Den honungsdrömmande drönaren

Utspottade körsbärskärnor

Nästa körtillfälle skulle vara en timme längre än vanligt, tre timmar. Istället för sista halvtimmen skulle jag nu även missa hela förlängningstimmen, på grund av danskursen. Jag insåg att jag inte skulle få tid att ympas in i körsbärsträdet inför kyrkokonserten till sommaren. Jag skulle bli som en av de utspottade körsbärskärnorna från min cykeltur till Olofström (se "Cykelfallet och skyddsänglarna").

Men det var bara en tanke, tänkte jag.

Flow

Två dagar före min trettioårsdag hade jag läst i Mihaly Csikszentmihalyis bok "Flow", från mitt födelseår 1990. När jag under skoltiden, en halv livstid tidigare, gjort ett arbete om datorspel hade ordet "Flow" dykt upp, tillsammans med det polskklingande namnet som skrivet boken med samma namn. Nu, ett halvt liv senare, kunde det vara dags att dyka in i den.

Flow innebar att utföra en aktivitet helt och fullt och uppslukat. En aktivitet som varken var för enkel eller för svår. Bokexemplen inbegrep schack, segling och klättring, men jag klippte in mig själv som cyklist - efter första timmen, när benen kommit igång och tankeverksamheten dimmats.

Boken var snubblande nära självhjälpsdravel, men den höll sig på rätt sida flumlinjen, intalade jag mig, för att rättfärdiga att jag inte kastade den åt sidan. Den sade att lycka inte gavs av livsomständigheter - det var bara att se till att ha sina tankar under kontroll, att gosa med dom, låta dom bero.

Richard Dawkins menade i "The Selfish Gene" (1976) att medvetandet kan ha uppstått när en simulering var så komplett att den tog med sig själv i beräkningen.

Flow innebar att inte ta med sig själv i beräkningen.

Så tolkade jag det.

Sen gjorde jag precis tvärtom.

Tankesimuleringen

Alla hjärtans dag-fredagen efter min trettioårsdag vaknade jag med en tanke surrande i huvudet likt en drönare - jag skulle inte gå på krogen idag. Punkt. Det var som en mental målsman som skrivit på ett avtal i mitt namn. Jag försökte lirka lite för att få reda på anledningen. Det dök upp massor av anledningar. Krogen var väl inte "allt". Det var inget att övertänka. Det var bara att inte gå dit. Punkt.

Så hade det brukat vara.

Men jag var trettio nu.

Jag kunde väl gå dit ändå?

Jag visste ju att tankar blott var simuleringar.

Körsbärskärnan - den var bara mentalt utspottad.

De mentala getingarna

Då dök det upp mentala getingar som anmodade mig att bestämma mig för att inte gå dit, så skulle allt bli lugnt och bra. Det ville jag väl? Alla skulle bli glada och nöjda och ingen skulle behöva bli stungen. Det lät som en bra deal, men i hemlighet konspirerade jag att gå dit ändå, vinna över de mentala getingarna.

Kvällen kom. Jag hade bestämt mig för att gå till krogen, men ändrade mig igen, flera gånger om. Kände efter. Visst var jag fortfarande lite trött efter allt cyklande? Det kunde duga som bortförklaring. Då var det inte getingarna som vann. Det var bara det att jag var trött. Jag trodde inte ens själv på det, men såg en dokumentär om spelautomaters manipulerande av människans belöningscentrum, och gick sedan och lade mig.

Andra chansen

På lördagen gavs jag en ny chans. Det var på lördagar jag brukat gå dit, till krogen. Fredagen skulle bara varit en bonus. Fler mentala turer ännu en gång. Om man skulle strunta i det ändå? På söndag var det dans - det kunde kanske räcka?

Kanske kunde jag ägna kvällen åt att läsa "Brave New World" (1932) av Aldous Huxley istället? Det var väl en bra deal? Verkligen hänge mig. Läsning var förresten ytterligare ett exempel på flowkälla, enligt "Flow"-boken, påminde ett av bina mig om.

Se, inte var väl krogen någon större mening? Tänk om Luke (se "Real happiness - Historien om hur jag förlorade och återfann min mössa") skulle vara där. Vad skulle du säga då? Att du inte ville plugga till robotprogrammerare? Att du bara ville stå där och glo? Du hade inget jobb, ingenting.

Man kunde inte bara vara.

Du kunde inte bara finnas som en fri själ.

Bliv vid din läst, det du läst.

En burk starköl

Det pyste inom ölburken; det bodde andra andar där inne än de vanliga. Skummade i mig starkölen medan jag läste första kapitlet i "Brave New World".

Det odlades bebisar i labb.

Det var den följdriktiga mänskliga fortsättning.

Det, eller kärnvapenutrotning.

Kärnvapen

Enligt Carl Sagans bok "Billions and Billions - Thoughts on Life and Death at the Brink of the Millennium" (1996) väcktes tanken om kärnvapen år 1933, av den ungerske fysikern Leo Szilard. Han tänkte sig ett grundämne som när dess kärna besköts med en neutron, gav upphov till att två neutroner från kärnan slogs loss. Dessa två neutroner skulle i sin tur krocka med två andra kärnor, som vardera skulle skjuta iväg två neutroner från sin kärna, fyra totalt alltså, vilket i sin tur skulle ge upphov till en kedjereaktion med exponentiell tillväxt: 4 - 8 - 16 - 32 - 64 - 128 - 256 - 512 - 1 024 - 2 048 - 4 096 - 8 192 - 16 384 - 32 768 - 65 536 - 131 072 - 262 144 - 524 288 - 1 048 576 - 2 097 152 - 4 194 304 - 4 194 304 - 16 777 216 - 33 554 432 - 67 108 864 - 134 217 72 - 268 435 456 - 536 870 912 - 1 073 741 824 - 2 147 483 648 - 4 294 967 296 - 8 589 934 592 - 17 179 869 184 - 34 359 738 368 - 68 719 476 736 - 1 374 389 534 72 - 274 877 906 944 - 549 755 813 888 - (och så vidare).

Till slut skulle myllret av siffror jäsa över kanten och krevera i en kärnvapenexplosion.

Det var inte längre tal om körsbärskärnor.

Kalla kriget

Mot slutet av kalla kriget, år 1988, hade USA och Sovjetunionen sammantaget samlat på sig 60 000 kärnvapen, möjligen tillräckligt många för att förinta hela mänskligheten, om man får tro Carl Sagan, som i ett tal från samma år, i samband med 125-årsjubileet av slaget vid Gettysburg, sade:

"[...] 60 000 nuclear weapons. The direct, and long-term consequences - of the use, of even a third or a half, of those nuclear weapons - would be - without question - to annihilate, those two nations. To probably destroy the global civilization. And, perhaps, to destroy the human species."

Födelsen

Men ännu var världen, utan varken bebislabb eller kärnvapenkrig.

Året efter Sagans tal hade Berlinmuren fallit, ett tecken på att kalla kriget, motsättningen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA), höll på att ta slut.

Luke hade fötts 1989.

Jag hade fötts 1990.

Det var trettio år sedan.

Alkoholens slöja

Tillbaka till lördagen och starkölen. Jag vandrade mot krogen. Gick som en beduin i öknen, insvept i alkoholens slöja.

Ölen hade dränkt de mentala getingarnas surr.

Försökte väcka tankar till liv. Försökte tänka på mitt ex Linda (se "Lindas återuppståndelse"), att hon inte ville ha kontakt, som ett sätt att provocera hjärnan att börja tänka, erbjuda en slags retning. Men det var som att försöka tända eld på ett stearinljus i motvind. Tankeflamman bedarrade - kedjereaktion av tankar uteblev.

Hur kunde en starköl vara så potent? Släcka ut ett surrande gytter av mentala getingar i några få klunkar?

Mysteriet fick aldrig sin lösning.

Plötslig såg jag krogingången framför mig.

Livet

Addi och Hampus satt vid bardisken och såg glada ut. Frågade var Luke höll hus. Tydligen hade han blivit pappa igen, så han var hemma. Hade ingen aning. Ett slags mirakel. Ännu var världen, sannerligen.

Inom några minuter dök skolbekanten Robert upp. Senast jag såg honom var ungefär 13 år tidigare. Han hade varit bättre kompis med min bror än med mig, men nu var vi här, som om inget annat vore.

Han var på kroghumör, bjöd med mig att sitta ner vid hans bord, och anmodade mig att dricka från hans ölglas.

Döden

Hans mamma hade dött tre veckor tidigare. Hon hade frågat honom vad han ville äta på sin födelsedag, och han hade skämtsamt sagt att hon kanske inte levde då, varpå hon hade svarat att det klart hon skulle leva då. Men det gjorde hon inte. Tydligen hade hon dött av en plötslig olyckshändelse.

Hade ingen aning. Ännu var världen, men livet inbegrep även sin motsats.

Alkoholen

Robert verkade oberörd. Men hur skulle han verka? Alkoholen dämpade ju dessutom kedjereaktionstankar.

Han hade heller inget jobb, sade han. Hans senaste kontakt med sin pappa var under barndomsåren. Robert sade att hans (Roberts alltså) enda intresse var öl. Kontrollfrågade om han drack varje dag, men det gjorde han inte. Sägningen fick mig ändå att tänka på ett citat ur boken "Freak" (2016), om Freddie Wadling:

"- Farsans intressen? Sprit. Bara sprit. Han var inte mycket till far. Men det är ju samma med mig, sprit och droger är några av de få saker som känns intressanta, [...]"

Robert bjöd på mer öl, och några smuttar från en drink, men när jag började känna mig lite "lurig" (Roberts benämning) så fick det räcka.

Estetiken

Sjöng med i krogmusiken och stampade takten under bordet.

Mogge, en ny figur, satt snett framför mig. Han var vaksam och alert där övriga antingen tittade i sina telefoner eller var överglada. Han pratade med kontrollerad stamning och klippte med röst och ögon som en hare, till en början. Det var som att han tagit sats till samtalet.

Han trodde jag spelade gitarr, eftersom jag med vänsterhanden på luftgitarrsmanér tycktes ta ackorden till gitarrsolot i "Staten och kapitalet" (1980) av Ebba Grön. Tydligen gillade jag punk. Han nämnde KSMB. "Kurt-Sunes med Berits", bubblade det upp ur mitt Wikipedia-huvud.

Mogge nickade.

Han frågade om jag var från Karlshamn, om jag kände den och den personen, vilket jag inte gjorde. Hur kunde jag inte göra det? Han tyckte jag var svårplacerad.

Han trodde jag var hårdrockare, att jag gått estetisk linje.

Men jag hade ju läst motsatsen: teknik.

Olika mössor

Mindes hur Albin från kören sagt, när jag sagt att jag skulle till danskursen: "Så det är vad du håller på med?" Och jag tänkte att, jo, det var det ju.

Som ett slags alter ego.

En sång- och dansman.

En mössa för varje tillfälle.

Frihetstanken

Det brukade vara så, att när man sade något roligt, då skulle man bli komiker. När man sjöng något, då skulle man bli sångare. Och när man skrev något, då skulle man bli författare. Ännu hade ingen sagt mig att jag borde bli dansare, fast nu var jag visserligen gammal. Vid trettio "är" man - man "blir" inte.

Principen var dock bekant: man kunde bara vara en sak. Men kanske kunde man vara allting på samma gång? Inte bara robotprogrammerare. Kanske var det vad kalla kriget handlat om, Sovjet mot USA, socialismen mot kapitalismen. Hittade en politisk tidning på biblioteket, som utopiskt utmålade socialismen som "frihetens rike":

"”Att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten – utan att för den sakens skull någonsin blir (sic) jägare, fiskare, herde eller kritiker.” Så beskrev Marx i en berömd formulering detta samhälle efter kapitalismen. Det betyder förstås inte att man måste börja ägna sig åt jakt eller fiske, eller för den delen tycka om att skriva litteraturkritik, utan helt enkelt att det måste vara ett samhälle där varje människa kan vara många saker på samma gång, utan att någonsin reduceras till sin funktion för det ekonomiska systemet. 

Socialismens slutmål är alltså ett samhälle där vi kan ägna oss åt vänner, familj, arbete, konst, kultur, tänkande eller friluftsliv, utifrån våra egna behov och begär, och utan att någon av dessa saker definierar vem vi är, eller vårt värde i samhällets ögon. Därför pratar Marx ofta om socialismen som ”frihetens rike”, i kontrast till kapitalismen, som han kallar ”nödvändighetens rike”."

Det var en fin tanke i varje fall.

Men i verkligheten var det enklare att tänka i färdigstickade mössor.

Kepsen och dumstruten

Efter ett toalettbesök hade en ny kille dykt upp vid bordet. Han kände igen mig från danskursen, men jag kände inte igen honom.

"Jag brukar ha en annan keps", sade killen, iklädd Avicii-keps.

För min del hade han kunnat ha vilken keps som helst. Var helt säker på att jag aldrig sett honom tidigare.

Han visade sig heta Dennis och var 24 år. Sade att jag fyllt 30, att Zlatan, vid tillfället ännu aktiv fotbollsspelare, var 38, att det var dit men inte längre.

Det fanns en sketch på Youtube, "If Google Was A Guy (Part 5)", där sökmotorn Google spelades av en människa vid ett skrivbord, med den sökande sittande på andra sidan bordet. I en sekvens dök en fyrtioplusåring iklädd dumstrut med texten "Happy birthday" upp på andra bordet.

Följande dialog utspelade sig:

Fyrtioplusåringen: "Sistine Chapel, how old Michelangelo?"
Google-mannen: "33"
Fyrtioplusåringen: "Moon landing, how old Neil Armstrong?"
Google-mannen: "38"
Fyrtioplusåringen: "Became president, how old Barack Obama?"
Google-mannen: "47"
Fyrtioplusåringen: "Still got three years!"

Han höjde en knuten näve i triumf när han sade det sista.

Ännu fanns det tid till stordåd.

Danskursen

Söndagen efter krogen regnade det omärklig när jag skulle gå mot danskursen. Tog paraplyet för säkerhets skull. Efter tio minuters promenad blåste det kraftigt och regnet blästrade mina byxor under paraplyet.

I pausen fick jag syn på kepsmannen från dagen före, Dennis. Trots att jag kände igen honom och tittade rakt mot honom så var det som att jag inte kände igen honom. Han var väldigt anonym.

"Så det är den kepsen du brukar ha", sade jag.

Vi kallpratade i några minuter. Stormen som blötat mig på vägen hette också Dennis, meddelande han. Efter en stund skulle han dricka vatten.

Gick bort till Tina. Hon dansade inte idag utan satt vid ett bord. Tydligen hade hon fått bältros. Tyckte det lät som en djursjukdom. Tänkte på hennes hundar, och på coronaviruset i Kina som varit förstasidesstoff i veckor, att det kanske börjat med en fladdermus, och sedan spridit sig till människor. Att Tinas hundar hade... men tydligen var det något med vattkoppor.

Sen var pausen slut.

Fri lek

Buggledaren, som var i min ålder, kallade en ny dansmanöver för "välkommen hem till mig". Han gjorde jämförelser med starkt och svagt kaffe under manöverdemonstrationerna. Vid ett annat tillfälle skulle följarna vända sig bortåt från mitten, för att inte se vad ledaren visade.

Det hela påminde om lekar.

Som en föreställning med Mora Träsk.

Och jag kom på mig själv med att ha roligt. Det var ju aldrig tanken.

När händelsen filtrerats genom sinnet dagen efter undrade jag om man hade kunnat ta betalt samma summa som för danskursen, men istället leka kurragömma med de närvarande. Vad var egentligen skillnaden? Det var ett nöje, inget produktivt eller viktigt, dansen, precis som kurragömma.

Tjejen jag mentalt kallade för Berlinmuren (se "Danskursens avslutningsfest") var min danspartner när mittledaren pratade om "näsan i dansriktningen". "Bara näsan", sade jag till tjejen och gjorde någon slags vridmomentscharad med handen mot näsan, och hon skrattade till.

Det smittade kanske av sig, glädje - en slags kedjereaktion.

Ett flow av dansanden och glada miner.

Epokskalen

Sandra dök upp och fnittrande som dendär kvasten i den tecknade Disneyfilmen "Skönheten och odjuret" (1991). Den liknelsen hade jag redan gjort (se "Danskursen, vecka 7 av 10 - Glasögon och drömmar"), och det var henne jag menade då också. Men jag hade glömt liknelsen, och kommit på den igen, skenbart oberoende av mig själv.

Så var det att bli gammal - man var flera personer i samma kärna - flera tidsepoker under samma skal.

Minnenas dans

Dagarna efter krogen och dansen brukade minnena dansa, fria från getingar och kärnvapen. Men efter några dagar maldes minnena ner och man fick återskapa sig själv igen.

Möjligheten fanns att ta på sig nya mössor, men enklast var att sitta kvar i sin bikupa som en honungsdrömmande drönare.

Valmöjligheterna

Om man klonat sig själv och den ena klonen gått på krogen och dansen och den andra stannat hemma; vad hade då hänt? Var de båda fortfarande samma person? Jag trodde inte det. Varje händelse gav upphov till nya tankar som hade potential att förändra allt. Ett liknande tema utforskades bland annat i filmen "Sliding Doors" (1998).

På tal om valmöjligheter kan jag avslutningsvis nämna ett citat från min första halvlivsepok. Datorspelet "Disney's Tarzan" (1999), den svenska översättningen, professorns röst när man navigerade till optionsmenyn. Han sade:

"Vilka val har du lust att ändra idag?"