Absolut tvekan

We're Only in It for the Drugs

På promenaden mot krogen lyssnade jag på Thåström som intervjuades med anledning av boken "Texter" (2019):

"Bara för att jag tycker själv, att det går jävligt trögt, oftast. Det är liksom, en långsam process. Ganska... vad ska vi säga? Jävligt tråkigt att gå och vänta på. Och frustrerande, och liksom: 'Jaha, jaha'. Och senså är det naturligtvis såhär - hela dethär tvivlet - om det över huvud taget ska komma nånting. Om det dyker upp nånting, denhär gången." [02:25-02:53]

Thåström beskrev låtskrivarprocessen, inte känslan av att gå på dans eller krog. Kanske har man bara en liten uppsättning känslor, som återvinns vid olika tillfällen - att gå på dans, krog eller att skriva en låt, kunde kännas likadant - såsom destillerade drycker kunde heta olika saker, beroende på destillatvara: whisky (spannmål), vodka (potatis), rom (sockerrör) eller brandy (vin).

Under intervjun drack han "spansk brandy" (kanske fanns det skäl för spirit-teorin? Se "Guds skruvmejsel"), men själv var jag ännu nykter - och förlorad - i "kriget med mig själv".

Kriget med mig själv

Ovanför järnvägen, efter tio minuters promenad, blev jag meddelad att jag inte skulle gå in på krogen. Men jag var ju på väg dit nu? Vadå inte gå in? Vi hade haft en dialog, jag och jag, och jag trodde vi var överens.

Dealen gick ut på att jag skulle gå in på "Loch Ness Restaurang & Pub" och efterfråga det billigaste i dryckesväg. Sedan skulle jag sitta där några timmar, och sen gå hem.

Före hemgång skulle jag ha upptäckt bartendertjejen, för i mitt sinne var bartendern en tjej. Var det inte väldigt utsatt att jobba som bartender? Vande man sig till slut att alltid vara under uppsyn?

Fast det var man ju hela tiden. Denna osynlige "Gud", konsekvenstänkaren, glädjedödaren, som hindrade en från det man tänkt göra. Som hade sagt åt mig att det gick inte att gå in på krogen. Och som tydligen sagt åt Fjodor att splittra Ebba Grön, och kanske hade Karlshamn en del av skulden:

"Kommer ihåg att jag såg skräck i hans ögon - det var inte så ofta - men... när vi kom till nån stad - om det kan ha varit Karlskrona eller Karlshamn - jag tror det var där, där nere." [23:38-23:49]

Flyktsoda

I Karlshamns hamn, vid Mieåns mynning, låg de på rad: uteställena. Det första som en inglasad landgång, långsmal och med full insyn längs hela bardisken och alla bord; vid borden satt människor i grupper. Grupper hade aldrig varit min grej. Hade jag varit artist hade jag varit soloartist.

"Alltså dendär, magin - duenden - som spanjorerna kallar det. Jag kan uppleva det [bara] om jag står och sjunger med en akustisk gitarr. Det handlar ju om att försätta sig i nåt slags trancetillstånd. Jag vet inte om det är endorfinpåslaget, som gör detta så behagligt." [25:36-26:12]

Ännu ett ord för samma känsla som fanns på sp(i)ritflaska: "El duende is the spirit of evocation" (Wikipedia).

Karlshamn hade i mitten av 1850-talet haft en spritfabrik som tillverkade "Carlshamns punsch". Fabriken kom att köpas upp av "Brännsvinskungen" L.O. Smith, som börjat sin bana i Karlshamn. Han kom att framställa brännvin som destillerades i flera steg, vilket gav "Absolut rent brännvin". Namnet "Absolut" lever idag kvar i namnet "Absolut Vodka".

Absolut tvekan

Enligt en synonymordbok kunde "absolut" betyda "utan tvekan". Jag var knappast utan tvekan.

Kom fram till puben Loch Ness, där jag alltså inte skulle gå in, eller? Enligt synonymordboken var "pub", "bar" och "krog" samma sak. Men ordet eller definitionen spelade ingen roll. Det var olika ord för samma sak: låtskrivartvivel/krog- och danstvivel, duende/sprit, överanalys/jag.

Ett fönster gav en liten glimt av bardisken, men det mesta var dolt. Thåström hade nio minuter kvar att prata. Jag fick besked om att jag kunde stå här utanför vid en stolpe och lyssna klart, men jag drog rebelliskt ur örsnäckorna.

Det blev tyst. Det var kallt och stilla. Jag förhandlade mig fram till en kompromiss. Jag kunde gå in, men jag behövde inte sätta mig ner vid bardisken och bli kvar, inte nödvändigtvis. Jag kunde gå in och kolla, no strings attached.

Totalvägra

Öppnade krogdörren. Till höger kunde man hänga ytterkläder, inte många fler än hos vem som helst. Det var trångt överlag. En smal korridor några meter lång, fram till baren. Tittade på en papperslapp bredvid de upphängda kläderna, som för att köpa tid. Om tid är pengar, går den då att köpa?

Jag var inne. Tror det var oläslig text på pappret jag försökte läsa; kanske var det en dekoration, en satir över onödiga lappar? Någon slags Lorem ipsum.

Gick metrarna fram och lokalen öppnade sig för mig, som att skala en satsuma. Det var en liten kammare, som att kliva in i ett hjärta av trä. Skymtade en manlig bartender, eller flera, som trängdes bakom bardisken, några få gäster som stod vid densamma, och några som satt och åt i barsoffor.

Om jag suttit ner på en barstol hade jag kunnat slå i någon av barsofforna om jag lutat mig bakåt - så trångt var det - man stod alltid i någons andedräkt.

Jag tog till flykten.

... som eld

Jag var i varje fall inne, som pojken sa. Det var en slags magnetism, ens viljesystem - på samma sätt som man kunde trycka ihop två magneters sampoler om man ansträngde sig - eller på samma sätt som en homosexuell man kunde ha sex med en kvinna - på samma sätt kunde jag gå in på en krog. Det gick, men oanade krafter skulle komma att repellera mig/magneten/mannen. Man hade sin natur, sin jämvikt. Den gick att besegra, men snart var man tillbaka i sitt naturliga tillstånd, som en pendel.

Hon o han

På min väg mot de andra krogarna fick jag se en kille och en tjej komma gående åt mitt håll. De kan inte ha varit mycket äldre än 20. Endast tjejen hördes prata, i en strid ström av ohörbara ord. När de var inom hörhåll tystnade tjejen, och hon förblev tyst tills de passerat mig. Sedan, några meter bakom mig, hördes det tydligt vad hon sade. Det var visst en uppläxning, som nu återupptogs med samma ordfrekvens och skärpa som förut. Det var allvar:

"Älskar du mig även när vi är med andra eller bara när vi är själva? Är det för att jag är TJOCK som du inte...", sade tjejen innan ljudet mattades av.

Tjejen var inte tjock, kan tilläggas. Killen hade kunnat säga att hon inte var tjock. Hade det hjälpt? Nä, den förmodat bästa metoden var att hålla käften. Killen hade sett sammanbiten ut, med händerna i fickorna; hörde inte honom säga nånting. Kände igen det beteendet. Och han älskade henne givetvis även när andra var omkring. Men han var väl blyg; fick en väldigt kort impuls att jag skulle förklara det, men nu handlade det inte om mig denna gång.

Varför är du så tyst?

Den ena krogen vid ån hade mycket större ytor än Loch Ness-puben. Men det var knappt några människor där. Två personer i baren, några få till bords. På landgångskrogen var det för mycket folk, och utanför stod en grupp på 25 personer, alla unga män under trettio, där någon sade till de andra: "Ska vi gå in?". Det skulle bli som att fylla en strumpa med sand.

Sammanfattningsvis: den ena hade för få personer och den andra hade för många. Det är sånthär som får en att förstå Gudflickan från förra inlägget, eller snarare förstå att det inte går att förstå andra människor, eftersom man inte ens förstår sig själv.

Främling överallt

På vägen hem såg jag en tjej som var ute och gick med en hund i kattstorlek. Hade sett henne på hitvägen också, men då hade jag haft andra mål. Det hade jag inte nu. Mitt i natten en lördag i kyla; ute och går med hunden själv? Hon måste bo centralt? Var hon tjugo eller trettiotre? (se "Danskursen, vecka 10 av 10 - Runaway") Jag hade kunnat gå fram, fråga om hon också tyckte det var kallt, eller om det bara var jag.

Men så mindes jag. Hade gått fram till en del på stan senaste månaderna. Det var oftast inga glada miner. Såklart. En främling som jag var inget att lita på. I stamsamhällen i Nya Guinea försökte man antingen döda främlingar, eller fly så att man inte själv blev dödad, enligt Jared Diamond.[1] Tanken att inleda en vänskaplig kontakt fanns inte på kartan. Men Karlshamn var inget stamsamhälle. Kanske skulle sagt det till henne: "Karlshamn är inget stamsamhälle". Hon skulle ha stirrat, hon med hunden i kattstorlek. Jag lät henne löpa.

Kort biografi med litet testamente

Dagen efter lyssnade jag på de resterande nio minuterna av Thåströmintervjun. Intervjuaren frågade om en formulering ur en låt.[2] Thåström hade klarsyn av alkoholen och svarade att "det är ju bara en text". Intervjuaren hade en stark comeback och sade att intervjun gjordes med anledningen av en bok med just Thåströms samlade texter, varpå Thåström försökte säga att texterna "inte är huggna i sten".

Ickestenhuggningen han syftade på, om man destillerar tankegången, bör vara att textupphovstankar är flyktiga. Precis som alkohol. Men texter i sig själva är i så fall tankar på butelj. Buteljerade tankar. En slags sparad essens av en förgången process. Tanken är fri - texten är för evigt.

St Ana katedral

Intervjun avslutades passande nog med ett stycke alkoholromantik:

Intervjuare: "Bra. Ska vi ha nåt slutord kanske, bara? Du bara gick iväg"
Thåström: "Jaha, jag trodde vi slutade där"
Intervjuare: "Du har varit uppe och rört på dig litegrann, under intervjun; det kan man säga. Vad är det du dricker för nånting? Är det dansk, brandy?"
Thåström: "Spansk"
Intervjuare: "Spansk? Just det"
Thåström: "Danskarna gör nog ingen brandy. Det tror jag inte"
[49:53-50:10]

Fotnötter

[1]
The Evolution of Religions
https://www.youtube.com/watch?v=oOsOb0QRaQs#t=1346
22:26-23:04 Jared Diamond: "In a tribal society, if you meet a stranger - In New Guinea, I've been in situations like this, where New Guineans meet a stranger - the routine response is either to try to kill the stranger, or run away so that the stranger won't kill you. The question never arises, in traditional New Guinean society, of how to establish peaceful relations with a stranger - how ridiculous. You're not gonna have peaceful relations with a stranger. If you see a stranger on your territory, it's always for something bad: scouting out conquest or coming to steal your women."

[2]
Söndagsintervjun - Thåström – befriad av ett raseriutbrott
https://sverigesradio.se/sida/embed/episode/1362023?start=2665]
44:25-45:47
Intervjuare: "Det som berörde mig så mycket med dom raderna är att dom, på ett sätt uttrycker sån desperation, inför döden, men på ett sätt också kännas ganska coola med att när ditt 'nummer kommer upp', så kommer det upp - att du är redo för det. Den kombinationen" 
Thåström: "... men kom igen nu - det är ju bara en text? Hehe, det är ju bara några rader?"
Intervjuare: "Är det bara en text? Det betyder ingen..."
Thåström: "Det var ju som jag kände just då: 'Inte halvvägs ut till Farsta; när mitt nummer kommer upp' Ja?"
Intervjuare: "Men det är intresserant detdär, att 'det är bara en text'. För vi sitter ju och pratar om boken med dina texter, från fyra decennier sedan."
Thåström: "Vissa grejer skriver man naturligtvis, och det är inte så att dom är - okej, nu är dom; nu finns dom svart på vitt, det erkänner jag, men dom är inte, på nåt sätt - huggna i sten heller, eller hur? Dom är ju... det är ju nånting du skriver, just i det ögonblicket. Och senså naturligtvis så kan du sitta och kolla i ett halvår efteråt om du... men det måste ju finnas en spontanitet i, i... och varför jag valde just 'halvvägs ut till Farsta'. Ja? Skogskyrkogår'n ligger där, och jag tyckte det var en ganska - jag vill minnas att jag var ganska nöjd med den formuleringen"