Östersjöfestivalen 2016

Jag var 26 år och på besök i verkligheten. Väl nere på puben satt jag vid ett hörnbord och såg mig omkring. Hur gjorde man? Vilka var reglerna? Kunde jag sätta mig bredvid vem som helst? Bäst att inte ta risken. Bäst att aldrig ta några risker. Men nu satt jag här, ändå. Det var sju år sen senast. Det var festival i stan och fullt av folk på gatorna. När min pappa då jag var liten hade talat om att han ville ”titta på folk”, så hade jag inte begripit vad han menat. Sade detta till min bror och hans kompis, som jag gått runt på stan med tidigare under dagen. Men nu begrep jag. Tror jag. Håkan Windahl hade på torgscenen haft ett framträdande som förutom Karlshamns Estrad 2016 innehöll Robert Broberg-låtar. Broberg hade avlidit på dagen ett år tidigare. En av hans låtar hette ”Jag måste hejda mig”. Man kunde tro den låten var på skämt. Men det var den inte. Hoppas jag. Hade för några år sedan sett en kvinna vars underkropp var formad som en upp-och-nedvänd pyramid. Till exempel. Varför kom jag ihåg det? Hon hade barnvagn. Det var hela grejen. Man var för sent ute.

Musik hade börjat spela och jag gick fram till bardisken omkring 23.00.
”Nån form av öl”, sade jag. Bartendern, som såg ut att vara max 19 år gammal, hörde inte vad jag sade, så jag upprepade.
”Fatöl?”, frågade bartendern?
”Är det fatöl?”, undrade jag och pekade på ölkranarna.
”Ja. Vill du ha Falcon?”, frågade bartendern.
”Jovisst”, sade jag.

Satt åter vid hörnbordet. Hade förresten kommit på mig själv med att börja noja över att jag inte behövde ange kortkoden när jag betalade inträde. Vad var grejen med det? Var det ens mitt bankkort? Hade bara en mindre summa på det kontot så det var inga problem egentligen. Tänkte att ölen jag drack innan jag gått ut verkat börja verka när musiken gick igång, för annars hade jag inte viskat tyst för mig själv, om kortkoden. Varför gjorde jag det? Det var kanske ett gott tecken?

Gick bort till dansgolvet med ölglaset i närhet till munnen. Där fanns alla tjejer jag sett gå förbi min plats. Fanns det någon äldre än 25? Jag tror inte det. Man hade kanske tröttnat då. Eller ja, fått barn, helt enkelt. Andra prioriteringar. Stod och lutade mig emot en glasskiva från en VIP-avdelning nån meter upp. Tänkte ungefär att jag tänkte: ”Så det är såhär man ’har roligt’”. Det var svårt att veta om ens tankar var på riktigt eller bara en punchline, och det var väl lite samma med ens person. Fantiserade om att att gå fram till dansgolvsbardisken och säga: ”Ge mig något som får mig att dansa”. Men jag gjorde inte det. Fanns det ens såna medel? Det klart det fanns. Kan man söva hästar så kan man säkert få mig att dansa okontrollerat. Folk kom och gick på dansgolvet och jag ögnade dem upp och ner som vore mina ögon nosen på en knarkhund. Vad letade jag efter? Var hela livet en jakt? Det var kanske så? På andra sidan rummet satt en tjej för sig själv. Eller? Varför skulle hon göra det? Någon kille kom och pratade med henne efter ett tag. Det var inte jag. Dom flesta var inte jag. Är tanken att jag ska gå fram och fråga vad hon gör här? Nä? Varför då?

Dom som jobbade i dansgolvsbaren var fyra tjejer med tighta svarta kläder. Det var förresten mode detdär. På stan och everywhere. Det var bara att förhålla sig till det. Eller ”förhejda sig”, kanske jag borde säga. Å herregud: en av tjejerna hade höfter breda som en dörröppning, och lår därtill. Hon var inte ens tjock. Som om det hade spelat någon roll. Stod och tittade på henne och bara gapade. Alla andra var plötsligt så ointressanta. Kulisser. Egentligen var det väl jag som var kulissen, som stod och betraktade verkligheten, eller vad hon nu var.

Verkligheten hade en viss rutin. Hon lämnade baren för att hämta glas och is i ett närbeläget kök, torkade baren med en trasa, samt plockade upp skräp och tomglas från golv och bord. Var DET hennes jobb? Hennes öde? Varför såg ingen henne? Alla verkade upptagna med att ha roligt, eller vad det nu var. Hon dök upp ibland, försvann bakom dansgolvsfolkvimlet för att gå till köket, och återvände sedan med en meterstapel glas balanserade på överkroppen som hon sedan ett och ett placerade i baren, eller en plastlåda med is som hon hällde ner i en lucka i baren, eller en packe Red Bull som hon packade upp.

En gång när hon dök upp så var jag oförberedd och det var som is innanför tröjan. Lika bra att få det överstökat. Det var kanske därför jag var här? Gick och ställde mig i närheten av köksdörren, när hon gått in dit. När hon kom ut så fick jag hennes uppmärksamhet, så jag fick halvskrika i hennes öra:
”Eh, du är väl inte singel?”, fick jag ur mig.
”Jo. Men jag jobbar nu”, tror jag hon sa. Smälte det någon sekund. Sade hon så? Vadå ’Jo’? So then what? Så jag frågade helt enkelt om vi kunde träffas någon gång. Hon flinade till, tog mig på armen och sade att nej. Så det var väl det

Stod åter vid glasväggen. Ölen var förresten urdrucken, och jag också. Vad hade jag hoppats på? Ja eller ja, det kan man väl räkna ut. Men jag tänkte mer: trodde jag att hon skulle säga: ”Jamen visst, vilken bra idé. Det gör vi. Vi kan gå nu på en gång.” Jag var väl naiv. Det blir så när man är oerfaren. Men en sån tjej dyker upp en gång var fjärde år ungefär. Så man får passa på. Och det gjorde jag väl? Mitt huvud började snurra. Hon kanske trodde att jag var desperat och frågade vem som helst. Hade hon rätt? På ett sätt. Men samtidigt, damn girl. Nämen hon kände inte mig, och jag inte henne. Jag behövde mer seriositet. Vem fan var jag liksom? Klart hon inte ville träffa mig. Var jag ens nykter? Om hon bara fick prata med mig så kanske hon skulle ge mig en chans. Kanske? Eller var ett nej ett nej? Stod vid glasväggen och tänkte vidare medan världen pågick omkring mig.

Dansgolvsmusiken hade höjts nu. Gesterna blivit yvigare. Fick hålla för öronen. Det kom fram en kille som var huvudet kortare än mig. Hörde inte vad han sade, men efter en stund så uppfattade jag det som att han frågade om jag blivit slagen. Det såg väl ut så när jag stod med handen mot vänsterörat. Svarade att jag inte hade det. Att det var lugnt. Han gick vidare. Det droppade lite från drinkarna från VIP-avdelningen ovanför, men det bekom mig inte.

Hade sett Johannes något tidigare. Nu dök han upp igen, och sade åt mig att följa honom. Vi gick bort från musiken, så att man nästan kunde höra varandra. Senaste jag pratade med Johannes var i gymnasiet för 7-10 år sedan. Han mindes ”Bomberman”, att vi spelat det, ”eller vad det hette”, sade han. ”Atomic Bomberman”, sade jag. Han mindes inte ”Rune” lika väl, som vi bara spelat en gång, en dag när det snöade. Hans magproblem var bättre och han undrade vad jag gjorde nuförtiden. Jag var arbetslös. Han sade, ungefär: ”Du? Arbetslös?”, och så skakade han på huvudet. Han sade att det skulle lösa sig, att jag var en smart kille. Jag skrattade till och undrade hur han kunde veta det. Han bara visste det, verkade det som, från gymnasiet typ. Han höll i röd drink i handen och jag undrade i mitt stilla sinne om det var en Bloody Mary. En av få drinkar jag kände till. Hade nog aldrig druckit någon drink. Var jag för smart för det? Var jag smart? Vad ska jag med det till? Är ju enklare att inte tänka så mycket. Själv sade han att han inte var lika smart som mig, att han jobbade som personlig assistent till sin far som fått en stroke för fyra år sedan. Tydligen hade han sett mig på mina promenader, när han var på väg till ”morsan eller farsan”. Men nu var samtalet slut och vi gick åt varsitt håll.

Åter vid glasväggen. Det kom fram en tjej efter en stund, även hon huvudet kortare. Hon tittade oroligt på mig och halvskrek genom musiken: ”Mår du bra?”. Mitt ansikte vaknade (tror jag), och jag sade att jodå. Sen gick hon. Tänkte en kort sekund att... men tryckte ner det fort. Det är nog ingen pickup line: ”Mår du bra?”. Nä. Mådde jag bra? Det gjorde jag väl? Eller? Varför dansade jag inte då? Och varför höll jag för öronen? Hade inte släppt bartjejen mentalt. Tänkte vänta tills musiken tystnade. Ett försök till. Det var allt. Var jag en idiot då? Förmodligen. Var jag en idiot om jag bara gick hem? Förmodligen. Men man får passa på när man ändå är i verkligheten. Musiken tystade och dansgolvet började tömmas. Bartjejen gick upp till VIP-avdelningsborden vid glasväggen jag stod vid. Gick uppför den korta trappan: ”Vi kanske kan snacka mer någon annan gång?”. Hon sade att hon jobbade nu och att jag måste gå nu, annars skulle vakterna visa mig ut. Ungefär så. Jag gick därifrån. Det var okej ändå. Jag var så gammal nu. Så van. Och jag vågade. Det var väl det viktiga? Det var väl så. Kanske var jag bara en av alla, en berusad närgången man. Men jag kände mig inte så. Var väl det som var problemet.