röstskärpa.

Jag gled ur min läsning. Var det något på gång här?

Jag såg upp, en snabb blick.

Vad unga dom såg ut. Säkert tjugoåringar. Bara dom två, bland kakor och smoothies. Och han hade väl gått och funderat på dethär i flera dagar. Det hade jag gjort i hans kläder. Han tänkte inte ge upp så enkelt. Hon skulle inte göra något efter jobbet och han gav något förslag jag inte hörde, men jag visste ändå.

För jag hade också varit ung en gång.

Typ för fyra år sedan.

Och ännu tidigare än så.

Solen

När jag var liten skulle man bli solbränd. På samma självklara sätt som att man skulle äta grönsaker, eller borsta tänderna.

Några år senare gav solsken hudcancer.

Leverfläckar blev med ens ett rorschachtest för dödsångest.

Ytterligare några år senare gav solljus D-vitamin, vilket var bra på alla sätt, och var en brist i nordliga länder som Sverige.

Och nu var solljus en del av det elektromagnetiska spektrumet - samma fenomen som exempelvis radiovågor och röntgenstrålar - livgivande och dödsbringande på samma gång.

Träden

Träden hade inbyggda solpaneler för att samla in solljusets energi, ungefär som människans parabolantenner samlade in radiovågor. Näring tog träden direkt ur marken. Varför springa omkring och leta efter mat när näringen fanns underåt?

Människans livsviktiga syre var bara en bieffekt av trädens solenergiinsamling.

Träden kanske var en bättre idé än människan? Näring och energi, utan att behöva förflytta sig. Regenerativa förmågor.

Inget "vi och dom".

Inte vi mot Stockholm.

Inte vi mot semestersabotörerna.

Inte religionskrig.

Min Gud eller ledare säger mig vad solen är och gör, och din Gud eller ledare har fel.

Och därför ska du dö.

Trädens akilleshäl

Min träddröm slutade en dag när brandlarmet gick:

"Viktigt meddelande. Viktigt meddelande. Brand har utbrutit i byggnaden. Lämna omedelbart byggnaden genom närmaste utgång."

Brand var trädens akilleshäl, eftersom dom var orörliga. Om det faktiskt hade brunnit - och jag varit ett träd - hade jag brunnit upp. Den meningen får stå orörligt kvar.

Människan hade dessutom trumfkortet "uppfinningsrikedom"; numera höll även hon på att samla in solenergi. När människan sedan kommit på att rikta solcellerna mot solen i dess färd över himlavalvet, som träden gjorde, då skulle hon kanske springa förbi och ikapp träden som tvangs stå rotade kvar.

En del arter hann helt enkelt inte med.

Sån var evolutionens regler (även om just träden var ganska framträdande såhär långt i historien).

Mimikry av något som inte längre fanns

När jag lagt mig efter att ha sett de första tio minuterna av Killinggängets humorserie "I Manegen hos Glenn Killing" (1992) på Öppet Arkiv slog det mig att det de drev med, inte längre fanns.

Och jag kom att tänka på att jag läst något om det: blomflugor som utseendemässigt efterliknade getingar som inte längre fanns - blomflugans maskeraddräkt var det enda minnet av getingens existens.

Kanske skulle "I Manegen hos Glenn Killing" bli det enda minnet av vad det nu var de drev med - det roliga var borta, men parodin fanns kvar.

Människans trädmimikry

Träden lagrade sin energi i stammen, potatisen i det gula, äggen i både det gula och det vita. Människan åt upp potatisen och äggen. Träden höggs ner och eldades upp för att komma åt energin.

Men nu hade människan tänkt till: stulit idén att fånga in solenljuset direkt, snarare än att elda upp stambatteriet där solenergin lagrades.

Och när människan slutligen stulit idén om syretillverkning kanske träden bara skulle finnas kvar som inspirationskälla till dess imitatörer, människorna - som ett slags "Special Thanks To" i eftertexterna till människans triumffilm.

Idéerna

Det var när jag lagt mig som det hade dykt upp: "mimikry av något som inte längre finns", tänkte jag, angående Killinggänget, och vävde ihop tanken med insekten jag läst om. Det var som att jag första gången jag läst om det inte insett det oerhörda, men att det nu plötsligt dagrat för mig.

Det fick bli en text om det. Skulle jag anteckna nånstans nu direkt? Kanske var det glömt imorn?

Tänkte på stackars Hans Alfredsons tappade fantasi på ålderns höst. Hemligheten att man inte skrev sånger, böcker eller film. Det bara kom, dök upp, plötsligt bara fanns där: I badrummet; på gatan; framför TV:n.

Men att det gick till så var en hemlighet.

Ingen skulle tro på det.

Alfredson lär ha trott på det.

Och jag trodde på det.

Det var på gatan hem från biblioteket dagen efter "mimikry"-tanken som jag kom att tänka på solen. Vad man sagt mig om solen under uppväxten. Hade tidigare antecknat om träd och dess skillnad gentemot människor - trodde det skulle bli temat på nästa blogginlägg.

Men nu var det tydligen solen också, för att inte tala om mimikryt.

Bäst att börja pussla ihop det innan det blev för idétungt.

Passa på medan man hade idéer och kom ihåg dem.

Solstinget

Hade kommit på mig själv med att vakna upp som om hjärnan startats om. Sett mig omkring, sittande på biblioteket i en av mina fyratimmarsläsningar: "Här är jag", liksom. Svårt att beskriva. När man tappat ens inre verklighet och bara yttervärlden tycks finnas till. Några sekunders glapp, sen är man tillbaka igen.

Fyratimmarsläsningarna gjorde mig vimmelkantig. Vinglande i ett slags töcken färden genom gallerian och ut på kullerstenarna.

Hjärnan kanske fungerade sämre i hög värme? Det var kanske därför vanligtvis kalla Sverige var så bra... ("vi och dom" igen).

Tankehoppet från värme till sol var inte långt, och närmast en triangulering ifrån leverfläckar.

Leverfläckstriangeln

Mindes att jag som liten hade tre små leverfläckar i ett triangelmönster på undersidan av höger underarm. Dom borde ju finnas kvar. När kollade jag dom senast? Kunde inte minnas. Säkert flera år sedan.

Vände upp högerhanden - handflatan som en parabol mot solljuset.

Minsann.

Leverfläckarna satt kvar, i samma triangelmönster som sist.

Frågan var om han som tittade ner på leverfläckarna var samma person som senast såg dem, eller om fläckarna utgjorde ett mimikry av någon som inte längre fanns.

Lindas sandpapprade lyckokaka (kodad som OCR-nummer)

Par

Utgick förbi bibliotekets larmbågar. Scenen som i ögonvrån.  Ett snabbt förbiskymtande var allt som behövdes för att minnet skulle återväxa i mig, som när en vattensalamander återväxte en kroppsdel.

Ögonvråscenen var en kvinna och en man vid ett avsides bord. De såg ut som statister ur en filmatisering av Vilhelm Mobergs "Utvandrarna". De hade händerna på bordet, och mannen kramade kvinnans hand och såg henne i ögonen.

Scenen klipptes bort och jag var på väg hem längsmed kullerstensgatan.

Liten stege

Men scenen hade slagit rot och jag mindes tillståndet av att titta in i någons ögon. Jag hade suttit på restaurang med Linda, när jag var den gode, snarare än den onde.

Minnet blommade och jag var i tanken tillbaka på tågstationen i Göteborg, november 2016, fyrtio mil från hemma. Stationen var enorm. Femtio meter bort stod hon. Eller hundra meter bort. En promenad i egen rätt, bara att kliva av tåget. Massor av spår. Massor av människor. Jag gick åt hållet alla andra gick åt.

Hon stod längst bort där spåren tåg [heh] slut. En grå figur, som Morran i Mumindalen. Men det jag mindes om var häxan i Snövit. Hon var insvept i en stor svart rock som om hon försöka dölja sig själv. Det visste jag inte då, att världen var emot henne, att kanske tänkte hon sig synas mindre i en stor svart rock.

Kanske skulle världen kunna tämjas genom skenbar osynlighet.

En kram.

Hon köpte mig ett busskort och så stod vi på bussen på väg nånstans - bara hon visste vart. I Göteborg stod man upp i bussen. Att sitta fanns det inte plats till. Vi stod tysta och såg på varandra. Efter en stund sade hon att hon var tyst på grund av att vi var på bussen, att vi kunde prata sen. Jag visste det inte då, men hennes tillvaro var full av mentala minor. Hon tänkte väl att jag tänkte att hon tänkte, och så fortsatte hon så tills tanken var tom.

Och hon mindes allt. Vilken rad hon suttit på när hon gått på bio med kompisar för åtta år sedan, vilken film, vilken tid. Kompisarna mindes säkert inte ens att de gått på bio den dagen.

Att aldrig kunna glömma måste vara en förbannelse.

Men ännu hade jag inte gjort något oförglömligt.

Stor stege

Vi hade pratat i telefon under två veckors tid, över trettio timmar totalt. Redan efter två dagar tyckte hon vi hade pratat jättemycket. Hon började prata om att ses. Vid något tillfälle sade hon att vi ju kunde spela Yatzy.

I mitt stilla sinne tänkte jag: "Jag åker inte till Göteborg för att spela Yatzy."

Och det blev heller inget Yatzy.

Solbulle

Tillbaka till nutid. Långt bortom kullerstenarna, ovanför Karlshamns tågspår. Stationshuset som en undanstoppad skokartong.

Tydligen var det sommar.

Tanken hade slagit mig dagar tidigare.

Det var folk på torget.

Något var i görningen.

Just ja, sommar.

Det förklarade solskenet också, eller om det var tvärtom.

Sandpappret

Men minnet hade inte vuxit klart. Det dök upp en metafor: sandpappret i grundskoleslöjden hade olika grovlek. Tanken var att först använda det grövsta, sedan det nästgrövsta och avslutningsvis det finkorniga, som en extra finputs. Men jag ville minnas att man sandpapprade med det finkorniga i säkert femton minuter - trots att det inte kunde krävas mer än trettio sekunder. Man förstod inte bättre - dessutom var det ju kul att sandpappra.

Gillade metaforen. Ett narrativ höll på att byggas. Ett slags korsord.

Antecknade i telefonen:

"Sandpappra en kvart, när allt som krävdes var tio minuter [måste ha menat "sekunder"]. Häxan på centralstationen. Nalle Puh. Jacka. Sagobok i början. Gömma sig själv. Det visste jag inte så. Tid att passa. De fattade händerna utanför bibblan. Mindes som bakåt. 2 år att hela. Xkill."

Dagen efter hade jag glömt vad sandpapprandet var en metafor för.

Ett förhållande? Nä?

Att övertänka saker?

Jag mindes inte allt.

Jag mindes knappt längre varför jag var ond.

Minnesallokering

Två år var nog ett bra riktmärke för tankarna att suddas ut. Mindes 2013 när jag under ett grupparbete i högskolan var med och gjorde datorspelet "XKILL". Ett år senare var det ettårsjubileum. Okomplicerat att minnas. Två år senare var minnet svagare, men fanns ändå där.

Tre år senare däremot: XKILL?

Då var det närmast en historik punkt: Karl XII blir kung; Eldkvarn brinner.

Mars 2018 hade hon tröttnat, och jag mindes snart inte varför.

Snart.

Nalle Puh

Hon hade en orange jacka och i den såg hon ut som Nalle Puh. Visst började Disneydags Nalle Puh-avsnitt alltid med att visa att Nalle Puh var en sagobok?

Det vill säga: inte på riktigt.

Jag antar att Nalle Puh-sagan hörde ihop med sandpappret på något sätt.

Men jag hade glömt kopplingen.

Sliding Doors

Kanske klev vi aldrig av dendär bussen - det är kanske därför vi inte pratar?

Kanske somnade jag efter bron till Hisingen. Hon kanske väckte mig. Vi spelade kanske Yatzy och jag kanske åkte hem sen

För henne var skillnaden mellan det som hänt och det som inte hänt blott semantik.

Det SKULLE bli värre.

Där låg hennes oro.

Om hon bara kunde köpa en ännu större jacka, eller mer porslin, eller fler klänningar, fler allting.

Hennes lycka som en kinesisk lyckokaka kodad i OCR-nummer.

Och att jag såg mönster och trodde mig ha lösningar.

Det var ju därför jag var ond.

Just det.

Jag kom ihåg, ännu så länge.

Men det SKULLE bli bättre.

Vi var nog för olika (eller annan valfri lyckokakeklyscha).

Obegripligt inlägg om Eldamera och Planeten Pluto

Eldamera och hoppets pannkaka

Fyra år efter 2016 dök Eldameras avatar upp i den störtflod av vrakgods som utgjorde Happypancake. Hon var tillbaka bland de skramlande tunnorna som kastats överbord.

Jag mindes min egen återkomst två år tidigare. Alltings viktighet - varje meddelande som ett eko av hopp om frälsning och förståelse. Fastän hjärnan egentligen var uppdämd och ett år från att flöda fritt.

Jag skrev till henne. Sade att det var för tidigt ännu. Och en himla massa mer, mina ord som trögflytande olja. Hon visste vad hon gjorde, sade hon, och simmade bort från oljeläckan.

Hade jag velat ta hoppet ifrån henne?

Inception

Planeten Pluto hade ringt. Hennes budskap: inga av mina ord kunde göra skillnad, och hopp var lönlöst.

Ville hon ta hoppet ifrån mig?

Jag började prata om de olika nivåerna i filmen "Inception" (2010).

Det var som en egen liten anekdot.

Tesen var att filmen Inception var den enda film som faktiskt behövde reklampauser - tid att klura ut hur allting hängde samman. Sen hade jag utrymme för improvisation i mitten, när jag skulle förklara handlingen, hur allt hängde samman.

Man skulle dyka in i folks medvetanden, och därinne dyka in i nästa medvetande - ett medvetande inuti ett annat medvetande. Men det fanns ännu fler nivåer - därav reklampausbehovet.

Min mamma brukade skratta medan jag improvisationsberättade vad som skedde i de olika lagren. Kanske därför jag behållit anekdoten i ett mentalt arkiv. Likt Thommy Berggren som berättade samma anekdot gång på gång.

"Plockar hallon."

Men vad hade "Inception" med saken att göra? Och vadå "Plockar hallon."?

Oljan började tränga in på nedre däck.

Och vad är det ens för olja du pratar om?

Prata så man begriper, sade min pappa alltid.

Han var färdtjänstchaufför.

Nivåerna

Första nivån bestod i att mina ord och mitt hopp måste få leva. Den som aldrig hoppats blev aldrig besviken. Och den som aldrig blev besviken var förmodligen ofödd.

Andra nivån bestod i att hundar inte var människor. Och hur kom hundar in i bilden? Något med vargar för länge sedan.

Tredje nivån bestod i att kanske kunde man aldrig förstå, människor. Kanske var det enklare med hundar. Där blev man aldrig besviken - ofödda människor fastnade i treårsåldern.

Fjärde nivån var att jag inte var en hund.

Härnånstans började det bli krångligt bortom pausförståelse.

Bäst att försöka ta sig till ytan igen.

Skallade högt och ställde mig på bakbenen, välte en besviken treåring som inte förstod. Sprang förbi vargarna som rev tag i min jacka, vilket gjorde mig besviken, men ändå hoppfullt mänsklig.

Purjoblomman Pumeblora

Naturen

Richard Feynman fick en kick av att föreställa sig naturen - inte djuren, skogen och växterna - utan snarare fysikaliska fundamentalkrafter som elektricitet. Hos tandläkaren, för att distrahera tankarna från tandläkarborren, funderade han på var borren fick sin energi ifrån. Feynman tänkte sig att någonstans i staden snurrade ett stort vattenhjul, vars energi sedan transporterades via kopparledningar till den snurrande borren. Det var som om koppartråden själv kom i rörelse, som vågor i ett hopprep, fast i minuskel skala. Elektricitet var alltså vibrerande koppar. Tandläkaren var nog klar med borren när han kommit fram till det.

Själv fick jag en kick när hjärnan började tröga sig, inte var så alert. Effekten kunde märkas när jag reste mig och gick iväg från biblioteket och hade läst i ett antal timmar. Utanför, i Citygallerian schackrutekorridor, medan hjärnan snurrade igång, som ett trögt vattenhjul, kunde man känna en kort stund av bliss. Det var före man såg spöregnet i backen utanför de automatiska dörrarna. Regndropparna som tusentals små vattenringsgeneratorer på vattenpölarna. Borde man inte mäta regn genom att tänka sig antalet samtidiga nedslag per kvadratmeter? Tittade på en ruta på gatan. Var det tvåhundra droppar per kvadrat kanske? Behövde nog höghastighetskamera för att se. Det var väl hursomhelst ett bättre mått än "4 millimeter"? När jag tänkt klart hade det slutat regna.

Ändlösa Pumeblora

Pumeblora hade ny bild på Facebook. Det var som en smakupplevelse utan lukt, som jag och min pollenallergi, som ändå kunde känna smak i form av textur, temperatur och en frätande sensation - var det kanske sälta och sötma frätandet kallades? Nog hade man sett saltet fräta på spanska skogssniglar i varje fall. Känslan av hennes bild var en frätande sensation. Mycket kortvarig, som ett saltkorn på tungan.

Hennes förhållande var på upphällningen, och vinet likaså, kanske för att sandpappra själens skrubbsår. Eller så överanalyserade jag igen. Nyligen hade jag för första gången "underanalyserat", det var helt nytt, som att se en purjolök blomma. Kunde purjolök ens blomma? Ja, såklart. Naturen och det. Regnet och åskan. Åskan måste vara en lång piska i koppar. Eller tog jag det för bokstavligt, Feynman?

Ville hon se en purjolök som blommade? Nu fick hon se det i varje fall. Det var som att blomman inte kunde hållas upp av egen kraft, så den hade stöd. Och Pumeblora hade också stöd, så hon ville inte älta det spruckna förhållandet i detalj med mig. Nämnde istället att Mumindalen hade gjorts i 3D förra året, något jag blivit varse precis då och känt behov att dela med mig av. På samma sätt som att jag länkade den internationella jukeboxen https://radiooooo.com/, men hon låg i sin säng och lyssnade på annat.

Vetenskapsbubblan

Förresten hade hon sett alla avsnitt av Mumindalen i vuxen ålder tillsammans med sitt förra ex. Såg en bit av ett avsnitt från den tecknade versionen, där Mumintrollen flöt omkring i kroppsstora såpbubblor. Jag mindes att jag hade sett det avsnittet som barn, för över tjugo år sedan. Sensmoralen hade inte alls framgått då, men var glasklar nu.

En häxa representerade "trolldom" medan ett mumintroll med glasögonen representerade "vetenskap". Häxans trolleri kunde inte spräcka bubblorna och få ut mumintrollen, som således var fångna i bubblorna.

Vetenskapen till räddning.

Vetenskapsmannen bad om att få ett stearinljus och en sax, varpå han först brände hål på bubblorna och sedan via hålet stack in saxen och klippte upp bubblorna. Häxan förnärmades över att vetenskapen lyckats där hennes trolldom misslyckats. Vetenskapsmannen tyckte att häxan borde flyga och rädda de kvarvarande bubbelfångarna, men häxan svarade att det kunde han väl klara av själv, han som var så duktig. Vetenskapsmannen svarade vardagligt:

"Du vet ju att du är den enda här som kan flyga"

Hon gav med sig.

Vetenskap och trolldom i symbios.

Tältet

Året 2016 och jag tältade på gräsmattan på tomten på Granliden. Någonstans i någon stad snurrade ett stort vattenhjul, och via koppar kunde det drivas en maskin som på något sätt skickade min röst långt bort iväg till Pumeblora, som hade en egen maskin som skickade hennes röst skickades till mig. Vi pratade flera dagar i rad, många timmar i streck. Det kändes som magi, som om jag kunde flyga. Men att flyga var att falla, så bubblan sprack. Egentligen var väl alltihop blott koppar i rörelse, med en blommande purjolök i ena änden, och en vetenskapsman i den andra.

Dagens Nyheter

Tidningstexturval från den gångna veckan.

Opinion

Kulturklimatet

"[...] Via bildningsförbunden, Hermods och hårt arbete skulle den svenska arbetarklassen lyfta sig själv mot ljuset. Kulturen var inte överhetens att äga och hägna in, utan varje enskild strävsam arbetare hade lika stor rätt till konst och bildning som de redan upphöjda.
Man behöver knappt påpeka att det inte direkt är inställningen i dag. Inte bara ses klassisk konst och litteratur som alltmer omodernt i en skola som ska präglas av digitalisering och entreprenörskap, det ses också som elitism och närmast barnmisshandel att ställa höga krav och förvänta sig att alla faktiskt klarar av dem.
[...]
I skolan ska man i den svenska modellen utbildas efter arbetsmarknadens behov, och arbetsgivare efterfrågar tyvärr sällan djupare kunskaper i antik dramatik. Bildning och litteratur riskerar tvärtom att göra människor mer kritiskt tänkande och motsträviga, eftersom de bottnar i mer än peppiga konsultfloskler och new public management-manualer. Sånt är inte nödvändigtvis attraktivt på arbetsmarknaden, men det gör en till en potentiellt bättre människa och medborgare."
(Isobel Hadley-Kamptz, Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-i-sverige-skulle-franska-tonaringars-laslaxor-ses-som-barnmisshandel/)

Koldioxidklimatet

"Permafrosten i Sibirien innehåller nämligen mer klimatpåverkande gaser än vad som i dag finns i hela atmosfären. När isen smälter släpps de gaserna ut. Det är det här som ibland omnämns som en så kallad ”tipping point”, eftersom utsläppen då kommer bli så oerhörda att vi över huvud taget inte vet hur vi ska hantera dem.
[...]
Redan nu pågår projekt på LKAB med att få fram koldioxidneutralt stål, och både i Sverige och på andra ställen jobbar man med att ta fram koldioxidneutral cement. Just cement är en nyckelfråga eftersom betong, som görs på cement, både är världens mest använda material och en av de industriprocesser som släpper ut mest koldioxid."
(Dagens Nyheter 2020-06-25: https://www.dn.se/ledare/klimatet-kan-inte-vanta-elektrifiera-industrin/)

Nordkoreas diktator Kim Jong-Un

"Kim Jong-Un är rubrikernas man. Inte minst på senare tid, när kommunistdiktatorn pendlat mellan hysteriska utfall mot och svärmiska möten med USA:s president Donald Trump. Nordkoreas atombomber och långdistansmissiler sätter skräck i Östasien och kan eventuellt nå amerikanska fastlandet."
(Gunnar Jonsson, Dagens Nyheter 2020-06-25: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-koreakriget-dodade-miljoner-men-overlevde-kalla-kriget/)

USA:s president Donald Trump

"Aldrig tidigare har man dock sett lika oförblommerade lögner som under Donald Trump - ett ständigt pågående drama som förhäxar både amerikanerna och omvärlden. Antalet bevisade lögner som Donald Trump hittills har kommit med som president närmar sig raskt 20 000-strecket, enligt tidningen Washington Post, som håller räkningen.
[...]
Hur vinner du en diskussion mot en privilegierad maktmänniska som så uppenbart struntar i skillnaden mellan lögn och sanning? Det går inte. Gång på gång har meningsmotståndare och kritiskt granskande medier stått handfallna inför ett så öppet förakt för fakta och sanning. De har inte heller kunnat registrera några märkbara negativa effekter på presidentens stora anhängarskara."
(Niclas Sennerteg, Blekinge Läns Tidning 2020-06-25)

Amerikanska valkampanjstrateger

"Det är kutym i amerikanska valkampanjer att kampanjstrategerna gör noggranna bedömningar av hur stor publiken förväntas bli och anpassar utrymmet därefter. Grundregeln är att alltid boka mindre utrymmen än de tror att kandidaten kan fylla. Då blir det sannolikt kö runt kvarteret, ett knep som nyhetsjournalister ofta faller för, då de rapporterar just om köerna till talet oavsett om själva lokalen rymde 50 personer eller 5000 personer. Det är med andra ord bättre för en politiker att fylla en liten lokal än att tala inför en halvtom sportarena."
(Martin Gelin, Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/nyheter/varlden/martin-gelin-tonaringarnas-fint-mot-trump-speglar-generationsklyftan-infor-valet/)

Demokratin

"Under snart fyrtio år som diplomat har Annika Söder följt utvecklingen i världen. 1980-talet präglades av kalla kriget, efter Berlinmurens fall kom optimismen – Tyskland enades, de baltiska länderna kunde frigöra sig och EU-samarbetet utvidgades. Men sedan 2010 har motsättningarna återigen ökat.– Kina och Ryssland har blivit mindre samarbetsvilliga. President Trumps politik har förstärkt det inåtvända. Det har blivit mer auktoritära ledarskap, undergrävande av demokratin och ökade klyftor. [...]"
(Sydsvenskan 2020-06-22: http://web.archive.org/web/20200622080251/https://www.sydsvenskan.se/2020-06-22/varlden-ser-ganska-dyster-ut)

"Pandemin skulle också kunna få pågående trender att accelerera. I en artikel nyligen visade Cambridgeforskaren Roberto Stefan Foa och jag hur auktoritära länder för första gången på över ett sekel har börjat utmana de liberala demokratierna ekonomiskt. När Kina nu tycks börja återhämta sig från de värsta effekterna av pandemin, samtidigt som många demokratier fortfarande kämpar med att få den under kontroll, kan maktförflyttningen från demokratierna gå ännu fortare."
(Dagens Nyheter 2020-06-22: https://www.dn.se/kultur-noje/yascha-mounk-joda-livet-kommer-att-aterga-till-det-normala-efter-pandemin/)

Coronapandemin

Konspirationsteorier

"En annan trend som kan gynna populister är den tilltagande stormen av tvivelaktig information och rena konspirationsteorier kring coronaviruset.
Som påståenden att det har skapats i ett amerikanskt, kinesiskt eller om det var franskt laboratorium. Eller att illasinnade eliter utnyttjar pandemin för att tjäna pengar och öka sin makt – det må vara Bill Gates, George Soros, EU-kommissionen eller den egna regeringen.
I spåren av nedstängningar och förlorade jobb kan Europas väljare bli allt mer benägna att tro på sådant. Och då kan allt fler söka svar i högerpopulismen."
(Dagens Nyheter 2020-06-23: https://www.dn.se/nyheter/varlden/krisen-efter-pandemin-kan-ge-hogerpopulisterna-en-andra-chans/)

Kronocentrism

"I mötet med en katastrof är det allt för lätt att tro att allt kommer att förändras. Hur skulle man kunna skriva dikter efter Auschwitz, njuta av en söndagspromenad på nedre Manhattan efter 11 september eller äta middag på en restaurang när hundratusentals människor dött i en pandemi under några få grymma månader?
Sociologen Jib Fowles myntade 1974 termen kronocentrism, ”övertygelsen om att ens egen tid saknar motsvarighet, att alla andra perioder bleknar vid en jämförelse.” De senaste veckorna har vi, av förståeliga skäl, fått lyssna till en mycket ljudstark kronocentrisk kör som hävdat att vi står inför förändringar utan motstycke. Akademiker, intellektuella, politiker och entreprenörer har formulerat svepande deklarationer om de förändringar som pandemin kommer att föra med sig."
(Dagens Nyheter 2020-06-22: https://www.dn.se/kultur-noje/yascha-mounk-joda-livet-kommer-att-aterga-till-det-normala-efter-pandemin/)

Petter Stordalen om Coronakrisen

"Beteendevetares och branschföreträdares farhågor för nya resbeteenden och minskat resande betecknar han som "trams".
"Det är samma visa efter varje kris - 1990-talskrisen, 11 september, finanskrisen 2008-2009, askmolnet på Island - att nu kommer människor sluta resa. Ett halvår senare är det mesta glömt. Varför? För att vi människor är sociala varelser som längtar ut, vill resa, äta ute på restaurang och så vidare."
[...]
Kommer även affärsresandet att bestå, tror du?
"Absolut! Zoom, Skype, Hangout och allt vad det heter är det värsta jag varit med om, bara dritt. Det är inte så man gör affärer, motiverar människor och kommer överens. Hälften av deltagarna, de som stänger av kameran, ägnar sig åt något annat.""
(Dagens Industri 2020-06-27)

Historia

Polio

"Polio har funnits i alla tider, men sjukdomen tog fart fram till slutet av 1950-talet, då massvaccinationer började. Ökningen av polio berodde troligen på förbättrad renlighet, då det tidigare varit mer smutsigt och vattnet orent varvid de flesta små barn smittades med poliovirus, utan att bli särskilt sjuka – ungefär som med coronaviruset i dag."
(Dagens Nyheter 2020-06-26: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-borde-upptackarna-av-poliovaccin-ha-tilldelats-nobelpriset/)

Incestberget

"Atlantkustens stenåldersbönder verkar ha haft en sådan ledande klan där incest mellan bror och syster var accepterat och förknippat med religiösa riter.
I Newgrange lyser solen rakt in i gravkammaren en kort stund under vintersolståndet. Det finns gamla sägner bevarade, där en kung startar solen och dagsljuset genom att ligga med sin syster. En av de andra megaliterna som ingår i undersökningen ligger på ett berg vars gamla irländska namn är ”Fertae Chuile”, vilket kan översättas till ”incestberget”. Sådana pusselbitar kan användas när vi ska försöka förstå dessa människors tankevärld."
(Dagens Nyheter 2020-06-22: http://web.archive.org/web/20200621080246/https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-hos-elitens-bonder-hade-syskon-sex/)

Sverige

Skogsbrandsbekämpningsupprustning

"Sedan brandsommaren 2018 har MSB höjt beredskapen mot skogs- och markbränder, även med tanke på framtida klimatförändringar.
Nytt för i år är att Sverige har två skopande flygplan stationerade i Skavsta som kan sättas in över hela landet för att släcka bränder. MSB har numera också tillgång till 10 helikoptrar som flyttas runt strategiskt över hela landet för att kunna sättas in snabbt där det behövs."
(Dagens Nyheter 2020-06-25: https://www.dn.se/nyheter/sverige/extremt-stor-brandrisk-i-delar-av-landet-okar-dag-for-dag/)

Trojanen Pegasus

"Marockanska staten avlyssnade under mer än ett år journalisten och människorättsaktivisten Omar Radi med ett av världens mest sofistikerade övervakningsprogram. Enligt Amnesty International var det en unik trojan som anfaller via mobilnätet utan att märkas. Nu är svenska polisen spekulant på samma teknik. [...]"
(SVT Nyheter 2020-06-21: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/israeliskt-spionvirus-planterades-i-journalists-telefon)

Ekonomi

Wirecards-bluffen

"Det tyska fintechbolaget Wirecards styrelse ansöker om att inleda ett insolvensförfarande på grund av stora finansiella problem. Aktien rasade med som mest 80 procent.
[...]
Enligt den brittiska tidningen är det här första gången någonsin som ett bolag som ingår i det tyska DAX-indexet är insolvent.[...] Wirecards spektakulära golgatavandring briserade förra torsdagen när bolagets revisor meddelade att man funnit motsvarande 20 miljarder kronor i falska balanser. I början av veckan medgav Wirecard att de "försvunna" miljarderna, som bolaget tidigare hävdat fanns på bankkonton i Filippinerna, sannolikt aldrig existerat."
(Dagens Industri 2020-06-26)

"[...] Magnituden på fifflet i Wirecard är så omfattande att det borde kunna locka vem som helst av de utpekade att bege sig till varma platser. Efter att Markus Braun greps av polisen i veckan rapporterades det att den operative chefen Jan Marsalek begett sig till Filippinerna. Formellt för att jaga rätt på 20 saknade miljarder kronor."
(Dagens Industri 2020-06-27)

Kuriosa och kåseri

Askan är den bästa jorden

"Att förstörelse också kan vara konstruktivt gav John Baldessari ett utmärkt exempel på. 1970 lät den amerikanske västkustkonstnären bränna upp sina tidigare verk, det vill säga alla målningar gjorda mellan 1953-1966 som han fortfarande ägde. Askan gjöt Baldessari in i en bronsurna formad som en bok, och den ligger nu i en monter på Moderna museet. [...]"
(Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/kultur-noje/john-baldessari-pa-moderna-draplig-larorik-konst-om-konst/)

Blåbär duger ej

"Han tycker att debatten om utländsk arbetskraft varit något förenklad. Att plocka jordgubbar är inte lika lätt som många tror, menar han, och det går inte att placera vem som helst på plantagerna.
– Man måste både vara flink i fingrarna, fysiskt uthållig och oerhört noga med kvaliteten. För det finns ingen vara som är så känslig som jordgubben. Dessutom kan inte alla vara nya samtidigt, det måste finnas en bas av sådana som vet vad de gör."
(Dagens Nyheter 2020-06-20, https://www.dn.se/ekonomi/barodlaren-for-vanliga-svenskar-kanske-det-ar-svart-att-tanka-sig-att-plocka-bar-pa-ackord/)

Gratis glass

"När tjuvarna slår till kan det i vissa fall resultera i att glass för 500 kronor försvinner. Men de ekonomiska konsekvenserna blir oftast bra mycket mer omfattande än värdet på själva stöldgodset. - Under nyårshelgen hade vi ett inbrott då de tog sig in i den stora frysen och lämnade dörren öppen, vilket ledde till att varor för drygt 300 000 kronor blev förstörda, säger Mikael Bystedt. [...] - Ett tag funderade jag på att ställa ut en frysbox med gratis glass, så att de skulle sluta bryta upp saker och ting. All förstörelse kostar så mycket pengar och tid, suckar han."
(Blekinge Läns Tidning 2020-06-23)

Skatar bäst som sist

"I år tänkte vi att vi äntligen skulle få ta del av alla de körsbär och plommon som träden nu dignar av. Tidigare år har flockar av näbbförsedda bärtjuvar alltid hunnit före. De nöjer sig med omogna bär och kan rensa ett träd på nolltid. Vår lösning blev en egen uv i trädgården. Visserligen av plast, men med huvud på en fjäder, så att det rör sig i vinden. När jag monterade den, kastade roade grannar blickar på den inte alltför naturtrogna uven. När jag dagen därpå kom ut på altanen i arla morgonstund, hörde jag något som lät som fniss. Det visade sig då att ett halvdussin gråsparvar glatt frukosterade på våra körsbär. Skatorna skrattade. Tur att man kan roa någon."
(Blekinge Läns Tidning 2020-06-26)

Andrew Walden trampar på dammsugarslang

"Jag har börjat söka mig till lövskugga också. Jag har alltid tyckt att det är vackert med äldre människor i lövskugga – gamla dragdjur som sökt sig till naturens kalejdoskop för att dö – men det är först nu jag känner att den drar i mig också. Att det finns någonting mer än svalka där. Någonting liknande mening. Världen är i alla fall vackrare där än någon annanstans.
Jag behöver känna större, tänkte jag och läste en bok om vilken det sagts att den som läser den aldrig mer blir densamma. Men ingenting hände. Jag är fortfarande densamma och jag tänker att jag kanske redan var den som andra brukar bli. Jag var en människa som läst Marlen Haushofers ”Väggen” från 1963 innan jag läste den.
Det är förstås också omtumlande, att läsa en författare som klär de känslor eller aningar man hade om världen i ord. Det är behagligt att se sina egna trassliga tankar sorterade och beskurna till något begripligt och vackert av en i tid eller rum bortsprungen tvilling med större begåvning och skärpa. (Och kortare meningar.)
Besvärande är det också. Som alla påminnelser om att du inte är speciell. Att du tillhör den breda massan av människor som tilldelats lotten att säkerhetskopiera det redan tänkta och trampa på dammsugarslangar och dö."
(Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-sex-ar-ju-skont-men-har-du-hort-den-dova-klangen-av-en-tiokrona-i-dammsugaren/)