Nyårsafton på Tararps byväg

Frosten glimmade på björkriset i gatlyktans sken. Mina ögonlock klippte några gånger för att få in skärpan. Jag hade gått i mörker längs en obelyst skogsväg, passerat en tunnel och återkommit till ljusets rike.

Tidigare under dagen hade jag pratat med en trettioårig tjej i telefon. Hon hade enligt uppgift inte haft något seriöst förhållande. Jag kommenterade att det ju var positivt på ett sätt - att hon inte var förstörd av tidigare förhållanden - men på ett annat sätt... hon fyllde i: "Vad är det för fel på mig?" Precis. Sen fyllde hon i när jag citerade "Svensson, Svensson", julavsnittet. Felet i henne var kanske också felet i mig.

Citatet "Bönderna åt halmen på sina hustak" nämnde jag för henne, att det var fascinerande hur så få ord kunde dölja så mycket innebörd. Hon sade sig också kunna fotografera intressanta citat. Vad lustigt. Vad var det för fel på henne?

Berättade om språkteorin från 1970-talet som jag läst om i Språktidningen, att allt väsentligt kunde uttryckas med hjälp av endast 65 så kallade "primord". Filosoferade vidare att förståelse inte var självklar - att hon förstod mig eller jag förstod henne - allt var på ett ungefär. Men att bli förstådd var viktigt, om än kanske omöjligt. "Jag förstår", sade hon att hon tänkte säga, men att det skulle låtit konstigt.

Vårt samtal varade ungefär en timme, sen skulle hon äta.

Hade läst i Blekinge Läns Tidning om en ur min generation - vi hade gått på samma grundskola - som tillsammans med två andra skulle bestiga Kilimanjaro, ett nästan 6 kilometer högt berg i fjärran land. Min egen trettioårskris började med Tararps byväg. Det var 5 kilometer att gå. Och mörkt.

"Mörker", hörde jag i minnet Max von Sydows dova stämma mullra, från hans inläsning av "Mörkets hjärta". Den obelysta skogsvägen inleddes med en tunnel under motorvägen E22. Ljudväggen från de fåtal bilar som svischade förbi påminde om ljudsystemet hos en megadomebiograf. Då ljudväggen rämnat svepte den billyktornas dager med sig och återlämnade platsen i Sydowskt beckmörker.

Grusvägen in i skogen bortom motorvägen slingrade sig förbi jul- och nyårsbelysta stugor var femhundrade meter. Människor eller körande bilar fanns ej att skåda. Plötsligen dök en vägspärr upp mitt på vägen. Vägen var kanske inte anpassad för bilar längre fram. Kom att trampa i en väggrop jag inte sett - att marken ens fanns var bara ett antagande utifrån tidigare erfarenhet.

Enligt kartan skulle det vara en sjö till vänster: Byasjön. Att sjön ens existerade märktes av att himlavalvets halvmåne avspeglades i det blankmörka vattnet. Scenen skymdes av spretande trädgrenar på samma sätt som spindelväv kunde skymma en tavla.

Varför var jag på väg mot Tararps byväg? Hon skulle fira nyårsafton i Tararp, tjejen jag pratat i telefon med. Jag skulle fira nyårsafton i ingenstans, killen jag agerade inifrån.

45 minuter efter vårt samtal hade jag skrivit: "Har ni plats för en till förresten? Nyårsfirandet i Tararp."

Det var en chansning. Men det var ändå bättre att bli ignorerad än att inte ens bli det, att inte ens försöka. Hon svarade halvtimmen senare:

"Jag kollade med Anna (som vi ska till), men det är tydligen sittande middag (flerrätters), så hon var en smula omedgörlig på den punkten[...] kan jag höra av mig ifall vi blir färdiga med den sittande delen i hygglig tid?[...]"

En av raderna stod ut: "hon var en smula omedgörlig på den punkten". Det fanns massa innebörd i den raden, inbillade jag mig. Så hon hade alltså tagit upp förfrågan med Anna, högsta hönset (ännu mer inbillning), istället för att bara ignorera.

Det var fröet till att jag nu stod här i natten ute i ingenstans. Ifall hon skulle höra av sig, så skulle jag vara i närheten. Och hörde hon inte av sig så var det bättre med ett äventyr, än att bara sitta hemma och snegla på klockan.

Vad var det för fel på mig?

Mycket att fundera på i mörkret. En "canossavandring" längs en mörk skogsväg ingick nog inte i begreppet "trettioårskris", och inget av de båda orden ingick förmodligen heller i kanon av 65 primorden enligt Natural Semantic Metalanguage-teorin.

Att man ens rörde sig framåt kunde förstås mot bakgrund av att ljus i fjärran tycktes komma närmre och närmre när man försökte röra sig framåt. I mörkret kändes det mer som att världen förflyttades närmare än att man själv rörde sig bortåt i världen.

En rad med lyktstolar uppenbarade sig på ett krön. Civilisation. Lyktstolparna kom allt närmare.

Asfalt under fötterna. Gatljus. En svart mjauande katt dök upp en bit bort. Den kom fram till mig, och gick sedan snubbelnära mina fötter en kort stund.

Nattens tystnad bröts av ett brusande ljud. Granefors Bruk hade jag läst på kartan och nu också på en skylt. Grane-"fors", ah, så måste det vara. Forsljudet kom törhända från bakom en större byggnad, och vattnet omkring kunde bara skönjas genom små ljusspeglingar på den mörka vattenytan, som hålslagshål utströdda i en simbassäng.

"Tararps byväg", stod att läsa på en skylt kort därifrån. Efter en timmes vandring hade jag nått mitt mål. Enligt kartan var själva vägen 1,5 kilometer lång, så det var bara att sätta igång.

Klockan var 22:00 och det var nyårsafton.

Ett fåtal hus längs den långa vägen, kanske tio stycken. I ett av dem syntes några sitta och äta. Eller snarare såg man toppen av deras huvuden röra sig upp och ner vid fantasivis ett matbord. Den enda människan jag såg under hela vandringen - någon som tydligen skulle ut och röka - uppenbarade sig, just utkommen från huset, vars takhöjd var obetydligt högre än rökaren själv. Vid ett annat hus hörde jag - utan att se - en tjej som lät meddela: "Jag hade en klänning när jag kom hit". I övrigt var det tyst, folktomt och dunkelt.

Vägen slutade i en skärning med en annan väg; Tararp var tydligen större än Tararps byväg. Men mitt mål var avklarat - Tararps byväg bestigen.

Det var mörkt och kallt. På Kilimanjaro var det nog också kallt, men knappast mörkt. Mörker fanns väl bara i Sverige? Ja, jag skojar. Men Blekinges historia före det blev svenskt 1658; borde man inte läsa dansk historia då? Det hade jag nämnt till henne i telefon. Och varför fanns det salt i vatten? Vad var ens salt? Det smälte snö och dödade sniglar utan skal. Saltet var helt klart seriöst menat.

På vägen tillbaka mötte jag åter den salta katten vid forsen. Hade fått för mig att det var en bortsprungen katt. Men den var väl ungefär lika bortsprungen som jag själv. Den bodde så klart i närheten, och det gjorde jag också, om än bortom skogen. Katten var helt klart medgörlig på dom flesta punkter och lade sig på rygg på asfalten och krängde runt. Det låg säkerligen massvis med innebörd i detta faktum.

Dubbelkollade telefonen. Nä, hon hade inte hört av sig. Om nu någon trott det.

Tillbaka in i mörkerskogen. Vid en sträcka fick jag en känsla av att jag tagit av på fel väg, att vägen nu plötsligt slutade och skogen tog vid. Men för varje steg framåt flyttades även detta skogsvidtagande parti framåt, meter för meter.

Det var för mörkt för att se, men vägen fanns där, framför mina mästerstövlar. Och bortom vägspärren och E22-tunnteln såg jag så frosten glimma på björkriset i gatlyktans sken.