Linda och elvadagarsregeln

"I guess?" upprepade den jämnåriga tjejen framför mina ögon på tåget från Göteborg till Lund förvånat. Ja, jag antog det, att jag fick bo hos min bror nu. Ville inte gå in på detaljer, för jag kände henne inte. Detaljerna om Linda, från vem jag åkte, med packning i drivor bredvid min sittplats. Linda hade gjort slut. Igen. Tredje gången på 16 månader. Jag hade gjort mitt bästa. Hon hade varit min första tjej. Jag hade skickats iväg på liknande sätt 9 månader tidigare, men då hade hon ändrat sig inom 11 dagar. Så vi införde elvadagarsregeln, som tickat på ett antal gånger, men hon hade varje gång ändrat tillbaka sig och så var vi ihop igen.

Fundamentala attributionsfelet: Hon hade ju ett växlande humör, eller om det var jag som orsakade det. Men om jag bara försvann, tänkte hon, ibland högt. Men så svängde det igen. Tåget.

Tjejen framför mig hade ring på fingret, lade jag märkte till på samma sätt som man lägger märkte till en öppen gylf, fast tvärtom. Hon hade börjat prata med mig eftersom hon inte hade köpt biljett, så hon försökte köpa via telefonen, men anslutningen strulade. Min biljett hade gått i två bitar då jag drog den ur automaten, så jag sade det att: "Vi kan ju dela". Och såntdär. För jag kunde ju. Det var innan jag sett ringen. Och hon frågade om vart jag skulle, och såntdär, för hon kunde ju. Och jag skulle till min bror, antog jag. Men nu var tjejen på väg bort. Hon ville sitta bland de riktiga sätena, och inte i kundbagagedelen, eller om det var jag som orsakade det.

Linda var också sån. Hon trodde att om någon skrattade högt, så var det åt henne. Sån var jag också. Men jag hade sett runt detdär, till slut. Det var ju inte så. Världen var ju inte så. Mot oss. Kunde inte Linda också se det? Det var ju ingen som skulle vara ond mot henne. Mardrömmarna hon drömde som fick henne att i sömnen panikartat springa ut ur sovrummet, det var ju inte verkligheten. Och känslor går upp och ner, det betyder ju inte att man måste agera så fort en känsla kommer smygande. Därav elvadagarsregeln. Jag hade sagt det, påmint om elvadagarsregeln. Hon hade suttit i soffan vid sin laptop och chattat. Hon ville inte under några omständigheter kännas vid något sådant. Det gick inte att nå henne när hon var i det tillståndet. Och nu satt jag på tåget. Igen.

Hon hade tagit bort mitt nummer från sin telefon. För hon skulle ju göra slut med mig, så då behövde hon ju inte numret. Sade att jag lagt upp numret på en (oraderbar) länk vi hade sedan tidigare, ifall hon ville prata. Kanske skulle hon höra av sig, så jag tog med telefonen, annars hade jag ju inte behövt den mer. Det var hon som gett den till mig, för att hon skulle kunna nå mig. Men det var i början av vårt förhållande. Nu var vi på slutstationen.

På Lundstationen var det någon som höll upp tågdörrarna så att tåget inte kunde åka vidare. Han verkade hålla upp dörrarna i väntan på någon som var i antågande. Men ingen tågade an. Till slut hördes en kvinnoröst utanför tåget, som tilltalade mannen: "det är fel tåg". Mannen som höll upp dörrarna gick ut ur tåget och försvann bortåt kvinnorösthållet. Kanske var jag också på fel spår, och inväntade en röst? Linda kanske, hon kanske aldrig skulle ringa mer. Jag hade gråtit som ett barn när jag tänkt på det dagen efter att Linda gjort slut igen. Bara precis halvtimmen före jag gav mig av, ungefär 36 timmar efter att hon gjort slut, började hon låta som vanligt igen. Inte detdär onåbara tillståndet. Så då kanske hon ringer.

En rödbrusig uppjagad konduktör kom instormande och fräste angående vem som hållit upp dörren så att tåget blivit försenat. Jag sade att han gick däråt, och pekade. Konduktören tog inte in vad jag sade för han var så uppjagad. Frågade om detta var tåget till Karlshamn, men han hörde inte frågan utan frågade andra passagerare vem det varit som hållit upp dörren. När han lugnat ner sig informerade han att jag satt i fel vagn. Så jag skumpade bort med drivveden på hjul.

Hon hade suttit den morgonen i soffan, utan laptopen, och tittat rakt fram tomt ut genom fönstret. Hon hade ju ett av sina breakdowns, men hon såg det inte själv. Det var ju jag som skulle ut, det hade hon ju funderat på länge. Och nu var det dags, igen. Hon hade skrivit nåt papper. Jag slet det itu utan att se vad som stod och spolade ner bitarna i toaletten. Dethär slet ju psykiskt på mig i onödan, kunde hon inte fundera några dagar och sen komma med något definitivt istället för att förhasta sig ännu en gång? Hon visste väl att det skulle gå över? Kunde jag inte bara få äta frukost ifred? Det skulle jag få framöver.

Framme i Karlshamn var det öde och mörkt. Hon hade skrivit ett sms, Linda, att jag gärna fick sms:a när jag var framme hos brorsan. Och hon sms:ade att det varit en tung dag och att hon skulle sova, men att jag gärna fick sms:a när jag var framme ändå. Då hade hon väl kollat länken med mitt nummer då, för att skicka sms:et, tänkte jag. Så då kanske hon ringer.

När jag var framme hos Martin kring 23.00 sms:ade jag henne att jag var framme. Packade upp och lade mig att sova. Axlarna kändes som muttrar som var fastskruvade på snedden. Dubbla fullpackade ryggsäckar, en fram och en bak. Timslång promenad.

Vaknade vid 05.00, men det var nån sommartidsgrej 2018-03-25, så klockan var "egentligen" 06.00, eller om det var tvärtom. Det var lite så det var med Linda också:
* Ville hon vara ihop men att hon mådde dåligt och fick "breakdowns" där det under vissa stunder kändes som att hon ville göra slut,
eller:
* ville hon göra slut för att hon mådde dåligt av att vara ihop, men att hon hittills trott att hon skulle må ännu sämre av att göra slut?

Om jag nämnde sådana teorier till Linda så tolkade hon det som att jag försökte manipulera henne genom att ifrågasätta hennes upplevelse och påverka hennes samvete och en massa saker. Istället för att försöka se det utifrån: vad är det som händer. Hon var en flod som ledde till ett vattenfall, gång på gång på gång. Och jag var tunnan som tumlade runt runt runt. Och hon kanske inte ringer mer.

Hon var inte kär i mig längre, hade hon sagt. Det var väl antagligen det som det stod på lappen också. Och jag ville väl inte kännas vid det. Det skulle ju inte vara mig det var fel på. Så skulle det ju inte vara. Världen och det. Den skulle ju inte vara mot oss... mig? Det hade man ju sett runt, jag skulle ju visa Linda det. Att det inte var så. Tänk om det inte var så, som man trodde. Som man kände. När man vaknar mitt i natten och tänker mörka tankar. Tänk om det inte är så? Att det går över, att tanken är fri och känslor går upp och ner. Elvadagarsregeln. Men det var ju bara manipulation från min sida. Det kändes ju så, och då var det ju så. I guess.