Mimikry av något som inte längre finns

Semesterveckorna i juli

Semestermänniskor tog sig tid och ut. D'var juli och småbarnsföräldrar i stan, om sig och kring sig med sina barn.

Köbildning vid kafédisken utanför bibliotekets dagstidningsmatning.

Igelkottsmamman

I en dagstidningsartikel berättades om en kvinna som börjat ta hand om vilda igelkottar genom att bygga små igelkottshus i sin trädgård, där hon även placerade ut mat och halm. Igelkottarna fick komma och gå som dom ville.

Det slog mig senare: tänk om inte dagstidningen hade varit på plats när jag dök upp på biblioteket? En kort insikt: det var jag som var igelkotten, och biblioteket var min igelkottsmamma.

Dagens tidning

Det var jag och de vanliga pensionärerna på plats. Dagens tidning var villebrådet i allas kikare. "Dagens?", sade jag till en pensionär som stod och rotade i tidningshögen, och räckte fram dagens tidning som jag just läst klart. "Den har jag hemma", sade den äldre mannen. Genom tidigare tjuvlyssningar visste jag att mannen hette Ivan och var över åttio. En annan man i omkringliggande ålder hade någon vecka tidigare utropat att han fått tag på dagens på första försöket - det brukade man aldrig lyckas med, sade han, och tittade på mig för förståelse.

Jag förstod precis.

Kanske var jag också pensionär, innerst inne.

Semestersabotörerna

Det fanns oskrivna regler. Tidningarna skulle ligga i någorlunda ordning, med dagens högst upp i högen, gårdagens under, och så vidare. Denna julimånad hade semesterhänder varit inne och bringat oordning i högen. 18 juni? Överst? Steget till en arg insändare vore inte långt, om jag varit pensionär ytterst ute. Jag var dock jag otvivelaktigt i deras lag, mot semestersabotörerna som inte kunde reglerna.

Vi och dom.

Taggarna utåt.

Två män i diskussion vid tidningshögen. Blott en del av en tvådelad tidning syntes till. Den ena mannen drog slutsatsen att någon läst klart båda delarna, och sedan lagt dem tillbaka i oordning, vilket han påtalade i smått upprörd ton.

Han var upprörd på felaktiga grunder.

Faktum var att jag satt med andra delen. Det var bättre att lägga beslag på endast en del i taget - så kunde någon annan läsa den andra delen under tiden. Samma tankegång som att hyra ut sin bil när den inte användes - enligt någon tidning någon dag stod en genomsnittlig bil stilla 23 av dygnets 24 timmar.

Vilket slöseri egentligen.

Men man fick ha överseende.

Kaféet på andra sidan mittgången

Som kaféet mittemot, som var inom hörhåll. Minst en gång i veckan åkte porslin i golvet med ett krasklirrande. De måste ha stengolv där bakom disken. Man vande sig till slut. Samma med radioskalmusiken som tycktes rökslingra sig längs taket för att i sippra in i ens läsvärld. Småbarnsföräldrarna manade sina kaniniska telningar från kaféköplats och pekade mot biblioteksingången: "Där inne ska det vara tyst".

Nästan lika heligt som att flytta sig för ankommande cyklist.

Inifrån kafét hördes en degblandarmaskins oväsen. Stockholmskillen som var rösten utåt ursäktade sig till någon gäst beträffande ljudnivån. Instinktivt ogillande när man hörde honom i för höga doser. Säljig typ: "Jag ser på dig att du vill ha en fruktsmoothie", kunde han säga till sin kund. Någon kafégäst berömde "Piña colada-shoten". Säljkillen replikerade utan att blinka: "Du ska inte köpa mer då?"

Det skulle hon inte.

Småkottarna

Man kunde alltså höra dem tala, de bakom disken, som från en igelkottsinhägnad. Endast ungdomar. En ung kille frågade en tjej om hon skulle göra något efter jobbet. Hon svarade något banalt. Men killen gav sig inte utan fick röstskärpa.

Jag gled ur min läsning. Var det något på gång här?

Jag såg upp, en snabb blick.

Vad unga dom såg ut. Säkert tjugoåringar. Bara dom två, bland kakor och smoothies. Och han hade väl gått och funderat på dethär i flera dagar. Det hade jag gjort i hans kläder. Han tänkte inte ge upp så enkelt. Hon skulle inte göra något efter jobbet och han gav något förslag jag inte hörde, men jag visste ändå.

För jag hade också varit ung en gång.

Typ för fyra år sedan.

Och ännu tidigare än så.

Solen

När jag var liten skulle man bli solbränd. På samma självklara sätt som att man skulle äta grönsaker, eller borsta tänderna.

Några år senare gav solsken hudcancer.

Leverfläckar blev med ens ett rorschachtest för dödsångest.

Ytterligare några år senare gav solljus D-vitamin, vilket var bra på alla sätt, och var en brist i nordliga länder som Sverige.

Och nu var solljus en del av det elektromagnetiska spektrumet - samma fenomen som exempelvis radiovågor och röntgenstrålar - livgivande och dödsbringande på samma gång.

Träden

Träden hade inbyggda solpaneler för att samla in solljusets energi, ungefär som människans parabolantenner samlade in radiovågor. Näring tog träden direkt ur marken. Varför springa omkring och leta efter mat när näringen fanns underåt?

Människans livsviktiga syre var bara en bieffekt av trädens solenergiinsamling.

Träden kanske var en bättre idé än människan? Näring och energi, utan att behöva förflytta sig. Regenerativa förmågor.

Inget "vi och dom".

Inte vi mot Stockholm.

Inte vi mot semestersabotörerna.

Inte religionskrig.

Min Gud eller ledare säger mig vad solen är och gör, och din Gud eller ledare har fel.

Och därför ska du dö.

Trädens akilleshäl

Min träddröm slutade en dag när brandlarmet gick:

"Viktigt meddelande. Viktigt meddelande. Brand har utbrutit i byggnaden. Lämna omedelbart byggnaden genom närmaste utgång."

Brand var trädens akilleshäl, eftersom dom var orörliga. Om det faktiskt hade brunnit - och jag varit ett träd - hade jag brunnit upp. Den meningen får stå orörligt kvar.

Människan hade dessutom trumfkortet "uppfinningsrikedom"; numera höll även hon på att samla in solenergi. När människan sedan kommit på att rikta solcellerna mot solen i dess färd över himlavalvet, som träden gjorde, då skulle hon kanske springa förbi och ikapp träden som tvangs stå rotade kvar.

En del arter hann helt enkelt inte med.

Sån var evolutionens regler (även om just träden var ganska framträdande såhär långt i historien).

Mimikry av något som inte längre fanns

När jag lagt mig efter att ha sett de första tio minuterna av Killinggängets humorserie "I Manegen hos Glenn Killing" (1992) på Öppet Arkiv slog det mig att det de drev med, inte längre fanns.

Och jag kom att tänka på att jag läst något om det: blomflugor som utseendemässigt efterliknade getingar som inte längre fanns - blomflugans maskeraddräkt var det enda minnet av getingens existens.

Kanske skulle "I Manegen hos Glenn Killing" bli det enda minnet av vad det nu var de drev med - det roliga var borta, men parodin fanns kvar.

Människans trädmimikry

Träden lagrade sin energi i stammen, potatisen i det gula, äggen i både det gula och det vita. Människan åt upp potatisen och äggen. Träden höggs ner och eldades upp för att komma åt energin.

Men nu hade människan tänkt till: stulit idén att fånga in solenljuset direkt, snarare än att elda upp stambatteriet där solenergin lagrades.

Och när människan slutligen stulit idén om syretillverkning kanske träden bara skulle finnas kvar som inspirationskälla till dess imitatörer, människorna - som ett slags "Special Thanks To" i eftertexterna till människans triumffilm.

Idéerna

Det var när jag lagt mig som det hade dykt upp: "mimikry av något som inte längre finns", tänkte jag, angående Killinggänget, och vävde ihop tanken med insekten jag läst om. Det var som att jag första gången jag läst om det inte insett det oerhörda, men att det nu plötsligt dagrat för mig.

Det fick bli en text om det. Skulle jag anteckna nånstans nu direkt? Kanske var det glömt imorn?

Tänkte på stackars Hans Alfredsons tappade fantasi på ålderns höst. Hemligheten att man inte skrev sånger, böcker eller film. Det bara kom, dök upp, plötsligt bara fanns där: I badrummet; på gatan; framför TV:n.

Men att det gick till så var en hemlighet.

Ingen skulle tro på det.

Alfredson lär ha trott på det.

Och jag trodde på det.

Det var på gatan hem från biblioteket dagen efter "mimikry"-tanken som jag kom att tänka på solen. Vad man sagt mig om solen under uppväxten. Hade tidigare antecknat om träd och dess skillnad gentemot människor - trodde det skulle bli temat på nästa blogginlägg.

Men nu var det tydligen solen också, för att inte tala om mimikryt.

Bäst att börja pussla ihop det innan det blev för idétungt.

Passa på medan man hade idéer och kom ihåg dem.

Solstinget

Hade kommit på mig själv med att vakna upp som om hjärnan startats om. Sett mig omkring, sittande på biblioteket i en av mina fyratimmarsläsningar: "Här är jag", liksom. Svårt att beskriva. När man tappat ens inre verklighet och bara yttervärlden tycks finnas till. Några sekunders glapp, sen är man tillbaka igen.

Fyratimmarsläsningarna gjorde mig vimmelkantig. Vinglande i ett slags töcken färden genom gallerian och ut på kullerstenarna.

Hjärnan kanske fungerade sämre i hög värme? Det var kanske därför vanligtvis kalla Sverige var så bra... ("vi och dom" igen).

Tankehoppet från värme till sol var inte långt, och närmast en triangulering ifrån leverfläckar.

Leverfläckstriangeln

Mindes att jag som liten hade tre små leverfläckar i ett triangelmönster på undersidan av höger underarm. Dom borde ju finnas kvar. När kollade jag dom senast? Kunde inte minnas. Säkert flera år sedan.

Vände upp högerhanden - handflatan som en parabol mot solljuset.

Minsann.

Leverfläckarna satt kvar, i samma triangelmönster som sist.

Frågan var om han som tittade ner på leverfläckarna var samma person som senast såg dem, eller om fläckarna utgjorde ett mimikry av någon som inte längre fanns.