Danskursen, vecka 10 av 10 - Runaway

Kom 12 minuter tidigare denna sista gång, för att spana in fortsättningskursdeltagarna, vars kurs gick precis före nybörjarkursen (som jag gick). Fortsättningskursdeltagarna var även dom inbjudna till avslutningsfesten den 29 november.

Monica stod vid stolpen som vanligt. Hon tyckte sig känna igen några killar från nybörjarkursen, som alltså även gick fortsättningskursen. Hon undrade varför. Jag sade att om man bara gick kursen för att träffa folk så innehöll ju nybörjarkursen endast nya ansikten, medan man redan kände till alla i fortsättningskursen. Hade själv funderat på att gå båda kurserna.

Såg min pappa på dansgolvet. Han var där tillsammans med sin nya fru. Han såg stel ut. Var nog frun som dragit med honom. Verkade vara vanligt, att pojkvännen inte ville följa med, sade jag till Monica, vars pojkvän inte velat följa med, och så pekade jag i luften och sade att Alexandras pojkvän inte heller velat följa med. Fast Alexandra hade ju inte stått där vid stolpen på över fyra veckor. Föreslog skämtsamt att man borde ha en tyst minut för dom som hoppat av kursen. Denna sista gång var det inte nog med folk till en inner-ring. Det var färst hittills.

Foxtrot i början.

Fick ganska tidigt en smal historia, som jag sett ungefär en gång tidigare. Frågade om hon brukade vara i inner-ringen. Det brukade hon. Nämnde att hon nu utan inner-ring fick se vad det var för troll här ute i ytter-ringen. Emma hette hon, precis som hon från förra veckan, som inte dök upp idag. Såg inte My från förra veckan heller.

Fick några äldre och skred runt på golvet. Vänstersnurr. Högersnurr. Nervositeten från tidigare veckor var borta nu. Ingenting var längre omöjligt. Tänkte att jag signar upp på vad som helst för att få fortsätta. Det var värt det. Write me up, buttercup. Tänkte mig ha en kristallklar blick, som en putsad vindruta, då jag blickade ut i salen bland de dansande. Jag själv som en del av ett myller. Såg Vilda musen. Hon var jag klar med. Såg 5+2-tjejen. Hon var jag ju mer eller mindre klar med. Såg gentjejen, numera kallad rådjuret. Hon var jag inte klar med ännu. Jag visste att jag skulle våga idag. Det var som att plocka hallon. Tanken var som jordgubbar med mjölk.

Dansen bytte till bugg.

Den alldagliga från vecka sju dök upp. Hon visade sig heta Johanna. Hon hade inte längre på sig sin "Dream"-amulett, vilket jag kommenterade. Hon kanske hade slutat drömma, sade hon. Hennes hand skulle vara ovanför min hand efter att jag vänt ett varv, tyckte hon. Ingen annan verkade tänkt på det. Och så var det partnerbyte. Nu dansade jag med hon som Johanna umgicks med. De kanske var ihop. Men det var ju ett känsligt ämne. Frågade först om hon hette Mikaela, att det var namnet som kom upp i mitt huvud. Hon hette Ida. "Men vem är Mikaela?", undrade jag. "Är det någon här?", frågade hon. "Jag vet inte. Men nånstans finns det någon som heter Mikaela. Jag får gå runt och fråga på stan." Ida var kortare än Johanna. Fick för mig att hon lät som en av mina kusiner lät när jag var liten, men kommenterade inte det. Jag sade att jag hette Henrik. Hon sade att hon knappt kunde namnet på någon här. Jag sade att jag kunde namnet på Johanna. "Ni känner varandra?", undrade jag. "Ja, vi känner varandra", sade Ida. Sade något om att jag sett dem ihop ofta. Tänk att fråga om dom var ihop och så var dom inte det. Frågade inte det.

Pärlan dök upp. Hon sade att vi inte var vid en trappa nu. Fick leta i minnet. Just det, jag brukade stå på andra sidan salen, där det fanns trappsteg. Jag brukade skämta att hon brukade skada sig när hon dansade med mig, då hon vid minst två tillfällen stött emot andra dansare i buggen. Frågade om hon hette Mikaela. Moa hette hon. Kände igen det på något sätt. "Men du är inte så gammal?", frågade jag. "Nä, jag är sexton", sade Moa. Mina ögon spärrades upp: "Sexton?" sade jag förundrat, som att man talat om för mig att solljus och radiovågar var samma fenomen. Började prata om Idol, vilket var min enda erfarenhet av sextonåringar. I det sångtalangprogrammet kunde man ha överseende med vissa brister, om personen var sexton år. För det kunde finnas potential. Man kunde fortfarande lära sig. Det fanns liv och hopp. Men var man i min ålder, 29, så skulle allt sitta perfekt, annars kom man inte med. Det fanns inte tid till potential för en 29-åring i Idol. När det gick upp för mig att hon rent ålderstekniskt inte kunde ha sett så många säsonger av Idol, då började ögonmusklerna jobba igen. Kunde knappt ta in det. Som att man sagt mig att fjärilar lever en tid som larver som sen blir en puppa som sen blir en fjäril. Sexton år. Där befann hon sig. Sade att när jag var sexton så spelade jag Counter-Strike. "Vad gör en sextonåring idag?", undrade jag. Hon sade att hon läste. Frågade vad hon läste. "Science-fiction", sade hon. Det kom upp "Neuromancer" i huvudet men det var partnerbyte. Den hade jag läst när jag var, sjutton kanske. Sexton år. Måste varit minst tretton år sedan jag sist pratat med en sextonårig tjej, och då kan jag inte ha sagt särskilt mycket, ska sägas med emfas.

Det blev paus. Gick helt sonika fram till rådjuret: "Är det dom du är här med?", undrade jag, om några som stod i närheten. Nä, hon var här själv idag, sade hon. Rena bjudfikat. Det vara bara att springa uppför sommarängen, som att kasta bollar mot plåtburkar på tivolit. Hade skämtat om det med Monica, hur det var på avslutningsfesten, när man skulle bjuda upp. Om det var som på tivoli, att det var kö på vissa ställen. Att man kanske kunde köpa åkband och gå före. Hon sade att det nog var som en vanligt danskväll. Sade att jag aldrig varit på en danskväll. Men nu stod jag framför det ensamma rådjuret.

Frågade hur det kom sig att hon gick på dansen. Hon sade att en hund var sjuk nu, vilket gjorde att det nu fanns tid till det. Frågade om hon hade fler hundar. Det hade hon. Hon kanske tränade agility. Det gjorde hon. Hon hade dansat tidigare, men nu gick hon på kurs för att börja våga igen. Hon hade haft en kompis som flyttat till Lund, som hon tidigare gått och dansat med. Påstod det att hon var lite blyg och så kanske. Det kanske hon var. Sade det att jag hållit på med datorer förut, men att jag sedan tjugofemårsåldern tog igen allt jag aldrig sade då. Att jag nu pratade för mycket snarare. Att min grej var att våga prata med folk, att det var därför jag var här. Att jag förra veckan då jag sett henne vid stolpen, att jag då hade vågat. Och nu stod jag här igen på sista veckan, att jag var fullärd nu. Hon hette Tina. Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Fast det hade jag frågat förra veckan. Men nu var det lite osäkert. Hon fick se om hon var trött efter jobbet eller inte. Hon kanske inte skulle komma. Det var således nu eller aldrig.

Gissade att hon var nitton år. Det var fel. Gissade på tjugo. Det var också fel. Hon sade sig vara trettiotre år. Jag bara stirrade. "Trettiotre?". Var tyst några sekunder, och lade till: "men folk tror du är yngre?" "Jo", sade hon. Sade att jag pratat med någon som var sexton, att jag inte förstod, att de lika väl kunde ha bytt ålder. Mörsade vidare: "Du är väl inte singel?". "Jo", svarade hon.

Det var den första bekräftade singeln på tio veckor. Nu var jag i jordgubbslandet med slåttermaskinen utan bromsar. "Vi kanske kan hitta på något någon gång", frågade jag. "Kanske", sade hon avvaktande. Det skulle ju inte hända bara sådär. Okej. Men framtiden var ännu inte skriven. Den skrevs just precis nu, så jag körde vidare. Tänkte inte ge upp bara sådär. "Jag kan adda dig på Facebook", sade jag, och lade till: "så kan du ju köra den att du har mycket på jobbet eller så". Hon sade sitt efternamn. Frågade var hon bodde. Hon bodde i Asarum, obetydligt avstånd härifrån. Sade att min bror brukade spela bangolf i Asarum. Hon tog sig till kursen med bil. Hon sade att hon sett mig gående. Nämnde det, att jag tänkte mig att hon lade märkte till saker, att hon höll uppsikt över grejer, hade koll. Att jag sett henne speja från stolpen. Sen sade jag att jag fått för mig att hon varit här med sin mamma. Det var hon inte, men hon nämnde att mamman hade peppat henne. Pausen var slut.

5+2-tjejen dök upp efter ett tag. Det första jag sade var: "Har du ett riktigt namn också?" Sandra hette hon. Hon var 32 år. Det var ju hon som jag egentligen skulle haft. Hon var jättebra. Ville mest få det på pränt så frågade om hon var singel, men det var hon inte. Lade till att jag tänkt mig det, att jag sett henne med någon. Hon sade att hon kunde dansa med mig ändå. Antar att hon menade på avslutningsfesten, för på kursen dansade man ju med alla oavsett. Sade att såna som hon gick åt snabbt. Att det var marknadsekonomi. Hon förstod inte först men när jag förtydligade förstod hon, och tackade. Jag sade att på avslutningsfesten fanns det ju även folk från andra kursen, och att den osynliga handen skulle se till att det var jämvikt. En obegriplig sägning. Sade att det var en ekonomisk sägning, att jag tänkt mig att hon jobbade med ekonomi, med tanke på hennes svarta skjorta. Hon sade att hon bara hade den på fest. Hon jobbade inom hemtjänsten, sade hon. Men hon hade faktiskt tänkt läsa vidare. Där ser man tänkte jag, jag hade inte varit helt ute och cyklat. Till förskollärare. Eller så hade jag det. "Ja, det är ju ett ganska vanligt yrke", sade jag. Majoriteten av alla nättjejer jag pratat med hade jobbat antingen som undersköterska eller förskollärare. Hennes namn fanns plötsligt inte i mitt minne, så frågade igen vad hon hette. "Sandra. Men du kan ju kalla mig 5+2", sade hon, och lade till: "det glömmer du aldrig". "Nä, det glömmer jag aldrig", sade jag och blickade i fjärran som sökande en högre mening. Var det Gud jag sökte kanske? Hon var ju inte singel; den enda detaljen som inte stämde i denna saga. Snipp snapp snut.

Louise dök upp. Hon var admin i Facebookgruppen. Officiellt visste jag inte att hon hette Louise. "Louise heter du", sade jag. "Henrik heter jag. Du är ju admin i Facebookgruppen, så alla känner dig, men du känner ingen. Lite som dendär: 'Alla känner apan, men apan känner ingen.'" Så nu visste jag att hon hette Louise. Så enkelt var det fixat. Frågade hur länge hon hade dansat. I tolv år hade hon dansat. Oj. Kommenterade att då måste hon vara en bit över trettio. Hon var tjugonio. Sade att det var jag också, men att jag inte dansat i tolv år. Jag hade dansat i tio veckar, log jag. Kursen var ju just så lång. Och här var jag. Frågade inte om hon var singel. Hon verkade som bakom en försvarsmur på något sätt. Deltagare i tandkrämsreklam. Det fanns en hård emalj inom henne, bakom tandläkarleendet.

Dansade även med hon som var master elite över allting. Tävlingsdansaren på 46 år, som dansat vem vet hur länge. Hon vars varande var fyllt av ansvar. Hon var kursens medvetande. Skulle ha koll på att allt gick rätt till, att låtarna stämde, att varje moment förevisades korrekt och på ett så bra sätt som möjligt. Hade dansat med henne tidigare veckor, men hon var så inne i sig själv. Hon kanske fick nåt flow av att dansa. Att om man pratade med henne så var det som att väcka en sömngångare. Och det fick man ju inte göra. Det hette inte "Tre steg tillbaka". Det hette: "Tre små steg". "Jaha, då har jag memorerat fel", sade jag. Att låta henne göra tre små steg. Vem trodde jag att jag var? Nu när jag dansade med kvinno-Jesus, och tilltalade henne dessutom. Som att prata med Ronald McDonald, Michelinmannen eller GB-gubben. En avatar. Jag hade krossat den heliga katedralens glas och lagt nyckeln till alltings ljus i min bakficka.

Dansen var slut och jag gick fram till Tina. Pang på bara. Frågade om hon skulle gå fortsättningskursen. Det skulle hon. Hon hade skrivit upp sig på några listor där borta. Tittade bort lite och sade att jag funderade på att också göra det...

Sen ba gick hon.

Kursen var slut.