Timida schizofrenida

Det var den femtonde dagen och den tolfte totaltimmen i telefon. Hon var lika gammal som jag, hade enligt sig själv hjärntvättats i samband med bibelskolestudier i Linköping nio år tidigare.

Tre psykoser var hennes lott. Den första i samband med bibelstudierna, då en ond ande skulle drivas ur hennes kropp. Den andra då hon inte blivit bjuden på en fest i gymnasiet, och den tredje i samband med att hennes bror begått självmord.

Psykiatrin hade diagnostiserat schizofreni, men själv var hon osäker, och varje gång hon påpekade det sade psykiatrin att hon hade "dålig sjukdomsinsikt". Och visst, hur tog man sig ur en sån diagnos när den väl fått fäste? När verklighetsuppfattningen var diagnosen. Hon hade inte hört röster, sade hon. Men ändå hade de skrivit det, sade hon. Jag sade att hon verkade vara en sån som gick med på allt. Hon höll med. Det gjorde hon mest hela tiden, höll med. Det var nog det som var grejen, att hon inte kunde freda sitt själv, som flöt ut som pannkaksmet i andras fräsande pannor.

Men jag var van vid elände. Hade knappt erfarenhet av någon som inte var gravt annanaktig. Hon hade i varje fall inte försökt ta sitt liv. Det var väl bra? Det var i vart fall något.

Men nu hade hon pratat om dendär bibelskolan och hjärntvätten och psykiatrin i evigheters evighet. Hade hon något mer att bjuda på eller var det allt? Så kom hon på det till slut: hon hade blivit drogad en gång, av en kille, tänkt polisanmäla.

Han hade hällt amfetamin i hennes te.

Det var två år sedan.

Vilket var hans motiv, undrade jag.

"Han ville att jag skulle bli kåt", sade hon.

De hade fortfarande kontakt.

"Man bör inte ha kontakt med såna idioter", sade jag.

Och jag visste att det var hit men inte längre. Inte en gång till. Jag var som Håkan Hellström som gjorde slut med en tjej han inte ens var ihop med.

Och jag fingrade på vassen, snirklade ett strå runt ett annat såsom silvertejp. Nån slags muskötladdare växte upp ur vassen, som en Calippo Cola från barndomen. Och jag skar med ett vasstrå ett annat strå itu. De blottade cellväggarna var som dubbelskiktad kartong, eller som hudens lagar i en biologibok från högstadiet.

Telefontjejen var precis som mitt ex. Jag mindes allt igen. Hennes älskare: 38-åringen. Att han gjorde mer ont än själva henne. Tanken på honom jag aldrig sett ens på bild, bara hört talas om som krokodilen i vassen. Kanske var hon kär i honom istället, hade hon sagt. Och tårarna hade fallit ur mig som fröna ur en kotte, och gjord jag var av kartong, skuren som ett strå och lämnad flytande i vassen.

Jag tänkte på honom i tre dagar efter att hon gjort slut. Melissa Horn sjöng: "Ja det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig". Och jag förstod vad hon menade. Hade själv varit där. Och nu stod jag vid vasskälet igen, men denna gång fanns chans att utarma sjön innan näckrosorna blomma.

Hon skulle aldrig kunna bryta med amfetaminmannen, och jag skulle slippa vara portvakt, slippa begära en massa. Slippa bli den onda. Fastän hon sade, både exet och telefontjejen, att hon länge tänkt på att bryta kontakten. Det var ju inte ens jag som begärde det. Men det var lätt att halka med och följa upp, ställa krav. Men nu visste jag att det inte funkade så. Mer gammal än ungt naiv. Hade man inte sagt upp kontaktskapen på två år samt undvikit polisanmälan efter vad-det-nu-var-jag-vill-inte-veta-mer så fanns inget att göra.

Jag tryckte på muskötladdaren i vassen för att se om den också var gjord av kartong.

Den verkade mer stabil.

Mer stabil än den fisk jag fick på tråden.

Det var nog bäst om vi inte pratade mer, ja, precis. Det var rimligt rent av. Och så var jag tyst och hon också för hon kunde ju inte göra sig av med folk. Det var hennes grej. Men kunde jag det? Tänkte att jag inte skulle "lösa" detta, som jag gjorde med allt annat. Allt skulle tydligen ha en lösning. Men kanske fanns det olösliga ting?

Jag förklarade storyn om mitt ex och hon förstod. Hon förstod alltid - höll alltid med - ville inte göra någon illa, och därför gjorde hon illa sig själv. Hennes självkänsla var ett evigt damma damma. Och jag kunde inte fixa henne. För jag kunde inte fixa mitt ex. Och hon kunde inte fixa mig heller. Vad var det med mig då? Jag hade inget elände, annat än andras elände på distans. Eller jag kunde kanske inte heller kasta någon i sjön? Jag kunde inte "ge upp", det var kanske det jag behövde fixa.

Jag var tyst igen. Stirrade mot trädtopparna. Hon undrade om jag ville säga något eller om det var allt. Och jag tänkte att jag inte skulle säga det jag tänkte. Försökte verkligen. Ingenting om att hon kunde höra av sig när hon var på banan igen. Det skulle inte bli så. Det skulle behöva inrättas kontrollinstanser, lagar behöva reformeras. Vem skulle se till att allt sköttes? Höll mentalt för munnen som apan som instinktivt måste ge ifrån sig ett läte för att locka dit flocken när den hittar föda men höll för munnen för att få all mat för sig själv.

Som en läst tanke sade hon att hon ju kunde höra av sig sen när allt var löst, om hon hade kvar mig då. Jag sade att det var det jag tänkte men nu slapp jag säga det. Jag sade att vi kunde "säga så", men att det förmodligen inte skulle hända.

Det trodde inte hon heller.

Eller så höll hon med mig igen, nu som då som alltid.