Purjoblomman Pumeblora

Naturen

Richard Feynman fick en kick av att föreställa sig naturen - inte djuren, skogen och växterna - utan snarare fysikaliska fundamentalkrafter som elektricitet. Hos tandläkaren, för att distrahera tankarna från tandläkarborren, funderade han på var borren fick sin energi ifrån. Feynman tänkte sig att någonstans i staden snurrade ett stort vattenhjul, vars energi sedan transporterades via kopparledningar till den snurrande borren. Det var som om koppartråden själv kom i rörelse, som vågor i ett hopprep, fast i minuskel skala. Elektricitet var alltså vibrerande koppar. Tandläkaren var nog klar med borren när han kommit fram till det.

Själv fick jag en kick när hjärnan började tröga sig, inte var så alert. Effekten kunde märkas när jag reste mig och gick iväg från biblioteket och hade läst i ett antal timmar. Utanför, i Citygallerian schackrutekorridor, medan hjärnan snurrade igång, som ett trögt vattenhjul, kunde man känna en kort stund av bliss. Det var före man såg spöregnet i backen utanför de automatiska dörrarna. Regndropparna som tusentals små vattenringsgeneratorer på vattenpölarna. Borde man inte mäta regn genom att tänka sig antalet samtidiga nedslag per kvadratmeter? Tittade på en ruta på gatan. Var det tvåhundra droppar per kvadrat kanske? Behövde nog höghastighetskamera för att se. Det var väl hursomhelst ett bättre mått än "4 millimeter"? När jag tänkt klart hade det slutat regna.

Ändlösa Pumeblora

Pumeblora hade ny bild på Facebook. Det var som en smakupplevelse utan lukt, som jag och min pollenallergi, som ändå kunde känna smak i form av textur, temperatur och en frätande sensation - var det kanske sälta och sötma frätandet kallades? Nog hade man sett saltet fräta på spanska skogssniglar i varje fall. Känslan av hennes bild var en frätande sensation. Mycket kortvarig, som ett saltkorn på tungan.

Hennes förhållande var på upphällningen, och vinet likaså, kanske för att sandpappra själens skrubbsår. Eller så överanalyserade jag igen. Nyligen hade jag för första gången "underanalyserat", det var helt nytt, som att se en purjolök blomma. Kunde purjolök ens blomma? Ja, såklart. Naturen och det. Regnet och åskan. Åskan måste vara en lång piska i koppar. Eller tog jag det för bokstavligt, Feynman?

Ville hon se en purjolök som blommade? Nu fick hon se det i varje fall. Det var som att blomman inte kunde hållas upp av egen kraft, så den hade stöd. Och Pumeblora hade också stöd, så hon ville inte älta det spruckna förhållandet i detalj med mig. Nämnde istället att Mumindalen hade gjorts i 3D förra året, något jag blivit varse precis då och känt behov att dela med mig av. På samma sätt som att jag länkade den internationella jukeboxen https://radiooooo.com/, men hon låg i sin säng och lyssnade på annat.

Vetenskapsbubblan

Förresten hade hon sett alla avsnitt av Mumindalen i vuxen ålder tillsammans med sitt förra ex. Såg en bit av ett avsnitt från den tecknade versionen, där Mumintrollen flöt omkring i kroppsstora såpbubblor. Jag mindes att jag hade sett det avsnittet som barn, för över tjugo år sedan. Sensmoralen hade inte alls framgått då, men var glasklar nu.

En häxa representerade "trolldom" medan ett mumintroll med glasögonen representerade "vetenskap". Häxans trolleri kunde inte spräcka bubblorna och få ut mumintrollen, som således var fångna i bubblorna.

Vetenskapen till räddning.

Vetenskapsmannen bad om att få ett stearinljus och en sax, varpå han först brände hål på bubblorna och sedan via hålet stack in saxen och klippte upp bubblorna. Häxan förnärmades över att vetenskapen lyckats där hennes trolldom misslyckats. Vetenskapsmannen tyckte att häxan borde flyga och rädda de kvarvarande bubbelfångarna, men häxan svarade att det kunde han väl klara av själv, han som var så duktig. Vetenskapsmannen svarade vardagligt:

"Du vet ju att du är den enda här som kan flyga"

Hon gav med sig.

Vetenskap och trolldom i symbios.

Tältet

Året 2016 och jag tältade på gräsmattan på tomten på Granliden. Någonstans i någon stad snurrade ett stort vattenhjul, och via koppar kunde det drivas en maskin som på något sätt skickade min röst långt bort iväg till Pumeblora, som hade en egen maskin som skickade hennes röst skickades till mig. Vi pratade flera dagar i rad, många timmar i streck. Det kändes som magi, som om jag kunde flyga. Men att flyga var att falla, så bubblan sprack. Egentligen var väl alltihop blott koppar i rörelse, med en blommande purjolök i ena änden, och en vetenskapsman i den andra.