Missade samtal till Gud

Missade samtal

Telefonen visade ett missat samtal från Anastasia. Jag gick ut på gården, ringde en signal och ringde av. Nu hade hon ett missat samtal, och jag stod med telefonen som en bilnyckel i handen och väntade på att hon skulle ringa upp.

Hur fungerade egentligen "missat samtal"-funktionen? Någon månad tidigare hade jag fått säkert tio meddelanden om samma missade samtal, under en halvtimmes tid. Men det var inga nya samtal, för meddelandet visade att samtalet inkommit vid samma tidpunkt.

Det fanns alltså en mekanism, som kunde fallera.

Indien

Hade inga större förhoppningar att få reda på hur det fungerade när jag googlade frågan. Istället fann jag att det i Indien var vanligare med kontantkort än abonnemang, så där användes "missat samtal"-funktionen flitigt, som ett slags kodspråk. Ett (1) missat samtal kunde betyda en sak, två missade samtal något annat, och tre missade samtal en tredje sak. Och så vidare.

Sådär höll man på i Indien. Om man nu kunde dra 1,3 miljarder människor över samma kam, fler än Europas och USA:s befolkning sammantaget. Vem hade skrivit kodspråkstexten? Kanske någon som turistat i Indien: "Jag har varit två veckor i Indien så nu vet jag hur alla i Indien tänker och fungerar."

I Sverige betydde ett (1) missat samtal "ring mig", visste jag, som semestrat i Sverige i trettio år.

Med anledning av Covid-19 och dess skonsamhet mot just Indien hade tidningen nämnt i förbifarten att hälften av Indiens invånare var yngre än tjugofem år.

Den meningen fick man läsa två gånger.

Klorindia

Det innebar att när jag låg på ett iskallt blått golv och övade simtagen: "vinkla, ut och ihop", då fanns 650 miljoner färre människor i Indien. Medan jag trott att doften av simhallens klor var doften av min simlärare - hur gammal kunde hon ha varit? 14? 18? - väntade 650 miljoner indier på att tillblivas.

Och nu spenderade de sin tid med att ringa varandra, och missa.

Man ska ha flygplan

Douglas Adams hade beskrivit att flyga just så: "Att falla mot marken och missa". Det låg mer än skämt bakom: att flyga var att falla i omloppsbana. Som alla världens flygplan cirklande kring jorden. Eller som Disneyfiguren Buzz Lightyear sade i Toy Story (1996): "Jag flyger inte - jag faller - med stil"

Med Covid-19 hade flygplanen träffat marken: reserestriktionerna i samband med coronaviruset hade tvingat ner tiotusentals flygplan på marken. Bara att hitta en parkeringsplats för en Jumbojet var en utmaning. Dessutom behövde luftfuktigheten vara rätt, annars skulle planets elektronik ta skada. När flygplatserna inte räckte till parkerades planen i öknen. Och där stod de nu och servades dygnet runt för att hållas flygdugliga i väntan på bättre tider.

Flygmaskiner var komplicerade varelser.

Finansiell kobingo

Anastasia ringde upp, men pratade som genom en kudde.

Hon undrade om jag hade tid.

Om jag hade tid? Alla hade tid. Det handlade om vad man ville spendera den på. Man kunde också växla in tiden mot pengar, som turister med sina plånböcker. Såhär hade det stått i lokalbladet i mitten av maj:

"Flera stora EU-länder, som Frankrike och Italien, lyfter just "hemester" som ett rimligt alternativ. Men bedömningar pekar på att en svensk inte gör av med lika mycket pengar på hemmaplan som en inrest besökare. – Även om vi vinner många svenska turister väger det inte upp minskningen av utländska besökare, säger Lindström. – En annan aspekt är huruvida jag som göteborgare stannar hemma och spenderar mina pengar i Göteborg eller om jag åker utanför kommungränsen. Olika typer av rörlighet genererar olika typer av pengar." (Blekinge Läns Tidning 2020-05-12)

Som finansiell kobingo, dessa vandrande turistplånböcker.

Men om jag växlat in min tid till pengar och Anastasia varit en tuggummiautomat hade jag säkert kunnat lägga in några mynt och vrida om - så visst hade jag tid för henne.

Man ska ha husvagn

Anastasia berättade om läget. Det var bråk om pengar. Eller om det inte alls hade med saken att göra. Anastasia hade gjort slut med pojkvännen igen. Eller om det var båda som gjort slut. Eller om de inte alls hade gjort slut.

De bodde inte i samma stad. Det var något med en skiva, som något fan velat köpa, och Anastasia skulle skicka skivan, och pojkvännen omslaget. Därnånstans hade det blivit bråk. Han hade inte velat skicka omslaget.

Men givetvis handlade det inte om en skiva och ett omslag.

Det var något med en husvagn Anastasia hade hittat gratis, och som pojkvännen hade varit negativt inställd till. Eller om det var att han hade sagt att hon åkte hem till okända män och fick betalt. Hon tyckte han menade att hon var en hora, men snarare än samlag hade hon sjungit och blivit bjuden på middag.

Det kröp in i min hjärna först senare, att hon, vad ska man säga, sålde sin närvaro. Fast å andra sidan byggde väl hela det monetära systemet på att man sålde sig till någon. Och jag sålde mig till Anastasia i detta nu, men jag betalade med min tid.

Och det var välspenderad tid, något verkligt. Inget man som turist kunde köpa. Mindes själv när Linda gjort slut, hur trasig jag hade känt mig. Tänk om jag hade kunnat ringa någon då?

Snarare än missade samtal till Gud.

Geosmintårarna

Anastasia pratade som ett flygplan som föll runt jorden. En del ord svaldes av tekniken, så jag fick lägga pussel för att utröna vad de kunde betyda tillsammans. Men jag ville inte sabba hennes kondensstrimmor genom att be henne upprepa. Det viktiga var inte alla orden i sig, utan att några av dem kom in i någon annans sinne.

Och det hade börjat duggregna lite smått och jag försökte känna doften av geosmin, ämnet som doftade rödbeta och våt sommarregnad jord.

Och hon nästan grät fram orden och det var hennes åttonde förhållande - och hur gammal var hon, 22? - och hon ville hitta någon som alltid var snäll.

Och jag tittade mig inte omkring, sade inte att jag inte såg någon snäll i närheten. Jag höll käften. Skulle inte skämta bort allting, som i lågstadiet när min bästa kompis ramlat och jag fått honom att kikna av skratt. Det var inte läge nu.

Och det absolut konstigaste med livet var att det fortgick. Det kändes kanske inte så för Anastasia, men snart skulle dessa tårar i regnet verka obetydliga.

Så jag höll tyst, mestadels.

Tills jag kände att jag behövde säga något. Så jag frågade om husvagnen. Man behövde ju ha tillstånd för att ha den parkerad...

Som tur var hade hon annat att tänka på än att jag var en idiot.

Felhörningen

Efter tjugofem minuter sade Anastasia att hennes telefon höll på att dö. Som om den levat och tiden var inne. Så jag sade "ta hand om dig" och "gör inget förhastat" och hon sade liksom i förbifarten att hon skulle finnas där för mig också alltid.

Som om jag också levat.

Eller om jag hörde fel.

Hela livet som en felhörning i Guds geosmitri.