Nya byskor

Hon gillade inte bröd. Hade med mig en bulle till Karlshamns tågstation, där hon dök upp. Kort tjej, kort kram. Hon var från Kenya och hade börjat läsa svenska för en vecka sedan, så vi kommunicerade på engelska. Sade att när jag hade kommit tillbaka från Göteborg tyckte jag att allt såg så litet ut här i Karlshamn: bussarna, skyltarna, trafikljusen. Pekade på en skylt lika hög som jag. Hon tyckte sig se litenheten, inte i mig men i staden. Jag pratade nästan oavbrutet. Hon ville inte ha bullen. Jag sade att min mamma jobbade med kaffeautomater slash vending machines, och att denna bulle hade blivit över eller nåt, och att hon sagt att den om den lades i kylen skulle bli hård. Så jag lade den i kylen. Nu skulle jag se om den gick att äta. "Like I thought", sade jag efter första bettet, "completely eatable". "Are you sure you don't want it?" Hon ville inte ha. Hade en flaska vatten med mig också. Det jag fått med mig när jag gått mot tågstationen. Hon hade skrivit på WhatsApp när hon gick till tåget, men ej när hon klev på, så hade blivit osäker på om hon skulle komma eller ej. Hade ringt henne tidigare samma dag och avsagt mig att betala för hennes mat, och bett henne äta före mötet. Bara en sån grej; vem gör det? Hon borde inte ha velat komma, tänkte jag. Men hon dök upp. Tredje tjejen jag träffade, sedan tidernas begynnelse.

När hennes blyghet släppt så sade hon: "Are your siriazz, about these pants?" Hon gillade inte mina byxor. Och inte skorna heller. "Don't they smell bad?", sade hon om skorna. Hon sade att jag borde vara "representable". Jag sade att för mig så var skor och byxor ingen stor grej, alls. Men visst, om vi skulle ses en nästa gång kunde jag ha andra skor och byxor. Hon tog upp det igen senare, som att det var något att bry sig om. Det var i varje fall bättre än när vi pratat i telefon för någon vecka sedan och hon tyckt att om mitt mål var att bilda familj, vad skulle då hända om jag hade dåliga spermier? Och om jag inte fick barn, borde jag då inte ta livet av mig vid 45? Eller jag kanske skulle donera mina spermier istället? Tänkte att hon nog inte ville prata mer efter det. Men det är kanske hennes stil bara. Lite sådär "på". Annars var det mest jag som pratade, en massa babbel.

På bibblan. Visade "Sapiens"-boken jag höll på att läsa i. Och "Poltava"-boken, Karl XII, att han gick vidare sen, efter nederlaget. "Why didn't he give up?", undrade hon. Sade att han hade Gud på sin sida. "No, really, it says so in the book", tillade jag. Hon trodde på Gud. Hon var protestant. Jag var mer världslig. Fanns ju många gudar och religioner att välja mellan. Frågan var inte varför hon trodde på Gud, utan hon frågade mig varför jag INTE trodde på Gud. Nämnde att jag inte blivit uppfostrad att tro på Gud. Vilket ju var hela grejen med Gud, grupptryck, uppfostran, men det var hon nog inte mottaglig för så jag babblade om annat. Lennart Nilsson, "Is he really famous or is it only in Sweden that we think so?", frågade jag. Det var bara vi i Sverige, tydligen. Kom inte på vad "foster" hette på engelska.

Höll min hand över bokryggar med ord som "vägen". Höll över "en" och sade "väg", "road". Tog bort handen, "the road", "vägen". Kärlek kände hon inte till, och vem gör egentligen det? "Isn't it 'älska'?", sa hon. Sade att det var verbformen, men att substantivet var kärlek. Den fanns på många bokryggar, dendär kärleken. "Ä" var för övrigt främmande för henne. ÅÄÖ i följd verkade inte bekant. Tror hon ansåg "Ä" som ett specialfall av "A", snarare än som en egen bokstav. "Färg", lärde jag henne. Läste högt ur en del böcker och översatte till engelska on the fly. Det var Kulturnatten, årligt event i Karlshamn. Biblioteket var öppet på kvällen och hade någon slags tilldragelse med en scen och någon som pratade. Och så jag och hon då, borta bland böckerna. Facklitteratur kunde jag inte översätta. "Facts?", sade hon. Det hade jag inte tänkt på, "clever", sade jag. Pratade om att det går tio centimeter på en decimeter, på tal om någon bok. Hon började oironiskt prata och fråga om jag var ett "math genius". Nä, det var jag ju inte, men hon fortsatte med: "Do people tell you you have high IQ?". "They say I'm smart, maybe that's the same thing?", sade jag, och babblade vidare om någon annan bokrygg. Hon kanske fått blå dunster i ögonen av att jag läst fem år på Blekinge Tekniska Högskola. Hon kanske hade Idéer om det, såsom man kan ha om Gud och annat. Eller så tilltalades hon av mitt babbel. Man kunde ju hoppas. Det var väl därför jag babblade, som vi alla babblar och håller på, för att vår litenhet inte ska synas, för att vi ska bli en idé om något större.

Vi gick till kyrkan, där det var tre personer som spelade och sjöng framme vid altaret. Hon var trött i benen, sade hon. Här blev det lite babbelpaus, vilket ju jag tyckte var slöseri med tid. Sade till henne att: "Tell me when you're hungry", så att vi skulle lämna Guds hus. Men vi satt kvar. Here Comes the Sun hade hon inte hört. Sade att det var George Harrisons, fast krediterad till The Beatles. Att astronauterna lyssnat till den när de åkte till månen. Så nog fick jag in lite mer babbel, trots allt. Håkan Hellström-låten med textraden: "Om du vill ha en idiot, lägg din hand i min", dök upp på spellistan. Viskade till henne översättningen: "If you want an idiot, put your hand in mine". Det var lite som öppet mål. Fick henne att fatta min hand. "Are you an idiot?", sade hon. "Now I am, since you are holding my hand". Hon släppte.

Hade försökt hålla hennes hand tidigare. Men det var "too cold", tyckte hon. Hon hade hellre händerna i fickorna på sin rock. Hon hade fått låna min mössa. Det var faktiskt kallt. Hade varnat om det i telefon, och tipsat om bra gångskor på kullerstenarna, "cobblestones". Hon visste inte vad det betydde. Hon köpte sig en egen mössa på HM. De flesta var för små för hennes tjocka flätade hår. Hon köpte "korv med bröd". Hon hade velat gå till en ATM för att ta ut pengar; jag hade sagt att jag kunde bjuda på en korv och vatten. Men hon verkade vilja betala nu. Det jag menat tidigare var ju att betala på en dyr restaurangnota, det hade jag inte haft lust med. Men en grillad korv med bröd var ju annat. Hon köpte två, och gav den ena till mig. Ketchup- och senapsflaskelocken gick knappt att få av i kylan. "Mustard" ja, den gula. Jag sade att hon kunde få båda, då jag inte var hungrig. "Eat it; we havn't even shared a meal together", sade hon. Jag sade att detta kanske var samma grej som detdär med byxorna och "representable", som hon hade pratat om. Fast det var visst "presentable", och nä, det hade ingen koppling, enligt henne. Men jag åt väl korven då, för hennes skull, så att vi hade delat en måltid, typ, vad nu grejen var med det. Fick en insikt, pekade på henne: "Aha, you eat bread. I've got you!?". Hon skrattade.

När jag innan hon kommit hit sagt det med att jag inte ville betala hennes mat, så hade hon sagt att hon skulle åka hem vid 19:00, efter att ha varit här i 2,5 timmar. Sade att det ju var lite kort. Hon sade att vi fick väl se, hur det var att ses i verkligheten. Nu hade det gått mer än 2,5 timmar. Klockan var 21:00. Hon kollade när sista tåget till Karlskrona gick. 23:19. Två timmar kvar. "Two hours, that's the same time as the whole thing", sade jag. Hon sade att hon var besviken på Kulturnatten-eventet, men att mitt sällskap burit upp det hela. "So I'm the event?", sade jag. "Yes", sade hon. Kulturnatten var ju mest en förespegling för att få henne att komma hit över huvud taget. Hade inte vågat föreslå det annars. Då hade jag åkt till Karlskrona istället. Det hade jag för övrigt föreslagit veckan före. Men då hade hon skullat tvätta håret och ta det lugnt. Så jag tänkte väl att här fanns det nog inte mycket att hämta. Men nu var hon här i varje fall.

På tågstationen vid avskedet. Hon verkade inte gilla kramar, eller att hålla i handen. Hon sade åt mig att gå hem och "throw away those shoes". Jag sade att jag ju kunde ha andra skor om vi skulle ses igen, vilket jag redan tidigare sagt. Var detta det viktiga? Allt mitt babbel bara just babbel? Hon åkte iväg med tåget genom mörkertunneln och vidare bort.

Hon hade undrat över ordet "vidare". Jag frågade om hon sett Toy Story. Det hade hon inte. Men sade att där fanns det någon som sade: "To infinity, and beyond", och att det på svenska blev: "Till oändligheten, och vidare". "So it's like, to continue on, to go on. Like in a relationship, you can say: 'You should move on'. In Swedish: 'du borde gå vidare'".

Hörde i huvudet dagen efter, hennes ord: "And you should throw away those shoes. Riiiilly? Are you siriazz, or are you joking, with those shoes? Riiiiiily!?"

"Somliga går med trasiga skor. Säg, vad beror det på? Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?"

Hade givetvis babblat om Cornelis i telefon, att han kom till Sverige som trettonåring och hade lärt sig svenska genom att läsa serietidningen Fantomen. "That's the story, anyway. Maybe you should read comic books?", hade jag sagt.

And maybe I should läsa bibeln, få Gud på min sida, och gå vidare (i mina trasiga skor), som Karl XII.