Tvättäkta människor, levande bland döda pixlar

Vi kommer att dö samtidigt

I juristfrågespalten fanns en undran: "Vad händer med våra testamenten om båda dör samtidigt?".

Tidningsanden backade tillbaka in bakom ögonen och jag kom att tänka på mig själv, under gymnasietiden.

Yrkesvägledaren var så lång att han fick böja sig ner för att komma in i klassrummet, som om han besökte hobernas Fylke i Sagan om Ringen. I minnet var jag på hans kontor och skulle utöka mitt gymnasieprogram. Vi diskuterade igenom proceduren men istället för en registrering bad han mig återkomma efter sommarlovet.

Då började bekymren hopa sig i mig. Tänk om... han slutat på skolan. Han försäkrade att han tänkte jobba kvar. Men han kanske glömt bort att jag skulle registreras och registrerat någon annan i mitt ställe? Han försäkrade att han skulle komma ihåg.

Jag tror mig minnas att han blev förvånad.

Men minnet var vagt.

Bättre minns jag Annika Norlins låt "Vi kommer att dö samtidigt" (2007) där hon sjunger under artistnamnet "Säkert!", följande: "Likadana hjärner som redan tänkt på allt innan nånting hänt".

Jag och juristspaltfrågeställaren inom samma kranium: vi som redan tänkt på allt innan nånting hänt.

Men vad hände egentligen om båda dog samtidigt?

Cynikern hade svarat att det ledde till två bekymmer färre.

Bekymmer var människans arvedel.

Antropomorfism och den begravda hunden

Vidare sjunger Norlin:

En hund jag kände

dog för en vecka sen

och några dagar

senare

dog hans hundkamrat

dom kände varann

det fanns

ingen poäng att

leva

utan en bästa vän jag förstod inte då men nu vet jag vem det kommer bli...

Vi kommer-å dö-Ö samtidigt du och jag

Antropomorfism innebar förmänskligande av icke-människor. I Norlins fall tanken att hunden dog av saknad, som man tänker sig människor vara kapabla till. Hon menar också att hon funnit en människa som hon kommer sakna ihjäl sig efter, nån som också tänkt på allt innan nånting hänt.

Sinnen på samma frekvens.

Men så började radion brusa.

Hundar var människans bästa vän, fulla av liv och personlighet. Men att avliva hundar på grund av brutna ben eller skära av dem det allra heligaste - då var de inte längre att betrakta som mänskliga och kapabla till sorg och saknad.

Man fick intala sig att de inte led eller saknade något.

Och kanske hade hundar inga bekymmer.

Utan kulor blev det hursomhelst två bekymmer färre.

Artificiell intelligens och Turingtestet

Hundar var åtminstone levande men människan kunde även antropomorfera maskiner.

Datorernas framväxt under 1900-talet påbjöd Alan Turing att 1950 utforma ett test för artificiell intelligens - Turingtestet - ett test för att avgöra om en maskin kunde anses vara tänkande eller inte. Turing menade att om en människa som chattade med en maskin inte kunde avgöra om svaren var skriva av en människa eller automatgenererade av maskinen, kunde maskinen räknas som intelligent.

Att skapa en sådan maskin blev möjligt först när man tillvaratog möjligheten att simulera intelligensen hos en yngre människa, som kunde ge lagom otydliga svar. Till slut gick det inte att veta om det var en dator som svarade, eller en tolvåring.

Hundtricket var alltså att fördumma datorn till en tolvårings nivå. 

Kritikerna menade att fördumning inte var tanken bakom intelligens, att Turingtestet var ogenomtänkt.

Färdigtänkta tankar

Vissa man chattade med uppfyllde knappt Turingtestet, eller framstod som färdigprogrammerade karbonkopior, nickedockor utan verkshöjd. Och visst var det enklare att inte tänka på allt innan nånting hänt - alltid enklare att tro på något som någon annan redan tänkt ut. 

Religion exempelvis.

I Bibeln stod att läsa (5 Mos 22:20) "Men om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis på att flickan var oskuld, skall flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet i Israel. Du skall utrota det onda ur folket."

En poäng kunde vara att kontemplera om dagens normala kunde ses som en framtida grymhet.

Fast vilka hade egentligen rätt, vi eller dom i framtiden?

Hursomhelst gällde att tvivla, även på det färdigt givna.

Deux ex tvättmachina

Ibland kändes hon kusligt levande, fångad bakom flytande kristall - levande bland döda pixlar.

Man kunde nästan känna henne sparka, känna livsanden i glaset. 

Som en inspirationstvättmaskins kulörtvättmedel.

Bakom glaset, regnrocksskyddad från blekmedel, mitt i centrifugens brum: "Allt vi skriver är mellan dig och mig. Inte mellan dig mig och bloggen".

Ingen maskin skulle uttrycka sig så - hon uppfyllde Turingtestet, genom sitt orostänk bland bubblorna och skummet.

Om andra kunde se hennes smutsiga tvätt, vore hon aldrig ren igen, tänkte hon kanske, ens innan nånting hänt.

Människan var det enda djur som kunde oroa sig för framtiden, brukade människor säga till varandra.

The Quiz

Men allt som lästes och skrevs var mellan mina ögon och än djupare. 

Tanken gjorde inte skillnad på pixel och pixel.

Från två meter läkekött till ihoprullade isterband. Småvilt på menyn. Vad gör en stjärna över de dödas himmel?

Och hon fattade "exakt noll" av vad jag skrev.

Precis så skulle en maskin utttrycka sig.

Men ibland kunde jag nästan knacka på glaset och vinka.

Som att hon hade en själ, som cigarren i "Kan du vissla Johanna?" (1994)

Hon befanns sig tretton trappor opp i Sveriges tolfte högsta byggnad.

Eller om hon var en tvättmaskin blött.

Med två prickar färre.

Som ett utökat tvättprogram.

"Men om filmen går av då?" (Yrrol, 1994)

Det måste väl gå att leva för evigt i elektronik?

Eller som Philip K. Dick undrade: "Do Androids Dream of Electric Sheep?"