Yvonnes jordgubbar

Jag pratade med henne i telefon 5 dagar i rad, ca 9.5 timmar totalt. Jag var rolig och så vidare. Jag skrev (före vi hade börjat prata) annorlunda än andra, det jag ville veta. Tydligt. Hon verkade begripa vad jag menade (ovanligt). Hon kände sig avslappnad, när vi pratade, sade hon. Hon verkade intresserad. Frågade om vi kunde ses. Hon sade att vi kanske kunde ses på fredag, om hon kunde avboka sitt jobb. Hon skulle bara ringa ett samtal. Jag väntade. Tillbaka i luren sade hon att det inte gick att avboka. Det fick sjunka in. "Jag skojar", sade hon. Det fick sjunka ut. Tog några sekunder innan jag fick rätsida på verkligheten.

5 april 2019. Kliver av tåget i Lund 10:18 och ser mig omkring på perrongen. Söker efter henne med skärpa i blicken. Vem kan vara hon? Det går förbi några, men inga är hon. De är bara andra. Ska jag ringa henne kanske? Går mot rulltrappan och tittar. Ner kommer någon. Är det hon? Ser på henne och hon ser på mig. Kan det verkligen vara hon? Jag släpper inte blicken. Hon går mot mig. Det måste ju vara hon. Det axellängre håret hänger som kolasnören ur en chokladfontän. Ansiktet glänser. Kram. Jag visar upp plastpåsen med brödet. "Mkate", säger jag. Hon är från Kenya. Har lärt mig några ord på swahili. Antagligen för att imponera på henne. Hon verkade imponerad i telefon, och skrattade mycket och ofta.

Vi ska och handla. Hon köper spanska jordgubbar. Jag undrar senare om de är så stora i Kenya, såsom de spanska jordgubbarna? Jo, det är dom. "Men dom är sötare i Kenya". "Jaha, du menar jordgubbarna?", sade jag.

Hemma hos henne. Hon visar stenar och värmeljus. Hon hade skrivit sitt namn på en av de små stenarna, medan hon pratade med mig i telefon. Tänker att jag vill ha den stenen som souvenir, men det vågar jag inte säga. Inte nu. Jag frågar om jag kan låna toaletten och öppnar fel dörr, sovrumsdörren. Det är inte ens ett skämt. Jag har inget lokalsinne. Tror jag.

Badrumsvågen. Jag hade påstått mig väga 63 kilo, men sagt att jag förmodligen vägde lite mer, men att vi kunde kontrollväga hos henne. På hennes våg vägde jag 57 kilo (182 centimeter, 29 år). Hur gick det till? Blir man lättare om man känner sig lättare? Hon vägde 65 kilo (168 centimeter, 26 år). Jag kunde lyfta henne, men det var tungt. Hon kunde lyfta mig också.

Vi sitter i soffan och tittar på varandra. Jag tittar på henne och ler. Jag känner det i ansiktet. Det är ofrivilligt. Hon lyser. Hon skrattar. Hon säger att hon skrattar för att jag blinkar med ögat. Det gör jag inte. Inte medvetet. Man blinkar väl alltid med ögonen? Vi försöker krama varandra. Det går lite stelt. Hon säger att vi kanske kan gå ut. Lite fler kramar. Iväg med bilen till Sankt Hans backar. Sitter i gräset i blåsten och håller om varandra. Vi ser en nyckelpiga. Det sitter några fler par där. Frågar senare om det var planerat att vi skulle dit upp. Hon säger att det var något spontant. Jag sitter på min jacka och hon sitter bredvid och vi håller kantigt om varandra.

Tillbaka i soffan igen. Hon har en klocka på väggen som jag noterar tiden på över axeln på henne. Hon sätter på något slags soundtrack på Spotify på TV:n. Det är nog inte första gången, detta upplägget med musik på TV:n och sitta i soffan med jordgubbar. Kommer på senare att jag nog skulle ha matat henne med jordgubbarna, att det var deras roll att spela, kanske.

Det är jag som får ta initiativ till kontakt. Hon säger sig vara blyg. Vågar till slut ta av mig tröjan jag har över T-shirten. Det är något slags framsteg. En stund senare åker även T-shirten av. Jag tittar på henne. Hon tror att jag tänker något som inte vågar säga och hon undrar vad detta är. Jag säger att jag också är blyg. Tror jag frågar något om hon tänker ta av sig något. Hon säger att hon kan ta av blusen, men inget mer. Inte byxorna. Hon vill vänta med sex. Jag försöker få fram tanken att hon kan hjälpa mig i varje fall. Hon för ett resonemang som går ut på att hon blir bekväm med en person först efter sex, och för att ha sex måste hon vara helt bekväm med personen. Jag ifrågasätter inte. Jag har nog missuppfattat. Det är inte viktigt. Jag tar på hennes mage. Hon säger att hon har "rolls", som hon borde träna bort. Jag säger att det behöver hon inte alls göra. Till slut står vi och håller om varandra. Jag har armarna om hennes ländrygg och lutar mig bakåt. Till slut, jag vet inte hur det går till, så står jag med händerna som ett x, över hennes rygg, med min högra hand nerstucken i hennes högra bakficka och min vänstra hand nerstucken i hennes högra bakficka. Jag har visst tagit av mig byxorna. Kalsongerna har jag kvar. Jag vet inte vad klockan är. Vi håller på ett tag. Till slut så svider det av ansträngningen. Det är när hon börjat med våfflorna. Hon säger det, att hon ska börja med våfflorna. Jag upprepar bara enstaka ord. "Våfflorna?" En del av min hjärna av är avstängd. Hon kittlar mig, frågar mig om jag är kittlig. Jag säger att kanske finns det andra system som har prioritet, men att hon kan testa kittla igen om ca 10 minuter. Hon skrattar.

Våfflorna. Jag säger det, att våfflor är mättande. Man ska inte äta för många. Jag tar fler. Säger samma sak. Tar delar av våfflor, säger samma sak. Hon skrattar. Hon spiller vattenflaskevatten utanför munnen. Hon säger att det är för att jag tittar på henne.

Det dyker upp meddelanden på hennes telefon. Det är hon som läser fysisk, fysiktjejen, som har en pojkvän. Hon hade sagt det i telefon "hon läser fysik, men hon har pojkvän". Jag anmärkte att det lät som att man inte kunde ha en pojkvän om man läste fysik. Hon snappade upp det. Hon fattade det roliga.

Fysiktjejen skickar gråt-emojier. Många. Jag säger att fysiktjejen kanske ska lämna sin kille. Det är ett skämt. Men det är just vad fysiktjejen ska göra. Fysiktjejen skriver att hon kommer över med sina saker, för hon har ingenstans att ta vägen. Hon jag är hos säger att fysiktjejen inte gjort så här förut. Hon säger sig blir stressad och frågar vad jag skulle ha gjort. Jag föreslår att hon kan göra som den amerikanske stand-up-komikern Larry David, som på en fredag blev upprörd på sitt jobb som manusförfattare till en TV-serie och då muntligen sade upp sig i ett vredesutbrott. När han dagen efter insett sitt misstag frågade han en vän vad vännen skulle ha gjort. Vännen sade att Larry borde gå tillbaka på måndagen och låtsas som ingenting. Det hade fysiktjejen också kunnat göra.

Fysiktjejen dyker upp och lämnar en Ikea-kasse med saker. Hon jag träffat säger att det inte verkar seriöst. Hon tror att fysiktjejen bara vill sabba för henne, för fysiktjejen vet att hon har en annan här som ska sova över. Jag.

Klockan hade varit 17:30. Hon hade frågat om jag hade bokat något tåg eller om jag köpte biljett på plats. Hade sagt att jag inte hade bokat något. Frågade om jag kunde ta tåget på morgonen efter, före hon skulle iväg och hälsa på sina föräldrar. Det kunde jag. Hon hade en tandborste som jag fick.

Till slut ska vi sova i hennes dubbelsäng. Jag får inte se när hon borstar tänderna. Hon är ju blyg. Han ska ta av sig nattlinnet. Jag frågar om jag ska gå ut? Hon tycker det är en kul fråga på något sätt. Jag verkar inte behöva gå ut. Hon vågar inte ta av bh:n helt, utan drar nattlinnet över före den åker av. Hon tar av sig byxorna. Som att skala av prasselpappret från ett Kinderägg. Hennes lår framträder. Jag smeker dem. Vi pussar varandra och håller om varandra. Hennes ansikte ser annorlunda ut när hon ligger under mig i det dunkla ljuset. Jag får inte begrepp var jag sett det, men det är något. I någon TV-serie. Ljus genom persienner, lera i ansiktet, kamouflage. Vet ej, men det är något bekant.

Vi sover. Klockan är nog 23:00. Vaknar vid 04:00 och somnar inte om. Vid 06:30 ska vi stiga upp. Jag rullar över till hennes sida. Sitter grensle över hennes midja. Kysser henne. Hon håller sina armar om min rygg. Visst är hon inne ca 1 centimeter innanför kalsongerna på sidan? Vi säger inget. Hon kliver upp och är reklamfilmssnygg. Jag står i dunklet på andra sidan rummet och tittar. Säger inget.

Hade dagen innan frågat om jag fick ta en bild, för att jag inte skulle tro att det hela bara varit en dröm. Hon var för blyg för att låta mig ta en helkroppsbild. Blev en selfiebild på oss två. Jag sade under frukosten att om dessa bilder inte är i min mailbox när jag kommer hem så var det hela en dröm. Jag hade frågat om stenen också i samma veva. Den lades i jackfickan.

Vid frukostbordet. Värmer ett bröd till henne, som jag haft med mig. Visar hur man värmer för att det inte ska bli kallt i mitten. Man värmer först lite i mikron, sen skär man upp, och värmer igen. Det är en kort frukost. 10 minuter max.

Vid stationen igen. Vi ska höras på måndag i telefon. Jag nojar på vägen hem till fots sedan, kanske vill hon inte ses mer. Osäkerheten. Mitt ex ärrningar sitter i mig fortfarande. Hon som kunde sända "adjö"-sms och inte mena det. Skenavrättningen. Skräcken. Men när jag får sova blir det bättre. Skriver detta på kvällen 24 timmar senare. Det som blir, blir. Hade sagt det vid frukostbordet, att nästa gång kan vi ju baka bröd. Och jag kan ta med kondomer. Hon skrattar. Tycker det är roligt sagt. Men vad menar hon? Vill hon ses igen? Det hela är oklart. Eller så är jag bara osäker. Finns inget jag kan göra åt det i vart fall. Nu ska jag sova igen.
00:03 2019-04-07

Sover dåligt. Är som en vattenrutschbana i rymden, fast på utsidan, att man ska hålla sig kvar. Kanske som en flottningsränna. Vaknar upp och vet inte exakt var jag är mentalt. 48 timmar går. Känns mycket längre.

Det blir måndagkväll. Hon skickar ett sms: "Hej! Hoppas du hade en fin helg. Tyvärr har jag inte så mycket tid ikväll att prata. Jag har inlämningsuppgifter som ska lämnas in imorgon.". Skickar ett svar: "Vill du bestämma en ny tid?". Hon svarar: "Ja, men bäst att jag hör mig om exakt tid lite senare.

Är ute på en grusad parkering utanför min brors bostad. Har gått ut, gjort mig redo för att ringa. Hon svarar. Jag tänker att det blir ett kort samtal. Jag säger det jag nojat över i helgen. Ställer frågor. Är hon intresserad? Kommer vi att ses igen? Har jag någon chans? Hon svarar på alla att hon inte kan svara på det. Att vi kan prata om det. Men inte nu. Hon håller på med en uppgift. Skrev hon inte det, att hon skulle höra av sig senare? "Jo", säger jag, "Men när? Om en månad, ett år, en dag?" Hon skrattar till: "Inte en månad". Får till slut fram att hon kan höra av sig före fredag. Jag säger: "Du måste inte prata. Det är inget tvång". Vet inte om hon svarar. Jag önskar henne lycka till med uppgiften.

Det blir idag, två dagar senare. Jag vaknar upp och det är kvar. The itch. Jag skickar ett sms: 2019-04-10 07:01 "Hej Yvonne. Har du tid idag? Tänker mycket på dethär. Vill du prata?". Hon svarar 3 timmar senare att hon kan ringa. Vi pratar i 1,5 timmar.

Hon säger att det kändes bra, fram till att vi börjat kyssas, men sen var det något som inte stämde. Hon kände inget speciellt. Hon sade sig leta efter någon där allt stämde. Att man inte kunde styra över känslor. Hade sagt detdär att jag satt över henne, om det var okej. Hon verkade inte lägga någon vikt vid det. Hon hade testat att vara ihop med någon som hon inte hade känslor för, med tanken på att det nog kommer sen. Det hade inte funkat. Men hon ville först inte göra slut med honom, för att han älskade henne och gjorde allt för henne. Hon ville inte göra om det. Med sitt ex hade hon varit ihop något halvår för länge, för hon ville inte riskera att han skadade sig själv om hon sade hur hon kände. Hon hade börjat dricka kaffe för att inte vara till besvär när folk frågade om hon ville ha kaffe. Hon kunde tänka sig att träffa mig igen, om det skulle vara bra för mig, om jag skulle må bra av det. Eller vad det var. Men hon kunde inte säga när, och så vidare. Men det ville hon ju inte egentligen. Visste hon egentligen vad hon ville? Hon nämnde något med att hon hade något "kan" och "vill", och att det inte var samma sak. Men sen efter 1,5 timmar, där på slutet, så fick jag höra lite klarsyn. Hon tyckte det var bäst att gå vidare istället för att vi skulle ha mer kontakt. "No strings attached". Att man träffar någon, som det inte funkar med, varför skulle man fortsätta träffa den personen? "Det skulle bli många killar man skulle träffa då". Och det hade hon inte tid med. Hon pluggade och jobbade. För henne hade det varit en del jordgubbar. För min del var hon den andra tjejen jag träffade, since the beginning of time. Men visst, jag förstod perspektivet. Hon bad om ursäkt för att hon inte sagt det direkt.

Jag var tyst. Kände mig stel. Det var kallt. Blåste kallt. Hade fått hämta jackan precis när hon ringde. Hon skulle iväg. Jag var stel på riktigt. Hade inte märkt kylan. Stapplade hemåt från utkanten av Hvilans kyrkogård. Hade nämnt också: "så det räcker inte att vara rolig". Nä, det gjorde det inte. Där på slutet så ville hon inte träffa mig, och inte prata. Men jag fick skriva hur mycket jag ville, hon skulle svara. Men varför skulle jag göra det? Jag sade att jag kan skriva när jag smält dethär. Vi lade på och det var det. Första samtalet 2019-03-31 och sista 2019-04-10.