Vindpiskande hjärnkanslern

Fick syn på tjejen med det rosa håret på gågatan (se "Tungfiskade julvanten"). Hon svängde av och gick till samma "servicebox" som förra gången, vilket jag den gången inte ens haft med i texten. Men två gånger är en vana värd att notera. Vad är ens en "servicebox"? Jag tänkte fråga henne det, vad hela grejen med serviceboxeriet var. Men när hon gick därifrån hade hon hörlurar på sig, och knappade på sin telefon. Fick googla senare att man i serviceboxar kunde lämna kontanter.

Hon gick in på H&M. Då var hon fast. Inte tänka så mycket, och så vidare. Försök nummer två. Ställde mig vid husfasaden en bit bort. Satte i hörsnäckor i öronen och försökte lyssna på Christopher Hitchens, men det var bara som ett vagt mumlande från en TV i ett angränsande rum; min hjärna var inte redo att processa ljudinformation; men visuell information gick att ta in. Såg mig omkring.

Hjärncykler

En tjej med Fjällräven-ryggsäck ledde en cykel längs gågatan. Hon tittade på mig med bister min, och jag tittade tillbaka. Jag läste i hennes blick att jag var en skum figur och hon kunde inte förstå vad jag höll på med. Varför stod jag där och glodde? Sen passerade hon förbi. Informationen processades vidare i hjärnan. Tittade efter henne. Hon gick stilla framåt med sin cykel. Inget telefonknappande, inga hörlurar, ingen stress. Och hon hade tittat tillbaka också. Något slags tecken på medvetenhet, närvaro, förstånd. Det var enklare då, att få kontakt. Hade jag fått för mig. Jag gick efter.

(Händelsen påminde om paraplytjejen från inlägget med rosahårstjejen. Och även i det inlägget hade jag lockats bort när jag väntat utanför en butik)

Inte gå för fort, bara lagom fort. Hon verkade titta på varje butiksskylt, som att hon letade efter någon viss butik.

Hon hade ju en cykel att leda så jag kom upp jämsides inom någon minut.

"Ursäkta mig", sade jag och hon vände ansiktet mot mig. Det var en ung Björn Borgs ansikte jag såg in i (hade sett filmen "Borg" (2017) dagen före). Hon var nog för ung, 16-25 nånting kanske. Och var hon ens en tjej?

Rösten. Jag hade behövt höra hennes röst för att avgöra. Det tog någon extra sekund för tankarna att malas klart: "Leter du efter något?", hörde jag mig själv undra. Hon svarade lågmält men ändå med klarhet, att hon skulle köpa en laddare till sin telefon vid en butik som visade sig ligga precis där jag hunnit ikapp henne. Det var nog en tjej, men jag hade liksom kommit av mig. "Jaha, det var dit du skulle...", sade jag. Hon tog några steg ungefär 5 meter bortåt och parkerade sin cykel mot butiksväggen.

Skulle jag stå kvar här nu? Varför? Varför inte? I brist på annat stod jag kvar, satte i örsnäckorna igen och hörde mumlet, men inte innebörden. En stund senare såg jag i ögonbrån hur hon kom ut igen. Och nudå? "Hittade du vad du sökte", tänkte jag. Men det var bara en tanke, inget som uttalades, och jag stod ju dessutom en bit bort. Det var något slags omständigt lås till hennes cykel tror jag, men inte så omständigt som mitt mentala lås. Tiden tickade i över en minut. Vände mig om och såg på henne. Hon hade rest sig upp från den hukande låspositionen och stod nu med sin telefon och knappade, Et tu, Brute?.

Skulle jag gå fram igen? Nä? Varför? Varför inte? Det hade redan börjat byggas murar. Det var för sent nu. I min tanke tänkte hon att hon skulle låtsas ringa någon, för att skydda sig, att hon agerade lugnt för att inte hetsa upp sig, men att hon hade panik på insidan. Och det var jag som var faran. Den skumma typen på stan som hade frågat om hon letade efter något. Sen hade jag bara stått där och glott. Jävla ufo.

Jag ville bekräfta den mentala bilden. När hon började leda cykeln bortåt hade jag en förutsägelse för att testa min teori - en teori som inte kan förutsäga något är ju en värdelös teori. Förutsägelsen gick ut på att precis när hon passerade runt gathörnet skulle hon kasta en snabb blick bakåt för att se om han stod kvar och glodde, jag alltså.

Hon gick lugnt runt hörnet utan att vända på huvudet.

Kanske hade hon inte ens sett mig? Kanske var det bara i mitt huvud, allting. Och så hade det alltid varit: ständigt samma hjärncykel.

Vindpiskande hjärnkanslern

Anders Hansen hade i sitt vinterprat pratat om just hjärnan och dess förmåga att uppfatta allting som ett hot, som en fara. Att det hade varit evolutionärt fördelaktigt på jägare-samlare-tiden för 10 000 år sedan.

Men sägningen att det var bättre att uppfatta vajande gräs som ett hot snarare än vinden hade jag tröttnat på, sedan Richard Dawkins och säkert många fler, hörts säga just den sägningen. Tommy Berggren hade för övrigt i sin självbiografi ett parti där han som barn varit rädd för just vajande gräs, när han kommit ut i skogen efter att ha legat på sjukhus större delen av sin barndomstid. Hans pappa hade behövt lägga sig på alla fyra och fått förklara för det lilla barnet: "Tommy. Det är vinden! Vinden!".

Dessa hjärnans vindlande vindbyar - man gick på dem varje gång - dessa hjärnans signaler om fara och rädsla och "nu tänker hon si, och nu tänker hon så". Man gick på dem just för att förståelsen och rädslan fanns i samma kapsel: hjärnan. Det var en svårförståelig rundgång, som en bortblåst tornado.

"Henrik. Det är vinden! Vinden!"
"Skål, och prisa Gud för alkohol" (se "Kontextchoklad - chokladbitar med stort K")

Tiebreak

"Som att fastna i en dataloop, som att be djävulen om skjuts" (Stefan Sundström, "Nån har slagit upp ett hål", 1994)

Bockfoten jag fastnat i senast (se "Nyårsafton på Tararps byväg") hade förresten hittat en annan att fastna för. Så jag var tillbaka på gågatan igen. Det var "en" verklighet. Men det fanns så många verkligheter. Så många länder och platser - så många gågator.

I Språktidningen hade ett bibelcitat översatts till 18 språk, och så skulle man pussla ihop vilken översättning som hörde till vilket språk. Ganska kul. Men vem behövde 18 språk? Om man inte ens kunde bli förstådd på "ett"? Hon hade inte förstått nånting, bockfoten, så klart. Och inte jag heller.

Dessa alla gågator och språk någon annanstans, de överbryggade nog aldrig begriplighetsklyftan - de var bara olika mediciner mot samma åkomma. Anton Tjechov lär ha skrivit att när flera mediciner krävdes mot en åkomma, då var det en hint om att åkomman inte gick att bota.

Matchboll nummer 3

Det jag kommer säga nu låter som en skröna, som Olof Wretling sade i sitt vinterprat (ett evigt tjat om vinterprat): Tjejen med rosa hår dök upp igen.

Hon kom gående mot mig. Jag gned mina händer mentalt. Först ett slags nederlag, men nu vände det. Gud log mot mig. Detta skulle bli första gången jag gjorde två närmanden på öppen gata på samma dag. Fanns det egentligen någon gräns? Det var väl bara mentalt? Detta var början på...

Hon svängde in i en butik.

Antingen var hennes jobb att hämta kontanter från olika butiker, eller så var hon någon slags mästershoppare.

Det var kallt och jag började känna mig som Björn Borg när han missat 7 matchbollar mot John McEnroe i Wimbledonfinalen 1980.

Det började byggas murar igen. Det var ju lönlöst - hade jag inte redan kommit fram till det? Gick fram och tillbaka några gånger för att hålla värmen. Hon kom ut med en tung blå Ikeaplastkasse som hon nästan fick släpa nerför gatan. Såg henne försvinna bortåt. Hon knappade lite på sin telefon. Det var nog till pojkvännen. Eller vadå, hur vet du det? Really? Do you speak English? Nä okej, jag visste inte. Good point.

Följde efter på avstånd. Hon gick in i ett hyreshus. Noterade adressen.

Gick till biblioteket och läste tidningen från 2019-12-31: "28 procent av allt välstånd som någonsin skapats, alstrades under de senaste tio åren."

Vilken smörja.

Började fingra på telefonen. Det bodde 5 personer på adressen, varav två tjejer. En på 21 år. Det var inte hon, såg jag på Facebook. Den andra tjejen var 31 år, och gift. Både förnamn och efternamn var unikt för Sverige. Det kunde väl inte heller vara hon? Nix. Hon kanske bara var på besök? Men hon hade kollat i brevlådan - det gör...

Hon jobbade ju givetvis med hembesök. Hon kanske handlade åt folk. Satte in kontanter åt folk. Hade ju sett henne med namnbricka förra gången. Och då hade hon varit på ett apotek efter serviceboxen - givetvis för att handla åt en person som behövde medicin. Och telefonknappandet var kanske för att meddela att hon var på väg, att inhandlingen var klar. Allt i den teorin verkade ju stämma. Elementärt.

En teori utan förutsägelser var ju en värdelös teori. Hmm.

Förmodligen skulle hon ses flänga omkring på gågatan fler gånger. Det var inte otroligt att anta att en icke oväsentlig del av hennes yrkesliv utspelade sig på gågatans kullerstenar. Inte undra på att hon hade dykt upp igen.

Nästa matchboll, då smashar jag.

Om vindarna viskar mitt namn.