Ålevangeliet

Utan fungerande matsmältningssystem simmar den fem mil om dagen, den Europeiska ålen (Anguilla anguilla), som mellan 15-30 års ålder inleder sin resa mot fortplantning i Sargassohavet. Resan dit kan ta ett halvår, kanske mer. Resan mot svaret på gåtan om ålens fortplantning kan ta tusentals år, kanske mer.

"Ingen människa har sett ålar fortplanta sig, ingen har sett en ål befrukta en annan åls ägg, ingen har heller lyckats få ålar att fortplanta sig i fångenskap."

Först på sidan 33 i Patrik Svenssons debutbok "Ålevangeliet" avslöjas att ålens fortplantning är ett mysterium (ovanstående citat), och har så varit sedan Aristoteles, som dissekerade ålar i jakt på ett svar hur de blev till. Då han inte fann några organ för att producera varken ägg eller mjölke drog han slutsatsen - underbyggd av den antika teorin om uralstring (att liv kan uppstå ur döda ting) - att ålar föds ur lera på havets botten. Teorin om uralstring kom att vederläggas av den italienska läkaren och vetenskapsmannen Francesco Redi på 1600-talet. På 1700-talet lyckades den italienske anatomiprofessorn Carlo Mondini där Aristoteles misslyckats - Mondini fann ålhonans ägg och fortplantningsorgan. Men att hitta den manliga motsvarigheten, testiklarna, kom att gäcka vetenskapen i ytterligare 100 år.

Uppgiften ålades (heh) en nittonårig Sigmund Freud, som vid tillfället ännu ej grundat psykoanalysen. Freud befann sig i den italienska staden Trieste och beskrev i brev "las bestias" (bestarna) som "väldigt vackra bestar". Med "bestarna" menade han kvinnorna, som kom att gäcka honom på samma sätt som ålen, noterar Svensson, som även tar till vara på ironin som uppstår av faktumet att Freud efter 400 dissekerade ålar misslyckats att finna några testiklar, men att han genom psykoanalysen i en senare framtid skulle komma att teoretisera kring just förträngd sexualitet och begreppet "penisavund".

"I ett av breven till Eduard Silberstein tecknade han en ål som simmade genom texten. Den tycks ha ett hånfullt leende på läpparna. I samma brev benämnde han ålarna med just det ord han tidigare använt om en annan för honom gåtfull gestalt: »las bestias«."

Vad som var okänt fram till slutet på 1800-talet var att ålen inte har några testiklar, förrän den är i behov av det. Ålen genomgår nämligen metamorfoser - omvandlingar - från larv till glasål till gulål till blankål, där fortplantningsorganen slutligen framträder. Före 1896, då en metamorfos från larv till glasål bevittnades av den italienske forskaren Giovanni Battista Grassi, var det inte klarlagt att ålens fyra livsstadier ens var ett djur av samma art.

Den Europeiska ålens fyra livsstadier

1. Leptocephaluslarv - millimeterlång, tillplattad och genomskinlig.
2. Glasål - 6-7 centimeter, maskliknade och genomskinlig.
3. Gulål - ormlik och brungul solitärlevare.
4. Blankål - svart- och silverfärgad långsimmare.

Den Europeiska ålens livscykel

1. Leptocephaluslarven simmar i upp till tre års tid över Atlanten med hjälp av Golfströmmen, från sin födelseplats i Sagassohavet, till Europas kust, alltmedan de växer.
2. Glasålen simmar uppför kustens vattendrag i jakt på sötvatten.
3. Gulålen kan i jakt på en boplats i en å eller insjö vid behov kräla som en orm på på land, för att ta sig förbi diken eller träskmarker. När gulålen funnit sin boplats kan den bli kvar i uppemot 50 år eller mer, om den inte går vidare till sitt sista stadie.
4. Blankålen simmar tillbaka över Atlanten, mot Sargassohavet, för att fortplanta sig. Efter fortplantningen dör blankålen, antar man.

Svensson inleder sin bok med att beskriva ålens födelseplats, havsområdet Sargassohavet, döpt efter brunalgen "Sargassum" (även kallad "sargassotång"). Sargassohavet börjar en bit utanför Kubas kust och beskrivs som ett "hav i havet", tusentals meter djupt och avgränsat av fyra havsströmmar.

På den mytomspunna sidan 33 noterar Svensson i förbifarten att ingen människa har sett en blankål, död eller levande, i Sargassohavet. Att man idag tror sig veta att ålar föds i Sargassohavet bygger på ett tjugoårigt forskningsprojekt genomfört av den danske biologen Johannes Schmidt i början av 1900-talet. Projektet gick ut på att fiska upp leptocephaluslarver och notera på vilken plats i havet de var som minst - där kunde deras födelseplats antas ligga. Man kan säga att Schmidth gav sig ut för att finna (n)ålen i höstacken (Svensson skriver "nålen i höstacken"), där höstacken var världshavet Atlanten.

Vartannat kapitel handlar om Svenssons pappa, hur de båda i Svenssons barndom fiskade ål tillsammans. En tredjedel in i boken, med kapitlet "Människor som fiskar ål" som startpunkt, börjar man ana en slagsida åt filosofiska grubblerier. Törhända störtar boken ner i de hobbypsykologiska djup dit Svensson förpassat Freuds teorier om förträngd sexualitet och "penisavund". Redan ett tidigare kapitel hintar om vartåt sargassotången flyter:

"Ålens ursprung och vandring är ju i all sin märkvärdighet också möjlig att relatera till, till och med känna igen: Den långa driften med strömmarna för att komma bort och den målmedvetna och mödosamma vägen tillbaka, allt det vi är beredda att göra för att hitta hem. [...] Ålens gåtfullhet blir ett eko av de frågor alla människor har inom sig: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Var det så också för Johannes Schmidt?"

Nej, det var nog inte så för Johannes Schmidt, även om det hade passat bokens syfte som nål i höstack. Vad är bokens syfte? En tredjedel igenom är det svårt att dra några slutsatser om den saken, men det är en inte alltför vågad gissning att pappadelen avslutas med att Svensson efter pappans död tar med sin egen son (vars födelseplats kanske beskrivs?) för att fiska ål - att Svensson då slutligen har "hittat hem", precis som ålen som simmar mot Sargassohavet.

Även boken i sig tycks ha hittat hem hos många - den såldes till 22 länder på två veckor[1] och vann Augustpriset 2019 i kategorin "Årets svenska fackbok"[2].

[1] http://web.archive.org/web/20190317053103/http://www.svb.se:80/nyheter/alevangeliet-gav-storsta-forskottet-nagonsin
[2] https://web.archive.org/web/20200104181131/https://www.augustpriset.se/nyheter/2019-ar-augustpris-tilldelas

Andra kuriösa upplysningar som lämnas av boken är att en blankål kan leva upp till fyra år i fångenskap utan föda, och att man inte vet hur gammal en ål kan bli, att det finns "svenska ålar som i fångenskap bevisligen blivit över åttio år gamla".