Obegripligt inlägg om Eldamera och Planeten Pluto

Eldamera och hoppets pannkaka

Fyra år efter 2016 dök Eldameras avatar upp i den störtflod av vrakgods som utgjorde Happypancake. Hon var tillbaka bland de skramlande tunnorna som kastats överbord.

Jag mindes min egen återkomst två år tidigare. Alltings viktighet - varje meddelande som ett eko av hopp om frälsning och förståelse. Fastän hjärnan egentligen var uppdämd och ett år från att flöda fritt.

Jag skrev till henne. Sade att det var för tidigt ännu. Och en himla massa mer, mina ord som trögflytande olja. Hon visste vad hon gjorde, sade hon, och simmade bort från oljeläckan.

Hade jag velat ta hoppet ifrån henne?

Inception

Planeten Pluto hade ringt. Hennes budskap: inga av mina ord kunde göra skillnad, och hopp var lönlöst.

Ville hon ta hoppet ifrån mig?

Jag började prata om de olika nivåerna i filmen "Inception" (2010).

Det var som en egen liten anekdot.

Tesen var att filmen Inception var den enda film som faktiskt behövde reklampauser - tid att klura ut hur allting hängde samman. Sen hade jag utrymme för improvisation i mitten, när jag skulle förklara handlingen, hur allt hängde samman.

Man skulle dyka in i folks medvetanden, och därinne dyka in i nästa medvetande - ett medvetande inuti ett annat medvetande. Men det fanns ännu fler nivåer - därav reklampausbehovet.

Min mamma brukade skratta medan jag improvisationsberättade vad som skedde i de olika lagren. Kanske därför jag behållit anekdoten i ett mentalt arkiv. Likt Thommy Berggren som berättade samma anekdot gång på gång.

"Plockar hallon."

Men vad hade "Inception" med saken att göra? Och vadå "Plockar hallon."?

Oljan började tränga in på nedre däck.

Och vad är det ens för olja du pratar om?

Prata så man begriper, sade min pappa alltid.

Han var färdtjänstchaufför.

Nivåerna

Första nivån bestod i att mina ord och mitt hopp måste få leva. Den som aldrig hoppats blev aldrig besviken. Och den som aldrig blev besviken var förmodligen ofödd.

Andra nivån bestod i att hundar inte var människor. Och hur kom hundar in i bilden? Något med vargar för länge sedan.

Tredje nivån bestod i att kanske kunde man aldrig förstå, människor. Kanske var det enklare med hundar. Där blev man aldrig besviken - ofödda människor fastnade i treårsåldern.

Fjärde nivån var att jag inte var en hund.

Härnånstans började det bli krångligt bortom pausförståelse.

Bäst att försöka ta sig till ytan igen.

Skallade högt och ställde mig på bakbenen, välte en besviken treåring som inte förstod. Sprang förbi vargarna som rev tag i min jacka, vilket gjorde mig besviken, men ändå hoppfullt mänsklig.