Två barn är fler än fyra elefanter

Dans i Mörrum

Fredag. Cyklade milen till Mörrum Folkets Park, där dansbandet Wahlströms spelade. Doserade 33 centiliter starköl på bron över den skummande Mörrumsån, känd för sitt laxfiske.

Fick en förstagångsdansartjej på kroken, 22 år gammal. Hon hade samåkt till Mörrum med sin danslärare. Hennes största rädsla var att få kritik för sin dans. Där jag fått lära "tryck och drag" verkade hennes danslärare ha sagt tvärtom: "drag och tryck", vilket gjorde att buggen vi dansade kändes som att försöka cykla när kedjan hoppat av.

Men det gjorde inget - dansen var för mig blott en ursäkt för att fiska efter någon som var singel och sökande. Men jag ville inte fråga om samåkningstjejen var singel, för att kanske få höra att hon var gift. Det var redan gjort (se "Giftet och anden i flaskan").

Jag skulle ta det lugnt, denna gång.

Märkte musiken skära i öronen. Avbröt den kedjelösa cykelturen mellan två danser för att hämta öronproppar.

Blå blå ögon

När jag återkom stod tre tjejer på rad och jag bjöd upp den längsta och närmsta. Hon log och var glad och det var ren tur.

Under dansen skämtade jag om träfisken på väggen, om Laxens Hus, att laxar också behövde ha nånstans att bo.

Jag nämnde att den enda låten jag kände till med Wahlströms var "Blå blå ögon". En kort stund senare spelade bandet just den låten. Dessutom hade ölen börjat verka, öronpropparna var på plats och framför mig stod en ung tjej som kunde dansa. Hon såg ut som ett dykande grodyngel. Hon tyckte jag dansade bra, trots att jag bara gått en nybörjarkurs, precis som hon.

Jag tog det lugnt och vi dansade klart.

Vid nästa dans bjöds hon upp av en skum typ, en slags Gargamel, fast med grumlig blick - kanske att hans mentala förmågor var begränsade. Grodynglet tog sig loss efter en dans och var tillbaka vid dansbanekanten.

Gick fram till henne igen. Helst hade jag velat prata, men hon frågade istället om vi skulle dansa igen och jag tvingades acceptera.

Vi dansade två bugglåtar. Sen skulle två foxtrotlåtar följa.

Istället tackade hon för dansen.

"Ska vi inte dansa foxtroten också?", undrade jag förvånat.
"Det är så varmt", urskuldade hon sig.

Två sekunder senare knackades hon på axeln - jag såg bara armen, inte den tillhörande mannen - sen dansade hon med honom istället.

Kanske var det inte så varmt - kanske var jag den skumma typen.

Stentrappan i pausen

Samåkningstjejen bjöd upp mig igen. Det var hon som bjudit upp även första gången. Hon bjöd upp alla hon såg, i någon slags frenesi. Hon sade att jag hade fina ögon. Jag skrattade, sade att hennes ögon också var fina.

Det blev paus.

Hon tyckte vi kunde gå ut, så vi satte oss på stentrappan utanför och pratade.

Hon hade fått kritik, för sin dans.

Förmodligen rättmätigt, tänkte jag.

Vi pratade vidare, tiden gick och den egentliga pausen var säkert slut för länge sedan.

Så dök den plötsligt upp - meningen - som en slags repstege till den hemliga kojan: Hon hade varit singel ett år och det var så tråkigt att vara singel.

Sade att jag också var singel.

"Vi borde hitta på något någon dag", sade jag.
"Jomen eller hur?", sade hon och pratade vidare som om ingenting hade hänt.

Var det allt?

Satt jag här och pratade på en trappa med en singeltjej när pausen egentligen var slut, men hon att hon ändå inte var intresserad? I så fall hade jag hellre gått in igen och försökt med någon annan.

Frågade igen. Denna gång tyckte hon att det kunde vi göra, men vad skulle vi hitta på för något?

Plötsligt ville hon in och dansa igen, med dansläraren.

Simma vidare eller stanna kvar

Stod en bit från dansgolvskanten och väntade. Funderade på om det var en bra idé att invänta henne eller inte. Ville hon ses? Insåg att jag inte kunde släppa detta och bjuda upp någon annan helt plötsligt. Det hade varit som att fiska lax men sedan tillreda rödspetta till lunch.

Vid ett dansbyte - när samåkningstjejen förmodligen skulle dyka upp igen - kom det fram en kort kille i nedre tjugoårsåldern. Han såg vänligt på mig, och frågade hur det gick.

Just då dök samåkningstjejen upp och gick förbi. Tiden var således inte rätt för ännu ett Luke moment (se "Luke Ness"), så jag sade till den korta killen att jag skulle "in här", och gick genom valvet fram till vattendrickskranen och samåkningstjejen.

Laxen i nätet

Vi satte oss vid ett bord och pratade vidare. Hon frågade om vi skulle ses som kompisar eller som en dejt. Som en dejt, var mitt svar.

Sen gick tiden ganska fort. Plötsligt var det 20 minuter kvar till stängning. Hon frågade om jag trodde att "han där" (någon helt okänd vid ett annat bord) skulle säga ja om hon bjöd upp honom. Jag såg inte vem hon menade, men sade att jag trodde det.

Det trodde inte hon.

"Ska jag prova?", undrade tjejen.
"Du gör som du vill", sade jag.

Sen var hon borta på dansgolvet i 5-10 minuter, medan jag glodde rakt ut och funderade på om jag kanske missuppfattat något. Men hon kom tillbaka till bordet, med kommentaren att hon inte trott att han skulle säga ja.

Frågade om hennes nummer.

Hon knappade in sitt nummer i min telefon.

Slutligen något konkret: en fisk i nätet.

Två barn är fler än fyra elefanter

Lördag. Vi pratade i telefon. Hon hade två neuropsykiatriska diagnoser, var deprimerad till och från, och hade god man, tills hon "fått ordning på livet".

Till slut undrade hon om jag hade dejtat någon med barn.

Barn?

Hon var alltså inte gift; istället hade hon två barn. Hon var 22 år gammal, men två barn, det hade hon. Det borde jag ha frågat om, sade jag. Sade att jag tog på mig det, att det var "fel av mig" att inte ha frågat om det.

För jag hade inga barn, men ville ha.

Hon sade att hennes 19-åriga ex hade lekt med hennes barn, att det inte hade varit några problem.

"Hade jag varit 19 år hade jag säkert också kunnat leka med dina barn i några år. Men jag är 30. Jag har... lekt färdigt", sade jag.

Hon frågade om vi skulle vara vänner ändå. Det kunde vi säkert vara, sa jag, men vi skulle i varje fall inte planera någon dejt.

Vi lade på.

Där hade det kunnat vara slut.

Men vi hördes på Facebook någon timme senare. Hon var sur, skickade röstmeddelanden om att jag inte var... bra, kort sagt. Hennes grundtes verkade vara att vi hade bestämt en dejt, hennes första dejt, enligt henne, och nu hade jag ställt in den, och var en svikare och så vidare.

Jag svarade att hon inte verkade så sugen på en dejt med mig, att det kanske var bäst att det blev som det blev?

Och där kunde det också varit slut.

Men det gick vidare.

Kompromissen

Egentligen borde jag kanske inte svarat mer, men jag tänkte på mitt ex, när jag försökt nå henne men att det inte gick (se "Lindas återuppståndelse").

Så vi pratade i telefon igen.

Jag nämnde att jag var jättesnål, att jag hellre cyklade en mil än tog bussen. Det verkade som att hon ville träffa mig, ändå, eftersom hon tyckte jag hade lovat henne en dejt. Jag nämnde att hon ju kunde komma hit (3 mil) isåfall, eftersom jag ju var för snål för att ta bussen till henne.

Slutligen föll polletten ner och hon insåg att jag fortfarande inte var intresserad, just eftersom hon hade barn.

Hon sade att vi kunde lämna det öppet, om hon skulle komma eller inte.

Så fick hon dissa mig istället - kompromissen som inte gjorde någon lycklig, men som alla kunde leva med.

Luke Ness

Förra veckan hade jag inte kunnat stå kvar inne på krogen (se "Absolut tvekan"). Detta andra krogbesöksförsök var jag bättre förberedd. Tänkte dricka en 33-centilitersburk starköl. Skulle inte det hjälpa skulle jag dubbla dosen nästa vecka.

Intog denna veckas enkeldos och gick ut i natten.

Tjugofemminuterspromenad till puben Loch Ness.

Loch Ness

Ställde mig bredvid Black Jack-bordet och såg på när studenter spelade bort studiebidraget. Men jag tittade inte med allvar. Det var blott en utsiktsplats.

Det verkade vara omkring 75 personer i den ganska trånga lokalen.

Ingen verkade se mig.

En trubadur stod i hörnet mittemot och sjöng.

Ingen såg honom heller, eller hörde.

Han hade bytt ut vissa ord i "The Joker" av Steve Miller Band: "some people call me Mattsson"; "I play my music in the pub". Publikresponsen var obefintlig. När han sjungit klart låten sade han: "Det var Steve Miller Band, ifall de skulle dyka upp på musikquizzen, man vet aldrig, de kan dyka upp."

Vem pratade han med?

Framför honom stod det smågrupper med folk och pratade. Bakom dem fanns Black Jack-bordet och jag, och invid väggen fanns en soffa och bord där det satt omkring 10 personer. Ytterligare fyra-fem soffuppsättningar med personer fanns, förutom bardisken och dess talande människorad på barstolar.

Men ingen verkade fokusera på trubaduren.

Och inte mig heller.

De flesta tjejer jag såg var i sällskap med killar. I och för sig stod det två tjejer och pratade med varandra, ungefär en meter ifrån mig. Men jag trivdes nog bättre under min korkek. Kunde ju komma hit fler gånger, kanske kände man igen någon tids nog - blev mer familjär med klientelet.

Luke

En artig man dök upp från ingenstans, och frågade på engelska vad jag hette. Själv hette han Luke. Han ville bjuda mig på en öl. Jag tackade nej, tänkte att det kanske sände fel signaler, att låta sig bjudas på en öl, av en främmande man, övertrevlig dessutom.

Men vi fortsatte prata. Han sade sig ha varit i min situation: stående i hörnet. Nu ville han bjuda tillbaka. Jag sade att det lät "deeply philosophical".

Han sade sig vara från England.

"So that's why we're speaking English", sade jag, och fortsatte: "I started to wonder, because you're quite a good English speaker"
"You too", sade Luke och skrattade.

Han hade jobbat i Umeå, och på Tesla i USA, och i Tyskland. Han jobbade med att programmera robotar. Själv hade jag läst programmering, så då var vi kanske inom samma bransch.

Nu insisterade han att bjuda på en öl, och dessutom presentera mig för sina två medhavda kompisar.

Okejdå.

Framme vid baren hälsade Luke på en man som satt på en barstol och drack, och pratade lite med honom. Sen köpte han fyra Guinness. Jag bar två av ölglasen och följde Luke några steg bort, till bordsbrädan vid entrékorridoren, där hans två kompisar stod.

Hampus och Addi

Båda hans kompisar såg pojkaktiga och glada ut. Den ena var 33-åriga Hampus. Den andra var 34-åriga Addi från Syrien.

Luke var redan borta och pratade med några andra.

Using our brains

Pratade med Hampus, som jobbat som bartender. Han sade att han kände igen en man som just blivit utslängd. Var det vanligt med bråk, undrade jag - tänkte att det kanske kunde bli något varje kväll? Han sade att de flesta inte var på puben för att bråka. Han kallade till sig Luke, och frågade hur många gånger Luke varit ute, och hur många gånger det blivit bråk. Femtio av trehundra gånger, tydligen. Det lät ju som en ganska hög siffra, men Luke försäkrade:

"We have our brains. You can hear the sound in the room before a fight, and if we hear that, we can just go away."

En stund senare var vakten framme och sade att vi inte kunde stå i korridoren, då det blockerade för inkommande gäster. När vakten gått iväg sade Luke att vi skulle stå här ändå, för det fanns ju en bordsbräda att ställa ölen på just här - alltså kunde vi stå här.

"Using our brains, you say?", sade jag.

Att använda hjärnan visade sig inte vara någon egentlig målsättning hos sällskapet; Addi ville bjuda på mer öl, men jag tackade nej. Puben stängde väl snart? Klockan var nog halv ett eller så. Var jag helt säker på att jag inte ville ha mer öl? Addi skulle betala.

Jodå, jag var säker.

Full Throttle

Hampus tyckte någon kvinna i femtioårsåldern var lik en häxa, om man lade till lite vårtor. Hon stod någon meter ifrån oss. Hampus frågade om jag körde motorcykel. Det gjorde jag inte. Tydligen såg det ut så på jackan.

Kvinnan körde motorcykel, hade svart hår och var bortom tid och rum. Någon sade att jag körde motorcykel. Tror hon såg på mig, sade att jag såg bra ut och kysste min hand, men i efterhand vet jag inte vad jag ska tro; kan man lita på sitt minne? Men nykter var hon i varje fall inte. "I'm a biker", sade hon, långsamt, före hon vinglade ut.

Detta att jag körde motorcykel gav Luke en idé. Han skulle ta sig än första bästa person som kom in och så skulle han presentera mig som "professional gamer", så skulle jag spela med.

Han kramade om nästa person som kom in, en tjej i tjugoårsåldern, och sade att han ville presentera mig: "Henrik, a professional gamer!". Jag var inte heller helnykter så jag spelade med på något sätt. Frågade om hon spelade nånting själv: "League of Legends? StarCraft? Counter-Strike?" Det gjorde hon inte. Hon gick vidare in i puben.

De tyckte inte jag spelade tillräckligt bra, och började instruera mig som vore jag Stig Helmer. Jag kunde inte stå sådär med händerna ihop, och jag fick ta av mig jackan och mössan och vantarna. De lade upp ytterkläderna på en av Jack Vegas-maskinerna.

Sen var leken glömd.

My friend Henrik

Luke stod för nära mitt ansikte och pratade om sitt liv.

Han hade varit vildare tidigare i livet. Till exempel hade han dansat naken på bordet där borta. Han pekade ut vilket bord. Men nu hade han fru och barn, och var bara ute på krogen ungefär var tredje månad.

Frågade hur han träffat frun. Tydligen var det i en bar. Hon hade varit bartender och han hade bjudit ut henne att plocka svamp. Det var sju år sedan.

Han var pastafarian, och väntade på att jag skulle fråga vad det innebar. Istället sade jag: "The flying spaghetti monster? I'm a worshipper myself." Det hade han nog inte räknat med.

Han frågade hur gammal jag var: trettio. Själv var han trettioett.

Han tyckte det var välbeslutat av mig att gå ut ikväll; att det var bra att vi stött på varandra. Jag tror han upprepade dom sägningarna ungefär tre gånger under kvällen.

Men han ville ge mig tips, om jag ville dejta någon. Det var inget personligt mot mig. Jag visste precis vad han skulle säga. Håret, jag skulle klippa håret. Och kanske trimma skägget också? Jag sade att jag hoppades på att finna någon som såg lite djupare än skägg och hår. Han förstod argumentet, sade han djupsinnigt, men vidhöll att: "the modern woman wants a well-groomed man".

Sen sade han något som jag uppfattade som innebärande att jag förtjänade bättre än en tjock tjej, vilket tydligen var det man kunde få om man inte följde hans råd. Så tjocka tjejer och långt hår och skägg var något dåligt? Vi hade nog inte riktigt samma värderingar, Luke och jag.

Troligen var det fyllesnack på slutet, för plötsligt var det bara fem personer i puben som han brydde sig om, alla övriga var "wankers".

Men han var trevlig i viss mån. När det kom förbi någon han kände (eller ännu inte kände) så insisterade han på att presentera mig, med sitt övertrevliga sätt: "I want you to meet my friend, Henrik".

Contacts

När Luke skulle gå tyckte han att vi skulle byta nummer. Sade att jag inte hade min telefon med mig, och inte kunde mitt telefonnummer utantill. Luke hörde fel, så han skrattade och sade: "Of course you don't have a phone!"

Luke verkade beordra Hampus och Addi att ta reda på mina kontaktuppgifter. Hampus satt på en stol och såg ut som en leende Pinocchio. Han ville bara vara lycklig, sade han. Detta med att byta nummer gav han inte mycket för. Men Addi tog kyparlikt fram sin telefon, där jag knappade in min e-postadress. Han kontrollfrågade:

Addi: "Is that you?"
Jag: "Yes"
Addi: "And we can contact you?"
Jag: "Sure"

Exit

På gatan utanför stod folk på snedden som spikar i en mellanstadiesnickrad fågelholk. Pinocchio log som en glöggfryntlig stjärngosse och en gubbe som nästan såg i kors bakom sina glasögon sade lite för högt: "Hampus, ska vi gå hem till mig och dricka öl?" Hampus hakade på som ett fiskedrag.

En taxi dök upp och Luke klev in. En berusad man stod vid taxidörren och såg lång ut. Addi gick fram till honom, ledde honom därifrån, och taxin åkte iväg.

Lindas återuppståndelse

Veckomässa i kyrkan

Marike var präst (se "Henry Jekyll och Systembolagsbesöket" och "Tungfiskade julvanten"). Detta var mitt tredje försök att få reda på om hon var singel.

Det var jag och tio andra på plats i kyrkbänkarna.

"Äntligen stod prästen i predikstolen."

Marike pratade om att Gud älskade oss alla. Sen sjöngs det några psalmer och Marike sade att detta med att gud älskade oss alla, det var en stor sak att säga.

I mitten av mässan skulle plötsligt alla närvarande bli välsignade ("kommunion"), komma fram till prästen och få sig en bit av Gud. Men jag satt kvar. Tänkte att övriga församlingsmedlemmar kanske tyckte synd om mig nu - han som missat Gud. Eller någon kanske var arg? Kanske var det ett svek mot Gud?

För att få reda på vad som gällde behövde en auktoritet rådfrågas, sen fick man rätta sig efter vad denne sade. Jag var precis tvärtom - jag rättade mig efter mig själv. Således var en kyrkomässa egentligen ingen plats för mig. Kände mig lite som en ulv i fårakläder.

Ingen sade något om min tysta vägran att ta emot Guds välsignelse. Satt och tittade ner i psalmboken. Verkade som att Veronica Maggio (artisten bakom låten "Jag kommer") också gjort det, för psalm nummer 80 hette "Hur ljuvt det är att komma".

Marike stod fortsatt och mässade framme på scenen, som en sockervadd i lakan. Men jag var inte här för att titta, så jag ögnade vidare i psalmboken, medan Marike mässade vidare.

Värst vad hon lät seriös. Jag tänkte att det nog fanns kopplingar mellan prästyrket och skådespelaryrket, den sceniska framställning, att man talade tydligt och trovärdigt. Att man iklädde sig en roll, i Marikes fall den lakansklädde prästen.

När mässan en halvtimme senare var slut gick jag ut ur kyrkan och väntade på en bänk, med uppsikt över bakdörren. När Marike kom ut ur kyrkan, utan sin prästmundering, nu istället i svart jacka, var hon i sällskap med en kollega. Då vågade jag inte gå fram. Satt istället kvar och såg efter dem när de gick iväg mot klocktornet och församlingshemmet ett stenkast bort. En stund senare hördes en bil brumma iväg.

Lindas återuppståndelse

Dagen efter prästmisslyckandet dök mitt ex (se "Linda och elvadagarsregeln") upp på nätdejtingsidan Happypancake. Hon hade inte skrivit till mig, men hon var där nu, ny medlem. Hennes ansikte smålog mot mig på skärmen.

Mitt enda ex. Jag försattes i en slags dimma. Vår senaste kontakt hade varit omkring 1,5 år tidigare, sommaren 2018. Vi hade bott ihop under 2017, tillsammans med hennes mamma i Göteborg.

Skulle jag skriva? Det kändes som att valet redan var gjort. Som när man har öppnat en godispåse, men ännu inte tagit en bit.

Jag skrev till henne. Frågade om vi kunde prata i telefon. Vi pratade i omkring en timme.

Jag berättade om dom jag träffat (se "Yvonnes jordgubbar", "Nya byskor" och "Mötet med Anastasia - En luva på en gran"), och om prästen jag försökt gå fram till.

Hon berättade om att hon bott och varit ihop med en kille, och att de gjort slut för 4 månader sedan. Eller han hade gjort slut, var det visst. På julafton hade hon varit ensam, för den hon skulle fira hos hade varit sjuk, och samma grej hade hänt på nyårsafton.

Men så vände det.

Hon hade nyligen varit i Stockholm hos en kompis. Och ikväll skulle hon till en annan kompis, och dricka rödvin och se "På spåret".

Jag blev tyst.

Rödvin. Hon drack det första dagen vi skrevs på Happypancake, i slutet av 2016. Under tiden vi bodde ihop hade vi aldrig druckit rödvin, eller något annat heller - hennes mamma var alkoholist.

Rödvin och "På spåret", alltså, med en "kompis".

"Du blev tyst", sade mitt ex.
"Ja, jag måste smälta saker du vet", sade jag.

Det hade varit så i vårt förhållande, att jag blev tyst när jag tog in oväntade saker hon sade. Kanske tolkade hon det som en medveten handling, någon form av planerad ondska.

Dagen hon gjort slut hade hon stundtals haft rädsla i blicken. Hon hade varit rädd för sitt ex, sen blivit rädd för mig, och sen för nästa hon skulle träffa efter mig. Hon hade ringt mig mitt i natten vid det tillfället, trott att han skulle våldta henne och liknande hemskheter. Jag hade svarat; jag var väl också rädd innerst inne. För allt. Kanske var det rädslan som förenat oss? Rädslan och osäkerheten.

Nu satt jag tyst och smälte vad hon sagt.

Det kunde ju knappast bli värre, så jag frågade om vi kunde ses någon gång; det visade sig kunna bli värre.

"Nej", sade mitt ex.

Jag blev tyst igen. En del av mig ville fråga varför vi pratade nu, men jag insåg att det var kört. Dessutom hade hon ställt mig samma fråga, varför vi skulle prata, och jag hade inte kunnat ge något svar.

Jag satte mig ner på en stol vid köksbordet och såg ut på molnen genom fönstret.

Prästen liknade henne. Jag hade meningen på tungan, men den fick ligga kvar där. Det var inte relevant att säga. Det fanns inga Sanktepersnycklar att låsa upp samtalet med. Ett stort nej i zeppelinarbokstäver guppade omkring i den talande tystnaden.

Det var värre än att vi inte skulle ses. Vi skulle heller inte prata mer.

Jag var tyst igen. Det gick sekunder, kanske någon minut. Jag var nästan i tårar till slut. Satt i ett mentalt hål och tittade på ord jag hade kunnat säga, men de bara skakade sorgset på serifferna. Tror jag fick fram att jag inte ville vara en ond person, att vi väl kunde höras ibland?

En stund senare sade hon att hon skulle lägga på.

Jag var separerad i mina beståndsdelar - hade man sparkat på mig hade foten passerat rakt igenom, som om man sparkat på en lövhög.

Sen lade hon på.

Och vi visste både hur det skulle bli nu. Detta var inte första gången en liknande scen utspelat sig.

Jag reste mig från bordet. Tänkte inte skriva till henne. Jag visste ju att det inte funkade.

Lade mig ner på sängen för att smälta allting. En kvart senare skrev jag till henne. Jag skrev:

"Ingen känner mig såväl som du."
Och du vill aldrig ens prata.
Det känns inte bra, som ett infekterat sår. 

Jag skrev ett citat igår på Twitter:
"Att hitta den kompromiss som inte någon gör lycklig men som alla kan leva med." https://twitter.com/AllmanB 

Jag vill prata om allting. Du vill inte det. Man kanske kan prata om det lite ibland. Nån gång i veckan kanske? Tills jag hittar någon kanske? Eller så kanske vi kan vara vänner sen också; jag vill inte vara ovän med dig :(. Du är den enda som känt mig. Förstår du hur jag menar? Förstår du att du inte är vem som helst, "en i mängden"? Därav ber jag dig om nåd.

Hon läste det, utan att svara. Jag tänkte inte skriva igen. Det gick en kvart, och jag påbörjade nästa text, som blev klar fyrtiofem minuter senare:

Dom som säger upp kontakten, hon som gjorde det med dig, din bästa vän - dom som bara försvinner - alla människor som inte bryr sig. Jag är inte sån, vill inte vara sån, kämpar för att inte vara sån; jag tror inte heller du är sån. Jag hoppas du är en sån som bryr sig, att vi båda är såna. Jag vill tro det. Jag vill tro att två år är som ett "tack" i en klockas "tick-tack", att det fladdrar förbi som katten på fönsterbrädan. Att vi ändå kan förstå varandra på något plan, att vi har någon kontakt framöver, att allt inte bara blir svart igen. Det var ett jobbigt halvår för mig när vi inte hördes efter juni, men sedan var det som vanligt igen. Det går över. Men nu har vi båda smält det värsta, tror jag. 

Jag inser att jag har saknat att prata med dig, någon som inte bara försvinner. Så jag ber dig, inte om mycket, men jag ber dig att vi kan ha någon form av fortsatt kontakt framöver, att vi inte stänger allt och kanske aldrig hörs mer igen, som du, som jag tolkade det, menade till mig i telefon - att vi aldrig skulle prata mer igen. 

Kan jag maila dig nästa vecka? Mail en gång i veckan. Det är mitt förslag. En slags exposé över det som varit. Du får ge din bild, så ger jag min. Kanske kan vi förstå varandra. Och din fråga som kommer bli: "varför ska vi det?" Kan jag besvara redan nu: 

1) Jag tycker du är värd att ha kontakt med. Som jag skrev ovan så insåg jag när vi pratade att jag saknat att prata med dig. Men eftersom du inte vill det, så föreslår jag nu att vi kan maila en gång i veckan istället. 

2) Jag känner att jag gjort dig illa på något sätt, men jag vet inte exakt hur, och i vilken grad. Detta vill jag gärna ta upp i breven. Så att man kan nå någon slags samsyn på vad som gick snett. Jag vill att du ska förstå att om jag gjort något fel så vill jag veta det och förstå din syn på det hela. 

3) För att världen är en ensam plats. Har du plats för mig har jag plats för dig.

Hon läste, utan att svara.

Men så svarade hon, 13 minuter senare:

Jag har läst allt nu.
Mitt svar kort och gott: nej. Jag vill inte. Jag vill inte ha någon kontakt med dig, varken här, via mejl, telefon eller i någon annan form.
Vänligen respektera det.

Orden virvlade sakta ut såsom badkarsvatten när proppen dras ur:

Jag: "Men vi bodde ihop ett år; nu låter det som att jag misshandlat dig? Jag förstår verkligen inte, Linda :/."
Hon: "Jag blockerar dig nu, kontaktar du mig någonstans så blockerar jag dig där med."
Jag: "??"
Jag: "Jag är ingen gangster :P"
Jag: "Vet inte vad om hänt med dig men förut ville du vara vänner i varje fall. Jag kunde höra av mig när jag hittat någon, minns du?"
Jag: "Och sedan dess har jag gjort exakt noll, eller?"
Den här medlemmen har antingen blockerat dig, blivit avstängd eller valt att pausa sitt medlemskap

Hon var den enda jag haft. Nu var hon kall som vem som helst. Jag dubbelkollade sista mailet för att se om jag kanske mindes fel. Men det hade jag inte gjort - vår senaste kontakt hade avslutats med (2018-06-08):

[...] 

När du känner att du inte är singel eller intresserad är du välkommen att höra av dig.
Du är jävligt rolig och typ den smartaste jag känner.
Ta hand om dig.
/Linda 

Då var det jag som inte ville att vi skulle höras mer, eftersom hon vid tillfället skulle träffa någon annan. Men tydligen var jag "välkommen" att höra av mig.

Nu var jag visserligen varken icke-singel eller icke-intresserad, men att jag skulle betraktas som paria? Det sved, ju mer jag tänkte på det. Jag kunde inte skylla på att hon inte kände mig - hon kände mig - bäst av alla jag visste. Det var det värsta. Hon hade facit, och såg att jag var fel. Kanske var hela jag ett stort misstag?

När jag nämnt att jag tyckte vårt förhållande var mer positivt än negativt så hade hon sagt att jotack, det visste hon att jag tyckte. Kanske syftade hon på psalm 80. Numer var vi varken i samma sängpsalm eller psalmlag.

Vårt förhållande

Tidigare var hon aldrig riktigt säker på nånting, vad hon tyckte eller kände, därav att det kanske egentligen inte gick att vara tillsammans med henne. I december 2016 ville hon vara ihop, i januari ville hon tänka, i april sade hon att det fanns andra, i juni gjorde hon slut första gången, i juli var vi ihop igen, i augusti var hon inte kär i mig längre, i november ville hon att jag skulle lämna henne, men ändrade sig när jag packat ner alla mina grejer och skulle ge mig av. Efter mars 2018 ändrade hon sig inte mer. Det var kanske slut med hennes velande nu. Hon hade sagt det i telefon: "Jag tycker jag är ganska tydlig". "Ja, nu ja", hade jag velat svara.

Och mig gick det inte heller att vara tillsammans med, för jag gillade inte när hon skulle träffa sina så kallade kompisar. Hon kanske påmindes om det, att jag blivit sådär tyst även under vårt förhållande, exempelvis när hon skulle återta kontakten med en "kompis-som-varit-mer-än-en-kompis-men-det-hade-inte-funkat-så-nu-var-han-bara-en-kompis"-kompis. Och när hon hade kontakt med sin älskare, som hon varit otrogen med gentemot sitt ex med. Och när hon hade kontakt med sitt senaste ex.

Hon var ingen person som sade upp kontaktskapen med någon. Inte när jag kände henne.

Och det var väl det som höll oss samman: vi var sådana som inte sade upp kontaktskapen, på grund av rädslan att bli ensamma. Men hon var inte ensam längre; hon hade insett att det fanns fler som ville ha henne. När hon blivit ihop med mig hade hon tvivlat på det, vilket väl var förklaringen till hela vårt förhållande.

Nu efteråt hade hon kunnat ha mig som en såndär icke-funkar-kompis, men det var hon uppenbarligen inte intresserad av. Inte ens lite. Jag hade kunnat ha henne som ett brofäste, men nu hängde jag åter som en trasig hängbro utmed en klippavsats.

Krokodilen

Det blev kväll.

Hon hade ingen plats för mig; världen var ensam.

Tanken om att hon som kände mig bäst ville veta av mig minst svalde mig plötsligt som en glupsk krokodil.

Jag satt i krokodilens mage och grät.

UV-ljuset och pelartejpen

Samma kväll fanns det ett event på Facebook: "Bager Street: Contact 17/1", 100 meter från där jag bodde:

CONTACT
DEN 17/1  kl. 21:00 - ?
FRIDHEMSGATAN 10 (rum 2)
Ännu ett tillfälle för dans & get together!
BYOB
.
Lineup:
PEACEHOMIE [DÄMPA]
ZQUALL
NATTVÄSEN
VIZ [DÄMPA]

Jag förstod knappt nånting av vad det innebar, men klockan kröp närmare 21:00. Vad som helst snarare än ingenting. Så jag gick dit.

I cykelrumskorridoren innanför porten en trappa ned stod två killar i 20-årsåldern och spikade upp ett svart skynke över en ingång till ett av korridorsrummen. Jag frågade om det var något event här. Om 45 minuter, sade dom. Det skulle bara fixas lite. Bakom det svarta skynket hördes ljud, någon form av musik, med kraftig bas.

"Är detdär ett rum eller en högtalare?", undrade jag. De skrattade till, och sade att jag kunde gå in till dom andra så länge.

Innanför höll två killar på att tejpa upp utklippta rosa papperstrianglar på en pelare mitt i rummet, som var ganska litet: 5x5 meter är kanske en överdrift. Två rejäla högtalare på stativ dunkade ut ljud, och mellan dem fanns någon form av mixerbord.

De upptejpade papperstrianglarna var tänkta att belysas av en UV-lampa, som stod några meter bort på en byrå. Hjälpte till med upptejpningen. Upptäckte när jag rev av en bit rosa papper, att den rosa färgen endast fanns på ytan, men att det var vitt inuti; såg att den vita frammanade färgen lyste starkare i UV-lampans sken, jämfört med den rosa utanpåfärgen.

Minimal house

Det var någon slags ravefest jag kommit till, anordnad av högskolestuderande esteter. Intryck och uttryck var deras grej: klippa ut och belysa papperstrianglar, rita på whiteboards, skapa ljud. Någon pratade med mixerbordskillen, som stod och vred på diverse reglage utan att det hade någon hörbar effekt. Kunde man kanske höja basen, fast bara lite, så att det knappt märktes. Det gick att ordna, och det märktes ingen skillnad, vilket väl var tanken.

Flera personer var framme och hälsade på mig, frågade vad jag pluggade. De var trevliga och onyktra. Nån kille frågade om jag drack, och gav mig att smaka på "Gin och White Russian". Det smakade hallonsoda; kan inte varit någon alkohol i den. En tjej bjöd mig senare på Whiskey ur en närmast klotformig flaska. Det var inte hallonsoda.

Men jag drack för lite. Stod nykter och tänkte på att mitt ex inte ville ha någon kontakt - tanken upprepade sig som beatet i högtalarna.

Hette det förresten "beat"? En kille med vinglas i handen var framme och frågade vad jag tyckte om musiken. Jag sade att jag inte hade något att jämföra med, att jag aldrig hört denna genren förut. Vad var det för genre? Killen såg rådvill ut. Han visste inte exakt. Men frågan verkade viktig för honom.

Han skulle rådfråga en auktoritet för att få reda på svaret, som när man frågade prästen vad Gud egentligen menade.

Den rådvilla killen återkom till mig och meddelande att det som hördes var "minimal house".

Det sade mig ingenting alls.

Rökpaus

Festen var i sig ganska minimal: omkring 10 personer. Tre av dem skulle ta en rökpaus, och jag blev meddragen ut, trots att jag inte rökte.

Utomhus var det jämförelsevis knäpptyst, inga dunkande högtalare. Jag föreslog det som deras nästa tema: döden och tystnaden. Och så kunde de ha ett skelett liggande vid UV-lampan. Vit färg skulle lysa bra, upplyste jag. Det tyckte de lät som en bra idé. Tjejen fyllde i att man kunde ha kistor som man kunde sova i. Sen tog hon ett bloss av sin cigarett.

Cigarettröken blåste i mitt ansikte.

Någon fick syn på mina silvertejpade skor, som fick någon form av uppskattning. Detta var kanske rätt forum för dem. Det hade jag inte ens tänkt på.

Men väl inne var jag ändå ulven i fårakläderna, igen. Jag hade egentligen inget intresse av att "ha roligt" genom att dricka sprit och lyssna på musik.

Omkring 23:30 dök det upp fler festdeltagare. Passade på att slinka iväg bakom skynket och ut i kylan och inom ingen tid alls var jag hemma igen.

Uppenbarelseboken

Uppvaknandet dagen efter. De första sekunderna var öde och tomma, före man visste vem man var. Så vart det plötsligt ljus: exet ja, borta nu, borta alltid. Kanske även borta i dåtid? Kanske hade hon aldrig förstått mig? Att mitt språk varit "minimal house" för hennes öron? Det var en tröstande tanke.

Jag visste ju att jag aldrig gjort något medvetet elakt. Att jag gjort mitt bästa. Alltid varit ärlig. Försökt trösta henne, funnits där. Om hon inte ville göra detsamma för mig, så var det hennes val.

"Därav ber jag dig om nåd." Vad hade jag gjort om någon skrivit så till mig? Hade jag "fattat"? Det är inte alls säkert. Fast det beror givetvis på om man känner den som skriver eller inte. Men hon verkade inte känna mig över huvud taget. För henne var jag bara ett misslyckat förhållande hon inte ville påminnas om, inget mer. För mig var hon mer: hon var min enda erfarenhet av psalm 80-genren.

Vi hade delat ensamheten i ett år - det var inget djupare än så - inte för henne. Men för mig hade hon varit UV-ljuset mot min vita själ. Så länge jag var ensam var hon kanske grundfärgen - när pappret revs itu, så fanns hon därinunder som relief.

Och denna text var min pelare och mastertejp.

Absolut tvekan

We're Only in It for the Drugs

På promenaden mot krogen lyssnade jag på Thåström som intervjuades med anledning av boken "Texter" (2019):

"Bara för att jag tycker själv, att det går jävligt trögt, oftast. Det är liksom, en långsam process. Ganska... vad ska vi säga? Jävligt tråkigt att gå och vänta på. Och frustrerande, och liksom: 'Jaha, jaha'. Och senså är det naturligtvis såhär - hela dethär tvivlet - om det över huvud taget ska komma nånting. Om det dyker upp nånting, denhär gången." [02:25-02:53]

Thåström beskrev låtskrivarprocessen, inte känslan av att gå på dans eller krog. Kanske har man bara en liten uppsättning känslor, som återvinns vid olika tillfällen - att gå på dans, krog eller att skriva en låt, kunde kännas likadant - såsom destillerade drycker kunde heta olika saker, beroende på destillatvara: whisky (spannmål), vodka (potatis), rom (sockerrör) eller brandy (vin).

Under intervjun drack han "spansk brandy" (kanske fanns det skäl för spirit-teorin? Se "Guds skruvmejsel"), men själv var jag ännu nykter - och förlorad - i "kriget med mig själv".

Kriget med mig själv

Ovanför järnvägen, efter tio minuters promenad, blev jag meddelad att jag inte skulle gå in på krogen. Men jag var ju på väg dit nu? Vadå inte gå in? Vi hade haft en dialog, jag och jag, och jag trodde vi var överens.

Dealen gick ut på att jag skulle gå in på "Loch Ness Restaurang & Pub" och efterfråga det billigaste i dryckesväg. Sedan skulle jag sitta där några timmar, och sen gå hem.

Före hemgång skulle jag ha upptäckt bartendertjejen, för i mitt sinne var bartendern en tjej. Var det inte väldigt utsatt att jobba som bartender? Vande man sig till slut att alltid vara under uppsyn?

Fast det var man ju hela tiden. Denna osynlige "Gud", konsekvenstänkaren, glädjedödaren, som hindrade en från det man tänkt göra. Som hade sagt åt mig att det gick inte att gå in på krogen. Och som tydligen sagt åt Fjodor att splittra Ebba Grön, och kanske hade Karlshamn en del av skulden:

"Kommer ihåg att jag såg skräck i hans ögon - det var inte så ofta - men... när vi kom till nån stad - om det kan ha varit Karlskrona eller Karlshamn - jag tror det var där, där nere." [23:38-23:49]

Flyktsoda

I Karlshamns hamn, vid Mieåns mynning, låg de på rad: uteställena. Det första som en inglasad landgång, långsmal och med full insyn längs hela bardisken och alla bord; vid borden satt människor i grupper. Grupper hade aldrig varit min grej. Hade jag varit artist hade jag varit soloartist.

"Alltså dendär, magin - duenden - som spanjorerna kallar det. Jag kan uppleva det [bara] om jag står och sjunger med en akustisk gitarr. Det handlar ju om att försätta sig i nåt slags trancetillstånd. Jag vet inte om det är endorfinpåslaget, som gör detta så behagligt." [25:36-26:12]

Ännu ett ord för samma känsla som fanns på sp(i)ritflaska: "El duende is the spirit of evocation" (Wikipedia).

Karlshamn hade i mitten av 1850-talet haft en spritfabrik som tillverkade "Carlshamns punsch". Fabriken kom att köpas upp av "Brännsvinskungen" L.O. Smith, som börjat sin bana i Karlshamn. Han kom att framställa brännvin som destillerades i flera steg, vilket gav "Absolut rent brännvin". Namnet "Absolut" lever idag kvar i namnet "Absolut Vodka".

Absolut tvekan

Enligt en synonymordbok kunde "absolut" betyda "utan tvekan". Jag var knappast utan tvekan.

Kom fram till puben Loch Ness, där jag alltså inte skulle gå in, eller? Enligt synonymordboken var "pub", "bar" och "krog" samma sak. Men ordet eller definitionen spelade ingen roll. Det var olika ord för samma sak: låtskrivartvivel/krog- och danstvivel, duende/sprit, överanalys/jag.

Ett fönster gav en liten glimt av bardisken, men det mesta var dolt. Thåström hade nio minuter kvar att prata. Jag fick besked om att jag kunde stå här utanför vid en stolpe och lyssna klart, men jag drog rebelliskt ur örsnäckorna.

Det blev tyst. Det var kallt och stilla. Jag förhandlade mig fram till en kompromiss. Jag kunde gå in, men jag behövde inte sätta mig ner vid bardisken och bli kvar, inte nödvändigtvis. Jag kunde gå in och kolla, no strings attached.

Totalvägra

Öppnade krogdörren. Till höger kunde man hänga ytterkläder, inte många fler än hos vem som helst. Det var trångt överlag. En smal korridor några meter lång, fram till baren. Tittade på en papperslapp bredvid de upphängda kläderna, som för att köpa tid. Om tid är pengar, går den då att köpa?

Jag var inne. Tror det var oläslig text på pappret jag försökte läsa; kanske var det en dekoration, en satir över onödiga lappar? Någon slags Lorem ipsum.

Gick metrarna fram och lokalen öppnade sig för mig, som att skala en satsuma. Det var en liten kammare, som att kliva in i ett hjärta av trä. Skymtade en manlig bartender, eller flera, som trängdes bakom bardisken, några få gäster som stod vid densamma, och några som satt och åt i barsoffor.

Om jag suttit ner på en barstol hade jag kunnat slå i någon av barsofforna om jag lutat mig bakåt - så trångt var det - man stod alltid i någons andedräkt.

Jag tog till flykten.

... som eld

Jag var i varje fall inne, som pojken sa. Det var en slags magnetism, ens viljesystem - på samma sätt som man kunde trycka ihop två magneters sampoler om man ansträngde sig - eller på samma sätt som en homosexuell man kunde ha sex med en kvinna - på samma sätt kunde jag gå in på en krog. Det gick, men oanade krafter skulle komma att repellera mig/magneten/mannen. Man hade sin natur, sin jämvikt. Den gick att besegra, men snart var man tillbaka i sitt naturliga tillstånd, som en pendel.

Hon o han

På min väg mot de andra krogarna fick jag se en kille och en tjej komma gående åt mitt håll. De kan inte ha varit mycket äldre än 20. Endast tjejen hördes prata, i en strid ström av ohörbara ord. När de var inom hörhåll tystnade tjejen, och hon förblev tyst tills de passerat mig. Sedan, några meter bakom mig, hördes det tydligt vad hon sade. Det var visst en uppläxning, som nu återupptogs med samma ordfrekvens och skärpa som förut. Det var allvar:

"Älskar du mig även när vi är med andra eller bara när vi är själva? Är det för att jag är TJOCK som du inte...", sade tjejen innan ljudet mattades av.

Tjejen var inte tjock, kan tilläggas. Killen hade kunnat säga att hon inte var tjock. Hade det hjälpt? Nä, den förmodat bästa metoden var att hålla käften. Killen hade sett sammanbiten ut, med händerna i fickorna; hörde inte honom säga nånting. Kände igen det beteendet. Och han älskade henne givetvis även när andra var omkring. Men han var väl blyg; fick en väldigt kort impuls att jag skulle förklara det, men nu handlade det inte om mig denna gång.

Varför är du så tyst?

Den ena krogen vid ån hade mycket större ytor än Loch Ness-puben. Men det var knappt några människor där. Två personer i baren, några få till bords. På landgångskrogen var det för mycket folk, och utanför stod en grupp på 25 personer, alla unga män under trettio, där någon sade till de andra: "Ska vi gå in?". Det skulle bli som att fylla en strumpa med sand.

Sammanfattningsvis: den ena hade för få personer och den andra hade för många. Det är sånthär som får en att förstå Gudflickan från förra inlägget, eller snarare förstå att det inte går att förstå andra människor, eftersom man inte ens förstår sig själv.

Främling överallt

På vägen hem såg jag en tjej som var ute och gick med en hund i kattstorlek. Hade sett henne på hitvägen också, men då hade jag haft andra mål. Det hade jag inte nu. Mitt i natten en lördag i kyla; ute och går med hunden själv? Hon måste bo centralt? Var hon tjugo eller trettiotre? (se "Danskursen, vecka 10 av 10 - Runaway") Jag hade kunnat gå fram, fråga om hon också tyckte det var kallt, eller om det bara var jag.

Men så mindes jag. Hade gått fram till en del på stan senaste månaderna. Det var oftast inga glada miner. Såklart. En främling som jag var inget att lita på. I stamsamhällen i Nya Guinea försökte man antingen döda främlingar, eller fly så att man inte själv blev dödad, enligt Jared Diamond.[1] Tanken att inleda en vänskaplig kontakt fanns inte på kartan. Men Karlshamn var inget stamsamhälle. Kanske skulle sagt det till henne: "Karlshamn är inget stamsamhälle". Hon skulle ha stirrat, hon med hunden i kattstorlek. Jag lät henne löpa.

Kort biografi med litet testamente

Dagen efter lyssnade jag på de resterande nio minuterna av Thåströmintervjun. Intervjuaren frågade om en formulering ur en låt.[2] Thåström hade klarsyn av alkoholen och svarade att "det är ju bara en text". Intervjuaren hade en stark comeback och sade att intervjun gjordes med anledningen av en bok med just Thåströms samlade texter, varpå Thåström försökte säga att texterna "inte är huggna i sten".

Ickestenhuggningen han syftade på, om man destillerar tankegången, bör vara att textupphovstankar är flyktiga. Precis som alkohol. Men texter i sig själva är i så fall tankar på butelj. Buteljerade tankar. En slags sparad essens av en förgången process. Tanken är fri - texten är för evigt.

St Ana katedral

Intervjun avslutades passande nog med ett stycke alkoholromantik:

Intervjuare: "Bra. Ska vi ha nåt slutord kanske, bara? Du bara gick iväg"
Thåström: "Jaha, jag trodde vi slutade där"
Intervjuare: "Du har varit uppe och rört på dig litegrann, under intervjun; det kan man säga. Vad är det du dricker för nånting? Är det dansk, brandy?"
Thåström: "Spansk"
Intervjuare: "Spansk? Just det"
Thåström: "Danskarna gör nog ingen brandy. Det tror jag inte"
[49:53-50:10]

Fotnötter

[1]
The Evolution of Religions
https://www.youtube.com/watch?v=oOsOb0QRaQs#t=1346
22:26-23:04 Jared Diamond: "In a tribal society, if you meet a stranger - In New Guinea, I've been in situations like this, where New Guineans meet a stranger - the routine response is either to try to kill the stranger, or run away so that the stranger won't kill you. The question never arises, in traditional New Guinean society, of how to establish peaceful relations with a stranger - how ridiculous. You're not gonna have peaceful relations with a stranger. If you see a stranger on your territory, it's always for something bad: scouting out conquest or coming to steal your women."

[2]
Söndagsintervjun - Thåström – befriad av ett raseriutbrott
https://sverigesradio.se/sida/embed/episode/1362023?start=2665]
44:25-45:47
Intervjuare: "Det som berörde mig så mycket med dom raderna är att dom, på ett sätt uttrycker sån desperation, inför döden, men på ett sätt också kännas ganska coola med att när ditt 'nummer kommer upp', så kommer det upp - att du är redo för det. Den kombinationen" 
Thåström: "... men kom igen nu - det är ju bara en text? Hehe, det är ju bara några rader?"
Intervjuare: "Är det bara en text? Det betyder ingen..."
Thåström: "Det var ju som jag kände just då: 'Inte halvvägs ut till Farsta; när mitt nummer kommer upp' Ja?"
Intervjuare: "Men det är intresserant detdär, att 'det är bara en text'. För vi sitter ju och pratar om boken med dina texter, från fyra decennier sedan."
Thåström: "Vissa grejer skriver man naturligtvis, och det är inte så att dom är - okej, nu är dom; nu finns dom svart på vitt, det erkänner jag, men dom är inte, på nåt sätt - huggna i sten heller, eller hur? Dom är ju... det är ju nånting du skriver, just i det ögonblicket. Och senså naturligtvis så kan du sitta och kolla i ett halvår efteråt om du... men det måste ju finnas en spontanitet i, i... och varför jag valde just 'halvvägs ut till Farsta'. Ja? Skogskyrkogår'n ligger där, och jag tyckte det var en ganska - jag vill minnas att jag var ganska nöjd med den formuleringen"

Guds skruvmejsel

Skäl att tvivla

Olof Lagercrantz skriver i "Om konsten att läsa och skriva" (1985) om att en vän till honom som bodde ensam på landet: "Ofta talar han inte med någon enda människa på hela dagen."

Det slog mig på kvällen att jag under dagen inte pratat med någon, om hon inte velat prata. Hon visade sig vara religiös med psykisk ohälsa och våldtäkter i bagaget.

Tidigare under dagen hade hon träffat en kille som tjatat till sig en träff. Han ville ha sex med henne, men hon hade sagt nej. Men han hade insisterat, de kunde väl ses snart igen? Hon sade sig bruka ge med sig, sätta andra framför sig själv, och nu var hon orolig inför den kommande dagen, att han skulle få som han ville. Men vad ville hon själv? Det framgick tydligt att hon inte hade en aning.

Under hennes protestantiska uppfostran hade sex varit tabu att prata om och man skulle spara sig till äktenskapet. En del av henne tyckte att det var rätt att leva så, som "Gud" (hennes föräldrar) ville, medan en annan del tvivlade, eller snarare syndade. Och hon befann sig mittemellan och mådde dåligt.

Fram tills nyss hade hon tappat hoppet på alla män men nu... när 27 personer skrivit till henne på en nätdejtingsida på två dagar, då hade det vänt. Jag sade att det kommer bli ännu fler som skriver framöver. Det var som att hon stod och samlade vatten vid ett vattenfall och förundrades över varje fyllt vattenglas, men att hon inte visste om hon var törstig.

Alhoholromantiken

I tidningen på bibblan såg jag en annons för "Jourhavande kompis", och kom på att jag känt mig som en sådan. Såg även Thåströms bok "Texter" (2019) stå och titta ner från en hylla: "Det kan gå dar här utan att ja, pratar med en själ" (Thåström, 2005)

Ännu en icke-pratardag. Hade funderat på att gå på krogen. Tveksamheter fick läggas på is - jag var trettio och blev inte yngre. Hade testat nätdejting, dans, men inte "gå på krogen". Jag var där en gång sommaren 2016 (se "Östersjöfestivalen 2016"). "Där" syftar på krogen som idé snarare än plats, för så tedde den sig i mitt huvud. Jag trodde mig veta hur det var, trots att jag knappt varit "där". Nån slags självuppfyllande profetia: att jag skulle sitta där och glo. Det skulle jag säkert, om inte alkohol funnes.

Hade på bibblan hittat "Den ultimata bar-boken", en slags alkoholromantisk skildring av drinkar:

"I idealfallet är juicen och alkoholen så väl proportionerade att alkoholen förstärker fruktaromerna samtidigt som spritsmaken mildras. Detta kan åskådliggöras med en Screwdriver: perfekt komponerad smakar denna vodka- och apelsinblandning tydligt bättre än båda komponenterna var för sig."

Fick en nostalgisk känsla i hjärtat, från när jag som liten spelat datorspelet "Backpacker 2" (1997), och där "jobbat" som bartender. Alhoholromantiken var bra mycket tillgängligare än den vanliga romantiken, men kanske skulle de smaka bättre kombinerade?

"Min älskling har ett hjärta av snö. Så skört och vasst som skaren. Och det smälter lika lätt som isen, i drinken, i glaset som hon lämnat i baren" (Lars Winnerbäck, 2003)

I bar-boken fanns en del roliga citat: "Juridiskt sett betraktas isbitar som livsmedel." Det bästa av dem alla (hon skrattade som en vettvilling när jag berättade det):

"Vatten har dessutom etablerat sig som en dryck i egen rätt"

Den yrkesblinda bartendern som upptäckt det vanliga vattnet bland alla destillerade livsvatten. Tydligen erhölls brännvin/brandy/konjak genom att upphetta vin (bränna) och fånga in ångorna (destillering). Dessa ångor lär ha varit namngivare åt engelskans "spirit" (själ) och svenskans "sprit". Var det så han menade Thåström, att det kunde gå dagar när han inte drack sprit?

I dokumentären "Clark - En rövarhistoria" (2019) kommer Clark Olofsson ut som sann alkoholromantiker:

"Jag kommer ihåg en gång. Jag hade, trehundratusen spänn, i fickan, på väg mot Marseille. Och så köpte jag, en pain riche - med ost och smör och skit i - och så en flaska vin. Sen satte jag mig där: 'Nu sitter jag här. Jag har tre pass. Jag har trehundratusen spänn - jag kan göra PRECIS vad jag vill. Vad vill jag? Jo, jag vill sitta här och titta på solen, och käka baguetten, dricka rödvin, inget mer.' Det var, perfekt."

Att veta vad man vill, och nöja sig med det: "Så att nånting, kan bli Gud igen" (Thåström, 2015)

Jag kunde testa olika barer varje gång, skapa en rutin, utforska. I mitt huvud var det bara jag, och kanske några som satt och åt, och så någon berusad äldre män i ett hörn. Det minsta jag kunde göra var att se efter om det var så. Em(s)piri(t)ska studier, inte enbart tro.

Giftet och anden i flaskan

Trettondagsfest i ett "eventtält" med plats för 900 personer, vid Best Western, Karlshamn. Det var den kallaste dagen på flera månader, när jag gick dit för att reka inför kvällen. Tre barnvagnsstora skorstensförsedda värmeverk var anslutna till tältet via frigolittunnlar.

Vid tältingången, bredvid en röd entrématta och två rader kravallstaket, stod en blå buss med "Lasse Stefanz" skrivet på framrutan, krönt av åtta strålkastare som kikade upp som känselspröten hos sniglar.

Förberedelser

För att dämpa mina egna känselspröt stod jag tjugo i nio ensam i skenet från köksfläktslampan och kolkade på fyra minuter i mig den för tillfället sparade (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K") halvlitern öl av fem komma två procents volympotens. Den smakade kloakvatten och var kylskåpskall som det tidigare dagsvädret. Tänkte spotta ut saliv som bildats av ölskummet, men en tanke om att det kanske fanns alkohol i saliven fick mig att plikttroget svälja, som Slobodan Praljak när han svepte giftbägaren.

Eventtältet

På kvartspromenaden mot tältet hörde jag basen dunka där inifrån som hjärtslag förstärkta genom ett stetoskop. Inne i tältet slogs jag genast av mysighetsfaktorn. I taket fanns välvda vågor i svart tyg, vilka upphöll sex kristallkronor av kyrklig dignitet. På marken stod på vardera kortsida fem långbord med plats för omkring 80 personer stycket. Vid dessa satt omkring 500 människor som hade ätit av buffén som serverats tidigare under kvällen.

Tjugo meter framför mig, där jag stod intill väggen med uppsikt över hela tältet, fanns scenen. En man med gitarr, vit skjorta, axellångt hår och hatt agerade förband tillsammans med en ännu anonymare person som spelade elbas. Framför scenen fanns dansgolvet, som var mer eller mindre tomt. Det var en halvtimme kvar tills Lasse Stefanz skulle kliva på.

Nykter eller onykter

Ölen hade inte haft någon effekt. Jag stod och tänkte att jag kanske behövde mer, att min femtioåttakiloskropp vant sig vid halvlitersdosen fem komma två, blivit resistent. Stod med händerna knäppta över magen och blickade mot människorna som gick förbi.

En tjej eller kvinna gick förbi, men stannade med huvudet i luften som en duva och tittade på mig. En sekund blev till två blev till tre. Det var för länge, hann jag tänka, precis före hon slet blicken ifrån mig och vinglade förbi. Hon var såklart berusad.

Öronpropparna

Min oro över min ickeberusning byttes mot en annan då trubaduren började spela. Det var för hög volym. På riktigt för hög volym. Med tomt dansgolv och de hjärtslagsdunkande högtalarna 25 meter bort var det som att trumhinnan bankades sönder av Tors hammare, som vore den en lövbiff.

Öronproppar eller hemgång. Ville inte offra ett sinne, mot vadå i retur? Inte all världens visdom som Odens offrade öga gav i retur, utan på sin höjd en dans med en tjej jag förmodligen aldrig skulle se igen. 250 kronor kunde offras för detta Valhallspektakel, men inte hörselsinnet.

En väktare stod bredvid mig och i hans ena öra stack det ut en öronpropp, såsom en svamp sticker upp ur jorden. Han ville väl inte bli döv. Eller så var det någon arbetsmiljölag som tvingade honom. Hursomhelst så knackade jag honom på axeln och frågade efter öronproppar. Som en iscensättning av det äldsta skämtet i boken så hörde han inte vad jag sade, men till slut pekade han mot baren några meter bort, där öronproppar delades ut gratis. Jag stoppade in svamparna i hörselgångarna och lät mycelet sakta gro. Ljudets konturer mattades av, som att jag begravdes levande i ett grustag.

Pepparkakorna

Några meter fram hade jag sett en hand slinka ner i en skål. Skålen stod vid ett kaffebord belamrat med kaffetermosar och muggar. Nu såg jag en annan hand gräva i samma skål. I skålen måste finnas något. Gick fram till skålen som spindeln mot sitt nät, blickade ner, och möttes av pepparkakor i drivor. "Något slags smulande kex skall jag i varje fall ha", tänkte jag för mig själv, som en parafras av en känd raggningsreplik.

Fras och kras. Det var en upplevelse att äta pepparkakor med öronproppar. Det var som att man mickat upp munhålan och soundcheckade där inne, likt trubaduren på scen.

Lyckades knycka ytterligare en pepparkaka före de bars ut av den vitskjortade personalen, som gick omkring som drönare i en bikupa. De var lockande som fikabröd, personaltjejerna, med välgräddade bakplåtar. Jag var ugnsbakad, med ölen som ett inre värmeverk. Visst var det varmare nu?

Elden

Bredvid kaffeborden fanns två eldflammor inneslutna i människohöga glaspelare, kanske en gåva från Prometheus. Värmen emanerade ut som vågor av solsken, inifrån de gallerförsedda stoderna. Undrade för mig själv vart röken tog vägen; man såg inte röken av röken.

Plötsligt lossade min fingerfläta en aning, plötsligt som när isen knakar till och börjar smälta. Det måste ha varit ölen. Jag lät händerna glida isär och glida ner längs sidorna, och känslan var som att snöra av sig ett par skridskor.

Lasse Stefanz

Hade sett en sliskig gammal gubbe med håret i ormfläta traska förbi som en goblin. Tänkte att det faktiskt hade kunnat vara sångaren i Lasse Stefanz, men att han väl i så fall skulle gått in bakvägen, och inte genom huvudingången. Han var rätt lik, men ingen verkade lägga märke till honom, utom jag i mitt elfenbenstorn.

När Lasse Stefanz var på scen började sångaren prata och sedan sjunga, med sin karaktäristiska röst, som han vore en vogon förutan. Han hade hoppats vi skulle få en trevlig kväll.

Hoppet börja rinna genom mig - blåsan gjorde sig påmind. Vinglade till när jag gick mellan huvudtältet och det mindre anslutningstältet som ledde till toaletterna. Var det dåligt golv, eller var jag så pass berusad att jag inte kunde gå rakt? Det var som att fråga en färgblind om rosen var röd.

Två trappsteg upp till toalettvagnen: "Att det ska vara så svårt att gå i trappan", sade en man och skrattade högt, för högt för nykterhet. Mindes hur jag för några år sedan beskrivit berusningens toalettbesök i text: som en successiv skärpning av skärpan - för varje toalettbesök blev man mindre berusad och mer fokuserad. Var det alltså redan slut? Urinen var klar som vatten, men förhoppningsvis var inte jag det. Inte nu, inte än. Återvände in i huvudtältsvärmen.

Duvan

Duvkvinnan dök upp framför mig, och tittade på mig som ett nyfiket djur. Jag tittade tillbaka. Hon var nog minst 45 år, men hade ett ungt utseende och hade kunnat tas för yngre om det inte vore för de små nästan omärkliga rynkorna kring ögonen.

"Hur gammal är du?", frågade hon, och före jag hann säga att hon kunde gissa så sade hon: "Trettio?"
Kusligt exakt gissning.
"Varför står du här?", frågade hon, och så undrade hon varför jag inte dansade.
"Man måste ha någon att dansa med", sade jag, och lade till: "Dansar du?"

Det gjorde hon inte, men hon kunde försöka. Hennes gång och uppträdande gjorde gällande att hon var mer berusad än mig. Några kannor mer.

Hon var vinglig och tittade på mig som en katt som skulle få mat. Hon frågade var jag bodde. Jag svarade. Men hon var i en annan värld. I den världen var jag något att ha, om än som en köttbit. Hon tafsade som en hund mot en skåplucka. Hon slängde båda sina armar om min hals, kanske för att stödja sig, kanske för att i hennes värld gjorde man så. När dansen (eller vad man ska kalla det) var till ända ville hon dansa mer, men jag förklarade att nu var det byte. Hon såg nästan förnärmad ut. Under kvällen såg jag henne vingla omkring och klänga på andra män yngre än henne själv. Det var nog hennes grej.

Gäddan

En kort tid efteråt kom Shreks lillasyster fram till mig. Hennes hals påminde om en gäddas. Hon var fyrtio, och dansade bara foxtrot, på grund av ett skadat knä. I väntan på en foxtrotlåt frågade hon vad jag jobbade med, och annat småprat. Duvkvinnan var framme igen: "Du... vi känner ju typ varandra nu", sluddrade hon. "Jaha, nu kommer hon också", sade gäddan, och vinkade till någon i vimlet och sade till mig att hon skulle återkomma strax. Jag svarade duvkvinnan: "Jag vet inte det jag, vad heter du?" Jag tror inte hon hörde.

Vid nästa foxtrotlåt kom gäddan tillbaka och tog min hand. På dansgolvet omfamnade hon mig, så jag omfamnade henne tillbaka. "Detta var en ny typ av foxtrot", sade jag, fast det var ohörbart i den höga musiken. Hennes kind var som en solvarm prickigkorvmacka mot min, korta stunder. Men hon kunde inte dansa, utan vaggade i otakt som en sömngångare. Det var som att Obelix (hon) i famnen höll en stor sten (jag) som han/hon inte visste var hen skulle ställa ner. Vid andra dansen insåg jag att detta måste få ett slut på något sätt - det var bara lustigt, som solskenvågar bakom galler och eld utan rök. Dansen tog slut och vi skildes åt.

Bingolotta

Jag hade fått syn på en tjej i spräcklig klänning och axelremsväska. Hon var nog runt trettio, som jag. Studerade hennes omgivning för att utröna om hon var singel. Hon verkade vara i ett gäng med ytterligare två tjejer, samt en kille, huvudet högre än de andra. Kanske var det hennes pojkvän. Sannolikheten var två på tre (Two Out Of Three Ain't Bad) att han inte var det, om nu verkligheten vore så enkel; men det fick bli ett spel på henne. Gick fram och frågade om hon ville dansa. Hon gav sin axelremsväska till en av tjejerna i gruppen - den hon verkade bäst bekant med; de hade dansat och pratat utom tävlan vid sidan av dansgolvet.

På dansgolvet visade det sig att hennes bugg hela tiden drev henne åt mitt höger, vilket var obekant för mig; på kursen jag gått (se "Danskursen") hade man tryckt händerna mot varandra och stegat fram och tillbaka, inte drivit åt sidan. Mot slutet gjorde hon en manöver jag inte kände till - hon lade min hand bakom min hals. Sade att jag inte kände till den, och hon fick visa den igen. Sen var dansen slut.

Jag visste varken mer eller mindre än tidigare. Var hon singel? Vad hette hon? Et cetera. Det var för hög musik. Hade inte gått att prata längre meningar, särskilt inte då hon rörde sig åt höger hela tiden som en slags prästens lilla kråka. Efter vår dans dansade hon med den långe mannen, medan de övriga två tjejerna stod och pratade med varandra. Spelade tvåans och treans bingo genom att gå fram till dem för att bättra på oddsen gentemot den långe 3-på-2-mannen. Den ena ville inte dansa, på grund av ingenting, och den andra ville inte dansa, på grund av att hon höll i en ölflaska. Man vann ju aldrig något på dehär lotterierna.

Pärlnougaten

Då Lasse Stefanz började spela låten "Det regnar och regnar" hördes ett litet jubel och spridda applåder från publiken, som i övrigt verkade likgiltig inför bandet. Fick syn på en tjej rund som en pärlnougat. Allt kunde vara förlåtet om hon var intresserad - på samma sätt som när man vinner tillbaka alla pengar man spelat bort. Men var hon ens singel?

Hon tog fram sin telefon och fotograferade Lasse Stefanz på scenen, och skickade bilden till någon. Det stod en kille bredvid henne, men när hon vandrade iväg genom tältet var det på egen hand. Kollade vart hon gick, min blick var som en katt som följer en laserpekare. Hon pratade med någon äldre man vid ett av långborden, kanske hennes pappa? Var det brodern eller pojkvännen som satt där också? Tittade vidare. Hon gick vidare till baren på andra sidan tältet.

Baren på andra sidan rummet

Hade tidigare sett en tjej med piercing i näsan prata med en kille med halstatueringar och tjurnacke. "Du är inte härifrån va?", hade killen sagt till näsringstjejen, före de gått iväg tillsammans. Den meningen antydde att de inte kände varandra tidigare, och att han var intresserad. Nu såg jag dem sitta vid barnen på andra sidan tältet. Och där borta fick jag syn på en ensam tjej. Äntligen.

Giftet

Hon, tjej i tjugofemårsåldern, stod vid ett ståbord med fyra ölflaskor på. Gick fram och satte lugnt ner underarmarna i bordet utan att säga något. Några sekunder fick gå, sen frågade jag om hon ville dansa. Hon sade att hon hade dålig taktkänsla. "Jaha", sade jag, och begrundade flaskorna på bordet. Hon var mild som mjukost och lade till att om jag inte hade något emot det så kunde vi testa ändå. Det kunde vi väl, tyckte jag. Jag såg nu att hon knutit sina händer kring två av ölflaskorna på bordet.

"Väntar du på någon?", undrade jag.
"Jag väntar på min man", sade hon.

Helvetets gastar på död mans kista. Självklart. Vred på huvudet och såg hennes ring på den vänstra ölflasksomslingrade handen.

Hennes digitalur visade 23:49. Det var tydligen paus, så vi kunde inte dansa precis just nu. Jag satt fast i någon slags rävsax. Vid ståbordet bredvid såg jag Pärlnougaten stå ensam, i någon slags Twix of fate.

Fyra män dök plötsligt upp, som kaniner dragna ur en hatt. De var alla bortom sans och man kunde se att i deras kroppar raskade alkoholen över isen. Tjejen meddelade maken att hon blivit uppbjuden. Maken tittade nyvaket på mig som vore jag en väckarklocka. Vet inte om han förstod innebörden, om han såg hur mycket jag var. Han sade inget, och såg ut som en ölflaska som just fått sin kapsyl avtagen. Den lilla rökpysen som puffade upp, sådan var hans hela uppenbarelse - öppnad och drucken med en avslagen skvätt reson skvalpande i botten av hans flaskförmögenheter i frugans händer.

Någon av männen brölade något till en av de andra. Minuterna gick, pausen tog slut, rävsaxen öppnades. Hon tog min hand.

På dansgolvet frågade jag henne den urtråkiga frågan vad hon jobbade med. Hon jobbade med it-support. "Starta om den", kommenterade jag i det höga ljudet. Hon var gracil och tog lätta steg. Hon nämnde något att hon knappt varit ute och dansat tidigare. Såg att hon inte hade öronproppar. Antingen var hon redan hörselskadad eller så skulle hon komma att bli. Tipsade om att det fanns öronproppar i den andra/första baren. Efter dansen bad hon om ursäkt för att hon inte hört allt jag sagt. Som att det jag sagt hade något slags inneboende värde. Så mild och snäll, och så gift.

Extrachansen

Satte span på tjejen med den spräckliga klänningen. Hon var lätt att lokalisera - såg den långa mannen sticka upp som en fyrbåk - där intill stod tjejen och dansade med sin tjejkompis. Jag stod och skådade alldeles för länge. Tänkte en massa om och kanske och varför och varför inte.

Ölen måste ha slutat verka, runnit igenom. Andra toalettbesöket hade redan varit och det skulle inte bli några fler. Pärlnougaten hade dykt upp igen. Hon ville inte dansa. Hon var nog inte ens här för att dansa. Vet inte om det gick att dansa foxtrot med henne (Huggin' and Chalkin'), men hade gärna tagit reda på det. Nu blev det inte så.

Gick slutligen fram till den spräckliga klänningen igen, efter många tankar och blickar och tid som förlöpt och osäkerhet och kval. Frågade om hon ville dansa. Ännu en gång alltså. Denna gången skakade hon bara på huvudet, som att jag lämnat fram en lott från förra veckans dragning. "Inte?", sade jag, eller tänkte jag, eller undrade jag, och gled tillbaka till väggen där jag fastnade i mig själv - drunknade i mitt eget mentala saliv - som en oliv guppande i ett cocktailglas med alkoholfritt innehåll.

I Platons grotta

Jag hade stått vid väggen ett bra tag när en femtiopluskvinna vid ett ståbord vinkade mig till sig. Hon visade sig vara något av en alkosof.

"Du måste våga", sade hon, och fortsatte: "Jag har sett hur du tvekar. Du måste våga bjuda upp någon, om du vill dansa. Livet är här och nu."
Jag försökte säga att jag sökte någon som var singel. Hon sade att vissa var singlar och andra inte, att hon själv inte kommit hit för att se Lasse Stefanz eller för att dansa. Istället hade hon hade kommit hit för att bara vara här: "Livet är här och nu", sade hon igen.

Jag såg ut över lokalen, tyckte mig se en ensam tjej vid ett av långborden, men en kille var snabbt där och satte sig bredvid och lade armen om henne.

"Du ser rädd ut", sade hon, och fortsatte: "Det är mest gamla människor här. Du borde inte vara här. Hur gammal är du? Tjugofyra?"
"Trettio.", sade jag. Min hand låg på ölbordet vi stod vid. Hon kramade den en gång, och sedan en gång till. Det stod två pratande män precis bredvid.

"Bry dig inte om dom. Dom vet ingenting. Dom tror att dom mår bra, men det gör dom inte", sade hon.
"Känner du dom?", undrade jag.
"Nej", sade hon.
Jag tänkte säga: "Du känner inte mig heller. Jag kanske inte alls är rädd, inte mer än vi alla är livrädda små barn innerst inne - kanske syns det bättre i mina ögon än i dina - men därav inte sagt att...", men det sade jag inte. Istället såg jag ner på hennes öl och tänkte be om en slurk, men det gjorde jag inte; festen var snart slut ändå, och hon kanske var sjuk på något sätt, i munhålan just? Jag tänkte inte bli som Sokrates som tömde giftbägaren. Hjärnan var igång igen; tankar utsöndrades likt saliv.

Festens slut

Det dök upp en liten kvinna i fyrtioårsåldern. Hon nådde knappt upp till ståbordskanten. "Känner ni varandra?", frågade jag alkoholfilosofkvinnan, som lutade sig tillbaka och höll upp händerna i ansiktshöjd: "Jag lutar mig tillbaka", sade hon. Frågade den lilla kvinnan om hon ville dansa. När vi gick mot dansgolvet gick hon som en person som i en studentspexföreställning spelar en person som famlar efter sina glasögon i ett mörkt rum. Hon dansade som en gardin som tappades nerför en trappa. Efter sex sekunder var låten slut och vi tackade för oss.

På scen höll sångaren i Lasse Stefanz i något jag inte förstod vad det var. Kanske en armerad flöjt, ett säckpipemunstycke eller en slags trumpet. Det visade sig vara ett gevär som sköt girlanger. Efter att skotten avfyrats likt en granatkastare över golvet klev Lasse Stefanz av scenen.

Några minuter senare kom den sliskige gamla gubben gående över golvet igen. Plötsligt hukade han sig då någon kom fram och tog en selfie med honom. Det var alltså sångaren i Lasse Stefanz som jag sett i början av kvällen. Han lufsade ut genom utgången bredvid mig.

Anden i flaskan

Gick hem med öronpropparna fortfarande i öronen, vilket gav ett nytt ljudlandskap: fotstegen lät som en bruten hjärtslagslag och andningen som en själ som sakta pyste ut, som när man lättade på en ölflaskekapsyl.

Ålevangeliet

Utan fungerande matsmältningssystem simmar den fem mil om dagen, den Europeiska ålen (Anguilla anguilla), som mellan 15-30 års ålder inleder sin resa mot fortplantning i Sargassohavet. Resan dit kan ta ett halvår, kanske mer. Resan mot svaret på gåtan om ålens fortplantning kan ta tusentals år, kanske mer.

"Ingen människa har sett ålar fortplanta sig, ingen har sett en ål befrukta en annan åls ägg, ingen har heller lyckats få ålar att fortplanta sig i fångenskap."

Först på sidan 33 i Patrik Svenssons debutbok "Ålevangeliet" avslöjas att ålens fortplantning är ett mysterium (ovanstående citat), och har så varit sedan Aristoteles, som dissekerade ålar i jakt på ett svar hur de blev till. Då han inte fann några organ för att producera varken ägg eller mjölke drog han slutsatsen - underbyggd av den antika teorin om uralstring (att liv kan uppstå ur döda ting) - att ålar föds ur lera på havets botten. Teorin om uralstring kom att vederläggas av den italienska läkaren och vetenskapsmannen Francesco Redi på 1600-talet. På 1700-talet lyckades den italienske anatomiprofessorn Carlo Mondini där Aristoteles misslyckats - Mondini fann ålhonans ägg och fortplantningsorgan. Men att hitta den manliga motsvarigheten, testiklarna, kom att gäcka vetenskapen i ytterligare 100 år.

Uppgiften ålades (heh) en nittonårig Sigmund Freud, som vid tillfället ännu ej grundat psykoanalysen. Freud befann sig i den italienska staden Trieste och beskrev i brev "las bestias" (bestarna) som "väldigt vackra bestar". Med "bestarna" menade han kvinnorna, som kom att gäcka honom på samma sätt som ålen, noterar Svensson, som även tar till vara på ironin som uppstår av faktumet att Freud efter 400 dissekerade ålar misslyckats att finna några testiklar, men att han genom psykoanalysen i en senare framtid skulle komma att teoretisera kring just förträngd sexualitet och begreppet "penisavund".

"I ett av breven till Eduard Silberstein tecknade han en ål som simmade genom texten. Den tycks ha ett hånfullt leende på läpparna. I samma brev benämnde han ålarna med just det ord han tidigare använt om en annan för honom gåtfull gestalt: »las bestias«."

Vad som var okänt fram till slutet på 1800-talet var att ålen inte har några testiklar, förrän den är i behov av det. Ålen genomgår nämligen metamorfoser - omvandlingar - från larv till glasål till gulål till blankål, där fortplantningsorganen slutligen framträder. Före 1896, då en metamorfos från larv till glasål bevittnades av den italienske forskaren Giovanni Battista Grassi, var det inte klarlagt att ålens fyra livsstadier ens var ett djur av samma art.

Den Europeiska ålens fyra livsstadier

1. Leptocephaluslarv - millimeterlång, tillplattad och genomskinlig.
2. Glasål - 6-7 centimeter, maskliknade och genomskinlig.
3. Gulål - ormlik och brungul solitärlevare.
4. Blankål - svart- och silverfärgad långsimmare.

Den Europeiska ålens livscykel

1. Leptocephaluslarven simmar i upp till tre års tid över Atlanten med hjälp av Golfströmmen, från sin födelseplats i Sagassohavet, till Europas kust, alltmedan de växer.
2. Glasålen simmar uppför kustens vattendrag i jakt på sötvatten.
3. Gulålen kan i jakt på en boplats i en å eller insjö vid behov kräla som en orm på på land, för att ta sig förbi diken eller träskmarker. När gulålen funnit sin boplats kan den bli kvar i uppemot 50 år eller mer, om den inte går vidare till sitt sista stadie.
4. Blankålen simmar tillbaka över Atlanten, mot Sargassohavet, för att fortplanta sig. Efter fortplantningen dör blankålen, antar man.

Svensson inleder sin bok med att beskriva ålens födelseplats, havsområdet Sargassohavet, döpt efter brunalgen "Sargassum" (även kallad "sargassotång"). Sargassohavet börjar en bit utanför Kubas kust och beskrivs som ett "hav i havet", tusentals meter djupt och avgränsat av fyra havsströmmar.

På den mytomspunna sidan 33 noterar Svensson i förbifarten att ingen människa har sett en blankål, död eller levande, i Sargassohavet. Att man idag tror sig veta att ålar föds i Sargassohavet bygger på ett tjugoårigt forskningsprojekt genomfört av den danske biologen Johannes Schmidt i början av 1900-talet. Projektet gick ut på att fiska upp leptocephaluslarver och notera på vilken plats i havet de var som minst - där kunde deras födelseplats antas ligga. Man kan säga att Schmidth gav sig ut för att finna (n)ålen i höstacken (Svensson skriver "nålen i höstacken"), där höstacken var världshavet Atlanten.

Vartannat kapitel handlar om Svenssons pappa, hur de båda i Svenssons barndom fiskade ål tillsammans. En tredjedel in i boken, med kapitlet "Människor som fiskar ål" som startpunkt, börjar man ana en slagsida åt filosofiska grubblerier. Törhända störtar boken ner i de hobbypsykologiska djup dit Svensson förpassat Freuds teorier om förträngd sexualitet och "penisavund". Redan ett tidigare kapitel hintar om vartåt sargassotången flyter:

"Ålens ursprung och vandring är ju i all sin märkvärdighet också möjlig att relatera till, till och med känna igen: Den långa driften med strömmarna för att komma bort och den målmedvetna och mödosamma vägen tillbaka, allt det vi är beredda att göra för att hitta hem. [...] Ålens gåtfullhet blir ett eko av de frågor alla människor har inom sig: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Var det så också för Johannes Schmidt?"

Nej, det var nog inte så för Johannes Schmidt, även om det hade passat bokens syfte som nål i höstack. Vad är bokens syfte? En tredjedel igenom är det svårt att dra några slutsatser om den saken, men det är en inte alltför vågad gissning att pappadelen avslutas med att Svensson efter pappans död tar med sin egen son (vars födelseplats kanske beskrivs?) för att fiska ål - att Svensson då slutligen har "hittat hem", precis som ålen som simmar mot Sargassohavet.

Även boken i sig tycks ha hittat hem hos många - den såldes till 22 länder på två veckor[1] och vann Augustpriset 2019 i kategorin "Årets svenska fackbok"[2].

[1] http://web.archive.org/web/20190317053103/http://www.svb.se:80/nyheter/alevangeliet-gav-storsta-forskottet-nagonsin
[2] https://web.archive.org/web/20200104181131/https://www.augustpriset.se/nyheter/2019-ar-augustpris-tilldelas

Andra kuriösa upplysningar som lämnas av boken är att en blankål kan leva upp till fyra år i fångenskap utan föda, och att man inte vet hur gammal en ål kan bli, att det finns "svenska ålar som i fångenskap bevisligen blivit över åttio år gamla".

Vindpiskande hjärnkanslern

Fick syn på tjejen med det rosa håret på gågatan (se "Tungfiskade julvanten"). Hon svängde av och gick till samma "servicebox" som förra gången, vilket jag den gången inte ens haft med i texten. Men två gånger är en vana värd att notera. Vad är ens en "servicebox"? Jag tänkte fråga henne det, vad hela grejen med serviceboxeriet var. Men när hon gick därifrån hade hon hörlurar på sig, och knappade på sin telefon. Fick googla senare att man i serviceboxar kunde lämna kontanter.

Hon gick in på H&M. Då var hon fast. Inte tänka så mycket, och så vidare. Försök nummer två. Ställde mig vid husfasaden en bit bort. Satte i hörsnäckor i öronen och försökte lyssna på Christopher Hitchens, men det var bara som ett vagt mumlande från en TV i ett angränsande rum; min hjärna var inte redo att processa ljudinformation; men visuell information gick att ta in. Såg mig omkring.

Hjärncykler

En tjej med Fjällräven-ryggsäck ledde en cykel längs gågatan. Hon tittade på mig med bister min, och jag tittade tillbaka. Jag läste i hennes blick att jag var en skum figur och hon kunde inte förstå vad jag höll på med. Varför stod jag där och glodde? Sen passerade hon förbi. Informationen processades vidare i hjärnan. Tittade efter henne. Hon gick stilla framåt med sin cykel. Inget telefonknappande, inga hörlurar, ingen stress. Och hon hade tittat tillbaka också. Något slags tecken på medvetenhet, närvaro, förstånd. Det var enklare då, att få kontakt. Hade jag fått för mig. Jag gick efter.

(Händelsen påminde om paraplytjejen från inlägget med rosahårstjejen. Och även i det inlägget hade jag lockats bort när jag väntat utanför en butik)

Inte gå för fort, bara lagom fort. Hon verkade titta på varje butiksskylt, som att hon letade efter någon viss butik.

Hon hade ju en cykel att leda så jag kom upp jämsides inom någon minut.

"Ursäkta mig", sade jag och hon vände ansiktet mot mig. Det var en ung Björn Borgs ansikte jag såg in i (hade sett filmen "Borg" (2017) dagen före). Hon var nog för ung, 16-25 nånting kanske. Och var hon ens en tjej?

Rösten. Jag hade behövt höra hennes röst för att avgöra. Det tog någon extra sekund för tankarna att malas klart: "Leter du efter något?", hörde jag mig själv undra. Hon svarade lågmält men ändå med klarhet, att hon skulle köpa en laddare till sin telefon vid en butik som visade sig ligga precis där jag hunnit ikapp henne. Det var nog en tjej, men jag hade liksom kommit av mig. "Jaha, det var dit du skulle...", sade jag. Hon tog några steg ungefär 5 meter bortåt och parkerade sin cykel mot butiksväggen.

Skulle jag stå kvar här nu? Varför? Varför inte? I brist på annat stod jag kvar, satte i örsnäckorna igen och hörde mumlet, men inte innebörden. En stund senare såg jag i ögonbrån hur hon kom ut igen. Och nudå? "Hittade du vad du sökte", tänkte jag. Men det var bara en tanke, inget som uttalades, och jag stod ju dessutom en bit bort. Det var något slags omständigt lås till hennes cykel tror jag, men inte så omständigt som mitt mentala lås. Tiden tickade i över en minut. Vände mig om och såg på henne. Hon hade rest sig upp från den hukande låspositionen och stod nu med sin telefon och knappade, Et tu, Brute?.

Skulle jag gå fram igen? Nä? Varför? Varför inte? Det hade redan börjat byggas murar. Det var för sent nu. I min tanke tänkte hon att hon skulle låtsas ringa någon, för att skydda sig, att hon agerade lugnt för att inte hetsa upp sig, men att hon hade panik på insidan. Och det var jag som var faran. Den skumma typen på stan som hade frågat om hon letade efter något. Sen hade jag bara stått där och glott. Jävla ufo.

Jag ville bekräfta den mentala bilden. När hon började leda cykeln bortåt hade jag en förutsägelse för att testa min teori - en teori som inte kan förutsäga något är ju en värdelös teori. Förutsägelsen gick ut på att precis när hon passerade runt gathörnet skulle hon kasta en snabb blick bakåt för att se om han stod kvar och glodde, jag alltså.

Hon gick lugnt runt hörnet utan att vända på huvudet.

Kanske hade hon inte ens sett mig? Kanske var det bara i mitt huvud, allting. Och så hade det alltid varit: ständigt samma hjärncykel.

Vindpiskande hjärnkanslern

Anders Hansen hade i sitt vinterprat pratat om just hjärnan och dess förmåga att uppfatta allting som ett hot, som en fara. Att det hade varit evolutionärt fördelaktigt på jägare-samlare-tiden för 10 000 år sedan.

Men sägningen att det var bättre att uppfatta vajande gräs som ett hot snarare än vinden hade jag tröttnat på, sedan Richard Dawkins och säkert många fler, hörts säga just den sägningen. Tommy Berggren hade för övrigt i sin självbiografi ett parti där han som barn varit rädd för just vajande gräs, när han kommit ut i skogen efter att ha legat på sjukhus större delen av sin barndomstid. Hans pappa hade behövt lägga sig på alla fyra och fått förklara för det lilla barnet: "Tommy. Det är vinden! Vinden!".

Dessa hjärnans vindlande vindbyar - man gick på dem varje gång - dessa hjärnans signaler om fara och rädsla och "nu tänker hon si, och nu tänker hon så". Man gick på dem just för att förståelsen och rädslan fanns i samma kapsel: hjärnan. Det var en svårförståelig rundgång, som en bortblåst tornado.

"Henrik. Det är vinden! Vinden!"
"Skål, och prisa Gud för alkohol" (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K")

Tiebreak

"Som att fastna i en dataloop, som att be djävulen om skjuts" (Stefan Sundström, "Nån har slagit upp ett hål", 1994)

Bockfoten jag fastnat i senast (se "Nyårsafton på Tararps byväg") hade förresten hittat en annan att fastna för. Så jag var tillbaka på gågatan igen. Det var "en" verklighet. Men det fanns så många verkligheter. Så många länder och platser - så många gågator.

I Språktidningen hade ett bibelcitat översatts till 18 språk, och så skulle man pussla ihop vilken översättning som hörde till vilket språk. Ganska kul. Men vem behövde 18 språk? Om man inte ens kunde bli förstådd på "ett"? Hon hade inte förstått nånting, bockfoten, så klart. Och inte jag heller.

Dessa alla gågator och språk någon annanstans, de överbryggade nog aldrig begriplighetsklyftan - de var bara olika mediciner mot samma åkomma. Anton Tjechov lär ha skrivit att när flera mediciner krävdes mot en åkomma, då var det en hint om att åkomman inte gick att bota.

Matchboll nummer 3

Det jag kommer säga nu låter som en skröna, som Olof Wretling sade i sitt vinterprat (ett evigt tjat om vinterprat): Tjejen med rosa hår dök upp igen.

Hon kom gående mot mig. Jag gned mina händer mentalt. Först ett slags nederlag, men nu vände det. Gud log mot mig. Detta skulle bli första gången jag gjorde två närmanden på öppen gata på samma dag. Fanns det egentligen någon gräns? Det var väl bara mentalt? Detta var början på...

Hon svängde in i en butik.

Antingen var hennes jobb att hämta kontanter från olika butiker, eller så var hon någon slags mästershoppare.

Det var kallt och jag började känna mig som Björn Borg när han missat 7 matchbollar mot John McEnroe i Wimbledonfinalen 1980.

Det började byggas murar igen. Det var ju lönlöst - hade jag inte redan kommit fram till det? Gick fram och tillbaka några gånger för att hålla värmen. Hon kom ut med en tung blå Ikeaplastkasse som hon nästan fick släpa nerför gatan. Såg henne försvinna bortåt. Hon knappade lite på sin telefon. Det var nog till pojkvännen. Eller vadå, hur vet du det? Really? Do you speak English? Nä okej, jag visste inte. Good point.

Följde efter på avstånd. Hon gick in i ett hyreshus. Noterade adressen.

Gick till biblioteket och läste tidningen från 2019-12-31: "28 procent av allt välstånd som någonsin skapats, alstrades under de senaste tio åren."

Vilken smörja.

Började fingra på telefonen. Det bodde 5 personer på adressen, varav två tjejer. En på 21 år. Det var inte hon, såg jag på Facebook. Den andra tjejen var 31 år, och gift. Både förnamn och efternamn var unikt för Sverige. Det kunde väl inte heller vara hon? Nix. Hon kanske bara var på besök? Men hon hade kollat i brevlådan - det gör...

Hon jobbade ju givetvis med hembesök. Hon kanske handlade åt folk. Satte in kontanter åt folk. Hade ju sett henne med namnbricka förra gången. Och då hade hon varit på ett apotek efter serviceboxen - givetvis för att handla åt en person som behövde medicin. Och telefonknappandet var kanske för att meddela att hon var på väg, att inhandlingen var klar. Allt i den teorin verkade ju stämma. Elementärt.

En teori utan förutsägelser var ju en värdelös teori. Hmm.

Förmodligen skulle hon ses flänga omkring på gågatan fler gånger. Det var inte otroligt att anta att en icke oväsentlig del av hennes yrkesliv utspelade sig på gågatans kullerstenar. Inte undra på att hon hade dykt upp igen.

Nästa matchboll, då smashar jag.

Om vindarna viskar mitt namn.