Lattesimuleringen och det utspädda ögonblicket

Kommersen vid kafédisken

Det här knatat in en treåring på bibliotekets läshörna. Hon är tre äpplen hög, har flätat hår och står gömd bakom en anslagstavla på hjul. Kanske gömmer hon sig för föräldrarna. Efter fem sekunder har hon tröttnat på leken och snubblar ut mot kafédisken igen.

Vid kafédisken står mammor och pappor i kö. Där står pensionärspar. Där står ungdomar. Där står barn, ofta 11-åriga flickor i grupp. En del med ena foten i sandlådan och andra på moppepedalen. "Men tjejer", utbrister någon av dem, och det är som teater, som ett skådespel.

Bakom disken pågår kommersen. Godbitarna ska kosta multiplar av inköpspriset. Alla blir lyckligare av att betala mer än vad godbitarna är värda, får då skapas värde som fler kan dela på, vilket ger utökad möjlighet att skapa ännu mer värde som ännu fler kan dela på. Sen blir det krasch, och då skapar man ännu mer värde från ingenstans och hoppas att värdet inte ska sjunka i värde.

Guldpriset ligger på rekordnivå, högre än 2011-toppen, rapporterar Dagens Industri.

Behovstrappan till våningen under

Jag tittar upp från tidningen ibland, tar del av kommersen på andra sidan mittgången, och de gratis replikskiftena som ges. 

Kaféets kundtoalett kostar fem kronor och ligger runt hörnet, men en trappa ner finns bibliotekets toalett som är gratis.

Denna upplysning hörs gång på gång, dag efter dag.

Man kunde tro att människan ägnar sin vakna tid åt att överkonsumera, äta, och gå på toaletten. Att det inte är mer än så. Och man hade inte varit helt fel ute. 

Numer hör jag bara första delen av meningen: "Vår kundtoalett kostar fem kronor, men...", sen stänger jag av, återvänder till tidningen.

Dagstidningsläsningen

Jag läser Dagens Nyheter, en dag som så många förut. Det skedde en explosion av ammoniumnitrat i Beiruts hamn för tre dagar sedan; hamnen som tuggat bröd, femtusen skadade och hundrafemtio döda.

Jag lyfter upp tidningen och sträcker den framför mig, för att slippa böja nacken ner mot bordet. Sen lutar jag mig mot stolens ryggstöd som en gymnasieelev som röker och kör moped genom skolans rabatter.

Simuleringsargumentet

En artikel handlar om rättegångar som genomförs på distans på grund av coronapandemin. Någon opponerar sig mot distansrättegångar, menar att paranoida personer då blir ännu mer övertygade om att verkligen bara är ett skådespel.

Har dom paranoida helt fel?

Och vad har paranoidas världsuppfattning för bäring på rättegångars genomförande? "Bara för att jag inte är paranoid längre betyder ju inte att folk inte är ute efter mig", som det heter.

Snart är även den artikeln slut och glömd.

Eller skulle varit, om inte.

Dagsdrömmen

Jag lägger ner tidningen.

Så står hon plötsligt där, borta vid kafédisken. Nån tjej. Kanske trettiofem år. Kanske tjugofem. Påminner lite om mitt ex. Säkert inget märkvärdigt egentligen. Sträcker ut tidningen framför mig och återvänder med blicken.

Men kön drar ut på tiden.

Kafébiträdet pratar med någon han känner.

Titta är ju gratis.

Jag tittar en gång till.

Snart blir det tjejens tur. Kafébiträdet ber om ursäkt för att hon fått vänta. Det är inga problem, hon ska bara ha en Latte, säger hon.

Rösten. Det är något med rösten.

Den är klar som vatten.

Hon går vidare in i kaféet.

Jag ser henne mellan pelaren bredvid sockerbitsbrickan.

Hon tittar åt mitt håll, men jag är bakom glas tio till tjugo meter bort.

Sen försvinner hon djupare in i kaféet, bortom synhåll.

Jag fikar efter kaffe

Där kunde det varit slut.

Men något har hänt i mitt system.

Med ens blir jag närvarande.

Som att någon injicierat närvarohormon rakt in i hypotalamus.

Ett luftslott börjar byggas. Kanske skulle jag? Först måste det klargöras vem jag är. Inget jobb. Oklippt. Vad är det att komma med?

Sen smälter jag bort.

Det är inte jag längre.

Sinnena skärps.

Livet som en kick.

Instant gratification.

Kasino och datorspel.

Livet som The Sims.

Ser tidningens buktande papper mellan mina armar. Kan inte längre ta mig bokstäverna till del. Det är som att jag håller en papperspåse framför mig, snarare än en tidning.

Kroppen är där men anden är all over the place.

Försöker läsa vidare, men det är som att försöka gräva ett hål i en sandlåda utan att någon sand trillar tillbaka ner i hålet. Det är omöjligt, sanden faller tillbaka gång på gång.

Om jag skulle? När hon är klar med kaffet. För jag kan ju inte kliva rakt in i kaféet. Då måste man väl köpa något, för fem gånger lyckan.

Eller kanske ska jag köpa en kaffe?

Nejnej, stopp.

Tänk.

Hon är inte singel, ändå.

Vad är dethär för dagdrömmeri?

Det utspädda ögonblicket

Lyfter blicken mot klockan på väggen: halv två.

Det är sommar. Hon har nog semester.

Så slår det mig som en gonggong: Hon dricker kaffe själv, på sin semester, inga barn som springer och gömmer sig, ingen pojkvän som ska gå på gratistoaletten en trappa ner.

Tiden tycks ha stannat; ögonblicket varar vidare - trots att det borde sjunkit undan för länge sedan - som skummad mjölk som kommit för att stanna.

Efter tjugo minuters ångande reser jag mig, stoppar tidningen tillbaka i facket och träder ut till en bättre utsiktsplats, där jag har uppsikt över kaféets båda utgångar.

Hur lång tid tar det att dricka en kaffe?

Kanske har hon redan perkolerat ut på andra sidan? 

Jag känner att tanken och jag växer isär. Tänker att jag inte ska överanalysera, att stunden får bjuda in mig, om jag är bjuden. 

Det är det som är så härligt - att kicken redan är fådd.

Gravkammaren upprättas

Det kryper som citrus i kroppen då jag sitter i gallerian och väntar på att ruset ska lägga sig.

Jag sätter mig och formulerar i telefonen, surfar på hormonvågen.

Det är ju egentligen inte henne det handlar om. 

Det är jag här och nu och alltid.

Alla anledningar att inte, försvann.

På fem sekunder röda.

Vägen tillbaka tar längre tid, men även pyramiderna blev ju byggda till slut. Långsamt börjar sanden falla tillbaka ner i hålet, som sanden genom ett timglas.

Gröna små äpplen

Efter en timme är ögonblicket över, skummet borta/hålet igentäppt.

Vad gör jag här ute på galleriagolvet?

Och jag blir så väldigt liten.

Plötsligt finns jättemånga anledningar att inte.

Och hon skulle trampa på mig, göra mig till äppelmos.

Hade hon passerat nu hade jag sprungit in och gömt mig bakom en anslagstavla på hjul.