Lönnfruktsvingarna, brännvinskryddan och den upp-och-nedvända Sverigekartan

Hypofysen och hormonerna

Ornitologipandemisten Björn Olsens kirurg sade att om Olsen vaknade och kunde se och röra sig hade operationen gått bra. Tumören satt i hypofysen, hjärnans hormonreglage. Just där synnerverna korsas skulle kirurgen in och gräva, via stålrör i näsan. Operationen var riskfylld och Olsen hade tagit farväl av sin familj i förebyggande syfte.

Fåglarna som i hög fart dök in under takbjälken men hann bromsa precis före de annars skulle dunka in i väggen - Olsen förstod plötsligt hur de gjorde, när han vaknade hormonrusig efter operationen, både rörlig och synlig.

Olsen överlevde således, och kunde berätta. Kirurgen hans dog ett år senare på grund av annan sjukdom. Ena stunden fåglar, andra stunden död. Olsens interdisciplinära bakgrund färgade av sig på sommarpratet, vars sista kvart jag avlyssnade på väg mot biblioteket precis då juli bländat av till augusti.

Hypofysen hade fason över sköldkörteln, och utan hormon från den blev man deprimerad och trött, sade Olsen. Visst hade Eldamera problem med sköldkörteln? Och hon hade nämnt att folk inte förstod hennes nedsättning. Var allt kanske bara hormoner och elektricitet? Läkarförfattaren P. C. Jersild hade varit inne på det i "En levande själ" (1980), där hjärnan i ett akvarium upplevde sitt medvetandet som ett elektroniskt hormonbad.

Och jag var trött men ändå pigg, kunde fiska i tankefloden utan varken spö eller pilbåge.

Upp-och-nedvända Sverige

Det var kväll. Vid trötthet förändrades verkligheten. Hade googlat fram en karta på Arktis. Sverige var inte i mitten. Chocken över det. Att Sverige inte var i mitten. Kände till sentensen sedan tidigare, när någon sagt eller skrivit att han sett en karta med Uruguay i mitten, och att det var en konstig sak att se.

På Arktis-kartan var Sverige dessutom upp-och-ner.

Det var bara det att så var det inte alls.

Sverige hade ingen orientering.

Det verkade som något oerhört, som att upptäcka en ny kontinent, eller att vakna drogad efter en hypofysoperation. Jag försökte spara känslan genom att placera ut en tankemässig checkpoint. Som att jag inte badade i (trötthets)hormoner - som att det fanns en tankeplats att återvända till senare. Som kärlek när den såras.

Jag tänkte mig skola trycka upp tröjor med det upp-och-nedvända Sverige som motiv, med vissa städers namn utskrivna. Städerna skulle alltså vara läsbara, trots att Sverige var "upp-och-ner". Annars var det ju bara en upp-och-nedvänd karta. Men detta var något mer, inbillade jag mig. Alla illusioner man gjort sig - en världsbild krossad mot en vägg som en fågel som missbedömt avståndet mellan takbjälke och vägg.

Folk skulle fråga varför Sverige var "upp-och-ner", och jag skulle förklara, gång på gång, att Sverige inte hade någon orientering.

Vissa skulle förstå, andra inte.

Eller så skulle ingen förstå.

Det kändes så ibland.

Eldamera hade benämnt Örebro som "här nere". Jag i Sydsverige kände mig som i en torktumlare först. Det var först när jag såg det upp-och-nedvända Sverige på Arktiskartan som det gick upp för mig.

Eller som det har sagts:

"Allting går upp för mig när solen går ner" 

(AKI (feat. Kapten Röd), 2012).

Att vara

Det var morgon. Frågan om vi alla var ungefär samma eller inte kanske kokade ner till hormoner, eller i varje fall kemi.

Att stiga upp tidigt var ett uppvaknande för personlighetsförändring.

Var allas grundtillstånd som mitt, eller var vissa personers grundtillstånd som ett nyvaket mig?

Nature versus nurture

Att vissa mådde dåligt hade jag förstått. Och jag hade tänkt mig att de mådde hela tiden, på det vis jag mådde då jag sovit dåligt. "Du får filosofera hur mycket du vill", mindes jag ur en textharang med negativ prägel, riktad mot mig. Budskapet var att det inte var relevant att filosofera. Tänkte att det kanske var en uppfostringsgrej, att hon som ung fått höra att filosofera, det skulle man inte syssla med.

Uppfostran skiljde oss åt, och slumpmässiga mutationer genom årmiljonerna. Någon lite kortare, eller längre, eller kanske med ögon känsliga för grönt, men i det stora hela en badande elektronisk hormonmassa av bakterier och virus.

Virus

Det var Björn Olsen som tagit upp virus i sitt sommarprat. Coronaviruset som orsakade sjukdomen Covid-19 hade lamslagit världen. Coronaviruspandemin var den nya it-kraschen, den nya finanskrisen. Den nya "sedan andra världskriget"-sägningen.

En checkpoint i historien.

Virusplanen och människorepriserna

Virus hade skippat hela befruktningsstadiet, och dessutom hela grejen med "livet", som vi människor bekymrade oss över. De var levande döda. Ett virus hade sin genuppsättning, och gjorde kopior av sig själv genom att parasitera på de levande. De behövde bara generna, inte bolån och dödsångest. Virus ville bara äta kakan. Evolutionsprincipiellt var de inte märkvärdigare än andra varelser, men de var så mycket snabbare och effektivare. Optimerade. Ett virus behövde inte göra sig till för att ta sig vidare i... livet?

Kopior gjordes snabbt och enkelt.

För människan tog det åratal.

Barnen växte upp som en avbild av föräldrarna, som människorepriser.

Hundarna i "Pongo och de 101 dalmatinerna" (1961) var lika sin matte eller husse. Jag såg samma på promenaden, fast för människor: mor och dotter, samma ryggrad, samma svank, samma hår. Far och son: samma frisyr, samma hår. Båda med glasögon.

Nyuppståndna individer som svamparna från generationsgamla mycelnätverk, med smådetaljer ändrade varje generation. Minnet raderat och så testades kombinationen av två individers anlag, gång efter annan, i en lång livssimulator, där även virusen frodades.

Virus: Vad är en tanke om inte en möjlighet till missförstånd?
Jag: Hur torftigt livet skulle bli om man inte googlade allt man inte förstod.
Virus: Jag förstår inte.

Bäddat för tankar

Hade kommit hem från biblioteket, lämnat på grund av höggradig tröttma. Och jag kände hormonvallen inför sömnen då jag lade mig i sängen och tiden vaggade mig. Tankarna som rullande kullar i en bilreklam.

Kom att tänka på att jag svarat "om hon saknar ögon", när Eldamera frågat vad som "hade fått mig att tveka", när det gällde tjejer. Jag nästan fnysfnissade då minnestanken dök upp, en fysisk reaktion, som att få damm i näsan. Varför hade just det minnet satt sig, med reaktion och allt? Hade nämligen fått upp det minnet några gånger de senaste veckorna. Kanske såg jag en historia i sägningen, som spelades upp som en tankemässig nysning: att jag tänkte att hon tänkte att jag tänkte svara någon ytlig grej men att jag svarat avsaknade ögon, att det var så oväntat. Som krutgubben tillika humoristen George Burns vid 94 års ålder i en talk-show:

Programledare: "When you work and perform now, do you find that there are groupies that follow you around?"
George Burns: "No I don't. My fans are... can't walk"

Programledaren bröt ihop av skratt. Han såg väl situationen framför sig i en snabb tankemässig nysning

En annan rolig sägning, ur ett kåseri i Blekinge Läns Tidning. En ung pojke under idrottsträning som med slutna ögon gått runt och samlat in bollar. När fritidsledaren hade frågat varför han hade ögonen stängda hade han svarat: "Jag övar mig på att se när jag blundar".

Att se utan ögon.

Att nysa i tanken.

Och virus som varken såg eller tänkte.

Grann-Göran och cykelpaketet

Tidigare samma dag, på väg hem från biblioteket. Tog upp en malört och luktade på den. Idag igen. Hade skett några dagar i sträck vid samma plats, före trafikljusen, på väg hem från biblioteket.

Mamma hade sagt att man använde malört som brännvinskrydda förr. Tänkte på att Grann-Göran sagt samma sak för några månader sedan, fast om någon annan ört.

Vid trafikljusen kände jag igen Grann-Göran tvärs över gaten på cykel. Hade aldrig sett honom ute förut. Över de åttio, trevande bakåt med handen över paktethållaren, för att försäkra sig om att paketet hans var kvar. Det var kvar, men Göran själv gled bortåt på cykeln.

Backventilen

Några månader tidigare hade jag hämtat en gammal cykel hemma hos pappa, där Grann-Göran bodde i huset intill. Cykeldäcket gick inte att pumpa. I däckets luftventil satt en kula vi petade på med ståltråd genom ett litet hål på sidan. Först då gick luften att pumpa in i däcket.

Pappa förklarade att det satt en liten kula i ventilen, så att luften inte skulle sippra ut. Jag såg säkert konfys ut som alltid. De flesta jag kände till sade med ens att de förstod precis. Men det gjorde de aldrig, när man ställde kontrollfrågor. Jag förstod inte hur ventilen fungerade, annat än att det satt en kula i, som på något sätt hindrade luften att åka ut, men inte att komma in. Många hade nog sagt: "Jag förstår".

Det var månader senare som jag läste om Karlshamnsföretaget Wapro som tillverkade något som fungerande som en "backventil", i deras fall ett avloppsrör som förhindrade översvämning genom att vattnet bara kunde flöda genom röret åt ett håll.

Endast flöde åt ett håll, precis som med cykeldäcksventilen.

Det var nog samma princip.

På något sätt satt sedan kulan fast vid hålet likt bollarna på Lottodragningen på TV. Google sade att det i cykeldäcksfallet handlade om tryck, högre tryck inuti däcket än utanför, vilket fick kulan att tryckas mot hålet, tvärtom mot Lottodragningen, som väl byggde på vakuumsug.

Anledningen till att cykelpumpar sögs fast ibland kanske också berodde på vakuum, att ett sådant bildades när man drog uppåt, om en cykelpump följde samma princip som en vattenpump jag sett på Youtube. Där såg jag också hur någon finurlig person tillverkade en backventil av en läskburkskork ihoplimmad med en tvålpump. Och det fiffiga var, förutom kulan, en liten nålpinne som stacks igenom anrättningen, som grillspettet på Souvlaki; var det Souvlaki även utan grillspett tro? ("Du får filosofera hur mycket du vill")

Men vad var grejen med pinnhållen?

Pinnhålen förblev ett backventilmysterium tills vidare.

Tillbaka till cykelstoryn.

Grann-Göran och brännvinskryddan

Vid cykelhämtningen hade Grann-Göran stått ute vid brevlådan när jag provcyklat en bokstavlig sväng vid avfarten. Vi hade börjat småprata. Han visade mig salvia och nån växt till, som växte precis vid brevlådan där vi stod. Lät mig lukta på dess blad, som han räckte mig. Han sade att man använde dem för att krydda brännvin.

Precis det som mamma sagt om malört. Jag tänkte nu att det nog var en vanlig sägning. På samma sätt som man sade att citron eller Coca Cola tog bort smuts. Något man har hört och som visat sig fungera.

För visst går smutsen bort om man gnuggar.

Och visst kunde man krydda brännvin med vilken växt som helst.

Lönnvingen

Lönnträdet var inte vilken växt som helst. Hur kunde det komma sig att lönnens frukt hade två vingar, snarare än en: om en mutation hade uppstått som på något sätt bildat en vinge, hur kunde exakt samma mutation uppstå igen, och just på direkt motstående sida? Var den inte redan "incheckad" i lönnarnas aktiebok: "Denna mutation är redan gjord, clearad och utbetald."

Men så visade det sig, om man studerade lönnfrukten i mer än en sekund, att det var två enkelvingar som klibbats ihop.

Klibbslumpen.

"Honom ska vi ha", hade evolutionen tänkt.

Men vilket uppstod egentligen först, fågelvingen eller lönnvingen?

Och är fåglar klibbiga på insidan?

"Du får filosofera hur mycket du vill"

Saknar du möjligtvis ögon?

Plattsynt som ögat på en fjärilsvinge.

Och vilka hade egentligen "kommit längst" i evolutionen, träden eller virusen?

Synkronicitet

I taket på biblioteket hängde en skulptur. När jag fått syn på den skakade jag nästan på huvudet mentalt. Det var en lönnfrukt, två ihopklibbade fröer, fast i glas.

Lönnfrukt, som jag tänkt skriva om redan före jag sett skulpturen.

"Synkronicitet" hette det fenomen som skedde när jag luktade på malörten som mamma sagt var en brännvinskrydda och tänkt att så hade Grann-Göran också sagt, precis före jag fick syn på just Grann-Göran.

Som att allt hängde ihop.

Som två lönnfruktsvingar symbiotiskt ihopklibbade.

Som att lönnfruktens glasvingar i taket klibbat av sig i mina tankar.

Eller Treriksröset, längst ner i Sverige.