Lindas återuppståndelse

Veckomässa i kyrkan

Marike var präst (se "Henry Jekyll och Systembolagsbesöket" och "Tungfiskade julvanten"). Detta var mitt tredje försök att få reda på om hon var singel.

Det var jag och tio andra på plats i kyrkbänkarna.

"Äntligen stod prästen i predikstolen."

Marike pratade om att Gud älskade oss alla. Sen sjöngs det några psalmer och Marike sade att detta med att gud älskade oss alla, det var en stor sak att säga.

I mitten av mässan skulle plötsligt alla närvarande bli välsignade ("kommunion"), komma fram till prästen och få sig en bit av Gud. Men jag satt kvar. Tänkte att övriga församlingsmedlemmar kanske tyckte synd om mig nu - han som missat Gud. Eller någon kanske var arg? Kanske var det ett svek mot Gud?

För att få reda på vad som gällde behövde en auktoritet rådfrågas, sen fick man rätta sig efter vad denne sade. Jag var precis tvärtom - jag rättade mig efter mig själv. Således var en kyrkomässa egentligen ingen plats för mig. Kände mig lite som en ulv i fårakläder.

Ingen sade något om min tysta vägran att ta emot Guds välsignelse. Satt och tittade ner i psalmboken. Verkade som att Veronica Maggio (artisten bakom låten "Jag kommer") också gjort det, för psalm nummer 80 hette "Hur ljuvt det är att komma".

Marike stod fortsatt och mässade framme på scenen, som en sockervadd i lakan. Men jag var inte här för att titta, så jag ögnade vidare i psalmboken, medan Marike mässade vidare.

Värst vad hon lät seriös. Jag tänkte att det nog fanns kopplingar mellan prästyrket och skådespelaryrket, den sceniska framställning, att man talade tydligt och trovärdigt. Att man iklädde sig en roll, i Marikes fall den lakansklädde prästen.

När mässan en halvtimme senare var slut gick jag ut ur kyrkan och väntade på en bänk, med uppsikt över bakdörren. När Marike kom ut ur kyrkan, utan sin prästmundering, nu istället i svart jacka, var hon i sällskap med en kollega. Då vågade jag inte gå fram. Satt istället kvar och såg efter dem när de gick iväg mot klocktornet och församlingshemmet ett stenkast bort. En stund senare hördes en bil brumma iväg.

Lindas återuppståndelse

Dagen efter prästmisslyckandet dök mitt ex (se "Linda och elvadagarsregeln") upp på nätdejtingsidan Happypancake. Hon hade inte skrivit till mig, men hon var där nu, ny medlem. Hennes ansikte smålog mot mig på skärmen.

Mitt enda ex. Jag försattes i en slags dimma. Vår senaste kontakt hade varit omkring 1,5 år tidigare, sommaren 2018. Vi hade bott ihop under 2017, tillsammans med hennes mamma i Göteborg.

Skulle jag skriva? Det kändes som att valet redan var gjort. Som när man har öppnat en godispåse, men ännu inte tagit en bit.

Jag skrev till henne. Frågade om vi kunde prata i telefon. Vi pratade i omkring en timme.

Jag berättade om dom jag träffat (se "Yvonnes jordgubbar", "Nya byskor" och "Mötet med Anastasia - En luva på en gran"), och om prästen jag försökt gå fram till.

Hon berättade om att hon bott och varit ihop med en kille, och att de gjort slut för 4 månader sedan. Eller han hade gjort slut, var det visst. På julafton hade hon varit ensam, för den hon skulle fira hos hade varit sjuk, och samma grej hade hänt på nyårsafton.

Men så vände det.

Hon hade nyligen varit i Stockholm hos en kompis. Och ikväll skulle hon till en annan kompis, och dricka rödvin och se "På spåret".

Jag blev tyst.

Rödvin. Hon drack det första dagen vi skrevs på Happypancake, i slutet av 2016. Under tiden vi bodde ihop hade vi aldrig druckit rödvin, eller något annat heller - hennes mamma var alkoholist.

Rödvin och "På spåret", alltså, med en "kompis".

"Du blev tyst", sade mitt ex.
"Ja, jag måste smälta saker du vet", sade jag.

Det hade varit så i vårt förhållande, att jag blev tyst när jag tog in oväntade saker hon sade. Kanske tolkade hon det som en medveten handling, någon form av planerad ondska.

Dagen hon gjort slut hade hon stundtals haft rädsla i blicken. Hon hade varit rädd för sitt ex, sen blivit rädd för mig, och sen för nästa hon skulle träffa efter mig. Hon hade ringt mig mitt i natten vid det tillfället, trott att han skulle våldta henne och liknande hemskheter. Jag hade svarat; jag var väl också rädd innerst inne. För allt. Kanske var det rädslan som förenat oss? Rädslan och osäkerheten.

Nu satt jag tyst och smälte vad hon sagt.

Det kunde ju knappast bli värre, så jag frågade om vi kunde ses någon gång; det visade sig kunna bli värre.

"Nej", sade mitt ex.

Jag blev tyst igen. En del av mig ville fråga varför vi pratade nu, men jag insåg att det var kört. Dessutom hade hon ställt mig samma fråga, varför vi skulle prata, och jag hade inte kunnat ge något svar.

Jag satte mig ner på en stol vid köksbordet och såg ut på molnen genom fönstret.

Prästen liknade henne. Jag hade meningen på tungan, men den fick ligga kvar där. Det var inte relevant att säga. Det fanns inga Sanktepersnycklar att låsa upp samtalet med. Ett stort nej i zeppelinarbokstäver guppade omkring i den talande tystnaden.

Det var värre än att vi inte skulle ses. Vi skulle heller inte prata mer.

Jag var tyst igen. Det gick sekunder, kanske någon minut. Jag var nästan i tårar till slut. Satt i ett mentalt hål och tittade på ord jag hade kunnat säga, men de bara skakade sorgset på serifferna. Tror jag fick fram att jag inte ville vara en ond person, att vi väl kunde höras ibland?

En stund senare sade hon att hon skulle lägga på.

Jag var separerad i mina beståndsdelar - hade man sparkat på mig hade foten passerat rakt igenom, som om man sparkat på en lövhög.

Sen lade hon på.

Och vi visste både hur det skulle bli nu. Detta var inte första gången en liknande scen utspelat sig.

Jag reste mig från bordet. Tänkte inte skriva till henne. Jag visste ju att det inte funkade.

Lade mig ner på sängen för att smälta allting. En kvart senare skrev jag till henne. Jag skrev:

"Ingen känner mig såväl som du."
Och du vill aldrig ens prata.
Det känns inte bra, som ett infekterat sår. 

Jag skrev ett citat igår på Twitter:
"Att hitta den kompromiss som inte någon gör lycklig men som alla kan leva med." https://twitter.com/AllmanB 

Jag vill prata om allting. Du vill inte det. Man kanske kan prata om det lite ibland. Nån gång i veckan kanske? Tills jag hittar någon kanske? Eller så kanske vi kan vara vänner sen också; jag vill inte vara ovän med dig :(. Du är den enda som känt mig. Förstår du hur jag menar? Förstår du att du inte är vem som helst, "en i mängden"? Därav ber jag dig om nåd.

Hon läste det, utan att svara. Jag tänkte inte skriva igen. Det gick en kvart, och jag påbörjade nästa text, som blev klar fyrtiofem minuter senare:

Dom som säger upp kontakten, hon som gjorde det med dig, din bästa vän - dom som bara försvinner - alla människor som inte bryr sig. Jag är inte sån, vill inte vara sån, kämpar för att inte vara sån; jag tror inte heller du är sån. Jag hoppas du är en sån som bryr sig, att vi båda är såna. Jag vill tro det. Jag vill tro att två år är som ett "tack" i en klockas "tick-tack", att det fladdrar förbi som katten på fönsterbrädan. Att vi ändå kan förstå varandra på något plan, att vi har någon kontakt framöver, att allt inte bara blir svart igen. Det var ett jobbigt halvår för mig när vi inte hördes efter juni, men sedan var det som vanligt igen. Det går över. Men nu har vi båda smält det värsta, tror jag. 

Jag inser att jag har saknat att prata med dig, någon som inte bara försvinner. Så jag ber dig, inte om mycket, men jag ber dig att vi kan ha någon form av fortsatt kontakt framöver, att vi inte stänger allt och kanske aldrig hörs mer igen, som du, som jag tolkade det, menade till mig i telefon - att vi aldrig skulle prata mer igen. 

Kan jag maila dig nästa vecka? Mail en gång i veckan. Det är mitt förslag. En slags exposé över det som varit. Du får ge din bild, så ger jag min. Kanske kan vi förstå varandra. Och din fråga som kommer bli: "varför ska vi det?" Kan jag besvara redan nu: 

1) Jag tycker du är värd att ha kontakt med. Som jag skrev ovan så insåg jag när vi pratade att jag saknat att prata med dig. Men eftersom du inte vill det, så föreslår jag nu att vi kan maila en gång i veckan istället. 

2) Jag känner att jag gjort dig illa på något sätt, men jag vet inte exakt hur, och i vilken grad. Detta vill jag gärna ta upp i breven. Så att man kan nå någon slags samsyn på vad som gick snett. Jag vill att du ska förstå att om jag gjort något fel så vill jag veta det och förstå din syn på det hela. 

3) För att världen är en ensam plats. Har du plats för mig har jag plats för dig.

Hon läste, utan att svara.

Men så svarade hon, 13 minuter senare:

Jag har läst allt nu.
Mitt svar kort och gott: nej. Jag vill inte. Jag vill inte ha någon kontakt med dig, varken här, via mejl, telefon eller i någon annan form.
Vänligen respektera det.

Orden virvlade sakta ut såsom badkarsvatten när proppen dras ur:

Jag: "Men vi bodde ihop ett år; nu låter det som att jag misshandlat dig? Jag förstår verkligen inte, Linda :/."
Hon: "Jag blockerar dig nu, kontaktar du mig någonstans så blockerar jag dig där med."
Jag: "??"
Jag: "Jag är ingen gangster :P"
Jag: "Vet inte vad om hänt med dig men förut ville du vara vänner i varje fall. Jag kunde höra av mig när jag hittat någon, minns du?"
Jag: "Och sedan dess har jag gjort exakt noll, eller?"
Den här medlemmen har antingen blockerat dig, blivit avstängd eller valt att pausa sitt medlemskap

Hon var den enda jag haft. Nu var hon kall som vem som helst. Jag dubbelkollade sista mailet för att se om jag kanske mindes fel. Men det hade jag inte gjort - vår senaste kontakt hade avslutats med (2018-06-08):

[...] 

När du känner att du inte är singel eller intresserad är du välkommen att höra av dig.
Du är jävligt rolig och typ den smartaste jag känner.
Ta hand om dig.
/Linda 

Då var det jag som inte ville att vi skulle höras mer, eftersom hon vid tillfället skulle träffa någon annan. Men tydligen var jag "välkommen" att höra av mig.

Nu var jag visserligen varken icke-singel eller icke-intresserad, men att jag skulle betraktas som paria? Det sved, ju mer jag tänkte på det. Jag kunde inte skylla på att hon inte kände mig - hon kände mig - bäst av alla jag visste. Det var det värsta. Hon hade facit, och såg att jag var fel. Kanske var hela jag ett stort misstag?

När jag nämnt att jag tyckte vårt förhållande var mer positivt än negativt så hade hon sagt att jotack, det visste hon att jag tyckte. Kanske syftade hon på psalm 80. Numer var vi varken i samma sängpsalm eller psalmlag.

Vårt förhållande

Tidigare var hon aldrig riktigt säker på nånting, vad hon tyckte eller kände, därav att det kanske egentligen inte gick att vara tillsammans med henne. I december 2016 ville hon vara ihop, i januari ville hon tänka, i april sade hon att det fanns andra, i juni gjorde hon slut första gången, i juli var vi ihop igen, i augusti var hon inte kär i mig längre, i november ville hon att jag skulle lämna henne, men ändrade sig när jag packat ner alla mina grejer och skulle ge mig av. Efter mars 2018 ändrade hon sig inte mer. Det var kanske slut med hennes velande nu. Hon hade sagt det i telefon: "Jag tycker jag är ganska tydlig". "Ja, nu ja", hade jag velat svara.

Och mig gick det inte heller att vara tillsammans med, för jag gillade inte när hon skulle träffa sina så kallade kompisar. Hon kanske påmindes om det, att jag blivit sådär tyst även under vårt förhållande, exempelvis när hon skulle återta kontakten med en "kompis-som-varit-mer-än-en-kompis-men-det-hade-inte-funkat-så-nu-var-han-bara-en-kompis"-kompis. Och när hon hade kontakt med sin älskare, som hon varit otrogen med gentemot sitt ex med. Och när hon hade kontakt med sitt senaste ex.

Hon var ingen person som sade upp kontaktskapen med någon. Inte när jag kände henne.

Och det var väl det som höll oss samman: vi var sådana som inte sade upp kontaktskapen, på grund av rädslan att bli ensamma. Men hon var inte ensam längre; hon hade insett att det fanns fler som ville ha henne. När hon blivit ihop med mig hade hon tvivlat på det, vilket väl var förklaringen till hela vårt förhållande.

Nu efteråt hade hon kunnat ha mig som en såndär icke-funkar-kompis, men det var hon uppenbarligen inte intresserad av. Inte ens lite. Jag hade kunnat ha henne som ett brofäste, men nu hängde jag åter som en trasig hängbro utmed en klippavsats.

Krokodilen

Det blev kväll.

Hon hade ingen plats för mig; världen var ensam.

Tanken om att hon som kände mig bäst ville veta av mig minst svalde mig plötsligt som en glupsk krokodil.

Jag satt i krokodilens mage och grät.

UV-ljuset och pelartejpen

Samma kväll fanns det ett event på Facebook: "Bager Street: Contact 17/1", 100 meter från där jag bodde:

CONTACT
DEN 17/1  kl. 21:00 - ?
FRIDHEMSGATAN 10 (rum 2)
Ännu ett tillfälle för dans & get together!
BYOB
.
Lineup:
PEACEHOMIE [DÄMPA]
ZQUALL
NATTVÄSEN
VIZ [DÄMPA]

Jag förstod knappt nånting av vad det innebar, men klockan kröp närmare 21:00. Vad som helst snarare än ingenting. Så jag gick dit.

I cykelrumskorridoren innanför porten en trappa ned stod två killar i 20-årsåldern och spikade upp ett svart skynke över en ingång till ett av korridorsrummen. Jag frågade om det var något event här. Om 45 minuter, sade dom. Det skulle bara fixas lite. Bakom det svarta skynket hördes ljud, någon form av musik, med kraftig bas.

"Är detdär ett rum eller en högtalare?", undrade jag. De skrattade till, och sade att jag kunde gå in till dom andra så länge.

Innanför höll två killar på att tejpa upp utklippta rosa papperstrianglar på en pelare mitt i rummet, som var ganska litet: 5x5 meter är kanske en överdrift. Två rejäla högtalare på stativ dunkade ut ljud, och mellan dem fanns någon form av mixerbord.

De upptejpade papperstrianglarna var tänkta att belysas av en UV-lampa, som stod några meter bort på en byrå. Hjälpte till med upptejpningen. Upptäckte när jag rev av en bit rosa papper, att den rosa färgen endast fanns på ytan, men att det var vitt inuti; såg att den vita frammanade färgen lyste starkare i UV-lampans sken, jämfört med den rosa utanpåfärgen.

Minimal house

Det var någon slags ravefest jag kommit till, anordnad av högskolestuderande esteter. Intryck och uttryck var deras grej: klippa ut och belysa papperstrianglar, rita på whiteboards, skapa ljud. Någon pratade med mixerbordskillen, som stod och vred på diverse reglage utan att det hade någon hörbar effekt. Kunde man kanske höja basen, fast bara lite, så att det knappt märktes. Det gick att ordna, och det märktes ingen skillnad, vilket väl var tanken.

Flera personer var framme och hälsade på mig, frågade vad jag pluggade. De var trevliga och onyktra. Nån kille frågade om jag drack, och gav mig att smaka på "Gin och White Russian". Det smakade hallonsoda; kan inte varit någon alkohol i den. En tjej bjöd mig senare på Whiskey ur en närmast klotformig flaska. Det var inte hallonsoda.

Men jag drack för lite. Stod nykter och tänkte på att mitt ex inte ville ha någon kontakt - tanken upprepade sig som beatet i högtalarna.

Hette det förresten "beat"? En kille med vinglas i handen var framme och frågade vad jag tyckte om musiken. Jag sade att jag inte hade något att jämföra med, att jag aldrig hört denna genren förut. Vad var det för genre? Killen såg rådvill ut. Han visste inte exakt. Men frågan verkade viktig för honom.

Han skulle rådfråga en auktoritet för att få reda på svaret, som när man frågade prästen vad Gud egentligen menade.

Den rådvilla killen återkom till mig och meddelande att det som hördes var "minimal house".

Det sade mig ingenting alls.

Rökpaus

Festen var i sig ganska minimal: omkring 10 personer. Tre av dem skulle ta en rökpaus, och jag blev meddragen ut, trots att jag inte rökte.

Utomhus var det jämförelsevis knäpptyst, inga dunkande högtalare. Jag föreslog det som deras nästa tema: döden och tystnaden. Och så kunde de ha ett skelett liggande vid UV-lampan. Vit färg skulle lysa bra, upplyste jag. Det tyckte de lät som en bra idé. Tjejen fyllde i att man kunde ha kistor som man kunde sova i. Sen tog hon ett bloss av sin cigarett.

Cigarettröken blåste i mitt ansikte.

Någon fick syn på mina silvertejpade skor, som fick någon form av uppskattning. Detta var kanske rätt forum för dem. Det hade jag inte ens tänkt på.

Men väl inne var jag ändå ulven i fårakläderna, igen. Jag hade egentligen inget intresse av att "ha roligt" genom att dricka sprit och lyssna på musik.

Omkring 23:30 dök det upp fler festdeltagare. Passade på att slinka iväg bakom skynket och ut i kylan och inom ingen tid alls var jag hemma igen.

Uppenbarelseboken

Uppvaknandet dagen efter. De första sekunderna var öde och tomma, före man visste vem man var. Så vart det plötsligt ljus: exet ja, borta nu, borta alltid. Kanske även borta i dåtid? Kanske hade hon aldrig förstått mig? Att mitt språk varit "minimal house" för hennes öron? Det var en tröstande tanke.

Jag visste ju att jag aldrig gjort något medvetet elakt. Att jag gjort mitt bästa. Alltid varit ärlig. Försökt trösta henne, funnits där. Om hon inte ville göra detsamma för mig, så var det hennes val.

"Därav ber jag dig om nåd." Vad hade jag gjort om någon skrivit så till mig? Hade jag "fattat"? Det är inte alls säkert. Fast det beror givetvis på om man känner den som skriver eller inte. Men hon verkade inte känna mig över huvud taget. För henne var jag bara ett misslyckat förhållande hon inte ville påminnas om, inget mer. För mig var hon mer: hon var min enda erfarenhet av psalm 80-genren.

Vi hade delat ensamheten i ett år - det var inget djupare än så - inte för henne. Men för mig hade hon varit UV-ljuset mot min vita själ. Så länge jag var ensam var hon kanske grundfärgen - när pappret revs itu, så fanns hon därinunder som relief.

Och denna text var min pelare och mastertejp.