Esmeraldas förbannelse

Biblioteket i coronatid

En bibliotekaries nyckelkompetens är att öppna och stänga dörrar till förråd. Ibland möts de två där inne, nästan som ett litet fikarum. Och jag står utanför vid balustraden och läser i en bok. Stolarna är borttagna i och med coronaviruset. Lite som varningstexten på cigarettpaketen, eller skyltarna: "Sitt gärna, men inte här."

En bibliotekarie tilltalar mig. Att bli tilltalad innebär aldrig glada nyheter: "Vi stänger om en kvart", säger hon. Dagen efter är biblioteket stängt i en månad, fram till 24 januari 2021. Coronaviruset har muterat och flygplan till och från Storbritannien ställs in, och biblioteken stängs.

Biblioteksfiguren

Dagen efter ser jag mannen med den gula regnjackan sitta och scrolla i sin telefon utanför det stängda biblioteket. Han brukar alltid dra en dramaten efter sig. Jag har undrat vad han är för en figur, som varje dag går till biblioteket, med gul regnjacka och dramaten i släptåg. Vad rör sig i hans huvud? Det jag inte inser är att han är jag, fast med gul regnjacka och en dramat i släptåg. Jag är en figur.

Står och läser på skärmen om nedstängningen. En kvinna i medelåldern kommer fram och tilltalar mig. Att bli tilltalad är aldrig goda nyheter. Kanske någon kundundersökning: "Hur bra tillgänglighetsanpassat är biblioteket? Ange ett svar mellan 1 till och där 5 är maximal tillgänglighetsanpassning och 1 är minimal tillgänglighetsanpassning". Sen ska siffrorna sammanställas till en graf och nämnas i något dokument: "33 procent av biblioteksbesökarna tycker att tillgängligheten på stans bibliotek ligger mellan 3 och 4, visar en nyligen genomförd undersökning". Och jag får själv läsa skräpet i tidningen sedan. Därför jag tröttnat på att läsa tidningen. För mycket rundgång, skräp, upprepningar, värdelös statistik. Och nu är det ju dessutom stängt.

Men kvinnan vill inte genomföra en kundundersökning. Hon säger att hon sett mig stå där inne (stå eftersom stolar inte finns) och fota av tidningar. Han undrar om jag jobbar med att dokumentera tidningen eller något i den stilen. Men det gör jag inte: "Jag är bara en figur", säger jag henne inte. Jag förklarar, vad det nu finns för förklaring. Som att jag skulle fråga mannen i den gula regnjackan varför han egentligen har en gul regnjacka, och vad är grejen med dramaten? Har du alltid saker du måste ha med? Vad är grejen med det? Va?

Hon går tillbaka till cafét där hon jobbar, tvärsöver mittgången.

Och jag går ensam hem i regnet.

Kontaktsbrott

Och Esmeralda har sagt upp kontakten. Hon blev arg. Eller hon blev ledsen, när jag skrev att killen hon kärat ner sig i inte var intresserad tillbaka, att hon inte skulle tolka hans vilja att fortsätta träffas som alltför personligt. Det var nog mitt fel alltihop. Om jag bara höll käften så skulle killen kanske gilla henne tillbaka.

Och Maggan har sagt upp kontakten. Hon blev sur. Att jag tyckte att det var psykiskt sjukt att vilja kapa av sina könsdelar. Det var modernt att vara transsexuell, det var ingen sjukdom. Hon tog upp homosexualitetens sjukdomsklassning fram till 1979, men i homosexualitet ingick ju inte självstympning. Vill man skära av fungerande könsdelar kan man inte vara annat än sjuk i huvudet, vad tillståndet än kallas. Om jag bara höll käften så kanske hon hade rätt ändå.

Och Julia har sagt upp kontakten. Hon trodde att hon skulle kunna bota sin psykiska ohälsa genom att genomföra en gastric bypass-operation. Som att det psykiska måendet var kopplat till vikten. Om hon bara gick ner i vikt skulle hon bli lycklig, och om jag bara höll käften och inte påpekade att mående inte sitter i kroppen skulle hon förmodligen bli frälst.

Och Linda har sagt upp kontakten. Var ska jag börja? Mitt fel var det i varje fall. Om jag bara kunde försvinna för gott så skulle allt bli bra.

Man borde nog stänga ner mig ett tag, minst till 24 januari 2021.