Tungfiskade julvanten

Dan före dopparedagen

Ovanligt mycket folk på gågatan dagen före julafton. Skannade av med blicken när jag passerade ett antal gånger fram och tillbaka. Fullgod syn och vid god vigör; endast psyket kunde hindra mig. Var nästan rutinerad - kanske hade jag bara inte lagt märke till det själv - en ouppdaterad självbild. Samtidigt var bortförklaringarna ständigt uppdaterade, bortförklaringarna till att inte gå fram till tjejen som blivit slutpunkt för ögats flackande sackader.

Erinrade tanten på biblioteket som uppmärksammat mig på min tappade vante nästan före den tagit mark. Vant-tappartricket, kunde det vara något? Att "råka" tappa en vante framför tjejen man spanat in. Om hon plockade upp den var hon ju dessutom synbart vänlig. Det var nog för mycket folk - åskareffekten hade gjort att ingen plockat upp vanten. Ännu en bortförklaring för att slippa prova.

Fick syn på en grupp av tre tjejer som kom gående. De var värda ett vant-tapp, alla tre var för sig. Var tjejgruppen tre chanser på en gång eller var de att betrakta som en flock? Vad skulle bli min bortförklaring att inte gå fram till dem? De försvann in i en klädbutik. Såg dem genom glaset. Kanske var de för unga? Det fick duga som bortförklaring. Gick vidare i vimlet.

Många hade passerat och bortförklarats med samma lätthet som man tappar en vante. Men tjejen i rosa hår som nu kom mot mig gick inte att förklara bort. Förutom rosa hår hade hon en liten namnbricka guppande på ena bröstet. Texten var för liten för att urskiljningsgöra det förväntade namnet. Namn eller inte - hon var värd att vända om för. Jag blev inte besviken.

Men hon spelade i en annan liga. Vad höll jag på med? Som rödklänningstjejen på dansen (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K") tre dagar tidigare. Vad skulle jag ens säga? "Jag", skulle jag börja med "jag..."? Försökte hitta en fortsättning: "...Tarzan". Nä, hon skulle inte fatta; hon skulle säga "va?" Det verkade lönlöst, örfilen hängde i luften, i mitt eget bortförklarande huvud.

Hade glömt bort att jag behövde uppvärmningsminuterna, uppdateringsminuter för att ladda ner verkligheten framför mig.

Efter några minuter slank hon in på klädbutiken Lindex. Planen fick bli att när hon kom ut från Lindex skulle sinnesuppdateringen vara klar, och jag skulle inte behöva tänka så mycket. Det fick bli som tjuren som såg det röda skynket och agerade på instinkt.

Istället dök ett annat rött skynke upp.

Var det inte... Matilda? Hade gått fram till henne under högskoletiden för många år sedan, 2013, efter många veckors vånda. Då hade hon pojkvän. Men nu?

Fast var det ens hon eller blott någon liknande? Presumtiva Matilda hade heltäckande rock och blont hår. Hade hunnit få en skymt av hennes ansikte när hon ilade förbi längs gågatan. Ansiktet påminde om Berras ansikte i "Kan du vissla Johanna" (1994), upptäckte jag dagen efter när filmen sändes på TV. Även om det inte var Matilda så hade jag i varje fall inledningsraden klar: "Heter du Matilda?" Sen om det inte var hon, då var det ju ändå "någon", och då var jag redan framme. Bingo.

Släppte spaningen på Lindextjejen och följde Matilda-tjejen in i Citygallerian. I rollen av julshoppare försökte jag få en extra titt på hennes ansikte genom periferisynen när jag gick förbi henne då hon kom ut ur en hälsobutik. Det kunde mycket väl vara hon. Hon tågade vidare ut på gågatan och jag gick hakade efter.

Gick ifatt henne längs kullerstenarna.

"Ursäkta mig...", sade jag och såg ner på hennes bekanta ansikte. Jag fortsatte: "...heter du Matilda?"
Det hette hon. Hon tyckte sig känna igen mig också. Hade vi gått i samma klass? Jag sade att jag gått fram till henne 2013, då vi studerade på Blekinge Tekniska Högskola. Sade vidare att det fanns en Youtubevideo på henne, en "studentintervju". Jag nämnde att det i det klippet fanns en sekvens där hon var på en lektion och att hon då måste ha försökt spela att hon var uppmärksam på vad läraren sade, trots att hon blev filmad under tiden. Hon sade att hon mindes det. Frågade om vad hon gjorde ute på stan och så vidare. Jingle-Jangle.

Tiotusenkronorsfrågan besvarade hon med att hon dejtade någon. Jag sade att jag gått en danskurs nu i höst, att då var man ganska desperat. Hon sade sig ha dansat Lindy hop. Hon sade att man ju kunde gå en danskurs för att det var roligt. "Men det gör inte jag", sade jag och konversationsskrattade. Skulle dans vara roligt? Counter-Strike var roligt. Att dricka sprit hade sin lockelse, och att spela bort sina penningar på tärningsspel var reklambudskapet nummer ett under året. Men dans? Dubbelkollade och jovisst: hon var en sådan som tyckte om att se på när andra dansade (se "Danskursens avslutningsfest"). Tänkte på Johan Rheborg rader på Idrottsgalan 2008: "Tjejer, ni dansar väl för att ni tycker att det är roligt, antar jag. Vi män, vi dansar för att vi vill ha sex. Det är roligt, vet jag."

Matilda skulle vidare. Kanske hade jag fått fyra minuter. Ett fullgott dagsverke.

Tjejen med det rosa håret hade jag ändå inte kunnat lägga vantarna på, fick jag bortförklara inför mig själv.

Julafton

Prästen Marike (se "En av alla själavandrare") skulle vara med i kyrkoeventet "samling vid krubban" klockan 10:00 på morgonen. Klev in genom kyrkoporten och såg genom döbatangdörrarna (se "Henry Jekyll och Systembolagsbesöket") en vitklädd gestalt jag förmodade vara hon. Det gick inte. Vågade inte gå längre in. Vände om, men stannade vid bokhandelsskyltfönstret jag stannat vid före jag gått fram till Anastasia (se "Gatumusikantens sirensång"). Sen vände jag om igen, öppnade kyrkoporten, sen döbatangdörrarna, klev förbi den vita gestalten - som nu fått sällskap av en annan kvinna, som gav mig en psalmbok - och satte mig på plats i en av bänkraderna, som alla var smyckade med levande ljus i öppna glascylindrar.

Lågan i ljuset dubbelexponerades i glaset, vilket fick de båda lågorna att till synes omslingra varandra.

Gestalten insvept i lakanet var Marike, som gick fram genom mittgången till den flermeterhöga målningen av den halvdöde Jesus i famnen på vem vet vilka. Utseendemässigt påminde hon om mig om mitt ex, och det var ett gott betyg. En präst måste väl vara vänlig också, i varje fall under arbetstid?

Marike talade, sen sjöng en kör, sen talade Marike igen. "Kärleken är julens budskap", sade hon. Bra öppningsrad, den skulle jag knycka rakt av, tänkte jag där jag satt och planerade. Det gällde att komma på hur jag skulle komma i närheten av henne. När hon pratat klart satt hon vid scenkanten. Hade jag suttit på första bänk hade jag nästan kunnat nå henne om jag sträckt mig fram. Jag hade kunnat "psst":a henne kanske. Men det var omöjligt att ta sig fram dit nu. Psykiskt omöjligt, när kören sjöng och folk satt saliga i bänkraderna.

Hon gick plötsligt bakåt i mittengången, mot och förbi min rad. Det var en del av ett skådespel där hon skulle plocka in bänkkantsfigurer till den scenplacerade krubban, genom att först lägga dem i en korg hon bar med sig. Sen packade hon ur dem alla framme vid krubban. Hon gillade djur: "det vet alla som känner mig", sade hon. Men hur lärde man känna henne?

Hon sade att det var många lamm till krubban, att hon inte hade så många lamm till sin krubba där hemma. Hennes krubba där hemma? Var hon religiös eller nåt? Visst fan. Järnspikar, menar jag. Var det sådana som användes för att spika upp Jesus på korset? Jag var ännu ouppspikad men satt som på nålar.

Enligt storyn var det några herdar som fick se Jesusbarnet först. De var snälla, och försökte att inte supa sig fulla, så ofta. "Så ofta"? Men det gick bra ibland? Det var alltså inte helt förbjudet att ha roligt. Undrar om dans var tillåtet?

Marike pratade vidare framme på scenen men mina tankar dryftade vidare hur jag skulle gå tillväga för att nå fram till henne, när teatern var klar. Att dröja kvar kanske? Noterade att kyrkan hade tre synliga utgångsportar. Hade kunnat vänta utanför och täcka av de två mest troliga portarna med blicken. Trettiotreprocentig flyktrisk var helt okej odds. Men istället kunde jag ju nyttja det faktum att jag var inne i kyrkan och inte hade fegat ur utanför. För att komma ut måste hon passera mittgången, tänkte jag. I mittgången skulle jag stå och invänta miraklet.

Så var det plötsligt klart, God Jul och halleluja och hon försvann som genom ett magitrick bakom Jesusmålningen, in i ett hemligt rum, backstage. Kollade av kyrkans interna arkitektoniska utformning, om det fanns något sätt att där hon befann sig komma förbi mittgången. Det föreföll omöjligt, om det inte fanns en bakvägsutgång från det hemliga rummet.

I mitten av mittgången fanns en klotformad ljusbärare med fler än femtio brinnande stearinljus. Vid ljusens isättningspunkt väntade ett vattenbad, för att släcka lågan när ljuset brunnit ner - en slags metafor för en fullgjord dagsveke på dopparedagen, omslingrandets slut.

Stod vid en bänkrad i närheten av ljusbäraren och försökte se from ut. En psalmboksutdelare bad mig flytta mig en aning, så hon skulle komma åt att släcka bänkradsljuset jag stod vid. Jag tog ett steg bakåt. Några minuter senare skulle en annan kyrkotjänare hämta en psalmbok vid raden jag flyttat mig till. Jag tog ett steg fram igen.

Ett slags kristlighetens sicksackande i väntan på frälsning. Leif G.W. Persson sade i ett avsnitt av Veckans brott 2015, angående hur man minskade återfallen i brott: "Ja, det som brukar funka är sånahär saker som frälsning, och att dom får tag i ett vettigt fruntimmer, och såntdär".

Ingen Marike i sikte.

Efter fem minuter var kyrkan nästan tom på folk. Kyrkan skulle låsas och det var dags att gå ut. Väl utomhus såg jag att det fanns en dörr från det hemliga rummet. Kanske hade hon flytt fältet? Undan en eller ett fan.

Skulle jag köpa fler lamm till hennes krubba? Och ett brev kunde jag kanske skriva? Öppningsraden var ju klar: "Kärleken är julens budskap". Kollade mina fickor om jag kanske lagt en pennstump där vid något tillfälle av gudomlig tillförsikt. Det hade jag inte. Marike bodde två minuters promenad från kyrkan. Tydligen i närheten av där barnsångsförfattaren Alice Tegnér bott en gång i tiden. Kodlås vid porten; hade inte gått att posta något brev där.

Breveffekten hade varit ungefär densamma som att posta ett brev till jultomten, fick jag bortförklarat för mig av djävulens apostel.

Annandag jul

En svart jacka, ett ihopfällt paraply och en eftertänksam gång. Hon kan till och med ha tagit sig tid att titta på mig när vi passerade varandra. Ingen hund på promenad? Ingen väninna eller kille vid sin sida? Ingen telefon? Inga örsnäckor? Och dessutom verkade hon vara i omkring min ålder. En sällsynt tilldragelse hela alltsammans.

Tjejen rörde sin paraplyspets i cirkelrörelser över marken som för att efterhärma en slags Foucaults pendel. Vi gick åt olika håll, men hann vända om i tid, innan vi ohjälpligt passerat varandra. Fick ju inte missa denna tilldragelse - det fanns inga ursäkter.

Då jag vänt om och påbörjat ikappvandringen tycktes hennes tightsvepta svarta dunjacka ge henne en gestalt minnande om en hattifnatt i Mumindalen.

Var hon ledsen? Eftertänksam i allmänhet? Hon gick för långsamt för att trovärdigt kunna antas ha ett mål i sikte, och paraplyrörelserna skvallrade om att det pågick något inom henne. Hon var inte stressad utan tvärtom grundad i varandet här och nu.

Kom ikapp henne och såg in i hennes ansikte. Sade "Hej", eller mitt namn, eller så började jag prata om att hon gick på ett speciellt sätt, att hon verkade eftertänksam på något vis. Började plocka ur mina hörsnäckor för att ta del av ögonblicket även ljudmässigt. Hon påbörjade en mening om att hon kanske gick långsamt för att... men så slutade hon.

"Så det 'har' hänt något?", undrade jag. Hon sade att det inte gick. Kanske pratade hon inte svenska? "You don't... pratar svenska?"

Frågade vart hon skulle och hon svarade att hon bara var på en promenad, och lade till att hon "prefererade" att gå ensam, och som sista tillägg: "Är det okej?" Svarade att det var helt okej.

Vände om, pluggade in örsnäckorna i öronen, och lyssnade vidare på "Så funkar det", om en fisk som parasiterade inne i en annan fisk, en slags parasit som ersatte den drabbade fiskens tunga.

Det gällde att hitta en fisk som inte fann ens närvaro betungande.

Min mamma hade ett skämt från sin gymnasietid. En restauranggäst som frågade kyparen:
"Har ni några lätta rätter?"
"Ja, vi har ju tunga."