Lindas sandpapprade lyckokaka (kodad som OCR-nummer)

Par

Utgick förbi bibliotekets larmbågar. Scenen som i ögonvrån.  Ett snabbt förbiskymtande var allt som behövdes för att minnet skulle återväxa i mig, som när en vattensalamander återväxte en kroppsdel.

Ögonvråscenen var en kvinna och en man vid ett avsides bord. De såg ut som statister ur en filmatisering av Vilhelm Mobergs "Utvandrarna". De hade händerna på bordet, och mannen kramade kvinnans hand och såg henne i ögonen.

Scenen klipptes bort och jag var på väg hem längsmed kullerstensgatan.

Liten stege

Men scenen hade slagit rot och jag mindes tillståndet av att titta in i någons ögon. Jag hade suttit på restaurang med Linda, när jag var den gode, snarare än den onde.

Minnet blommade och jag var i tanken tillbaka på tågstationen i Göteborg, november 2016, fyrtio mil från hemma. Stationen var enorm. Femtio meter bort stod hon. Eller hundra meter bort. En promenad i egen rätt, bara att kliva av tåget. Massor av spår. Massor av människor. Jag gick åt hållet alla andra gick åt.

Hon stod längst bort där spåren tåg [heh] slut. En grå figur, som Morran i Mumindalen. Men det jag mindes om var häxan i Snövit. Hon var insvept i en stor svart rock som om hon försöka dölja sig själv. Det visste jag inte då, att världen var emot henne, att kanske tänkte hon sig synas mindre i en stor svart rock.

Kanske skulle världen kunna tämjas genom skenbar osynlighet.

En kram.

Hon köpte mig ett busskort och så stod vi på bussen på väg nånstans - bara hon visste vart. I Göteborg stod man upp i bussen. Att sitta fanns det inte plats till. Vi stod tysta och såg på varandra. Efter en stund sade hon att hon var tyst på grund av att vi var på bussen, att vi kunde prata sen. Jag visste det inte då, men hennes tillvaro var full av mentala minor. Hon tänkte väl att jag tänkte att hon tänkte, och så fortsatte hon så tills tanken var tom.

Och hon mindes allt. Vilken rad hon suttit på när hon gått på bio med kompisar för åtta år sedan, vilken film, vilken tid. Kompisarna mindes säkert inte ens att de gått på bio den dagen.

Att aldrig kunna glömma måste vara en förbannelse.

Men ännu hade jag inte gjort något oförglömligt.

Stor stege

Vi hade pratat i telefon under två veckors tid, över trettio timmar totalt. Redan efter två dagar tyckte hon vi hade pratat jättemycket. Hon började prata om att ses. Vid något tillfälle sade hon att vi ju kunde spela Yatzy.

I mitt stilla sinne tänkte jag: "Jag åker inte till Göteborg för att spela Yatzy."

Och det blev heller inget Yatzy.

Solbulle

Tillbaka till nutid. Långt bortom kullerstenarna, ovanför Karlshamns tågspår. Stationshuset som en undanstoppad skokartong.

Tydligen var det sommar.

Tanken hade slagit mig dagar tidigare.

Det var folk på torget.

Något var i görningen.

Just ja, sommar.

Det förklarade solskenet också, eller om det var tvärtom.

Sandpappret

Men minnet hade inte vuxit klart. Det dök upp en metafor: sandpappret i grundskoleslöjden hade olika grovlek. Tanken var att först använda det grövsta, sedan det nästgrövsta och avslutningsvis det finkorniga, som en extra finputs. Men jag ville minnas att man sandpapprade med det finkorniga i säkert femton minuter - trots att det inte kunde krävas mer än trettio sekunder. Man förstod inte bättre - dessutom var det ju kul att sandpappra.

Gillade metaforen. Ett narrativ höll på att byggas. Ett slags korsord.

Antecknade i telefonen:

"Sandpappra en kvart, när allt som krävdes var tio minuter [måste ha menat "sekunder"]. Häxan på centralstationen. Nalle Puh. Jacka. Sagobok i början. Gömma sig själv. Det visste jag inte så. Tid att passa. De fattade händerna utanför bibblan. Mindes som bakåt. 2 år att hela. Xkill."

Dagen efter hade jag glömt vad sandpapprandet var en metafor för.

Ett förhållande? Nä?

Att övertänka saker?

Jag mindes inte allt.

Jag mindes knappt längre varför jag var ond.

Minnesallokering

Två år var nog ett bra riktmärke för tankarna att suddas ut. Mindes 2013 när jag under ett grupparbete i högskolan var med och gjorde datorspelet "XKILL". Ett år senare var det ettårsjubileum. Okomplicerat att minnas. Två år senare var minnet svagare, men fanns ändå där.

Tre år senare däremot: XKILL?

Då var det närmast en historik punkt: Karl XII blir kung; Eldkvarn brinner.

Mars 2018 hade hon tröttnat, och jag mindes snart inte varför.

Snart.

Nalle Puh

Hon hade en orange jacka och i den såg hon ut som Nalle Puh. Visst började Disneydags Nalle Puh-avsnitt alltid med att visa att Nalle Puh var en sagobok?

Det vill säga: inte på riktigt.

Jag antar att Nalle Puh-sagan hörde ihop med sandpappret på något sätt.

Men jag hade glömt kopplingen.

Sliding Doors

Kanske klev vi aldrig av dendär bussen - det är kanske därför vi inte pratar?

Kanske somnade jag efter bron till Hisingen. Hon kanske väckte mig. Vi spelade kanske Yatzy och jag kanske åkte hem sen

För henne var skillnaden mellan det som hänt och det som inte hänt blott semantik.

Det SKULLE bli värre.

Där låg hennes oro.

Om hon bara kunde köpa en ännu större jacka, eller mer porslin, eller fler klänningar, fler allting.

Hennes lycka som en kinesisk lyckokaka kodad i OCR-nummer.

Och att jag såg mönster och trodde mig ha lösningar.

Det var ju därför jag var ond.

Just det.

Jag kom ihåg, ännu så länge.

Men det SKULLE bli bättre.

Vi var nog för olika (eller annan valfri lyckokakeklyscha).