lördag 31 augusti 2019

Grupptänkande och mänskliga fiktioner

Kapitalismens kärleksförklaring till den fria marknaden: "Kunden har alltid rätt", är lika mycket dogm som dom mänskliga rättigheterna, eller vilken annan mänsklig fiktion som helst. Åsikten kommer från filosofen och historikern Yuval Noah Harari som i boken "21 tankar om det 21:a århundradet" (2018, i svensk översättning av Joachim Retzlaff) menar att spridandet av mänskliga fiktioner är nödvändigt för den som vill åtnjuta makt över, eller samarbeta med, andra människor. Företag påstås vara "en intrikat juridisk fiktion som skapats av lagstiftare och advokater", medan respekten för pengar anses bygga på samma respekt som den inför heliga skrifter - det är först när vi inser att andra människor fäster ett värde vid pengar, eller en helig skrift, som vi blir mottagliga för budskapet: pengar är värdefulla; denna skrift är Guds ord.

Sådana grupptänksmekanismer styr enligt Harari de flesta mänskliga åsikter, inte bara den "den liberala tron på individuell rationalitet" ("kunden har alltid rätt"), utan även tron på att att fakta skulle kunna påverka den allmänna opinionen (angående den under 2010-talet uppblossande debatten om fejknyheter); Harari menar att det finns empiriska belägg för motsatsen: att fakta inte påverkar den allmänna opinionen. Att inte ta till sig bevis, fakta, utan istället hemfalla åt det man tror är sant, är grupptänkandets själva kärna. Mänskliga fiktioner är alltså ett effektivt sätt att forma människors tro och föreställningar. Harari ger exemplet med brandingen av Coca-Cola:

"Förutom religioner och ideologier förlitar sig också företag på fiktioner och fejknyheter. Branding innebär ofta att upprepa samma fiktiva berättelse gång på gång tills människor tror att den är sann. Vilka bilder kommer upp i ditt inre när du tänker på Coca-Cola? Unga friska människor som idrottar och har skoj tillsammans? Eller överviktiga diabetespatienter i sjukhussängar. Man blir inte ung av att dricka mycket Coca-Cola, inte heller frisk eller atletisk - det ökar i stället risken för fetma och diabetes. Men Coca-Cola har i årtionden satsat miljontals dollar på att förknippas med ungdom, hälsa och idrottsaktiviteter - och miljardtals människor tror omedvetet på denna koppling."

Har vi några egna åsikter? Boken ger inget svar på den frågan, men Hararis åsikt om bokläsning är i hursomhelst att om boken inte lär honom något nytt, eller innehåller en ny insikt, på de första 10 sidorna, så väljer han en annan bok.(^1)

Hans egen bok inleds med en kort beskrivning av hans två tidigare böcker: "Sapiens" (2011; på svenska 2015), som undersökte hur en obetydlig apa - människan - blev härskare över planeten, och "Homo Deus" (2015; på svenska 2017), som filosoferade över livets och människans framtid på lång sikt. Innan de 10 första sidorna är slut har Harari skisserat bokens innehåll, där han bland annat filosoferar om:
* 1900-talets ideologiska slag mellan fascism, kommunism och liberalism, där liberalismen vann, en seger som nu, i det 21:a århundradet, är hotad. Vad händer med världen utan en gemensam berättelse, en gemensam mänsklig fiktion?
* Kombinationen av IT och bioteknik som riskerar att göra flertalet människor frihetslösa och överflödiga, och koncentrera makten hos en liten elit. Vad händer om ett företag vet mer om oss än vad vi själva gör?
* Kan människan, anpassad för helt andra levnadsbetingelser än en globaliserad verklighet, förstå världen, eller är den numer för komplex för våra jägar-samlar-hjärnor?

Låter det som intressanta grogrunder för nya insikter? Eller är idén om att något intressant måste visa sig på en boks 10 första sidor, bara ännu en i raden av mänskliga fiktioner?

(^1)
Yuval Noah Harari: "21 Lessons for the 21st Century" | Talks at Google
https://www.youtube.com/watch?v=Bw9P_ZXWDJU#t=2810
46:50-47:43